CAVEFORS POSITION NR 1 / NYA SVARTA FANOR

CAVEFORS POSITION. NR. 1, NR. 2 & NR. 3 / NYA SVARTA FANOR / TEATER DEKADENS, M.FL. INNEHÅLLSFÖRTECKNING

2006-05-21T18:11:00.000+01:00

Foto: Thomas Dapper

POSITION NR. 1
fortsätter i
POSITION NR. 2
och
POSITION NR. 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
avseende POSITION NR.1, NR.2 & NR.3
(NOVEMBER 2005 - )

"naturligt och relevant..."

Abrahamsson, Carl
Porntraits. Reklam
Sexual Flamboyance. Reklam
Moscow (reklam)

Afghanistan: Upprop

Sverige ut ur Afghanistan!

Anonymus
The Queer History of Early Islam; Iran Murders Two Boys

Autonom
Survival Unit

Ingeborg Bachmann : Briefe an Felician

Balde SJ, Jacobus [Jacob]
Själen till Näktergalen

Mårten Björk
Barnet som anark
Ohnmacht (reklam)
Wherever beyond the world
Varhelst utom världen

Cavefors, Bo I.
Intervjuer med Cavefors tillgängliga på Internet
+
À Dieu
agere contra
Korbinian Aigner om äpplen och päron
Allansson. Haven är hans hem. Recension av Ove Allanssons bok Den sorgsne trubaduren från Fogo
Alltid redo - om pojkars rätt till sexualitet
Anita Ekberg - Äntligen!
Anti #10 (reklam)
Anti #13 (reklam)
Antiparlamentarism
Aorta / Bang / Delp / Handke / Thörn (reklam)
arte con carne#4
Avgrundsjournalistik och parlamentarisk demokrati
Baader, Franz Xaver von
Francis Bacon (action med Martin Bladh)
Herman Bang
Befrielseteologin inaktuell?
Begravning i Napoli
Benn, Gottfried, i opassande kostym
Thomas Bernhards rekviem
Bernanos. Satans sol
Biff/ff
Ingmar Björkstén om smärtans kapital
Martin Bladh (reklam maj Malmö 2007)
Martin Bladh & Bo I. Cavefors: Tre grymt dekadenta offerdramer
...by all means... Tony Blair
Hemlig agent besöker Bagdad (Blair)
Bokutgivning. Fasta bokpriser eller ett kulturland i förfall / 1
Bokutgivning. Fasta bokpriser eller ett kulturland i förfall / 2
Bokutgivning. Varför bokutgivningen är som den är
Bring. Folkrättsexpert
Bush & Iraque - again
Bögarna som nazioffer
Böglobbyns interna smusslande
Böglobbyn, andra och sista delen...
Carl Schmitt
Magnus Carlbrings ouvertyr
Carl-Erik af Geijerstams Tankemöten
CAS, information
©Cave (reklam)
C.H.(Hermansson). En segdragen historia
Chu Yuan
Colombias studenter - nyhetstelegram
Den Spetälske i staden Aosta (de Maistre/Cavefors)
Deutschland Da Capo
Djävulens advokat - Jacques Vergés
Dissident #2 (reklam)
Duras om barnets rätt till kärlek / Cavefors om barnets rätt till sexualitet
Duras och Cavefors om barnets rätt till sexualitet / ny version
Torsten Ekboms experimentfält
Ernst Jünger
Ernst Jünger och maktens skuggor
Jüngers Sturm
Ernst Jünger - subtil jakt
Erotik en väg till Gud
Esterházy nedför Donau
Esther Haase. SexyBook
Europeisk nationalism
Evola. Den mest obegriplige av alla tiders orosandar?
Bertil Falk och sonetten
Fanzinerad…
Fattigdom som livsstil
Fidel Castro och Kristianstad
Fidel och fantasin
Fontane vid fronten...
Lars Forssell är död
Frankfurtskolans dogmatik
Fredrik den store - begravningen
Freuds farliga fröjder. Psykoanalys och pornografi. Recension av Trond Berg Eriksens bok Freuds retorikk
Friedrich Zarathustra Nietzsche
Frihet – London / Albedos – Geist. Självbiografiskt
Füssli, Riefenstahl och Nuba
Gatpojkar och gentlemen
Geist & Albedos. Frihet
Geist 8½ & Filiokus / Geist 9 (reklam)
George Steiner slåss för Gud och Konsten
Goebbels
Günter Grass, ett söndervittrat monument
Günter Grass krassa balansräkning
Greider i Pasolinis fotspår
Gud och fysikens lagar
Göran Printz-Påhlson och Jan Östergren
Hayek och Donose Cortés
Heidegger med hustru - ett filosofisk problem
Heidegren om Jünger
von Heidenstam och den Heliga Birgitta
Jimi Hendrix. Oskuldens smärta
Herbert List: Sorgligt men vackert
Hermann Hesse - mannen med den svarta manteln
Herre (bön)
Historiskt legala och legitima ryska intressen
Hitlers studenter
E.T.A. Hoffmann (Suhrkamp) (reklam)
Horace Engdahl - och rösten
Hunger
[Ett] Intellektuellt Storeuropa
Irak förr och nu - repris av repris av repr...
Irland. Tre böner
Italien, detta förfärliga land...
Jim Morrison - mer levande än död
Johanna Rosenqvist: Koeff Performance Archaeology (reklam)
Josef! Vaddå?
Journalist på schavotten
Journalisten och makten
Journalistikens kappvändare
Judas Iskariot och Caravaggio
Kalabaliken i Ordfront
Kastratens "vita röst"
Katarina Frostensson och ”dom”
Christer Kihlmans släktkrönika
Klassiker
Heinrich von Kleist: Dödens romantiker
Heinrich von Kleist: Kärlekenoch döden (på norsk)
Knut Hamsun. Att så och skörda markens gröda
Kronprins Rudolf i orienten
Kronprinsessan och ”pojkvännen”. Språkvård
Kultur. Vill vi vandra den romerska vägen?
Kulturen, Ny Tidning (reklam)
Kulturen #3 (reklam)
Kulturen #5 2007 (reklam)
Kulturkritik, ny tidskrift (reklam)
Kulturkritik #2-2007 (reklam)
Kunst-Anschluss (Österreich)
Kunsten å overleve
Stig Larssons striptease
Leif Elggren: Genealogy (reklam)
Leif Elggren: 45 Minutes From Underneath The Beds (reklam)
Liberty and Equality
Lichtenberg - åskledaren
Lie om gygror och andra kacklare
Tage Lindbom
Lundius och Alfio Scandurra
Klas Lundström: Ny diktsamling (reklam)
Lyrikvännen - ny regim
Madonna - exhibitionisten
Mann: Thomas, Golo och Klaus (se även: Thomas Mann)
Markisens skuggor
Marockanen i nattens jakt samt några kommentarer till Per Wizéns bild The Hunt
Masaier: se Staffan Beckman
Michele Masucci 2007 (reklam)
Maurice Blanchot och döden
Max Ernst i väntan på Paradiset
Medeltida justitiemord
Har vi de medier vi förtjänar?
Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet
MIX NYC, may, june, july 2007 (reklam)
Mohamed Ali
Murphy, G. Ronald, S.J.: The Holy Grail (reklam)
Mussolini
Heiner Müller och livslögnen
Bitskt tandlösa Münchenkrokodiler
Människan som minisugga
Mästaren Mao och den rosa konsten eller Rorsmannens persikor
Naken konst. Vad är pornografi?
Skitiga glorior modell Nederländerna
Niccolò Vulcano och retorik
Nobuyoshi Araki
Thomas Nydahl och posörerna
Anders Olssons lysande upplysning
Ondit #1 (reklam)
Ondska och det goda onda
Paul Klee på väg över Styx
Per-Eric Söders bok om Stalingrad (reklam)
Per Wizéns bild The Hunt samt Marockanen i nattens jakt (självbiografiskt)
Peter Handkes långsamma motstånd mot tiden
Peter Handke och jukeboxen
Peter Handke om trötthet i Ingenmansbukten
Peter Lucas Erixon - Hemlandet
Peter Nisser. Vi är vittklädda djur
Peter Rosei: Der Mann der sterben wollte...
Pi
Pier Paolo Pasolini
Pier Paolo Pasolini: utdrag ur Petrolio (övers.)
Polanco, 4-2006 (reklam)
post scriptum 1-2/2006 (reklam)
post scriptum 3-4/2006 (reklam)
Pär Thörn i Paviljongen
Pär Thörn Medborgare (reklam)
Pär Thörn Stockholm i Fågelperspektiv (reklam)
Pär Thörn i Tangopalatset (reklam)
Queerlitteraturdagen i Göteborg 2007
Queerlitteraturföredragsdebatten fortsätter
Queerlitteraturdebatten / Några bloggreflektioner
raf:texte (reklam)
Reklam, propaganda, Platon, jeans och vickande rumpor. Reklamens förföriska konster
Revolutionärt?
Rommel och fågelsång. Självbiografiskt
Rumsfeld andas ut?
Sade och Japanen. Reklam
Sade och Japanen
Sade och Japanen. Monolog
Sade och Japanen. Monolog - Utdrag
Sado-masochism alternativt det androgyna
Antoine de Saint-Exupéry
Samburus: se Staffan Beckman
Samurajestetik
Sarah Kirsch
Schweiz - bilder från byn
Schottenius om Ekman
Schulenburg - konservativ vänsterrebell
Se Gud! Nya och utökad upplaga (reklam)
SkamligaSkälmar
Staffan Beckman, Israel, Göran Skytte, Masaier, Samburus
Stanley Spencer
Subaltern. Reklam
Subaltern #1-2007 (reklam)
Sundsrud + Tankred / Vernissage (reklam)
Sydsvenskan och Europapriset (2007)
Teater Dekadens. Reklam
Teater Dekadens. Teori
TeaterTerrier : Den sista människans... (reklam)
Terese och Ulrike
Terror och svek. Ett västerländskt dilemma?
Terrorister?
The War (Bush osv…)
Theatre Decadence
Thomas Mann i Zürich (se även: Mann)
Tilman Spengler frilägger Lenins hjärna
Tyskland och riktade mord / Schäuble
En doft från den unkna världen
Uppror i Kasban
Uppror i Kasban
Vad är lyrik?
Werkelid och hyckleriet
Wittgenstein, Ludwig
Zimbabwe förr och nu
Zürcher Sprayer

Thomas Dapper
Stammheimer Testament

Kathy Delacoer (photographer) / Bo I. Cavefors (model)
Serenity. Test.

Elggren, Leif
Istället för ljud
Isola di San Michele occupied (reklam)

En Kartusian / A Carthusian
Jesus
Iron Jungle of Hate / Godotism
Susanna
Den gode Herden
Descent to Savagery
Den engelske martyren
Hymn to Silence

Falk, Bertil
Teater Dekadens (recension)
Sonett över 800+ / Till Bo

Lord Grey of Fallodon
Fåglar och fågelsång

Holst-Ekström, Måns
Italien. Ur en kommande roman

Anna Holmström
Heidegger och Levinas

Hopkins SJ, Gerard Manley
Du är sannerligen rättvis, Herre

Hughes, Langston
Jag lärde känna floder

Ignatius av Loyola
Texter
Keep your soul in peace

Jacobsson, Manuel
Dikter
Långfredagens tenebræ
O ljuva Kristus

Katolska Nyheter
Bible, evolution are perfectly compatible
Carl Linnæ and homosexuality / Catholic education

Loriot
Tal inför kammaren

Klas Lundström
Texter

Martini SJ, Carlo Maria
Aposteln Paulus väg till Damaskus
Den Helige Paulus förvandling

Minaret nr 1/2006
Minaret nr 2/2006
Muju
Buddas zen
Nilsson, Lena
Jag längtar ömhet
Omar, Mohamed
Medryckande esssäer av anarken Cavefors. Recension
Missionsstationen
Spökfången
Om Faraos förbannelse

Paneuropa
Om terrorism och
legitimt motstånd (referat)

Performanceverk – 10 bästa
Pound, Ezra
Canto LXXXI
Alexis Piron : Ode à Pirape
Reese SJ, Thomas J.
Homosexuality
What Makes A War Just?
Pope and Pro-Choise Politicans
The Latin Mass is Coming!
What do we owe the Iraque people?

Lena Selander
Mute (reklam)

Sjöberg, Gustav
Durchzug-Sviten

Sternudd, Hans T.
Förord till Cavefors bok Teater Dekadens. ÄVEN: Bertil Falks recension i Dast

Söder, Per-Eric
Ny bok, Sot, samt dikten I väntan på Mister Allan
Thoma, Ludwig : Herrskapet Käsebiers italienska resa...
Wilhelmsson, Per-Johan
Till Ernst Jünger; En kärleksförklaring
Zeccola, Guido : Dikt

CARLO MARIA MARTINI SJ / PAULUS PÅ VÄG TILL DAMASKUS

2006-05-14T09:03:00.001+01:00

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal

PÅ VÄGEN TILL DAMASKUS
är första BETRAKTELSEN
av Carlo Maria Martini SJ i hans bok
DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER

I denna betraktelse över den Helige Paulus bekännelser använder vi oss av en alternativ metod. Först stannar vi vid hans omvändelse, tänker igenom den och gör den levande för oss. I den följande meditationen går vi vidare, eftersom temat, som en följd av betraktelsen över händelsen, leder oss till att det som Paulus beskriver i sina brev lärorikt och spirituellt fördjupas.

Det första omvändelsetemat är upplevelsen vid Damaskus. Om vi hade frågat Paulus, när han genomled sitt martyrium, vilken upplevelse som varit mest avgörande för hans liv, hade han utan tvivel svarat: omvändelsen vid Damaskus. Apostelns hela liv står i denna händelses tecken. För oss är det svårt förstå att i verkligheten förstod Paulus först i dödsögonblicket vilken betydelse denna händelse hade haft för honom. Möjligen kommer också vi först mot slutet av våra liv förstå vad dopets nåd och prästvigningen betytt för oss.

Men trots detta är det svårt att starta vid Damaskushändelsen eftersom den utgör ett skeende som innefattar allt, och som man endast kan förstå i ljuset av den följande omvändelsen. Ett är säkert och det är att för Paulus börjar allt just då och där.

Innan var han helt annorlunda; därefter kommer allt att bli annorlunda.

Falska tolkningar:

1) Till att börja med måste vi avvisa några falska tolkningar kring denna händelse, som så ofta behandlas vid katekesundervisningen, i liturgin, i konsten. Paulusbilderna - hästen, att Paulus ramlar av hästen, ljuset - framstår ofta som ganska banala. Händelsen är missförstådd och man missuppfattar ofta vad som verkligen skedde, vilket innebär att det blir svårt förstå Guds vägar till människan.

- Det är falskt och ofullständigt att se Damaskushändelsen endast som en moralisk omvändelse, som, tex, att Paulus var en stor syndare som vid ett bestämt tillfälle, när han insåg vad han gjort, ändrade sitt levnadssätt. Omvändelsen betraktad som etisk handling betonar istället Paulus starka vilja, antyder en djupare förvandling och att han påbörjar en inre vägs vandring. Med detta synsätt koncentreras allt kring det som Paulus var, vad han gjorde för att förändra sig och vad han blev.

- En annan begränsad tolkning är att tänka på Paulus som en man som byter banér, som en ivrig företrädare för lagarna, men som vid ett bestämt tillfälle på sin livsväg, med all den iver han var mäktig, med sin talarförmåga, sin oförtröttliga aktivitet, byter sida och går i tjänst under Kristi banér. Sådant är endast att byta objekt, att gå från den ena kyrkan till den andra; först tjänar han synagogan och därefter Kristi kyrka, som han anade skulle bli den mest segerrika av de båda. Också i kristenhetens historia förekommer sådana kallelser, som man hellre bör kalla för att byta banér. Då och då följer därefter ett ytterligare byte, till ett tredje banér. Man går in i ett dynamiskt skeende där vulkanens energi, som var inriktat mot en viss sak, vänder sig sedan mot en annan sak, som förefaller vara bättre. Efter ett sådant steg återgår man inte sällan till den första saken men känner samtidigt en inre oro därför att man inte vet vad som skett. I sådana fall handlar det inte om en omvändelse utan om att byta sida.

Om vi förklarar den Helige Paulus omvändelse på detta sätt blir följden att vi använder denna omvändelsemodell på vår egen omvändelse eller på andras omvändelse och förringar därmed i hög grad Guds handlande.

2) Låt oss analysera allt vad vi låter Paulus säga, allt det som vi menar och tror han berättar om sin omvändelse.

Först och främst: själva order "omvändelse".

Jag frågar mig om det överhuvudtaget är riktigt att tala om Paulus "omvändelse", eftersom han själv aldrig använder detta ord för Damaskushändelsen. Möjligen är det så att vi ännu inte förstått särskilt mycket av det som då skedde med honom. Vi klassificerar händelsen och reducerar den till en lättfattlig formel, men uttömmer inte alla dess möjligheter.

Begreppet "omvändelse" är typiskt för Nya Testamentet. Numera talas det om "omvändelse", men tidigare utgick man från texten i Vulgata, där det talas om "botgöring". Språket har förändrats.

Tidigare sade Jesus, vid sin första förkunnelse, enligt Markus 1:15: "Omvänd er och tro på budskapet". Det överensstämmer med latinets "pænitemini".

Idag använder man uttrycket "omvänd er" istället för att tala om "att göra bot".

I Nya Testamentet finns ett specifikt ord för vad en omvändelse innebär. Det är bra att erinra sig detta, så man vet vad man talar om - vilket vi redan tidigare konstaterat.

Ordet "omvändelse" är typiskt bibliskt. Det står för det hebreiska ordet "sub" som betyder "att återvända". En omvändelse är den situation man befinner sig i då man går i en viss riktning mot ett bestämt mål, för att därefter återvända till utgångspunkten.

Att återvända framställes i Nya Testamentet framför allt med hjälp av två verb som man finner i Synoptikerna och i Apostlagärningarna:
"metanoéin", som innebär en mentalitetsförändring, samt
"epistréfo", som beskriver ett "återvändande".

Markus 1:15 - "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet!". Ordet är "metanoéite", medan vi i Apostlagärningarna (3:19; samt Paulus andra tal) finner orden "metanoéin" och "epistréfo"; "Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade".

Även uttrycket "att göra bot" har en precis betydelse. Det ger uttryck för den inre smärtan över gärningen samtidigt som det beskriver själva botformen som ett tecken för den skedda förändringen. Alla dessa uttryck beskriver det fundamentala temat "återvänd". Enligt Apostlagärningarna använder Paulus dessa ord i sina predikningar.

"Ångra er därför och vänd om…". De båda verben är "metanoéin" och "epistréfein" och de talar alltså om bot och om följderna av bot.

Av just dessa skäl blir vi så mycket mer förvånade över att aposteln aldrig beskriver sin egen upplevelse vid Damaskus med ordet "omvändelse". Han säger aldrig att händelsen har något som kan liknas vid vad som i andra sammanhang omtalas som metanoéin eller epistréfo.

Paulus förstod mycket väl betydelsen av ordet omvändelse och han visste att vad som skedde med honom hade alla karakteristika för en omvändelse. Men det som sker med honom, med hans eget liv, är av ett mycket djupare och större slag. Man bör också uppmärksamma att aposteln Johannes aldrig använder dessa ord medan de däremot ofta förekommer i Synoptikerna och i Apostlagärningarna. Det visar att det i Nya Testamentet finns skilda uppfattningar om hur man skall ge uttryck för människans komplicerade väg till Gud. Johannes föredrar att tala om "att komma till Jesus", att "komma till Honom" och att "gå till Honom". Omvändelsens grundidé - som är fundamentalt biblisk - uttryckes i det fjärde evangeliet med ord som betonar det personliga förhållandet till Jesus, som betonar efterträdarskapet, lärjungeskapet. Detta överensstämmer med vad Paulus säger om sin egen omvändelse.

HEMLIGHETEN KRING DAMASKUS

Efter det att falska och otillräckliga förklaringar behandlats skall vi nu ser hur Paulus själv beskriver hemligheten kring Damaskushändelsen.

Den första överraskningen är att han sällan talar om den. Han är mycket tystlåten över denna för honom livsavgörande händelse, trots att han i alla sina brev bekräftar vad som skett. Det är en händelse vars betydelse inte står helt klar för honom förrän i dödsögonblicket; han talar aldrig om den direkt eftersom det är en starkt personlig händelse. Möjligen är det så att det är viktigare för honom att integrera Damaskushändelsen i sitt livs totalitet och sedan använda den i sin teologi.

I vilka texter talar Paulus om Damaskus?

a) Av de stora Paulusbreven talas om Damaskushändelsen endast i brevet till galaterna: "Men Han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet..." (Gal.1:15-16).

Här använder Paulus fyra verb: Han har utsett mig, Han har kallat mig. Han uppenbarade att jag skulle förkunna. Av dessa verb hänför sig endast det tredje till själva omvändelsen. De tre andra verben sätter händelsen i samband med de gudomliga planerna: "Han har utsett mig, Han har kallat mig", dvs: Han har beslutat att uppenbara sig för mig.

Den faktiska erfarenheten är sålunda i huvudsak beskriven som Sonens uppenbarelse inför Paulus och som ett uppdrag.

b) I ett avsnitt av Romarbrevet talar Paulus - inom en allmänt beskrivande ram - om sina egna erfarenheter: "Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom.8:29-30).

c) I Första Korinterbrevet finns en mycket kort hänvisning i en polemisk kontext: "Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre?" (1Kor.9:1).

Damaskus var alltså "att se Herren". Och något senare i samma brev: "Allra sist visade Han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling." (1Kor.15:8-9).

Han, som förföljt Kyrkan, definierar händelsen som en "uppenbarelse" för honom den "ovärdige". Här har vi några ögonblick av moralisk omvändelse, men faktum kvarstår: Jesus har uppenbarat sig!

d) I en annan viktig text talas visserligen inte om själva händelsen, men Paulus beskriver vad han upplevt: "Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skulle har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror." (Fil.3:4-9).

Vad som varit och vad som komma skall är omskrivet som egendom och fattigdom (Kristus är den nya egendomen). Uppbrottet från allt vad han äger, gör Paulus eftertänksam. I första brevet till korinterna skriver han: "Jag är den minste" (vi skulle säga: jag är en syndare), men säger nu att han var "en oförvitlig man" vad gällde lagen. Där ser man att det inte är så enkelt att använda orden "syndare" eller "Gudshädare" om Paulus!

Om Paulus är felfri, vad har då förändrats?

"Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust".

Här sker en omvärdering av Paulus hela värld. Vad som tidigare var viktigt för honom, är numera av intet värde, är honom inte på något sätt väsentligt. Allt det han tidigare inte kunde avstå ifrån avfärdar han nu som sopor, därför att bekännelsen till Kristus är det absolut primära: Kristus fyller honom med full styrka. Bekännelsen om att vara uppfylld av Kristus innebär att alla tidigare val och värderingar förintats.

e) Ytterligare en viktig text finner man i Paulus andra brev till korinterna, 4:6, "Ty Gud, som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus".

Denna text har använts av samtliga apostlar, men den får en särskild kraft när den användes för att belysa Paulus omvändelse. Gud, Skaparen, lyser upp deras hjärtan och uppfyller dem så att de kan förstå rikedomen i Kristus, i Kristi liv.

f) Vår sista text är den som lättast tar oss med på vägen till att förstå den moraliska betydelsen av Paulus omvändelse. Det vore orätt att gå förbi den texten, även om den språkligt sett är ganska svår: "Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut varit en hädare och hänsynslös förföljare" (1Tim.1:12-13).

Var han en hädare och förföljare? Var han "utan fel" som han skriver i brevet till filipperna, eller var han också moraliskt en syndare? Paulus fortsätter: "... Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår Herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv" (1Tim.1:13-16).

Här ser vi hur obegripligt, hur djupt hemlighetsfull denna omvändelse är! Damaskushändelsen är mycket mer än en snabb moralisk omvändelse, mycket mer än förmågan att tänka om.
Paulus omvändelse består av en sådan rikedom så att vi måste närma oss honom i största ödmjukhet och med vördnad, i övertygelsen om att vi endast kan förstå bråkdelar av det som sker med honom, men att vi dock, med Guds nåd, kan lära oss åtskilligt av detta.

Må allt detta hjälpa oss så att vi bättre kan förstå oss själva, vår levnadsväg och vår omvändelse.

FRÅGOR SOM ANGÅR OSS

Till slut den stora och avgörande frågan: när omvände jag mig? Finns det i mitt liv ett omvändelsens "när", som var avgörande för min andliga utveckling?

Existerar inte något sådant klart "när", så har det säkert funnits tider av förändring, av omvändelse, av kriser vilka lett till ny förståelse av Guds hemligheter.

Men om vi aldrig har upplevt en sådan total sinnesförvandling, som är nödvändig för ett kristet liv, då har vi ännu inte gjort bekantskap med alla de nyheter som efter en omvändelse finns utefter den kristna vägen.

Förstår jag inte vad texterna säger om Paulus, då är det säkert svårt att förstå vad som försiggår inom mig.

Därför sätter vi vårt hopp till bönen och ber: Herre, lär mig känna Din väg, låt mig som profeten Jeremia placera ut nya vägvisare medan jag noga tänker igenom vad som skedde med mig på de gamla vägarna. Hjälp mig, Herre, att lära känna de olika stegen på Din frälsningsplan, ljusets tider och mörkrets tider och tiderna av prövning intill gränserna för det uthärdliga. Låt mig förstå vid vilken punkt på vägen jag just nu befinner mig. Om detta ber vi Dig genom Kristus vår Herre. Amen.

Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2006.
Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).
Alla rättigheter förbehålles. Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.

Hela boken
DEN HELIGA PAULUS BEKÄNNELSER
finns, i svensk översättning, på bloggen PAULUS.

Kapitlet ”DE SJU DÖDSSYNDERNA” finns även på websiten Katolik.Nu.

En synnerligen intressant essä om Paulus, av Mårten Björk, finns på blogen Avanti Barbati.

Den tyska upplagan av Martinis DIE BEKENNTNISSE DES HEILIGEN PAULUS. Betrachtungen, är tyvärr slutsåld.

Däremot finns det kvar exemplar av Carlo Maria Martinis
MEIN VOLK, ZIEH HINAUS AUS ÄGYPTEN. DER WEG DES HIRTEN IN SEINEM VOLK samt
ICH MACHE EUCH ZU MENSCHENFISCHERN. DER VERKÜNDER DER FROHEN BOTSCHAFT NACH DEM LUKASEVANGELIUM,
vilka kan beställas hos förlaget, 190 kronor per ex.

Läs även den sjunde betraktelsen, om Den Helige Paulus omvändelse...

MARKISENS SKUGGOR

2006-05-11T19:17:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
MARKISENS SKUGGOR

Julien Greens romaner är lidelsefulla bekännelseskrifter, fantastiska visioner av det omöjliga, av det till synes ockulta. Två personer är alltid närvarande mellan raderna, osynliga, markisen de Sade och älskaren och adoptivsonen Eric Jourdan. Greens böcker är avgrundsdjupt demoniska uppslagsverk om människans längtan efter att synda, om skuld och om sexuella specialiteter. Likt Bernanos, Mauriac och Pasolini gäller den allt annat övergripande striden: hur tolka Kyrkans läror, hur förlossas från det onda. Hur förlossa Kyrkan från det onda som är begär efter makt och ägodelar. Den extas som är en del av Gudsarvet går förlorad för människan när maktbegäret tillåtes dominera. Människan, och Kyrkan, fjärmar sig från det som är kristet och franciskanskt, att kunna välja mellan att vara fri eller ofri, att vara ett Guds barn eller ej, att stå fri från jordiska värderingar. Green menar att människans maktberusning ligger som gröngul galla över samhällets institutioner, Kyrkan inkluderad. Hoppet finns hos den helige Francesco av Assisi. Religiös och erotisk extas leder till insikt om det egna Varat. Insikt om det onda, om att synden i kristet teologisk mening också den utgår från Gud. Green följer Rimbaud som följer Pascal när denne i divertissement summerar alla de sköna frestelser som leder in på vägen som leder bort från Gud. Också Baudelaire accepterade den tanken. Alla sjunker in i en oändlighet som rymmer allt, erotik och frihet, extas och död. Det klara vatten i vilket dopet sker. När Sartre talade om Saint Genet, om den helige Genet, menade han att denne storkukade bög bar drag av franciskansk helighet. Green, förhäxad av skam och nåd och av Helvetet, menade att ett liv utan Gud är en absurditet, att människan självklart måste passera skärselden, samtidigt glädje och plåga, som piskrappet. För Green är Gud närvarande i varje människa. Greens Gud är icke-rationell och vägen till förståelse av denne icke-rationelle Gud går via helgon som Francesco av Assisi, Johannes av Korset och Ignatius av Loyola. Resultatet av sådan tro är varken gnostiskt eller blasfemiskt. Sådan tro gör världen förståelig och möjlig att uthärda. Det är en erotikens och trons mystik. I den tron behövs ingen ars erotica. Det är att träda in i den horisontlösa värld Ernst Jünger beskriver i In Stahlgewittern, som finns i Jimi Hendrix musik, i Malcolm X politiska teologi: Markisens skuggor. I dikten Svarta Rosor skriver Ernst Josephson år 1888:

I mitt hjerta det växer ett rosenträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständig sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

+ + +

Även i Markisens hjärta växte det ett rosenträd. Med tagg vid tagg. Vid gryningen den 2 juli 1789 befriades de Sade ur Bastiljen. Fick arbete som citoyen Sade i det radikala sansculottiska partiets section de piques. Sade som partiarbetare, en otrolig tanke. Som motståndare till dödsstraffet tvingades han avgå efter två dagars presidentskap. Sades arbete som partiarbetare fick ett snabbt slut. ”…sorgen har nattsvarta rosor”. Dödsstraffmotståndaren dömdes till döden, men Robespierre störtas och Markisen räddas till livet. Fån fängelsecellens gallerfönster såg han hur under trettio dagar 1 800 offer fördes till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars sexorgier i Sodom krävde trettio människoliv. Kan man dra lärdomar av detta? Markisen drog sina slutsatser om livets nollpunkt, om den frid mellan människa och natur, mellan människan och människans natur, som är själva Ursprunget innan det emancipatoriska oförnuftet satte klorna i själarna och skilde subjekt från objekt. Men det finns undantag, också i vår tid. Som när Stefan George-lärjungen Claus Schenk Graf von Stauffenberg försökte spränga Hitler i Luften. Som när trumpetaren Chet Baker gav funny Valentine ett tvåminuterlångt solo. Som när James Dean körde av vägen med sin Porsche Spyder. Där och då fanns Markisens skuggor med i dramat. Det emancipatoriska förnuftet förvandlat till rök och aska. I Sades historia om Justine och Juliette förvandlas de humanistiska, de moraliska, de teologiska och de politiska teserna till en enda landsomfattande antites. Antitesen segrar över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i klostret, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare, å ena sidan. Systern Juliettes liv i last, lust och list men ej i gudlöshet, som leder till social acceptans, å andra sidan. Alltså: konsekvent och systematiserad och rationell ratio är inget annat än formalia. Slutsats: Kant misstog sig, som vanligt, när han hävdade att förnuftet bör vara ledstjärna för den som söker sann moral. Sann moral är omoral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med det förnuft som är resultatet av vad som utpekas som sann moral. Inte ens den som med sofismers tillskyndan filosoferar kring philosophie mitré kommer längre än den Helige Thomas när han fördömde varje handling där någon dödar någon annan. Vad finns det för skillnad mellan den Helige Thomas välgenomtänkta och genomfilosoferade men självklara slutsats och Markisens slutsats att logik och anti-förnuft finns på samma sida av myntet. Justines och Juliettes chronique scandaleuse är ett erotiskt, homeriskt och himmelskt epos där upphovsmannen låtit sista täckelset falla. Sade ser inte viljan till makt som förnuftsimmanent utan som en del av människans kåthet. Genom det ställningstagandet blir han ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker. Tredimensionell logik framför allt när han uppträder i älsklingsrollen som teolog, som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi försöker Markisen punktera tron på Gud, för att stärka sin egen tro på Gud. Tron stärks genom tvivel. Sade avslöjar sig som gammal jesuitskolelev när han med historisk-empirisk precision kastar sig in i debatter med skolastiker och i alla fall gör ett ärligt försök att motbevisa deras teser i refutatios. Men Markisen är Markisen och masken faller när han istället för att hålla sig kvar på den kyliga sakprosans altare förfaller till att fara ut i förolämpande tirader om den oheliga alliansen mellan rökelse och spira, mellan Kyrkan och den profana Makten. Ibland förefaller Markisen häda Gud, men så är det inte, i ”hans hjerta det växer ett rosenträd”, visserligen med ”tagg vid tagg”, men är det inte njutningens plåga Markisen söker? Aga genom piskning. Georges Bataille menade att detta dialektiska förhållningssätt mellan tro och ifrågasättande är den sanna och verkligt illusionsfria välsignelsen. Sade var medveten om konflikten och förklarade den med att vad som något slarvigt kallas för blasfemi är tillåtet litterärt medel för att ge texten must och märg och fantasin luft under vingarna. Det gudsförnekande språket förvandlas till sin motsats när det kombineras med sexuella variationer som illustrerar Kyrkans riter. Framvisad sado-masochism blir ett medel för den troende att visa sitt fortsatta sökande efter Gud. Sades ”blasfemi” är en under kritikermasken illa dold bön till Gud om nåd. Sade är teologins malgré lui, en svart messias, korsfäst som den svarte Kristus Jesus på krucifixet i Dresdens Kreuzkirche. Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig gud om man med ofullkomlig gud menar en gud som menar allvar med att skapa och ge människan en fri vilja. Men en sådan ”ofullkomlig gud” är samtidigt vår ende och sanne Gud! Den troende Markisen tillber Gud men som den borne libertin han är visar han sin tro genom att skapa en subversiv gudsupplevelse med variationer av starkt sexuellt extatiska ingredienser, inget okänt fenomen eller ickeefterlängtat fenomen ens hos Kyrkans officiellt erkända helgon. Markisens sado-masochism var en protest mot den form av paradis som intet annat är än ett sexuellt ruinlandskap, en värld utan människor, utan mänskliga lidelser. Utan Gud.

JIMI HENDRIX

2006-05-09T08:12:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
OSKULDENS SVÄRTA

Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om ”schwarze Milch der Frühe”. Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap. Därför och ej av nostalgiska skäl eller av romantiska skäl är Malcolm X, som legend och myt också idag ledstjärna ej endast för de svarta gettonas arbetslösa och gatugäng utan även för i alla fall några av de svarta nordamerikaner som ännu inte accepterat rollen som vit förortsmedelklass.

Malcolm X mördas 1965. Drygt fyrtio år senare är situationen för det svarta USA i stort sett densamma som på 1960-talet, bortsett från en del kosmetika som smetats över bilden. Även Malcolm X kunde läst juridik och konfirmerats som advokat och bingolottat sig fram till en säker plats bland svart bourgeoisie i Lansing för att med cocktailglas i näven utge sig som talesman för ”de lidande svarta massorna”. Men han gick en annan väg. Malcolm X var en bland miljontals landsortsnegrer som för att överleva moraliskt tvingades till storstadsamoralism. Slängd i slang, klädd i swingkostym, van vid sprit, cigaretter och droger. Han tog första och andra och tredje steget in i den värld där ”man aldrig kan lita på någon” utanför den käftknipande krets som då dompterades av Black Sammy, Bob Hulan, King Padmore, West Indian Archie, Sammy Sutenören och tjuven Jump-Steady.

Där Malcolm X fanns i Ordet fanns Jimi Hendrix i Budskapet om Kärlek, A Message of Love. Som pojke älskade han Robert Johnsons, Muddy Waters. Howlin’ Wolfs, Albert Kings och Slim Harpos bluesballader. När Jimi Hendrix trär på sig arméns välpressade uniform möter han Billy Cox, som senare tar plats som basist i Band of Gipsys. När Chas Chandler, Animals basist, ser och hör Hendrix på Café Wha (i N.Y.) – där han spelar under täcknamnet Jimmy James – presenterar han honom för Animalsmanagern Mike Jeffery, som begåvar det nya namnet med ett specialkontrakt med trettio procents provision mot normala femton procent. Samt sju procent på skivförsäljningen. MEN. Entrén till den kommersiella musikvärlden floppar. Hendrix har ingen aning om vad managern egentligen sysslar med. Pengarna kommer in, hanteras och försvinner någonstans men aldrig till Hendrix bankkonto. Livet ut förblir Hendrix en svart oskuld, en love-and-peace-maker som utnyttjas, hänsynslöst.

Få har satt så djupa spår i vår tids musik som Hendrix. Trots det krulliga håret som stod som en helgongloria runt skallen och påminde honom och oss om att han var overklig, inte därför att han var särskilt cool och en perfekt showman, nej, utan på grund av musiken han genomälskade i kombination med den exhibitionism han spelade med som när han i Monterey ligger på knä på scenen och tuggar i sig gitarrens solon OCH slickar gitarrhalsen. Det är kultoffer och symbolik, psykedelisk kokaprofetia som passade fint under skinnet på en kropp lika avskalad som Naomi Campbells. Hendrix medvetna rockmusik, förmågan förvandla själens inre bilder till färg, form och klang var en predikan om nya friheter och rättigheter. Hendrix regnbåge spände förhoppningarna från dröm till framtid.

Jimi Hendrix var en utomordentligt skicklig tekniker men också i den gestalten utpräglad känslomänniska. Ingen ekonom men en hjärtats betvingare som med utflykter i klanggalaxer levererade och försvarade bluesens puls. Med detta som cement skilde han ut sig från andra överstepräster i Psychedelic Age, som Pink Floyd och Jefferson Airplane, men Hendrix hade åtskilligt gemensamt med en man han aldrig träffade kropp till kropp, nämligen Ernst Jünger. Hendrix’ och Jüngers expressivitetsideal står i skön kontrast till det mesta av den simultationsteknik inom musik och litteratur, och dess nedkylda distans till liv och död, som drabbat mänskligheten efter deras alltför tidiga respektive självklara sena död.

Med Purple Haze, Woodo Child och Bold As Love revolutionerar Hendrix rockmusiken under Woodstockfestivalen, då han spelar med sextetten Gypsys, Sun and Rainbows innan han presenterar sig med trion Band of Gypsys, inkluderande Buddy Miles och basisten Billy Cox, samtidigt som han återvänder till jordigt soldränkt Rhythm’n Blues. Aldrig tidigare har en gitarrist så obarmhärtigt behandlat instrumentet som Hendrix då, i Machine Gun. Där fanns sannerligen inget gemensamt med det dödfödda Flowe&Power. Vietnamkriget och de Svarta Pantrarna och Malcom X satte skräck i vad som i USA och i den USAinspirerade övriga västvärlden fortfarande återstod av sagan om blommor och bin. Nya toner ljöd. Hendrix bjöd därefter på experiment under en rad Jamsessions tillsammans med jazzgitarristen John McLaughlin, saxofonisten Michael och trumpetaren Randy Brecker. Men redan 1970 är han utbränd, men hoppas på förnyelse genom ett Big Band. Hendrix älskade Miles Davis Sketches of Spain och övertalar orkesterledaren Gill Evans att hjälpa till vid förverkligandet av planerna. De stämde möte en måndag, men dagen innan försvann Jimy Hendrix till Himlen.

Lika intuitivt som Hendrix improviserade, lika instinktivt älskade han gitarren såväl när han använde den som k-pist som kuksymbol. Lika inspirerat komponerade han efter gehör och känsla. Det förklarar varför senare jazzgitarrister som Stanley Jordan, Tuck & Patty och diverse Heavy-metal-musiker försökt sig på Hendriximprovisationer. Hendrix egen infernaliska gitarrstil växlade från tillfälle till tillfälle men kändes alltid igen eftersom det välkända verket blev NYTT med hjälp av feedbacks, som när elgitarren knullade förstärkaren eller som när högtalarens kopplingssignaler tonade ut som sadomasochistiska stönanden… som i Little Wing och i The Wind Cries Mary. Men allt detta slutade med kaos, blod och bråk, alltför mycket drogeria och krasch för den naiva tron på musikens förlösande kraft. Med Hendrix som inkarnator. Den 18 september 1970 avlider Jimi Hendrix. I onödan. Vi vet idag att han kunde räddats till livet trots överdosen sömnpiller. Hendrix lever under ambulansfärden men på sjukhuset bäddas han ner helt orutinerat och felaktigt och kvävs av spyor. ”Död är jag sedan länge”, flämtade Hendrix i mikrofonen vid ett framträdande i Århus, sedan han spelat Message Of Love. Felaktig prognos. Han lever fortfarande. Trots himmelsfärden.

Alain Finkelkraut, delägare i den franska firman nouvelle philosophie skrev i en bok med samma namn om ”kärlekens vishet”, kontentan av att det ena inte utesluter det andra, det vill säga att (vilket Finkelkraut knyckt från Martin Heidegger) genom kärlek och i kärlek visar människan sin alteritet. Genom ångesten får vi insikt i ”Intet” (Heidegger). Alltså: Hendrix kärlek är vishet – och tvärtom. Hendrix vishet är en kärlek som rör sig bortom alla föreställningar om kärlek som idyll och röda rosor. ”Sorgen har nattsvarta rosor”, skrev Ernst Josephson 1888. Hendrix erfarenheter kom inte av harmoni och symbios utan av asymetriska insikter. Därför var han klarare och koncisare än de politiker vilka menar att kärleken (det sociala amsvaret och medvetandet) kan byggas in i ett politiskt partiprogram. Hendrix byggde istället vidare på Hannah Arendts uppfattning om franska revolutionen, nämligen att den spårade ur i samma ögonblick man visade medlidande. Med hjälp av ideologiska partiprogram skalar maktegoistiska politiker av människan hennes pluralitet och förvandlar henne till ett knappnålshuvud i en grå massa, en vulgär mobb, en hatisk pöbel, som lätt kan hanteras och dirigeras och fösas in i samma fålla. Kärlek, den sociala kommunikationen, i Arendts och Hendrix tappning är istället en känsla som riktas direkt till den enskilda individen. Således var Hendrix ”provokationer” aldrig avsedda att vara Provokationer, dock: sceniska brutalattacker. Men aldrig blasfemiska. Verkningarna av Hendrix utstrålning kom ur myterna som omgav honom, som förföljde honom, som han medvetet skapade. Växelspelet mellan bild och spegelbild, mellan illusion och verklighet, tematiserades av Hendrix. Han ”spelade en myt som spelar en roll”, för att använda Jean-Paul Sartres sammanfattning om de självbiografiska figurerna i Jean Genets skådespel. Också hos Hendrix fanns det ett kommunikativt samband mellan realitet och text/musik. Parallellerna med Genet kan mångfaldigas. Viljan att bli helgonförklarad, viljan att bryta ned det heliga genom att utmana men också acceptera det heliga som heligt, viljan att propagera en annan värld och en annan moral än den som legitimeras genom lagböcker och statsmoral. Genet och Hendrix, och Jünger, var alla tre företrädare för värdesystem som med naturnödvändighet kommer i konflikt med auktoriteter, alltifrån påvar (Genet) till nordamerikanska nymoralister (Hendrix) och hycklare i största allmänhet (Jünger).

Men är då ej den värld Hendrix beskriver/beskrev endast ett ”textuellt fenomen” (Jacques Derrida), en värld man kan skriva, tala och sjunga åtskilliga strofer om utan att något förändras, varken jag själv, andra eller ens världen. Något för retoriker, intellektuella finslipare och kommunikatörer på internet? Nej, knappast. Den diskurs i sanningslidelse Hendrix dukade upp innebar att han aldrig skyggade för realiteter och att han markerade klara motpositioner till alla som jamar med i kattsången och därför och därigenom är mer illa däran än de som tiger. Hendrix ångest inför världens och människans förlossning, var konstruktiv. Hendrix svarta natt förde honom in i ljuset – Condition humaine kräver såväl kärlek som smärta, rening och smuts. Rening genom smuts. Föreställningen att rening och smuts har ett nära samband, att tu är ett, finns redan i Bibelns apokalypsvisioner och Bokens författare är lika litet som Ignatius av Loyola, Marinetti, Aragon, Benn, Jünger, vad Walter Benjamin helt snurrigt kallade ”destruktiva karaktärer”. Så ej heller Jimi Hendrix.

I Electric Ladyland finns de revolutionära tonerna, men också bluesens värme, sorg och glädje.

I min bok agere contra (Hägglunds förlag 2003) finns en längre artikel om Jimi Hendrix och andra. 160 kronor inklusive porto.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2003, 2006.

TERRORISM

2006-05-08T10:00:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
TERRORISTER?

[Anm.: Artikeln Terrorister? publicerades ursprungligen här i Position i oktober 2005, men många har hört av sig och sagt att det är svårt finna den... Därför har jag tills vidare lyft fram artikeln hit och återremitterar den till den ursprungliga positionen när ämnet blivit något mindre infekterat. BC]

Det är naturligtvis alltid makthavaren, den parlamentariskt folkvalde regeringschefen/presidenten, eller diktatorn, som definierar vad som är terrorism, vem som är terrorist. Segraren och historien utser förrädare respektive hjältar. Men historieskrivningen är en alltid fortgående process som i inte ringa mån anpassas till den aktuella politiska situationen; någon absolut objektiv historieskrivning finns inte. Om nazityskland gått segrande ur andra världskriget hade Quisling inte varit någon quisling. I vilken mån kan regeringsmedlemmarna i dagens Bagdad kallas quislingar? Hur kommer man att i historieböckerna om etthundra, om femhundra år karakterisera Hitler? Som den massmördare han var eller som den initiator till massproducerade bra varor till lågt pris, som var en annan sida av denne Janusmänniska, turistresor för vanliga inkomsttagare (hela floran av massturistiska företag), billiga småbilar (VW osv), möbler och husgeråd (IKEA)?

I den kapitalistiska västvärlden borde man fundera några seminarietimmar över varför Hitlers bestseller Mein Kampf är bästsäljare i Kina och Japan. Svaret på frågan om vem som är terrorist blir: det beror på de aktuella konkreta politiska värderingar som gäller just nu. Detta låter chockerande och det är chockerande eftersom det visar hur ofri människan är, hur nästintill omöjligt det är för flertalet människor att bilda sig en egen uppfattning, att stå för egna värderingar, att försvara egna värderingar inför det åsiktsförtryck som alltid, i alla samhällen, det må sedan gälla diktaturer eller demokratier pressas på medborgarna, av makten uppifrån, av media nerifrån.Vem är förrädare, dvs terrorist och vem är det inte? När Thomas Mann flydde undan naziregimen till USA, betraktades han av regimen som landsförrädare. Det var en karakteristik som var riktig endast ur nazivärldens synvinkel. Mann var inte landsförrädare i den meningen att han förrådde det nazistyrda Tyskland, utan framför allt en förrädare när han förrådde det legitima, det icke-nazistiska Tyskland, genom att sätta sig själv i säkerhet istället för att, utan större risk för det egna livet, stanna kvar i Tyskland och bli ett moraliskt hot mot diktaturen. Annorlunda förhöll sig Ernst Jünger och Claus von Stauffenberg och de andra 20-juli-männen, som förgäves försökte mörda Hitler och med livet betalade priset för sitt misslyckande. Stauffenberg var medveten om att ett attentat mot Hitler skulle kräva åtskilliga dödsoffer utöver mannen attentatet var riktat emot. Skulle Stauffenberg av detta skäl avstått från mordförsöket? Naturligtvis karakteriserades Stauffenberg och de andra oppositionsmännen/attentatsmännen, av Hitler, som terrorister.

Stauffenberg var de facto en självmordsbombare. Något fel i det? Nej. Är det inte snarare så att västvärldens politiker och vanliga medborgare inte längre förstår att människor med kultur och kunskap om historien, med hjärtats engagemang och modet att våga vad man vill, kan vara beredda att offra sitt eget liv för att förändra världen, för att få bort slavdrivarna. En märklig attityd visade en av Svenska Dagbladets tevekritiker (juli 2005) när hon recenserade första delen av en BBC-serie där frågan ställdes: vem skrev under Kristus Jesus dödsdom, Kaifas, PP eller Jesus själv, genom att vara medveten om att Han genom sitt agerande provocerade fram en dödsdom. Svenska Dagbladet-recensenten menade att det omöjligt kunde vara Jesus, eftersom Han om Han varit medveten om vart provokationerna skulle leda, hade flytt fältet… Att Kristus Jesus skulle flytt fält!!! Kan man komma närmare hädelse! Skulle Jesus valt möjligheten att fly istället för att fullfölja uppdraget som Guds Son? Om Kristus Jesus flytt hade han inte varit Kristus Jesus.

Till att börja med: av en hundraprocentigt enig presskör av kopieskribenter till de bulletiner och uttalanden som automatiskt pressades ut från regeringskanslierna etiketterades aktionerna mot den brittiska regeringen i form av sprängladdningar i tunnelbanetåg och buss, som terrordåd utförda av människoföraktande galningar. "Terroristerna" personifierades som mördare på jakt efter den vanliga människan, jude eller grek, kristen eller muslim, vit eller svart, kvittar lika. Man skrev: "terroristerna" vill se blod och de vill att så många vanliga medborgare som möjligt dödas. Efter ett par dagar: när det stod klart att självmordsbombarna kom ur normala medelklassmiljöer, hade akademisk examen och goda vänner och förde ett alldagligt liv, blev frågetecknen på tidningarnas ledarsidor tårdrypande. HUR kan det komma sig, frågade man sig häpet, att väluppfostrade unga män begår sådana avskyvärda brott. Tja, HUR kan det komma sig… Kanske har de andra ideal och värderingar än de ideal och värderingar den liberaldemokratiska parlamentarismen erbjuder människor som söker sanningen bortom politikens inskränkta värld, ungdomar som håller på att kvävas av hyckleriet, av maktmissbruket i demokratins namn, det ohöljda människoförakt som visas av västerlandets ledare, den roffarmentalitet som alltmer blivit västvärldens signum (efter alla skandaler under de senaste tjugo åren, läs Svenska Dagbladet/Näringsliv (05.07.15), s. 4-5 om "Wallenbergs egen sedelpress". Känner ni stanken…

När en politisk, eller religiös, rörelse slåss från underläge, utan möjlighet att påverka den politiska, ekonomiska, sociala utvecklingen via reguljära kanaler (tala inte om press- och yttrandefrihet i tex Sverige, Tyskland, Italien - och Storbritannien - där mediekanalerna ägs av ett fåtal moguler, alla besjälade av samma politiska ideal), återstår bara två möjligheter: 1) att sätta skräck i de politiska makthavarna genom riktade aktioner mot enskilda individer, något som raf och de Röda Brigaderna använde sig av, eller 2) att visa ett lands befolkning att de politiska makthavarna inte förmår skydda sina väljare mot militära aktioner utifrån, exempel sprängattentaten i NY, Madrid och London. Med en lagom tidsrymd från attentat till lugn inser flertalet medborgare att sådana handlingssvaga regeringar bör man se till att bli av med. Spanska väljare reagerade snabbt. Britterna kommer så småningom inse att deras folkvalda representanter knappast är valda för att beskylla motparter för terrorism där oskyldiga människor dödas, när deras eget och deras företrädares ageranden under ett antal hundra år varit av exakt samma karaktär: kolonialismens historia är dränkt av oskyldigas blod från Arabien, Asien. Afrika och Amerika; andra världskrigets terrorbombningar mot tyska städer som dödade hundratusentals oskyldiga medborgare ej att förglömma. Att citera Churchill som den store fredsvännen och humanisten, som flitigt skett i svensk press i samband med attentaten mot tunnelbanetågen i London, är, minst sagt, osmakligt. Den brittiske Stockholmsambassadören reagerade föredömligt när han avstod från att lägga ut kondoleansböcker, där svenskar, snarare intresserade av att vidga det sociala nätverket, än av sann vänskap med Storbritannien, skulle snyfta in perversiteter.

Jag hör redan någon muttra om att de ideal Churchill stred för (även om jag betvivlar att han var medveten om några mer djupgående insikter om humanism och filosofiskt försvarbara frihetsideal) handlade om demokrati, inkluderande yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, osv, och att dessa ideal rättfärdigade att juridiska, militära, rättsstatliga och allmänhumanistiska ideal ignorerades, kastades på sophögen när det passade de nationella särintressena. Men vad säger, i så fall, att inte människor med andra ideal, med andra erfarenheter och traditioner, lika djupt rotade som de angloamerikanska ideal som drev Churchill och hans meningsfränder, inte kan, ja skall använda sig av samma offensiva stridsmedel. Analyser av Machivalli, Donoso Cortés, Carl Schmitt och de teologiska turerna kring det tillåtna furstemordet, lyser med sin frånvaro i kommentarerna kring dåden i London. Utan ingående reflektioner kring sådana teman blir redogörelserna för verkliga och förmenta terroristaktioner ingenting annat än bekräftelser av en på förhand indoktrinerad uppfattning om vem som har rätt och fel.

Mitt resonemang utgår inte från att man skall acceptera eller fördöma terrorism. Terrorism är ett påtagligt faktum, nu och sedan historiens gryning en av många användbara stridsmetoder. Det gäller att finna orsakerna till varför sociala förhållande, politiska ideologier, politiskt maktmissbruk, mer eller mindre ropar på att bli bemötta med terrorism. Framför allt gäller det att söka efter vansinnigheter i det egna politiska systemet, istället för att ständigt kasta skulden över det bedrövliga tillståndet, på motståndaren. Kravallerna i Paris och andra franska storstäder (oktober, november, ... 2005) är ett utmärkt exempel på det politiska och mänskliga avståndet mellan centrum och periferi.

Alla extraordinära aktioner, det behöver inte handla om terrorism utan kan vara exeptionellt aggressiv bildkonst, subversiv litteratur, chockerande teater, är resultatet av att det inte finns någon annan möjlighet att visa på orättvisor, att få människor att reagera, att bryta fastlåsta, invanda och stereotypa ideologier, livsmönster, sociala förhållande. De liberala samhällena med sina repressiva toleranser, vilket innebär att toleranserna är chimärer, är naturligtvis mest mottagliga för starka motaktioner eftersom just där, och inte i diktaturerna, där furstemordet är den primära aktionen, maktens indoktrinering inte endast berör ett relativt begränsat antal människor, utan omfattar stora delar av befolkningen. Exemplet Storbritannien: man skriveri pressen ofta om det brittiska klassamhällets traditioner. Och förvisso är det så och har det alltid varit så att det i Storbritannien varit lätt att skilja mellan däruppe och därnere, livsmönster, segregering i skolor och bostadsområden, på arbetsplatser och i den offentliga miljön, men jag är övertygad om att bakom all denna förkastliga segregering fanns tidigare en över klasserna sammanhållande attityd, ett livsmönster om man så vill, som raserades redan under Thatchers tid vid makten och som totalförintats genom Blairs lysande advokatyr. Lyssna på vad han säger: det är inte skicklig retorik, som så ofta hävdas, och där finns föga av äkta hängivelse. I Blairs ögon lyser fanatikerns glöd.

Vad jag vill sätta fokus på är några enkla regler:
utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" är en galning, obildad, omänsklig, fanatiker, massmördare;
utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" inte har samma dröm om frihet och rättvisa som de män och kvinnor hade som skapade de samhällsformer i vilka vi lever;
utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" inte är mottaglig för logiska och humana argument om du själv är beredd att inse att dina argument inte alltid är de bästa och, historiskt sett, de mest trovärdiga;
glöm inte att ett stort antal av dagens statsbärande regimer ursprungligen karakteriserades som terroristorganisationer av västvärldens ledare: flertalet afrikanska stater, i synnerhet Sydafrika, Kenya, Angola, Ghana, Algeriet, Libyen, Tunisien…, länder som Mexiko och Cuba, Folkrepubliken Kina, Indonesien…, Israel ej att förglömma…, ledare som Ghandi, Nehru, Mandela, Nkrumah, Kenyatta och praktiskt taget samtliga israeliska ledande politiker sedan staten Israels grundande. Hur var det med terrorismen och beskyllningarna för terrorism under det nordamerikanska inbördeskriget? Adams, Jefferson, Washington, ja även den hycklande Lincoln, var på den tiden, i britternas och fransmännens ögon, terrorister.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2005, 2006.

NOBUYOSHI ARAKI

2006-05-06T16:01:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
NOBUYOSHI ARAKI

Nobuyoshi Araki anses kontroversiell. Snarare är han realist. Medvetet bryter Araki mot sexuella tabun i det moderna, sekualiserade Japan. Arakis fotografier följer traditionen från det gamla Japan, buddhismens okomplicerade relation till sexualitet, våld, nakna kroppar och blottade och arbetande kön. Genom enkelhet, motiven avskalade yttre insmickrande attribut, skapar Araki fotografiska konstverk med nakna kvinnor och “nakna” stadsbilder från Tokyo, där nakenheten är en utlämnande nakenhet, inställd på våldtäkt. Staden är öppen stad för ockupation och är som kvinnorna på Arakis bilder masochistiskt villiga att förvandlas till det ockupanten, penetreraren önskar. De bundna kvinnornas hudlösa, genomskinliga flickkroppar, med uppfläkta fittor eller klart markerade könshår, söker friheten genom underkastelse. Styrkan finns i svagheten.

Även när Araki förtydligar den erotiska avsikten, det erotiska medvetandet, med hjälp av rep och vibratorer eller en saftig bit svettigt rödglänsande pumpa, så är det den nakna huden och könet som är upphetsande. Även om man i intervjuer med Araki kan läsa djup-psykologiska förklaringsmodeller till konstnärens avsikter, är det uppenbart att vad han vill förmedla inte är intellektuellt finsnickeri. Araki skapar emotioner, mottagligheter för djupt kända och efterlängtade former av smärta. Såtillvida är Araki en traditionalist i japansk kultur och mystik. Araki väljer de motiv han väljer av obefläckad kåthet. Den inaktiva kvinnokroppens exhibitionistiska masochism och önskan om att vara objekt – för män och för kvinnor – är naturligtvis inte uttryck för kvinnoförakt. Snarare tvärtom, skillnaden mellan kvinna och man finns i könet, inte annars. Därför: endast naken ger kvinnan de rätta signalerna till älskaren, oavsett dennes kön. Araki bekräftar att han alltid, i någon form, har en sexuell relation till sina modeller.

Arakis stileben med blommor och ödlor (ödlor förekommer också tillsammans med kvinnor) och hans fotografier med ”himmelslandskap”, är erotisk bildkonst. Ödlan sträcker sitt kluvna huvud mot den öppna blommans (eller kvinnans) klitoris och de åsktyngda molnen spricker upp som könet mellan särade kvinnoben. I boken Akt-Tokyo talar Toshiharo Ito om ”lugnet” som lägras över Arakis Tokyomotiv: folktomma parker, ruiner, trånga bakgator, skyskrapor. Ito menar att det konstnärliga resultatet är resultatet av ”kamerans hemliga kärlek till storstaden”. Araki ser själv Tokyo som ”en stor kyrkogård”. Visst är det så: genomgående skildrar Araki den svårbeskrivna symbiosen mellan eros och död, mellan eros och våld, mellan den faktiska kroppen och vår imaginära bild av en kropp. Araki ställer det konstestetiska problemet på sin spets: kan kameran och det mänskliga ögat verkligen uppfatta, förstå, gå in i samma motiv? In i det sanna, det verkliga motivet? Är ej all återgivning endast ett försök att försöka fånga vad som kanske inte existerar? Cézanne var lika nyfiken som Araki att finna svaret på en gåta som är olösbar. Möjligen finns det ett metafysiskt svar och det är insikten om en sådan möjlighet Arakis fotografier förmedlar. Kvinnor, stadsbilder och himmelslandskap är så påtagligt verkliga, så uppenbart mottagliga för smek och smisk så betraktaren famlar mellan dröm och fysisk verklighet. Skiljelinjen mellan dröm och verklighet är sannerligen hårfin. När Nobuyoshi Araki fotografer Tokyos kön, molnens kön och kvinnans kön visar han att skiljelinjen kanske inte ens existerar, att dröm och kroppslig, fysisk verklighet, närhet, är ett och detsamma.

Artikeln, en recension med anledning av Arakiutställningen erotos på galleri index i Stockholm 1995, tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:5-6. Här något reviderad.

Litteratur:
Nobuyoshi Araki Akt-Tokyo 1971-1991. Edition Camera Obscura, Graz 1992
Nan Goldin / Nobuyoshi Araki Tokyo Love. Verlag Scalo, Zürich, Berlin, New York 1995

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

ANTIPARLAMENTARISM

2006-05-03T07:51:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
ANTIPARLAMENTARISM

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerade begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism och/eller anarkism är det mer korrekt tala om konservativ anarkism.

Revolutionär konservativ anarkism utövas långt före franska revolutionen. Anhängarna försvarade den legitima furstemakten och sanktionerade "tyrannmord" när så var nödvändigt. Sådana aktioner har även i vår tid genomförts mot skilda former av diktatur. Ett exempel är 20-julimännens försök att röja Hitler ur vägen.

Konservativ anarkism är stundom skeptisk till rationella motargument, men det innebär inte att den är teorihatande: man lägger stor vikt vid ett dialektiskt förhållande mellan rationellt och irrationellt. Tanken på ett "sunt", det vill säga ett realpolitiskt agerande står ingalunda i motsatsställning till politiska idéer med utpräglad ideologisk profilering, som konservatism, socialism och anarkism. Genom konservativ anarkism söker företrädarna förverkliga societas civilis rättsuppfattning och menar att människan inte själv, av egoistiska skäl, med stöd av lagar och filosofi, skall skapa "rättvisa"; rätt och rättvisa FINNS, existerar i sig, som empiriskt faktum i människans Vara. Människan kan inte ta sig rätten att förändra eller förstöra den rättvisa som är av Gud, som är en del av naturen. Rättvisa är sambandet mellan det offentliga och det privata, mellan den stora och den lilla världen, för att tala parlamentariskt politikerspråk.

Av detta följer att den stora världen (legaliteten) aldrig kan härska över den lilla världen (moralen). Societas civilis rättsuppfattning om politik och etik som enhet kontrasterar skarpt mot det moderna parlamentariska samhällets anspråk på att endast fursten, dvs regeringsmakten och till den knuten parlamentarisk opposition, äger rätten utöva makt. Konservativ anarkism är ett logiskt avståndstagande från parlamentarisk machiavellism utifrån insikten att regeringsvåld saknar etik och endast tjänar politiska syften. Sådan machiavellism skadar i grunden relationerna mellan "furste" och folk. Med tanke på den internationella politiska utvecklingen under senare år är risken stor att man i framtiden snarare får tala om en totalitär värld istället för att tala om totalitära stater.

George Buchanan (De iure regni apud scotos, Edinburgh 1579) och C. Moreau (Bibliographie des Mazarinades, I-III, Paris 1850-51) menar att den moderna staten företräder "orientalisk despoti", att den är ett administrativt tyranni där tjänstemännens och politikernas befordringsgång endast tjänar syftet att nå personlig rikedom och prestige; skadeverkningarna av detta system kan endast mildras om tjänstemäns, ministrars, parlamentarikers och det internationella storkapitalets företrädares inkomster aldrig tillåtes överstiga "des gens de la plus haute condition" (François Fénelon: Oeuvres Complètes, I-X, Paris 1850-51). Den faktiska utvecklingen idag är den motsatta: dagens makthavare slåss redan om köttbitarna som i framtiden skall fördelas av den världstotalitära stormakten.

Guy Coquille (Les Oeuvres, I-II, Bordeaux 1703), menar att tjänstemännens avoga inställning till traditioner beror på att de är överbetalda och endast tänker på egna materiella intressen istället för att lojalt och uppoffrande tjäna folk och nation. Med hänvisning till antiken och skolastik företräder konservativ anarkism ränteförbud sådant det uppfattades fram till 1500-talet; man håller fast vid den traditionella idén om att "usury is directly against the Laws of God" (E. Coke Institutions of the Laws of England, London 1817-1832).

Rättsuppfattningen från tiden före franska revolutionen 1789, att rätt och rättvisa till sitt väsen är distributivt och inte kommunikativt är en tanke som omfattades även av Bakunin och Krapotkin när de avvisade statens makt- och suveränitetsanspråk. Anhängare till konservativ anarkism tog redan före franska revolutionen starkt avstånd från varje form av självvald och/eller manipulerad absolutism och den åsikten förstärktes efter 1789 när man såg att revolutionens segrare skärpte suveränitetsanspråken. Under tre sekler, skriver Adam Müller (Kritische/ästetische und philosophische Schriften, Berlin 1967) år 1809, har samtliga "inre revolutioner" resulterat i att segrarnas anspråk på ägodelar och förmögenheter ökat, det vill säga att efter varje revolution har borgarklassens ställning stärkts på den traditionella överklassens och proletariatets bekostnad. Konservativ anarkism kan därför tvingas nyttja våld, om det tjänar en god sak menar Donoso Cortés (Obras completas, Madrid 1970), om denna legitimitet förankras i en "högre legitimitet":. Våld får endast vara kommisariskt och ej suveränt, skriver Carl Schmitt (Politische Romantik, München/Leipzig 1925).

Antiparlamentarism innebär att nationen/folket/medborgare med starkt inskränkta möjligheter att påverka sitt eget liv, står i motsatsställning till den moderna parlamentariskt demokratiska staten eftersom den moderna staten och den moderna nationen genom partiväsendet genomfört ett politiskt system där den enskilde individen blivit slav under detta system. Istället förordas ett system som balanserar individens rätt gentemot den mot absolutism strävande statsmakten. Därför avvisas det romantiska folkbegreppet och ickeparlamentarikerna menar att nationer kan existera sida vid sida och förenas genom traditioner och konventioner. Sådan nationsindividualism kräver inga gränser som måste vaktas och försvaras. Faktiskt existerande gränser är inte beroende av kollektiva och nationella särintressen. Ett Europa styrt efter sådana principer innebär att den liberala universialismen inte lyckas expandera och vilseleda människor mot ideal som endast stärker egenintressena hos dem som åberopar sig på dessa ideal.

När efter franska revolutionen ledarna talade om mänskliga rättigheters universalitet innebar detta i praktiken att varje individ måste bli fransman för att komma i åtnjutande av dessa rättigheter. Frantz Fanon ger utmärkta exempel på detta den demokratiska parlamentarismens tyranni i boken Jordens födömda (Stockholm 1962).

Tragiska bevis för det målinriktade samarbetet mellan stat och kapitalism ser konservativ anarkism i den parlamentariska statens skattemonopol som innebär att allt det staten engagerar sig i är beroende av vilka skatteintäkter engagemanget ger. Samtidigt innebär detta system att politikerna, staten, inte tar ansvar för sambandet mellan etik och rätt: samhället sekulariseras (i Sverige förkroppsligat i den decennielånga symbiosen mellan socialdemokratin å ena sidan och Wallenbergs & Bonniers å andra sidan: den gemensamma ambitionen att åstadkomma ett byråkratiskt hanterligt samhälle präglat av konsumism och sekularism). Inom det parlamentariska systemet, som av nödvändighet följer kapitalismens lagar såväl under "socialistisk" som under "borgerlig" regim, frodas en konkurrensmentalitet som slår sönder individers sociala relationer och förvandlar världen till en blodig arena där den smartares lag gäller. Främsta offer för sådan politik är samhällets lägre skikt.

A. de Villeneuve-Bargemont (Économie politique chrétienne, ou Recherches sur la nature…, Paris 1834) talar om en mervärdesteori där de utbetalda lönerna i realiteten förvandlas till arbetsgivarens vinst, vilket i sin tur leder till kapitalismens återkommande kriser. Det vill säga: när man producerar billiga varor för att få högra vinster genom ökad omsättning, följer av detta så låga löner till arbetarna, så att dessa, när krisen nått sin höjdpunkt, inte ens kan köpa billiga varor. Marknaden stagnerar. Detta får politiska följder och utrikespolitiskt innebär kapitalismens internationalisering att krig förbereds och verkställes. L.G.A. de Bonald menar i Traité du Ministêre (Bruxelles 1845) att liberalismen/kapitalismen förorsakat och kommer att stå fadder till alla de blodiga krig vilka förs med vinstintresset som ledstjärna. Aktuellt exempel: USA:s och dess nuvarande presidents intressen i oljepipelines genom Afghanistan; ockupationen av Irak.

Europa: politiska, sociala och religiösa traditioner genomsyras av apokalyptisk filosofi. Europén längtar och har alltid längtat efter en renande och djupgående förnyelse, drömmer om något nytt, om bättre tider. Drömmer om revolution. Eller: att flytta ut på landet, lyssna till fåglarna och odla sin egen kål. Kapitalismkritik har sedan franska revolutionen sattes i konkurs effektivt motarbetats såväl från vänster som höger. Konservativa med parlamentarisk demokrati som mål, har identifierat sig med det kapitalistiska samhället och socialisterna - dock ej anarkisterna i Krapotkins anda - har försvurit sig åt positivism och "vetenskap". Georg Lukács uppmärksammade detta i Geschichte und Klassenbewusstsein (Berlin, 1922; sv. Övers. Historia och klassmedvetande, Lund 1968) och förordar en delvis antropologiskt färgad kapitalismkritik, som i sin existentiella form hade visst inflytande som ideologisk orientering på de intellektuella vänsterrörelserna under 1960- och 1970-talen. Mer eller mindre medvetet förteg man då det traditionella ickeparlamentariska och katolska ursprunget till denna kulturkritik.

Européns ångest inför katastrofen visar på skillnaderna i de båda kristna konfessionerna: den protestantiskt asketiska apokalypsdräktiga arvedelen skiljer sig radikalt från katolicismens nyktra syn på den yttersta dagen. Men att Europa måste bort från politikernas civilisationsterrorism är en utbredd uppfattning inom båda konfessionerna. I Günter Grass roman Råttinnan (Stockholm 1987) gör människan bankrutt när till och med det typiskt mänskligt onda överträffas av gnagare, vars kapacitet i övrigt begränsas till okuvlig överlevnadsinstinkt. Grass menar att i den europeiska apokalypsen finns varken kärlek eller smärta, endast motsatsparet renhet och smuts. Författarens föreställningsvärld är intimt kopplad till den bibliska apokalypsen, till Johannes uppenbarelser och till den onda människans längtan till kaos och undergång, den naturliga följden av falsk trygghet. Det onda rycker undan förutsättningarna att kunna glädjas över Guds godhet och nåd.

Det alltför välorganiserade Europa och vår kritiklösa politikerstyrda vardag, leder till att många förtränger döden och projicerar dödsskräcken på världen (exempel: attackerna den 11 september 2001). Drömmen om att överträffa Skapelsen såväl vad gäller säkerhet och oåtkomlighet som att med hjälp av genteknologi skapa Liv, är slutliga bevis på människans storhetsvansinne.

Kan Änglarna hjälpa oss ut ur denna återvändsgränd? Trots att Gud är nästan död och Djävulen flyr Helvetet? Så förhåller det sig om man skall tro teologer vilka frusteras av vetenskapernas myter om världens skapelse: minimalistisk utförsäljningsteologi med fruktan för att nedgång och kursfall väntar Guds Rike.

Även inom katolsk teologi har angeologi och djävulsvetenskap försummats. Med hjälp av avmytologiseringsprogram upprepar åtskilliga katoliker protestanternas felsatsning. Ekumeniken sätter konfessionerna i gungning när den goda dogmatiken försvagas; katoliker upptäcker kristologin och evangeliskt kristna ockuperar den mariologiska högborgen, andra kastar sig över icke-kanoniska skrifter och gnostiska traktater, men ingenstans ges landningstillstånd för Guds änglar. Kanske därför att man fruktar att ängelns intellektuella och metafysiska dragningskraft talar ett språk som är begripligt för människan och som gör tron trovärdig.

Hans Urs von Balthasar (1905-1988) - schweizisare, teolog och kardinal - är en av de få som i vår tid vågat tala om andra änglar än de som finns på julklappspapper. I Kirchlichen Dogmat (Band III,3) skriver Balthasar att detta att intressera sig för änglar leder till att Kristus återupptäckes, leder till Kristi uppenbarelse. Ängeln blir då ej endast ett teologisk bihang till Bibelns mytologiska bildspråk. Balthasar menar att när teologer och religionspedagoger och psykologer avmytologiserar Kristushemligheten, skyfflar man ihop Guds budskap med Sankt Nikolaus och påskharen.

Frånvaron av autentisk religiös erfarenhet är facit av vår tids människas oförmåga att tala om starka inre erfarenheter. Mellan lust och skräck finns den verklige Gud, de snabba ljusblixtarna (Paulus trillar av hästen) är levande och äkta spirituell erfarenhet. Guds närvaro är otänkbar utan Hans frånvaro. Änglarna guidar såväl till stallet i Betlehem som till Golgatas kors. Ängel och djävul talar båda om Guds hemligheter. Djävulen leder människan till skapelsens avgrund och ängeln förvandlar det oförklarliga till heligt under. Den som med trovärdighet vill tala om Guds budskap måste som psalmisten också tala om nattens mörker. Från djävulen hörs ångestskriet när änglakören stämmer upp lovsången.

Det finns ett äkta samband mellan änglarnas verksamhet och ickeparlamentarism.

Längre artiklar i detta ämne finns dels på websiten Mjölk och Honung samt i mina båda böcker agere contra, Kalle Hägglunds förlag 2003 och i Tagelskjortan, Johan Hammarströms förlag 2003

MICHAEL KOHLHAAS OCH DET NIHILISTISKA HELVETET

2006-05-02T15:02:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
MICHAEL KOHLHAAS OCH DET NIHILISTISKA HELVETET

"När det så hade blivit afton sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. När så de första kommo trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' Då svarade han dem en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? - Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.'" (Matt. 20:8-16).

En lantjunkare söder om landsvägen mellan Leipzig och Wittenberg stjäl den 1 oktober 1532 två välryktade hästar från hästhandaren Michael Kohlhaas. Efter en utdragen process om skadestånd, som går Kohlhaas emot, publicerar han 1534 ett upprop och kräver hämnd på övermakten. Samtidigt anlägger Kohlhaas bränder i Wittenberg. Så småningom går Kohlhaas i motståndarnas fälla, fängslas, döms till döden och avrättas den 22 mars 1540.

Den tyske romantikern Heinrich von Kleist tar upp det här temat - alltid aktuellt: frågan om rätt och orätt, i en "krönika" med samma namn som huvudrollsinnehavaren, MICHAEL KOHLHAAS. AUS EINER ALTEN CHRONIK (1808 - 1810). Kleist håller sig till historiska fakta, men i sak är det vardagligt fattbara marginellt och ovidkommande för den tyske romantikern. Kleist är i första hand intresserad av universums, av människans obotliga sjukdomar, att världen och människan-i-världen bör inse att all jordisk lycka är förgänglig.

För Michael Kohlhas är jordisk lycka detsamma som att utan inblandning från feodala lantjunkare fritt få ägna sig åt mer eller mindre respektabla hästaffärer. Är detta en socialistisk/kommunistisk eller en konservativ tanke?

Under den andra domstolsförhandlingen hävdar Kohlhaas att hästarna lantjunkaren, tjuven, lagt beslag på, är alltför renrasiga och förfinade för att dra plogen i den sega lerjorden i sydtyskland. Kohlhaas kräver ersättning för veterinärkostnader han haft sedan han efter den första domstolsförhandlingens utslag återfått hästarna.

Det finns två aspekter på processen mot Kohlhaas. Hästhandlaren vinner kampen om hästarna, mot lantjunkaren, men när han kräver att denne också skall betala veterinärkostnaderna, börjar det juridiska och sociala spelet på hög nivå. Denna tvist förlorar Kohlhaas. När han söker företräde hos kurfursten av Brandenburg, för att överlämna en protestskrivelse, slås Kohlhaas ned av borgvakterna.

Med hjälp av sju kamrater belägrar Kohlhaas lantjunkarens egendom. Vännernas stridstaktik är så okonventionell och effektiv så att det behövs femhundra man från de reguljära trupperna för att hålla stånd mot belägrarna. Medan man i maktens korridorer i Dresden diskuterar fortsatta åtgärder mot Kohlhaasgruppen, lägger Martin Luther näsan i blöt och fördömer Kohlhaas som syndare, samtidigt som den kyrklige oppositionsmannen lyckas utverka amnesti för de åtta husockupanterna.

Kohlhaas fortsätter kampen mot lantjunkaren, men häktats sedan han i Berlin lockats i bakhåll. Genom en rad juridiska manövrer, advokatyr på hög nivå, skär makten, fursten, staten, bildligt talat halsen av den oförskämde och uppstudsige hästhandlaren. Kohlhaas döms till döden och avrättas.

I början av krönikan talar Heinrich von Kleist om Michael Kohlhaas som en rättskaffens man, som emellertid även är en förfärlig och obehaglig människa. Med denna paradox arbetar Kleist: Kohlhaas döms till döden för sin protest, för upproret mot ett brott som begåtts av en man från etablissemanget; ett brott som han av domstolen, av makten, delvis fått ersättning för. Kohlhaas får tillbaks hästarna lantjunkaren stulit, men han döms till döden därför att han genom "terror" sätter makt bakom kravet att lantjunkaren också skall betala veterinärkostnaderna för att hästarna skall återfå samma kondition de hade innan de stals.

Denna problematik är överförbar till andra händelser, stora som små. Det är samspelet mellan dessa faktorer som ger Kleists krönika styrka och allmängiltighet. Kleist är i första hand inte intresserad av processerna mellan hästhandlaren och lantjunkaren, utan av folkrätten, av folkets rätt mot despoter. Kleists krönika handlar inte om den tragiska historien om en hästhandlare utan om vilket skydd och vilken hjälp en föregiven rättsstat ger enskilda medborgare, även om dessa medborgare agerar utanför lagen och fängslas på annan ort, där medborgarskapets förmenta trygghet är satt ur spel.

I såväl diktaturer som pluralistiska demokratier pressas medborgarna till att tro på och leva efter strömlinjeformade världsbilder, men sanningen och det rationellt faktiska finns i mångfald och inte i det entydigt enögda. Sanningen är att Kohlhaas är en outlaw, men att han som medborgare trots detta utanförskap förtjänar - och kan kräva - rättvisa. Det handlar om liv eller död, om himmel och helvete. För Kleist representerar Kohlhaas romantikernas dröm om suverän frihet, en frihet där Jaget jämställs med universum. För Kleist - och, kanske oreflekterat, för Kohlhaas - handlar det til syvende og sidst inte om jordisk lycka, utan att kämpa en ovärdig och ojämn kamp på de gröna ängar som de facto är det apokalyptiska slagfältet och förrummet till dödens Paradis.

Världen kan inte räddas. Kohlhaas är dömd till döden av fursten i Brandenburg och till evig förtappelse av reformatorn Luther. Kleist menar att sådana domslut är ointressanta eftersom världens och människans Vara endast kan förklaras genom dikten. Amoralismen att med euforisk glädje gå döden till mötes, är att uppleva livets höjdpunkt. Hästhandlaren Kohlhaas är inte muslim utan kristen men upplever trots detta sitt livs triumfatoriska jubelögonblick i den stund då han avrättas.

Samtidigt uttalar rättsstaten sin egen dödsdom.

Den klassicistiska symbiosen om harmonisk världsordning, är en makalöst uppreklamerad falsk dröm. Utopier förblir utopier och de frigör ej sällan destruktiva krafter. Kohlhaas och Kleist ställs inför samma val som vår tids revolutionärer och terrorister: att antingen kastas in i apokalyptiskt våld och rädda sina själar, eller att acceptera historien som realitet och därmed förtvina och gå under.

Kleist och Kohlhaas står utanför samhället de lever i och säger sanningar. De är samtidigt rättsfanatiker och - ur det etablerade samhällets synvinkel - rättshaverister. Weimartidens främste rättsteoretiker - en man det inte går att placera in på höger-vänster - skalan - katoliken Carl Schmitt, ger i sak juridisk hållbarhet och legitimitet åt sådana attityder, åt sådant utanförskap.

I dagboken skriver Schmitt att det "är rörande att åter höra skriet 'tillbaks till Goethe, tillbaks till idealismen'". Själv menar han att man aldrig skall skämmas för sina åsikter, endast skämmas om man sviker dem. Schmitt menar att Kohlhaas öde kan liknas vid när profeten Jonas protesterar mot att tvingas utföra Guds uppdrag. Vem bär den egentliga skulden? Profeten Jonas eller Gud? För Kohlhaas gäller det konflikten med lantjunkaren och fursten i Brandenburg; Kleist kämpar med den filosofiska frågan om liv och död. Vem är den egentligen förbrytaren? Vilka är det som vandrar som osaliga vålnader genom historien och profiterar på människans rätt till kärlek, liv och död?

Vålnaderna är fienderna, men fiender är abstrakta figurer. Fiendskap är ett abstrakt begrepp. Fiendskap bekräftar den egna uppfattningens existentiella sanning. Politisk fiendskap är grunden för existentiell äkthet. Intellektuellt högtryck står i motsatsförhållande till den världsbild som präglas av ett ointressant och slött accepterande av den påtvingade viljan att acceptera förening av sådant som bör förbli åtskilt.

Den politiska teologi som Kohlhaas är ett exempel på, som Kleist förklarar filosofiskt och som Schmitt klär i juridisk språkdräkt, bygger på Machiavellis erfarenhet att lag och rätt bör samverka med furstens - Borgias - omoral. Denna juridiska humanism kan ifrågasättas. Ej sällan leder det till ett nihilistiskt helvete.

Å andra sidan: förmågan att existentiellt rätt uppfatta den historiska situationen, är att ge utopierna dödsstöten, det blir ideologernas död och metafysikens återuppståndelse. I ett sådant ödesdrama är ej endast hästhandlaren Kohlhaas utan även svindlarna från Köpenick och andra världsmetropoler, borna existentialister.

Artikeln tidigare publicerad i Hjärnstorm nr 52, 1994

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2006

P.P.P. & PETROLIO

2006-05-01T06:53:00.001+01:00

+
Bo I. Cavefors
PIER PAOLO PASOLINI OCH PETROLIO

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

För Pasolini betyder detta att också skildra krafterna som styr samhälle och människor i viss riktning, mot vissa ideal och målsättningar och bort ifrån andra ideal och målsättningar. Denna politiska, moraliska och filosofiska dimension är ett med bögeriet parallellt och genomgående tema i Pasolinis skilda verksamheter.

Dessa andra ideal är ofta desamma som Pasolinis egna ideal och därför är romanen, självbiografin Petrolio, i likhet med författarens filmer och tidigare litterära verk, i första hand en självbiografisk berättelse. Inträngande, genomborrande och obarmhärtigt effektivt, avslöjande, öppen och "naken" för att använda ett av Pasolinis favoritord. Konfrontationen mellan världar med olika ideal, är naturligtvis oundviklig. Pasolini skyr inte striden. Snarare söker han den. Kampen är för Pasolini inte att ta ställning för "höger" eller "vänster"; de Pasolini kallar fascister, borgare och reaktionärer, finns bland företrädare för alla ideologier.

När Pasolini talar om fascister, borgare och reaktionärer definierar han dem inte ideologiskt eller partipolitiskt. Beteckningarna står för människor som aktivt, med alla medel, brutala och sublima, slår undan villkoren för människans frihet att gestalta sitt eget liv.

Förloraren vid denna konfrontation blir ej sällan outsidern, slaven, proletären i ordets klassiska betydelse, den som - därför att han tvingas därtill - rör sig utanför regelsystem samhällets makthavare påbjuder.

+ + +

På italienska betyder Petrolio ej endast bergolja och petroleum. Pasolini anspelar på Gajus Petronis (d.66. e.Kr.) och på Troja. Petronius, kejsar Neros kulturminister, tvingas till självmord och ihågkommes av eftervärlden för en satirisk roman där Trimalchios gästabud utgör höjdpunkten; Troja, på italienska troia, betyder sugga, fnask, luder.

Romanen Petrolio är sålunda historien om tidernas svineri, om suggors gästabud, en modern Satyricon om hur den "fascistoida" statens hantlangare knipsar sommarens sista rosor. Med andra ord: "de verkliga fascisterna är antifascister som tagit makten".

När Pasolini mördas 1975 har han skrivit bortemot sjuhundra av planerade tvåtusen sidor. Det efterlämnade manuskriptet är då ej redigerat och ej strukturerat; romanens form knyter an till Pasolinis montageteknik vid filmskapandet.

Detta fragment av en tänkt roman är en av de absoluta höjdpunkterna i efterkrigstidens europeiska litteratur. Här finns Pasolinis samlade erfarenheter och ihågkomster, utgivna sjutton år efter hans död, sedan älskare, väninnor och förläggare beslutat att det är en nödvändig, ja, god gärning att ge offentlighet åt det totala utlämnande av sig själv Pasolini ägnar sig åt, samtidigt som han iskallt styckar samtidens fascistiska "antifascister".

Vad som är ofullständigt i Petrolio är kvantiteten, ej kvaliteten. Texterna är stilistiskt genomarbetade, också de variationer på samma tema som Pasolini förmodligen tänkt sortera bort vid den slutliga redigeringen. Överflödet, upprepningstekniken - även när den inte är avsedd - visar sig vara en förträfflig metod för att pumpa in Pasolinis trossatser. Samtidigt stärkes trovärdigheten när angrepp belyses från olika håll, ur skilda aspekter.

Den skyddslösa bild Pasolini lämnar av sig själv i Petrolio, faller bortom ramarna för normal esteticism. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren P.P.P. när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna".

Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.
Pasolinis utdragna redogörelse för passionskvällen, är romanens centrum kring vilket allt övrigt, händelser, personer, ideologiska och moraliska resonemang, utgår ifrån, är beroende av, återkommer till. Beskrivningar av långa vandringar genom naturen utanför Turin och i Roms utkanter, i städernas och stadsparkernas landskap, de elegiska tonerna om ängens blommor och gräs och även när Pasolini tar läsaren med på äventyret att från kameravagnens plattform följa ett förälskat heterosexuellt par genom den nya sköna världens helvete i Rom, sker det under trycket av längtan efter "naturens glada gåva", den "animaliska hemlighet" som finns bakom gylfen på ett par "amerikanska byxor".

Huvudaktör i Petrolio är Carlo I och Carlo II, den förre ingenjör och framgångsrik tjänsteman vid ett stort företag; det är Carlo maktmänniskan. Carlo II vill bli plågad, vill vara underdånig, är den passive, men längtande. Carlo I och Carlo II är härskaren och slaven, vilka skiljes åt, förenas, uppgår i varandras Vara, är av samma blod. Incest? Nej, endast i medicinsk mening. Den ene går maktens och karriärens väg och den andre är outsidern, den utstötte. "De facto är Carlo inte en person utan två"; Carlo är samtidigt den sjuttonårige sonen och den sjuttioårige fadern med "fulländad kropp och stor vacker kuk". Sonen Carlo, som bär faderns namn, är en kluven människa som samtidigt "har min och min fars ålder", skriver Pasolini. Denne Carlo, som i sin själ och i sin kropp förenar två män med skilda ambitioner och sexuella erfarenheter, lever nu, detta år, "ja, än mer preciserat: i detta ögonblick"; i Pasolinis eget ögonblick mellan födelse och död.

De båda Carlos vandrar varandras vägar. Den ene Carlos kärleksupplevelser och onanerande sker gemensamt med kvinnor: modern, mormodern, tjänarinnor, horor. Den andre Carlos böjer knä på ängen vid via Casilina. Men även den Carlo som tror sig vara heterosexuell, är på jakt efter kuk och dras in i trollcirkeln när pojken Carmelo knullar honom på en rivningstomt.

Inkarnationerna i romanens persongalleri är otaliga, inkluderar älskare och älskarinnor och de anonyma kvinnor de båda Carlos blottar sig för i parker och på Turins järnvägsstation. Endast då det finns "moralism" i såväl "det högsta som det lägsta", när "alla ljus är tända på båten, också lyktan i masten", når Pasolini orkanens lugna centrum.

De båda Carlos kosmiska flygningar genom historiens blodbad, genom en nutidshistoria som återspeglar och i sig rymmer alla tiders historia, den reella och den fiktiva historien, lindar Pasolini in i symbolik och symboler, för att i frihet visa själens och kroppens "nakenhet".

För många är det naturligtvis upprörande att det hos fäder finns något hemlighetsfullt, abstrakt och andligt, som kan upplevas genom och i kroppen, att detta hemlighetsfulla avslöjas först när könet blottas. Det är en av Pasolinis många beundransvärda förtjänster att han utan omsvep ställer kuken i centrum för relationen mellan "far" och "son".

Dessutom är denna mästerliga roman ett historiskt dokument om en historisk period då den av högre makter proklamerade friheten visade sig vara en fälla som gillrats för att fånga dem som tog friheten på allvar.

Pier Paolo Pasolini blev ett av rävsaxens offer.

…och det var som ville också den dofta vildgräs

Utdrag ur
PETROLIO

av Pier Paolo Pasolini

Översättning av Bo I. Cavefors

- - -
När överenskommelsen var klar gick Carlo med snabba steg mot ängen, utan att slänga ett enda ögonkast mot gruppen med pojkar, för att se vem som skulle bli den förste. Han sökte en lämplig plats. Men antingen var marken gropig, eller det fanns små grushögar eller alltför mycket sten (med glasskärvor och ogräs) eller, som längre bort, inget gräs alls, eller så var det genomdammigt; ännu längre bort fanns det visserligen en vacker och härligt stor plats, jämn och med torrt gräs, men den låg högt och de som höll till där kunde ses av gruppen; längst bort låg en dalsänka, men trång och mörk och fylld med tistlar och brännässlor. Dock, bakom dalsänkan såg Carlo en liten öppning, som, föreföll det, var perfekt.

- - -

Alltså, den förste som kom fram till Carlo var Sandro. Carlo satt ihopkrupen vid den torra, hårda kamomillbusken, vred på huvudet och såg Sandro närma sig. Carlo tittade på honom uttryckslöst, så som den gör som gör sig redo att uppfylla en plikt, som den, om jag säger så, som reducerar sitt handlande till det rent tekniska; allt var ju avtalat och överenskommet, på förhand. Och då gällde det bara att slappna av. Men det gick inte, hjärtat i Carlos bröst bankade som om det väntade på under: hjärtat fylldes med vilda förhoppningar - än mer: som man säger vid sådana tillfällen, det flödade över - redan innan seansen börjat - av att veta vad som komma skulle. Carlos ögon avslöjade honom och hans sätt att röra sig, redan nu, redan innan det hela började, redan med den förste… Kort sagt, Carlo gjorde exakt det som varje stjärtgosse gör, men som aldrig skulle erkänna att han gör det för annat än pengar, att det också ger honom glädje. Så Carlo knäböjde, utan större åthävor, framför Sandro och väntade viljelöst och nästan frånvarande på att få det hela överstökat, det som grabben så gärna ville ha gjort, och dessutom gjort så snabbt som möjligt. Sandro, å sin sida, var ganska blyg. På den tiden hade alla pojkar ungefär samma uppfattning om en så privat och personlig egenhet som blygsel. Man skrattade åt den blyge, det fanns speciella ord för blyghet och det fanns ett särskilt förhållningssätt mot den som var blyg. Naturligtvis handlade det alltid om ytlig och knappt förnimbar blygsel, som man lätt kunde överse med. Sandro, som var huvudet längre än Carlo och väldigt stark, var säkert betydligt yngre än han såg ut: troligen var han knappt sexton: skrattet som blänkte till i ögonen kom inte endast från en ung pojke utan också från en ung man med det goda uppförande hans mor lärt honom: en mor av folket, där en god uppfostran blir det naturliga resultatet av instinktiv och djupt känd kärlek. Denna moderskärlek fanns i allt vad Sandro tog sig till med. Det var ett med honom, som lukten av hans kläder, de billiga byxorna och den tunna T-shirt hans mor köpt åt honom på marknaden, för hushållspengar. När han såg att Carlo var helt still, inte rörde på sig, utan väntade lydigt och villigt, som ett lamm, inte tog något initiativ, började Sandro blygt knäppa upp knapparna i byxorna, men trots sin förlägenhet - knappt märkbar - var han överdrivet ivrig. Till att börja med nöjde han sig med att knäppa upp knapparna vid gylfen och stoppa in handen för att ta ut kuken, som uppenbarligen satt svängd och obekvämt instoppad i de små blå kalsongerna; när han inte fick ut den, slet Sandro med än större iver av sig livremmen och drog ned byxorna till fotknölarna..

Först då fick han fram kuken. Och orsaken till att den inte kunde komma fram tidigare, var enkel: den var knallhård och Sandro skämdes något över detta eftersom det visade hans oskuldsfulla pojkaktiga kåthet. Men han skrattade och skojade: "Den står redan". Samtidigt sträckte han ut ena handen, tog om Carlos nacke och drog honom intill sig. Carlos hjärta var i fullt uppror när han såg denna kuk, stor, ljus, lysande i alla färger med den tunna, över det rosa ollonet spända huden, som kunde skrynklas ihop och dras tillbaks mot de doftande fjunen. Det var ett tecken på att det var länge sedan Sandro "kom". Hela organet var fyllt av sperma och lust. Kuken var ren, ljus, knotig och med tydliga ådror. Det ryckte i den och den rörde sig hela tiden framåt och uppåt och det torra, rosa ollonet var naket. Vid detta skådespel blev Carlos hjärta, jag säger det än en gång, i fullt uppror: dock, han sa ingenting utan gjorde mekaniskt vad som skulle göras, vad Sandro krävde han skulle göra. Carlo tittade bara ett ögonblick mot Sandros ansikte för att le vänligt mot honom och tillgjort viska "Amore". Under en bråkdels sekund förstod Carlo och Sandro varandra fullkomligt. Skrattet, den breda och köttiga, nästan afrikanska munnen, hans ljusa hy, de runda ögonen som blev mindre när han skrattade, de något utstående öronen under den tjocka och ljusbruna hårbusken, som hos soldater som klippts av en slarvig underofficer, den en aning platta näsan och de breda kindknotorna: och över allt detta härskade de goda manér Sandros mor lärt honom.

Dessutom strömmade från Sandros kläder en underbar doft av mjöl. Han måste vara bagare. Med oändlig försiktighet böjde sig Carlo fram mot hans kuk. Han vågade knappt röra vid den med händerna utan närmade sig den och rörde snabbt vid den, med läpparna. Han ville hålla kvar detta ögonblick som skänkts honom, dra ut på tiden så länge som möjligt. Men Sandro sa: "Gör det nu" och pressade in kuken i Carlos mun, så att han kunde bearbeta den ordentligt. Carlo lydde gärna. Under "bearbetandet" försökte han få Sandro förstå att han gärna hade denna stora kloss långt ned i halsen: kort sagt, Sandro skulle förstå att han, Carlo, stod till Sandros förfogande. Först gjorde han det mekaniskt, eftersom det, som jag redan sagt, tillhörde rollen som stjärtgosse, så som denne föreställer sig att en kund vill ha det gjort för att få valuta för pengarna han betalat. Men sedan, när Carlo blivit mer hemvan med denna pojkaktiga och dock så fullvuxna kuk, började han hårdhänt men kärleksfullt lägga in mer känsla i sugandet. Det gladde honom när han hörde Sandro säga "Bravo". Det ordet störtade ned honom i en avgrund av ömhet och tacksamhet. När sedan Sandro körde in kuken i munnen på honom, så långt han kunde, så att Carlo nästan storknade, fick han tårar i ögonen av glädje. Och det var härligt när Sandro slutligen lade sin ena hand runt Carlos nacke: en valkig, tung hand som tillhörde en stor stark pojke som alltid varit tvungen arbeta. Carlo föreställde sig att det var ett stort djurs tass han hade i nacken; och vad som fyllde hans hjärta med glädje och tacksamhet var att denna jättenäve, denna samtidigt lätta och starka hand, höll om hans nacke med ett järngrepp. Sedan lade Sandro sin andra hand på Carlos axel. Och därmed var Carlo Sandros fånge, slav under hans vilja. ---

- - -

Även Fausto var klädd i arbetskläder. "Vänta", sa han förtroligt och glädjestrålande. Sakta tog han av sig tröjan och varsamt knäppte han upp knapparna till gylfen på de vida, mjuka, himmelsblå byxorna, där den violettaktiga brutala bula som dolde hans unga och manliga kön, syntes så tydligt så Carlo fick hjärtat i halsgropen.

"Vänta", sa Carlo. "Vänta, ta inte ut den än". Han ville titta mer på den vilda tingesten under de tunna sommarbyxorna: tyget över bulan hade en samtidigt gul och blåaktig färgton. Och Fausto visade sig vara en pojke som gillade sånt här; han var lika godmodig, lydig och nyfiken som han var stark och manlig. Han hade lockigt hår. Håret bestod av ett oändligt antal lockar som han emellertid, förmodligen därför att han skämdes för dem, hade låtit klippa mycket kort och sedan försökt kamma åt sidan. Under detta tjocka lager lockar, som på pannan formades till en käck och skarpskuren lugg, fanns en lärlings ärliga ansikte, som strålade av karaktär och allvar. "Vad är det", sa han skrattande och såg frågande på Carlo som fortsatte att stirra på bulan under byxorna. Bulan var verkligen fantastisk och i vanliga fall skämdes Fausto en aning över den, eftersom den visade att han var storkukad och den förrådde hans pojkaktiga kåthet: och dessutom avslöjade fläcken på byxorna en förarglig svaghet hos honom, att det gick för honom vid första bästa tillfälle. Redan från början, när han och kamraterna kom till ängen och han visade upp bulan under de billiga byxorna, strålade han av obscen djuriskhet. Fausto var nämligen kortvuxen och jättebocken som tyngde byxorna - som tittade fram så snart han började knäppa upp byxorna och den trånga öppningen vidgats en aning - och som växte som om den skulle spränga sig ut ur byxorna - framstod som något ofattbart och enormt. Carlo såg förhäxad på den; långsamt, som för att inte missa en sekund av detta ljuvliga tillfälle, började han hjälpa fram den. Inte lätt gjort; kolven var alltför stor för öppningen i byxorna. "Aj, du drar i håret", sa Fausto hjälplöst och ju oskuldsfullare han verkade desto mer växte besten han hade där nere till att bli otroligt stor och tjock, svettig och mörk. Carlos längtan stegrades till vansinne. Äntligen var Faustos kuk ute i friheten, omgiven av sommarens varma, doftande nattluft. Den var, som Carlos vänner brukade säga, helt "hudlös"; och den var, som ville också den dofta vildgräs. "Va'ere. Har'u blivit kär?", frågade Fausto, som fortfarande var lika vänlig. "Ja", svarade Carlo och rörde sig inte utan fortsatte att ha ögonen stint riktade mot den unge potente och oskuldsfulle pojkens kuk. "Va'ere? Ska vi stå här tills i morgon?", sa Fausto och skrattade. "Amore", svarade Carlo, som inte längre kunde motstå frestelsen att med vild hänförelse ta Faustos kuk i handen och pressa den först mot sina kinder och sedan mot munnen. Men Fausto drog undan den och med sina händer, som luktade bilverkstad, förde han Carlos hand bort från kuken. Frågande såg Carlo på honom, men fick inget svar. Istället sa Fausto: "Jag vill knulla!". Carlo genomströmmades av tacksamhet och än en gång kysste han kuken innan han började suga på den: "Låt mig först få göra så här en stund", sa han. Fausto lät honom hållas, men sedan framhärdade han: "Jag vill knulla nu!". Carlo lade sig på marken. Och doften av universums torra gräs strömmade emot honom starkare än någonsin. Fausto satte sig på knä över honom och besteg honom, med händerna sökte han den mörka öppningen, som han snart fann. Mycket långsamt och försiktigt förde han in sin stora kuk och möjligen tänkte han samtidigt att han inte borde stöta den ända in; men när han väl hade kommit in, sträckte han lycksalig ut sig över Carlo, provade den mest bekväma ställningen och la med all kraft sina armar om honom. Ibland snuddade hans mun mot Carlos hals, strax bakom öronen, men medan han knullade tryckte han Carlo allt häftigare intill sig och pressade sin mun mot Carlos hals. Under vild extas gick det för honom. Det var förmodligen första gången han sådde. "Du har en härlig ända", sa han och reste sig upp. Grundligt gjorde han sig ren, utan brådska. Och sedan vände han sig om mot kamraterna och sände iväg en busvissling som skar genom märg och ben. När kamraterna hörde visslingen började den "blonde" springa fram mot platsen där Carlo väntade.

- - -

Litteratur:
Pier Paolo Pasolini Petrolio. Originalets titel Petrolio. Översättning från italienska till tyska av Moshe Kahn. Verlag Klaus Wagenbach, Berlin 1994.
Bo I.Cavefors Pier Paolo Pasolini och den italienska intelligentian. Svarta Fanor,1995:8-9;november.
Ett långt kapitel om P.P.P. finns i min bok Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2004.

ORDFRONTFEJDEN

2006-04-28T07:07:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
KALABALIKEN I ORDFRONT

Bok: Björn Eklund & Erik Wijk (red.) Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden. Nixon förlag, 2006. Hft., 315 s.

FolketiBild/Kulturfront har kontinuerligt följt upp och kommenterat kalabaliken i Ordfront. Någon mer intim presentation av vad det hela handlar om är därför onödig. Men när historien nu dokumenteras på det gedigna och välredigerade sätt som sker i Eklunds och Wijks aktsamling, kan några kommentarer vara på sin plats.

Jag har alltid sett de två för 1960-talet tidstypiska företeelserna Författarförlaget och Ordfront som omöjliga skapelser, byggda på den flummiga tanken att det går att förena traditionell svensk föreningsdemokrati med opinionsbildning kombinerad med normal affärsverksamhet. Turbulenserna kring Författarförlaget visade det ohållbara i den i och för sig goda idén att författare och översättare också kan äga produktionsmedlet. Frågan är: vilket pris har Ordfront tvingats betala för kryssningsresan mellan alla de föreningsdemokratiska blindskären med medlemsmöten, stormöten, intriger, maktpolitiker med den egna karriären som förstaintresse?

I Pudelns kärna beskriver en av skribenterna hur Ordfront snabbt blev en röst inom etablissemanget, med beröm godkänt godkänd av Dagens Nyheter, med synnerligen positiva recensioner i Expressen och älskad av Aftonbladet. Det låter förtroendeingivande. Men var det verkligen detta som var målet? Att bli kramad av det liberalreaktionära etablissemanget! Hade det inte varit bättre att under de gångna drygt trettio åren ha blivit ihjältigen i DN, nonchalerad av AB och hatad av Exp? Ambitionen att bli en älskad medspelare under det repressiva toleransparaplyet, tror jag har varit och är Ordfronts olycka. Det har också satt sina spår på bokutgivningen och på artiklarna i tidskriften: det publicerade har varit snyggt och bra, understundom mycket bra, väluppfostrat och anständigt, men är det den typen av utgivning som det behövs ett speciellt "folkrörelseägt" förlag med vidhängande tidskrift för? Knappast. Den utgivningen och de åsikterna finns redan rikligt företrädda inom Bonnierkoncernens förlag och tidningar och tidskrifter, av socialdemokratins - numera mestadels nedlagda - medier, inom Rabén&Sjägren-konglomeratet av diverse förlag, osv. Vilken funktion har Ordfront fyllt mer än att som ett allmänt liberalt alibi bekräfta de verkliga mediemakthavarnas intresse av att kunna visa på "mångfald". Kollegialiteten - den falska kollegialiteten - höll fram till dess att Ordfronts tidskrift publicerade en artikel som öppnade upp för möjligheten att gå till angrepp! Och, naturligtvis angriper den repressiva toleransens företrädare inom mediamonopolen, DN, AB och den alltmer fascistoida kultursidan i Expressen. Det hela är förutsebart och borde ha varit förutsebart av de som styrde och ställde inom Ordfront.

Situationen är glasklar: vi befinner oss i en period av agressiv intolerans, där likheterna med den sk Tingsteneran på DN är uppenbara. Per Ahlmarks och Göran Skyttes krönikor (i DN respektive SvD) är tydliga tecken i tiden. Så också Expressens utveckling mot en rigid mentalitet som påbörjades redan under Bo Strömstedts tid som chefredaktör, där den ohöljda gråtliberalism som döljer vargtänderna ohämmat följts upp av den nuvarande kulturredaktionen.

I detta samhälls- och media-klimat bör man inom Ordfront fråga sig, på vilken sida vill man stå? Vems intressen vill man företräda? Konkret: bli uppmärksammad i DN, älskad av AB och avgudad i Expressen, eller bli nonchalerad av DN och AB och hatad av Expressen. I slutändan är det en fråga om Ordfronts trovärdighet.

Artikeln tidigare publicerad i Folket i Bild / Kulturfront, 2006:3

STANLEY SPENCER

2006-04-26T18:19:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
KÖTTETS ÅTERUPPSTÅNDELSE I COOKHAM

Knappast någon överdrift påstå att Michelangelos konst är formfulländad. Varje kropp, varenda kroppsdel är i sig idealet för grekisk kärlek. Michelangelos scenerier, hans fresker och monumentalmålningar är dessutom väl relaterade till italienska filmregissörers historicerande mammutprojekt. Man tänker på Michelangelo när man ser Pasolinis Oidipus.

På hemmaplan, i Rom med omnejd, lyckas katolska kyrkan med hjälp av Michelangelos versioner av köttets uppståndelse, överträffa gnostikernas visioner. Själens odödlighet och likens förmåga att reinkarneras efter återuppståndelsen till samma skick de levt livet här i jämmerdalen, från gravmörk natt till dagens solljus stiga de, tillhör Michelangelos specialiteter.

Michelangelokonst är formfulländad och konstnären måste ha varit oerhört medveten om att vad han återgav inte var fantasier utan verklighet, det vill säga att hans konst är tvetydig och inbjuder till skilda tolkningar. Det uppenbara döljer alltid diverse hemligheter. 1500-talsmänniskan såg i allmänhet Hieronymus Bosch som ett trovärdigare vittne till Guds domslut över människan och världen, än Michelangelo. Dock, såväl Michelangelo som senare Dostojevskij förstod att det är skönheten som räddar människan och världen från Helvetet. Samma sak vad gäller Caspar David Friedrich.

Modernister förvandlar gärna metafysik till varufetischism. Extasen sublimeras. Det är politiskt korrekt. Den amerikanske skulptören Robert Longo menar att ”konst är de rikas religion”. Exempel: auktionspriserna och konsten som investeringsobjekt. Närmare Helvetet än så kan ingen konstnär komma.

Alltså: har konsten urartat under 1900-talet? Möjligen. Förmodligen. Av samtida beskylldes även Michelangelo för att vara en dilletant och skojare när han framträdde som universalgeni, konstprelat och schaman. Tänker någon på 1900-talets Joseph Beuys? Men Beuys är ingen Michelangelo.

Efter Michelangelos målning 1541 om ”sista dagen”, om återuppståndelsen, har (nog) ingen konstnär skildrat denna verkliga löpsedelshändelse lika minutiöst som britten Sir Stanley Spencer med monumentalmålningen Återuppståndelsen från 1926. Men, som Beuys är Spencer ingen Michelangelo. Spencers målning visar köttets, det av synd frustrerade köttets återuppståndelse på kyrkogården i Cookham, vid Themsen, fyrtiofem kilometer väster om London. Liken skjuter gravstenarna åt sidan för att stiga ut i den cookhamska natten. Liken tar sig en vilopaus i de öppnade gravarna. Liken förvandlas till människor av kött och blod.

Detta är: allt! Eller: finns det ett dolt budskap i Spencers konst?

Den drygt fem meter långa målningen, som finns på Tate Gallery, är ett storslaget egotrippat misslyckande, trots att man måste beundra konstnärens förraffaelitiska naivism och naivitet. Naivitet har alltid något storslaget över sig. Spencers återuppståndelse är emellertid också ett hollywodskt kulturspektakel. Målningen är naiv, ok, men framför allt är den bigott, konventionell och kitschig och i sin kitschighet fascinerande eftersom målaren var besatt av sexualitet, anklagad för otuktigt beteende (vilket i sig inte behöver betyda så mycket i ett land där man just plockat strumporna av stolsbenen). Spencer var från födelsen till döden fastklämd i äkta brittisk puritansk protestantisk småborgaridyll, i Cookham. Från Cookham är det, var det, långt till Rom. Det finns ingenting mer än motiven som förenar Michelangelo och Spencer.

Även idag är Cookham en liten förgrämd, förgäten men ack så idyllisk och oskuldsfull by inbäddad i sockrad och hårt vispad vispgrädde och övernaturligt grön grönska där besökaren anar att det bakom vart och ett av de glasflaskbottenförsedda fönstrens spetsgardiner lurar en liten glad mörderska i nittioårsåldern. Cookham kokar under tryckkokarlocket av köttsliga lustar och längtan efter återuppståndelse. Helst i någon annans gestalt och på annan ort än Cookham. Husen är kvarlevor från diverse georgares regentskap, folket är brittiskt och saxiskt och i kyrkogårdens gravar vilar resterna av färgare, vävare, skomakare och ölbryggare. Allt hedervärt. Inget fel i det. Kyrkan är från 1100-talet, huvudgatan heter High Street och vid en av gatukorsningarna ligger det hus där Stanley Spencer föddes 1891. I Cookham bor Spencer hela sitt liv, bortsett från några år vid målarakademier och som soldat vid första världskrigets slagfält.

Upplevelserna vid fronten slår sönder Spencers barnatro om världen som ett enhetligt och rogivande Paradis. Det Cookham Spencer återvände till när vapnen tystnat var ett annat Cookham än det han lämnat några år tidigare. Nej, så var det inte, Cookham efter kriget var samma Cookham som före kriget, men Spencer såg på Cookham med nya ögon.

Spencer besöker först Windsor School of Art innan han antas vid den renommerade Slade School i London, där han 1912 tar hem akademiens stora pris med avskedstrofén Jesu födelse. Spencer hade förlagt julaftonsstoryn till Cookham.

Under kriget tjänstgör Spencer vid ett brittiskt fältlasarett i Makedonien. Därifrån skriver han mångordiga rapporter till Eric Gills tidskrift The Game. 1923/24 målar han ett antal väggmålningar till Mary Behrends kapell i Burghclere, vid Newbury, till minne av hennes bror, Henry W. Sandham, som dog i Makedonien. 1932 inväljes Spencer i Royal Academy men tackar för sig när akademiekamraterna 1935 refuserar två av hans inlämnade målningar med omdömet att de är ”smaklösa”! Dock, 1932 och 1938 representeras öriket av Stanley Spencer vid Biennalen i Venedig och 1948 respektive 1955 ordnar Tate Gallery retrospektiva utställningar. 1958 adlas konstnären, exakt lagom för att avlida året därpå, medan han sysslar med monumentalmålningen Kristus predikar vid regattan i Cookham. Motivets form: den skärrade förlossaren återuppstår ur en korgstol.

Spencer karakteriseras i allmänhet som en religiös målare, det vill säga en målare som målar motiv med religiöst innehåll. Samtidigt karakteriseras han som sexualist, en sexfanatiker som levde efter samma motto som Anthony Burgess: ”i en kvinna är jag närmare Gud än i kyrkan”.

Är allt detta sanning och verklighet? Ja och nej. Till skillnad från Michelangelos religiösa målningar finns det på Sir Spencers bilder aldrig någonting som övertygar betraktaren om att konstnären står för en trovärdig trosvision. Spencer saknar ingivelse och inlevelse. I hans målningar finns endast längtan. Vilket iochförsig inte är bara och endast… Spencers längtant är en stor längtan, erotisk och religiös. Spencer målar jordisk och himmelsk kärlek, samtidigt, och hans livs mål är att förena de båda sysselsättningarna till ett enhetligt och allsmäktigt Varatblivande i det planerade Church House, där kärlek till människor och kärlek till Gud skall praktiseras, bokstavligt. Det var väl detta akademikamraterna fann ”smaklöst”.

Church House. Det börjar under 1930-talet och pågår fram till Spencers död. Det hela är naturligtvis en omöjlig idé. Moralisterna satte genast upp garden. Inte förrän Francis Bacon och Lucien Freud luckrat upp den sexualsyn som proklameras utanför, och inne i, stenhusen med de glasflaskbottnade fönstren, i byar och småstäder som Cookham, och som kontrasterar skarpt mot den sexualpraxis som praktiseras litet varstans inne i stenhusen, har Sir Spencer kommit i takt med tiden. Och – dock ej. Spencer var, är och förblir ett bysnille vars verk skriker av den provinsiella miljö där de målats. Spencer och hans målningar är otänkbara överallt utom i Cookham. I Cookham är målningarna visioner av en av Spencer drömd värld, i och bortom detta livet. Överallt utanför Cookhams bygränser är målningarna, intressanta eller pinsamma eller originella eller historicerande målningar om Cookham. Kristus är i Spencers religion ingen Välrdsfrälsare, endast Cookhambornas frälsare. Cookham är målarens cosy, hans version av det jordiska paradis där evighet och vardag förutsättes mötas på krogen snett mitt emot Spencers födelsehus, i båtar sakta framrodda på Themsen, eller vid uppfläkta gravvårdar. Spencer målar öppna gravvårdar som kvinnovulvor.

Mellan åren 1923 och 1927 målar Spencer Återuppståndelsen. Tate Gallery köper konstverket för ettusen pund när den presenteras vid separatutställningen på Goupil Gallery i London. Målningen: Cookhams kyrka och kyrkogård är Himlens förgård. Gud, placerad vid kyrkporten (borde inte Sankte Per ha stått där?), iakttar med stränga och spanande ögon vad hans får har för sig. Framför Gud sitter en feminin Kristus, med ett barn i famnen (låten barnen osv). Gamla Testamentets profeter har placerats i stenstolar uppradade utefter kyrkväggen. Där finns även Moses och lagtavlorna. Ur blomsterprydda gravar stiger själarna. Gravstenarnas inskrifter kan läsas som byskvaller. Man ser köttsligt återuppväckta, återuppstigna, bybor. Allt är uppsluppet och otvunget, som att ta sig en Bass på puben. Målaren framträder själv, dels som naken sexualist och dels som sovande helgon. Hustrun Hilda har trefaldigats som Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Blasfemiskt? Nej. Det är uppenbart att Spencer målat motiv ur en miljö han är, kanske alltför, hemtam i. Hans förtrogenhet med byn Cookham och med byns människor, med människornas mentalitet, med historien och med den tid han själv lever i, är så självklar, så genomsyrad av insikt och respekt, så han kan kosta på sig allt detta som för en betraktare verkar respektlöst. Visionerna blir aldrig ”smaklösa” eller blasfemiska eftersom Spencers avsikt aldrig varit att rycka byborna ut ur letargin. Spencer är oskuldsfull som det slaktade lammet, hans fromhet kan inte skiljas från sexuell extas, men det är sexuell extas under duntäcke. Hos Spencer finns ingen gräns mellan det milda religiösa budskapet och barnets sexdrömmar. Allt smälter samman, blir konturlöst, metafysiskt utan verkligt innehåll.

En annan målning, Kristus intåg i Jerusalem, skildrar Psalmsöndagen i Cookham. Kristus Jesus vandrar Cookhams High Street fram, passerar Spencers födelsehus, släpar sitt kors som sotarpojkar släpar sina stegar.

Jaha. Något att tillägga? Det mesta är naivt. När Spencer är som bäst kan man associera till gamla italienska fresker från tidig medeltid. Spencers komplicerade figurkompositioner leder tanken till dockteaterns perspektivförskjutningar. Byn Cookham är Spencers egen dockteater, den scen där han skapar enhet av kaos, tro genom sexuell aktivitet. Det är kommunion. Kanske var Giottos fresker Spencers förebilder. Paduamålningarna färgar av sig på Spencers målningar i Memorial Chapel i Burghclere, där döda soldater befriar sig från fastnaglad taggtråd, gasmasker och vita gravkors. Den militära vardagens, krigets vardag, återges: persedelvård och väntan. Lugn och frid råder. Människor och fåglar samsas. Hästarna avvaktar. Allt är banalt. Allt hör samman, allt är ett enda ett, det lärde Spencer i Tessaloniki och i äktenskapet med målarinnan Hilda Carlile, som sexuellt väckte den trettiofyraårige oskulden Spencer.

En del menar att målningarna i Burghclere utgör bevismaterialet för Spencers ”oskuld”, eftersom de målades innan han ”väcktes” av Hilda Carlile. Produktionen efter giftermålet består i så fall av ”erfarenheter”. Möjligen förhåller det sig så, eftersom målningarna från de sista decennierna i huvudsak handlar om den dualism som skiljer kropp från själ, sexualitet från teologi. Hilda är förförerskan och Cookham den enda plats på jorden där Spencer accepteras med sin expansiva sexualitet. Målningarna förändras inte sedan målaren gift om sig med Patricia Preece och förtydligas nöjaktigt i ett nakenporträtt av den andra hustrun med Spencers kuk som den axel kring vilken allt, ja hela världen, men framför allt Cookham, roterar.

Kontakterna med första hustrun, Hilda, fortsätter brevledes. Långa, oändliga epistlar även sedan Hilda försvunnit in på mentalsjukhus. Breven är en form av kompendium till William Blakes reinkarnationsidéer. Hilda och Stanley fortsätter tro på Swedenborgs övertygelse om återförening efter döden, om köttets faktiska uppståndelse och ett nytt och bättre nytt liv med mycket sex i centrum. Skillnaderna mellan Blake och Spencer är säkert många, däribland att medan den förre orkade förflytta sig från Musgrave Hill till ett Nytt Jerusalem så stannade den senare kvar bland de illa klädda byborna i Cookham.

Det är lätt, alltför lätt, att raljera och ironisera över Stanley Spencers liv och konst. Jag har alltmer kommit att undra om det inte är djupt orättvist att göra det. Som jämförelsen med Michelangelo! Tjänar en sådan jämförelse annat syfte än att förlöjliga Spencer? Kanske är det istället så att Spencer är geniet som förmår visa att den stora, farliga, världen också finns i den lilla, till synes ombonade och falskt leende världen. Att byn Cookham och byborna i Cookham är ett socialt mikrokosmos av den vision av världen och världsalltet Michelangelo föreställde sig. Kanske är det till och med så att de illa klädda och skavankiga Cookhamborna mer motsvarar verkligheten än Michelangelos välbyggda och sköna män där de likt Tarzan klänger runt i Sixtinska kapellets tak.

Tål att tänka på.

Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:8-9. Här något redigerad och reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

GEIST & ALBEDOS / FRIHET

2006-04-25T12:18:00.000+01:00

Nya numret av
GEIST(nr.8), i samarbete med projektet ALBEDOS,
har som tema Frihet,
en frihet som i teori och utifrån praktik defineras av redaktörerna Andjeas Ejiksson och Oscar Mangione (”Genast uppstår frågan om vad en text och en handling är och framför allt vad en handling genom text är…”), Pär Thörn (”Jag vägrar uppge mitt namn”), Emma Kihl (”Evig underhållningsmaskin på en nedlagd folkparksteater”), Fredrik Ehlin (”Cartesiansk mytproduktion”), Lisa Jonasson (”Det har bildats köer i skuggvärlden”), Oscar Mangione (”Om jag rör mig blir jag ett monster”), Karin Lindh, Fredrik Ehlin, Luther Blissett, Simon Larsson, Karin Hindsbo, Bo Cavefors.

Geist
Albedos
24x16,5 cm, 88 s., ill. Pris: 60 kronor. Prenumeration: 4 nummer 180 kronor. PlusGiro 40 70 22 - 3

MANUEL JACOBSSON / LÅNGFREDAGENS TENEBRÆ

2006-04-23T15:49:00.000+01:00

Manuel Jacobsson

(Långfredagens tenebræ)

tystnaden var inte kärleken
inte heller orden
de som sades
de som tegs bort
inte frälsningen som kom
obemärkt
och gick
utan att någonsin förändra livet

denna dag har fallit
skuggorna står fångna
och undan för undan dör vi bort
som ljusen
i det nakna kapellet
bestulet av själva minnet
av en gud
de släcks en efter en
av prästen vars hand är Kristus
som om han själv
stigit ned
drivit spiken längre in i köttet
in i korset
han finns inte mer

och jag kan inte gråta
inte känna smärta
över något annat än mig själv
idag sörjer jag mitt eget liv
det som gick till spillo
det som skingrades i trädgården

jag skulle ha ropat
jag skulle ha stannat kvar
jag skulle ha svurit och förbannat
även en förnekelse hade varit bättre
och jag tänker på honom som doppade brödet
någonting måste han ändå ha känt
någonting drev honom vidare
hans kyss var mer
än allt jag någonsin skulle kunna ge
han sade ändå: ”Rabbi”
men jag har ingenting att säga
och tystnaden var inte kärleken

en yrsel har kommit över mig
ingenting har jag ätit
ingenting kommer jag att äta
jag har svultit mig
men inte av kärlek
kärleken känner jag inte
för tystnaden var inte kärleken
det är av leda jag inte äter
jag orkar inte längre tugga
jag orkar inte längre
ta ditt ord i min mun

Copyright©Manuel Jacobsson 2006

A QUEER HISTORY OF EARLY ISLAM

2006-04-21T13:19:00.000+01:00

Anonymous
THE QURAM, GAY SEX AND THE GANG RAPE AT SODOM
A QUEER HISTORY OF EARLY ISLAM

Brief Introduction

[Bo I. Cavefors: Here a summarize of the essay… All evidences: Gay Egypt…]

This essay reveal a forgotten history including the amazing saga of the Prophet Muhammad and Zaid Ibn Haritha. A story which has been suppressed in order to justify the persecution of gays in the name of Islam.Zaid was a slave, a wedding gift from Muhammad's wealthy older bride Khadija, so there was no question of adultery under Sharia law. When the Prophet eventually freed Zaid, he proclaimed a formal partnership or union, equivalent to a marriage. Zaid became, in effect, a "male wife" who was equal in status to Khadija.

First with Zaid, and later with Ali, Muhammad formed a bond which was even closer than those of his ten "heterosexual marriages." Love that was tested through extreme adversity and martydom.

It's time for Muslims to wake up. Five hundred years ago the Christian Reformation rejected the doctrine that every word of the Bible came directly from God. Muslims must take the same attitude to the Quran if their faith is to bring any relevance to the Twenty First Century.If scholars were more open minded they would find new freedoms for a reformation in Islamic thinking, especially on the subject of gay relationships and sex. Some Islamic countries would still have gay men stoned to death on the basis of misinterpreted Quranic passages. ALLAH PUNISHES GANG RAPE BUT HE LOVES THE PASSIVE QUEER

- - -
The precise vocabulary of sexuality wasn't invented until centuries later, but these rapists were not doing anything which would mark themselves out as being at all "different" from the norm in terms of sexuality in the Middle East, except in that they were contemplating sexual violence.

There is no passage to suggest they were unmarried or rejecting traditional values. The only aspect notable about their words and actions was the threat and use of force against defenceless visitors who would have been forced into passive "queer" sex. But they were the ones Allah defended !

- - -
The Quran has a verse which seems to endorse all types of consensual loving sexuality within a partnership or marriage. The traditional view is that Sura 33:51 applies only to the Prophet's female wives, but that Muhammad took atleast one same-sex partner, would allow the following interpretation “You may have whomever (of your female and male partners) you desire; there is no blame.”The Quran also has several passages which, while not explicitly endorsing gay love, do demonstrate that Muslims were not unafraid to discuss male beauty. The good Muslim could expect a highly charged homoerotic heaven - Sura 52:24 "And there shall wait on them [the Muslim men] young men of their own, as fair as virgin pearls."Sura 76:19 "They shall be attended by boys graced with eternal youth, who will seem like scattered pearls to the beholders."

THE SUNNAH OR LIFE OF MUHAMMAD AS INSPIRATION
However, to an extent, the endless argument over the precise interpretation of Quranic text is a white elephant, because the overwhelming majority of Muslims do not choose to follow the Quran word for word. This is lucky for those who pray for world peace since surah 9.5 (the sword verse) has been translated as "Fight and slay the non-believers wherever ye find them and seize them, confine them, and lie in wait for them in every place of ambush".

Like other Muslims, the world's 175 million queer Muslims have to judge passages from the Quran in context and they can also look to other sources including the lifestyle, or Sunnah, of Prophet Muhammad for inspiration. This is an often overlooked reference for how we should lead our lives. Yet in the Quran (33:21) we read that Allah said "You have in the Messenger of Allah, a beautiful example to follow."

- - -
I am not suggesting that Muhammad was "gay" or "homosexual" in a our modern sense - neither term had even been invented in Seventh Century Arabia. But the evidence does suggest that the great Prophet, like most of his male contemporaries, had feelings towards men that at some times and in certain particular respects were more intense than his relationships with women.I repeat that I am not saying that there is definite proof he had sex with other men but he does seem to have had several highly intimate associations with men of a much younger age. Though these relationships may have been "platonic", they were also based on that same affection of an older for a younger man for which Plato enthused and which inspired nineteenth century writers to defend "the sex which dare not speak its' name."I recognise that I am not tackling head on some of the passages in the Quran that are alleged to relate to sex between men. Several eminent historians and sociologists have been brave enough to tackle this issue and there is now a considerable amount of academic literature which surrounds this and related topics.However no academics have, to my knowledge, researched directly for evidence of homoerotic inclination and for tolerance of such relationships in early Islam and especially in the lifestyle and teachings of Allah's blessed messenger, Muhammad.

- - -
… (there) was a strong homoerotic element in Muhammad's life as well as those of his Muslim fighters and that there was considerable toleration for those men (eunuchs) whose sexual orientation was exclusively directed towards their own sex. In the early chapters we deal with the evidence regarding Muhammad's own sexuality and later we look more broadly at queer relationships in early Islamic society.

There are four bases for believing that Muhammad may have had homoerotic relationships ( possibly "platonic" ) which were either tolerated or accepted by his contemporaries. This chapter deals with the first.Perhaps the closest of Muhammad's many close male relationships, one which predated Ali's birth, was his love for his own slave Zaid.Khadija, the Prophet's first wife, was already forty and independently wealthy at the time of their marriage and though beloved by the Prophet, was well past her youth. He was some fifteen years her junior. It was moreover Khadija, not Muhammad, who first proposed. The offer came secretly through her trusted slave Maisara and her beloved quickly accepted. It was a marriage to a woman of considerable wealth and influence. A wise decision for it gave him the time, connections and influence he needed to pursue his destiny.And as if the circumstance of the wedding were not unusual enough in itself, Khadija presented Muhammad with a handsome sixteen year old, Zaid, as a wedding gift. These two young men soon became virtually inseparable - something akin to other famous heroic homoerotic relationships such as that of the Greek fighters Achillees and Patroclus.

Zaid had been captured hundreds of miles to the north in or near present day Iraq and had been bought by Khadijah's nephew in the slave-market at Ukaz and later gifted to her.It was some time after Khadijah in turn gifted Zaid to Muhammad that Zaid's family discovered him at Mecca. They approached the Prophet to beg for his return and if necessary to pay whatever ransom he might demand. Clearly they really loved him for they had travelled a long and dangerous route across the Arabian desert to find him.

- - -
…there is another even more astonishing twist to the story of their relationship. When the prophet was in his fifties, Muhammad decided to marry Zaid's wife Zainab bint Jahash. But his decision seems to have been motivated by Zaid's own unhappinness with the marriage and not by any Caligula like obsession with another man's wife. Zaid was always much more close to Muhammad than to his wife Zainab, and had only married her reluctantly.Nevertheless, if it is really true that Muhammad had earlier pronounced Zaid to be his son in front of the Kaaba, he was now marrying his daughter-in-law - an unthinkable scandal even in pre-Islamic Arabia. This would never have been accepted by his followers.A more credible explanation is that Muhammad, in that moment of great emotional turmoil when Zaid had, perhaps against Muhammad's own expectations, chosen him over his own family, decided to make a very public declaration of his love for Zaid. It is probable that he never mentioned the word "son" in the declaration but only that Zaid would be his heir and he Zaid's - in effect announcing that they were just as close as man and wife. Later, however, Muhammad's biographers chose to cover this up by declaring that Muhammad had actually adopted Zaid as his "son."

- - -
It is intriguing that in the Quran ( The Believers 023.005 - 023.006 ) we read that Allah asks men to guard their modesty from all except their wives and their slaves. A sexual relationship with a slave such as Zaid would not have been seen as a sin like adultery as it posed no threat to a marriage. However, we might speculate that once Muhammad declared Zaid as his heir and implicitly freeing him from slavery, then any sexual relationship would have had to have been either terminated or in the unlikely event of it continuing, then it would have had to have been well hidden from wider society.

This chapter looks at the second reason we have for thinking that the Prophet Muhammad may have been queer. It is his relationship with young men and in particular his bond with Ali which was arguably the most important in the Prophet's life. It was certainly more intense and longer lasting than any of his ten marriages.The prophet surrounded himself mostly, though there were a few notable exceptions, with young male converts. Indeed, most of them were much younger than him; men in their teens and early twenties. This is intriguing. More mature men would have given his movement much greater respect by virtue of their seniority. But by courting almost exclusively the companionship of younger men Muhammad deepened the suspicions of their parents and elder kinsmen. He also embarrassed and alienated the city elders and even many of his own companions in both Mecca and Yathrib [ Medina ].For instance, late in his life, Muhammad was often seen in the company of Usama ibn Zaid, his former servant's son. Sometimes they even shared a camel together, Usama mounted behind. But Muhammad's companions were astonished when he appointed this teenager ( he was then just eighteen years old ) to head an expedition against Syria in 10AH ( 632AD ). The planned campaign was considered so difficult that only the original muhajirin and ansar were employed and these veteran soldiers were severely critical of the Prophet for placing them under the command of an inexperienced and beardless youth. Muhammad responded that "Your criticism of his leadership is just like your earlier criticism of his father's appointment to command. Yet it was God who gave his father all the qualities necessary to command and he was one of my dearest and closest companions. His son is also someone I love dearly." [ Ibn Kathir ]

- - -
As a decoy Abu Talib's youngest son was also a poor choice. Ali was a strikingly handsome youth who would not easily have been mistaken for the middle aged prophet. He was muscular and broad shouldered with a straight nose and a beautifully formed mouth. The prophet himself confessed that "Looking upon Ali is worship," [ Ibn Asakir on the authority of Caliph Abubakr ] and that "Ali would appear [even] to the dwellers of paradise as a morning star." [Sawai'q muhari'qa.]But let us return to the scene which greeted the assassins. The idea that Ali was lying in Muhammad's bed as a "decoy" seems a little far fetched. Moreover it ignores the fact that Muhammad frequently shared a bed with Ali. As one historian wrote - "He [Muhammad] often made [Ali] sleep by his side, and Ali enjoyed the warmth of Muhammad's body and inhaled the holy fragrance of his breath."Indeed, there is not one of Muhammad's ten wives who continuously shared the same living quarters with the prophet for as long as Ali. From his youth, until the prophet's death, Ali was always living either in the prophet's home or in an adjacent apartment.

- - -
Just after completing what was to be his final pilgrimmage in 632, at a place called Ghadir Khumm on the road between Mecca and Medina, Muhammad addressed an assembled crowd of many thousands. Holding Ali's hand and raising it high, he declared that "Anyone whose Guardian I have been has Ali as his Guardian. Oh God protect anyone who protects him and opose anyone who opposes him. Ali is of me and I am of him," and according to one source [ Ibn Abu Bukayr ] even told his listeners that "No one settles debts on my behalf except myself or Ali." Clearly the Prophet wanted to make everyone aware not only that there was no one he trusted as much as Ali, but that he and Ali were so close spiritually that he thought of Ali and himself as a single spirit occupying two bodies.

- - -
This romantic vision of the past and present is fascinatingly similar to that described a thousand years earlier by Plato when he attempted to explain the origin of homosexuality. In Plato's Symposium the reason for the power of all love, heterosexual and homosexual, is the need to be reunited with one's "other half." At the beginning of mankind each person was composed of two halfs - either male-male, female-female or male-female - until the gods cut them all into two; thereby creating the powerful desire to be reunited, manifesting itself in either heterosexual or homoerotic desire.Though Muhammad adored Ali as his "other half," he did not try to stop his beloved when Ali asked his permission to marry a woman. It's not clear, however, whether Ali's desire to tie the knot was motivated more by his love for his bride to be or his love for Muhammad, for when he finally married, of all the possible partners he might have chosen, he chose Fatima, the Prophet's daughter. The balance of probability is that the marriage was born out of formality rather than infatuation, and was designed as a ritualistic cement for Muhammad's and Ali's long-standing, but still passionate, partnership.

- - -
The third reason we have for supposing that the Prophet Muhammad was queer is the unusual fondness of his uncle Abu Talib [ who never converted to Islam ] for the prophet which seems to have been regarded by others in the Quraish as homoerotic.Though there is no evidence of any physical relationship, Muhammad was more than willing to rely continuously on his Uncle's protection and seems to have held a great and strong affection for him. Nothing surprising in that.But when the Meccan elders challenged Abu Talib, who by virtue of kinship acted as Muhammad's protector, and requested him to relinquish his protection of his nephew who so mocked their religion and practices, they offered him another man "as a son" - who they claimed was the most handsome man of all the Quraish. In other words Mecca's sheikhs who had for years been in daily contact with Abu Talib, himself a senior and respected elder among the Quraish, felt they had a chance of convincing the man to turn a blind eye to his own nephew's assassination in return for the gift of the city's most handsome young man !

- - -
. . . Muhammad generally prefered the company of older widows. It was an odd choice that did not go unnoticed. Aisha herself attempted to solicit an explanation - "O Messenger of God, do you think that if you were to go down into a valley where there was one tree whose fruit had previously been eaten from, and another that had not been eaten from, at which of them would you graze your camel ?" [ Abd Allah ]To which the Prophet responded without much evident forthought "At the one never eaten from."His preference for widows was not just unconventional. By marrying mostly middle-aged women he was also reducing his chances of having a surviving son. So, it is difficult to explain his unusual choice of older marriage partners as politically motivated. The real explanation was probably more simple. The Prophet was more comfortable with their less threatening comanionship.In an extraordinary statement Muhammad once declared "I like women and perfume better than anything else, but the apple of my eye is prayer." By linking women with prayer it seems as if his affection for women can't have been anything other than innocent, and we must assume he knew that his followers also realized this. Otherwise, it would have been scandalous for him to have made such a statement.

There were few laws to protect the individual in sixth century Arabia from assault, theft, abduction or other crimes. Free men depended on their relatives, and slaves on their slave masters for protection.

- - -
The new Islamic society born in Medina was, like the Spartans of ancient Greece, a highly militaristic one. Not only was there a very real threat of attack from the majority of Meccans who still rejected Islam and who were suspicious about Muhammad's long term aims, but the necessities of economic survival also required Muhammad to launch piratic attacks against traders from Mecca and other "unfriendly" tribes.The size of Muhammad's military expeditions were small, generally much smaller than those of his enemies. With hand to hand combat always the crucial aspect of any battle, the loyalty of one's immediate companions was vital. As with the outnumbered Spartans whose army of three hundred gay lovers fought with legendary courage and self-sacrifice against the Persian army at Thermopylae in 480BC, there is considerable evidence that Muhammad's soldiers also fought in pairs. With other Arabian tribal armies this might have meant two brothers fighting together or perhaps a freed man alongside his former master.The battles of early Islam, however, witnessed brother opposing brother, nephew battling uncle ( Ali ibn Abu Talib famously faced his uncle Amr ibn Abd Wudd in a duel during the siege of Medina ) and sometimes slaves fighting their former masters. So, the only real options were bonds built from either deep friendship or love.

- - -
It was an extremely youthful army by any historical standard. Boys could become soldiers once they turned fifteen. The polytheist Meccans were contemptuous of Muhammad's recruits, dismissing them as "young gazelles." The Prophet's young soldiers in turn ridiculed their Meccan opponents as "bald old women like camels bound for sacrifice."Any military man knows that at such a young age attachments with other young men in the face of extreme danger often borders on the homoerotic and almost inevitably on a friendship deeper than that of most marital love. It seems likely that in such circumstances, homoerotic relationships would have been tolerated as an accepted, even indispensable aspect, of a tightly knit military society.While such homoerotic relationships were vital to early Islam's political and military survival, they did not preclude those involved marrying women and setting up a family as soon as the opportunity arose. In fact many such men may have been bisexual or even heterosexual to the extent that they may have prefered women as sexual partners given the freedom to chose. However there is also evidence that individuals who we would now call "gay" and who showed no signs of sexual attraction towards women, also played a significant role in early Islam.

- - -

+ + +

IRAN MURDERS TWO BOYS

HUNGER - REAKTION - AKTION

2006-04-17T06:03:00.000+01:00

FATTIGDOM SOM LIVSSTIL?

Ledarskribenten i nya numret av America (Published by Jesuits of the United States, New York; Vol.194 No.15, April 24 - May 1, 2006 ) ställer den retoriska frågan om det, verkligen, finns fattigdom i “världens rikaste land”.

Svaret blir: ”U.S. Conference of Mayors’ annual Hunger and Homelessness Survey makes it clear that hunger and food insecurity (not always having access to enough food to meet basic needs) not only exist, but are on the rise. The increase is reflected in the fact that the two dozen cities surveyed found that requests for emergency food at pantries and similar sites had risen on average by 12 percent.”

Dessutom: “In many cases, moreover, the requests were not just for short-term emergency needs, but also to fill ongoing food deficits. For some that means filling in the gap when the monthly food stamp allotment runs out, often by the third week of the month.”

Enligt U.S. Census Bureau, lever 38 miljoner US-medborgare i hem där det praktiskt taget aldrig finns tillräckligt med mat.

America-skribenten: “In virtually all the cities, the survey reported that low-income people have to make painful choices: whether to pay for rent, medicine, utilities or food.” Mat kommer ofta längst ned på prioriteringslistan.

America: “Despite the nutritional benefits to low-income people who use the various federal programs, the president’s FY 2007 budget is proposing cuts that would weaken these benefits. Ellen Vollinger, legal director for the nonprofit Food Research and Action Center told America that the projected cuts represent “several steps backward.” One backward step is a measure that would limit states’ ability to provide food stamps to 300,000 people in working families that are low-income but receive cash welfare benefits. Another negative change would entirely eliminate funding for the Commodity Supplemental Food Program. Currently, this program assists almost half a million seniors with monthly food packages containing nutrient-rich food supplements. Low-income seniors are already at risk of food insecurity because of rising medical costs that can reduce the amount of money available for food. Congress should firmly resist cutting back on federal nutrition programs and focus instead on strengthening them in such a way as to eliminate hunger and guarantee food security in the United States.”

ATT VARA MEN INTE SYNAS…

Det finns många politiska partier och grupperingar i den svenska vardagen. På Osynliga Partiets blogg samlas notiser om verksamhet som sker i samklang med Partiets målsättningar. OP presenteras så här: ”Syftet med bloggen är att bidra till en samlande översikt över tillgänglig information om osynliga kamper och skapa ett rum för snabb och enkel informationsspridning. Allt som kan beskrivas som en del av konceptet Osynliga partiet passar in.”

Hur ser då ”konceptet” ut? Jo: ”Osynliga partiet är en benämning på den mångfald av vardagligt och ansiktslöst motstånd som de utan reserver är inblandade i, oavsett om de lönearbetar eller inte. Partiet sammankopplar enskilda kamper för högre reallön och förbättrad livskvalitet - exempelvis maskning, arbetsvägran, snattning, piratkopiering och plankning.”

Konkret lär detta innebära att man ”genom handling, teori och mytbildning” placerar dessa aktiviteter ”i ett kollektivt sammanhang”.

Vem är Partiledare för OP? Svaret är: man har ingen Partiledare, ingen organisation, inga ombudsmän, OP är istället ”en öppen gemenskap som endast utgörs av de handlingar som kan relateras till konceptet, oavsett om de görs i dess namn eller inte”.

RAF OCH VÄSTTYSK NUTIDSHISTORIA

Bok:
Astrid Proll Baader Meinhof. Pictures on the run 67-77
140 pages, 85 black and white and 10 colour illustrations
Scalo Publishers, Zürich 1998

Astrid Proll, en av de tidiga raf-meldemmarna, senare bildredaktör vid tyska tidningar/tidskrifter, kort fängelsestraff. Vid tiden för morden på Meinhof, Baader, Ensslin och Raspe befann sig Proll i London.

I boken finns en hel del tidigare okänt bildmaterial alltifrån Meinhofs och Baaders uppmärksammade aktioner bl.a. mot förhållandena vid uppfostringsanstalten Staffelberg i Frankfurt am Main, via bombattentat, Meins hungerstrejk (som leder till hans död) och de bekanta bilderna med Lorenz och Schleyer som raf:s fångar. Konflikten mellan socialt-politiskt engagerade och protesterande ungdomar och samhället som maktinstrument för de politiska klasserna, eskalerade snabbt. Gatstenar bemöttes med kulor.

I boken finns också fotografier tagna under mer avslappnade former, t.ex från flykten till Paris 1969, som bilden med Gudrun Ensslin och Andreas Baader på café.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2006

KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

2006-04-16T14:58:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

Bok:
Kronprinz Rudolf von Österreich. Eine Orientreise vom Jahre 1881
Redigering av Leo Leitner
24 ill av Franz von Pausinger
Residenz Verlag, Salzburg 1994

Ärkehertig Rudolf, Österrikes kronprins, var en utpräglat öppen natur, tillgänglig för tidens nya politiska, sociala och filosofiska idéer. Redan i tonåren medarbetar han som stridbar journalist i Neuen Wiener Tagblattes. Han är utomordentligt produktiv, skriver ledare, kommentarer och kulturessäer men också populärvetenskapliga artiklar om fåglar; ornitologi är ett älsklingsämne och de vetenskapliga studierna ges ut i tre volymer. Rudolf börjar samla material till en omfattande krönika i ord och bild om Österrike-Ungern, men den publiceras inte förrän 1902, efter hans död. Rudolfs egna bidrag i detta ”Kronprinzenwerk” är framför allt landskapsbeskrivningar av mycket hög litterär kvalitet.

Krönikan om arvlandet Österrike-Ungern fullföljes av hustrun, belgiska prinsessan Stephanie. Rudolf tar sitt liv den 30 januari 1889, trettiofyra år gammal. Kronprinsparet har ett barn, en flicka, Elisabeth, som ärvt faderns politiska radikalism och kallas den ”röda prinsessan”.

Kronprins Rudolf skriver också jakt- och reseberättelser, bland annat Fünfzehn Tage auf der Donau. Notiser från Spanienresan 1879 hamnar i skrivbordslådan.

Två år senare gör han tillsammans med goda vänner en betydelsefull Orientresa, Eine Orientreise vom Jahre 1881. Kärntruppen består av Rudolfs släkting Ferdinand, storhertig av Toskana (som aldrig regerar: familjen jagas 1859 iväg av nationalistiska revolutionärer innan Toskana 1870 inkorporeras med den nybildade nationalstaten Italien), generalen greve Waldburg, majoren von Eschenbacher, tidens främste egyptolog Heinrich Karl Brugsch, jakt- och djurmålaren Franz von Pausinger - en österrikisk motsvarighet till Bruno Liljefors - samt greven Hoyos, Rudolfs bäste vän till det bittra slutet, då kronprinsen tvingas (av omständigheterna eller av kejsaren, det är än idag en öppen fråga), ta livet av älskarinnan och sig själv, på jaktslottet Mayerling.

Orientresenärerna drar fram genom Egypten och Palestina. Man besöker Kairo, Fajum, färdas utefter Nilen och kommer till slut till Jordan och Jerusalem. ”Den som stannar alltför länge i Jerusalem, förvandlas till Jerusalemfantast”, skriver Rudolf och fortsätter:”…man blir ögonblickligen förhäxad av denna stad, över vilken det vilar en mystisk-svärmisk atmosfär”.

Resan börjar den 9 februari och avslutas den 22 april 1881. Rudolfs bok ges ut som praktverk, men kommer 1885 i billighetsupplaga. Båda editionerna är rikligt illustrerade av von Pausinger.

Huvudsyftet med resan är att jaga, samla kulturföremål och bedriva ornitologiska studier. I den på det salzburgska förlaget Residenz (förlaget numera tyvärr nedlagt) utgivna volymen finns de viktigaste och bästa kapitlen från originalupplagorna. Utgivaren koncentrerar intresset kring Rudolfs beskrivningar av landskap, människor och kulturer och hans iakttagelser om hur religion och historia påverkar människors vardagsliv.

Resan med tåg från Alexandria till Kairo går genom ett landskap i snabb förvandling. Egypten är ett expansivt land mot slutet av 1800-talet; man plöjer ny odlingsmark, gräver bevattningskanaler, bygger gårdar och byar. I Kairos basarkvarter visar sig ”araben vara äkta semit, judens sanne broder”, skriver journalisten Rudolf, som tidigare hemma i Wien dragit på sig åtskillig kritik för sin kamp mot den antisemitism som präglar Österrike-Ungern.

Kairo är onekligen en mer förhäxande marknad än kreaturs- och grönsaksmarknaderna i Österrike, men, varnar Rudolf, man skall inte låta sig luras av det måleriska orientlivet, när man mentalt uthungrad kommer från ”Europas schablonartade monotoni”. Det finns nämligen en baksida av all prakten, av de granna färgerna, en ”ond skuggsida” med alla miljontals svarta flugor som härjar i gränderna, som kletar sig fast vid människorna och ”fullkomligt täcker ansiktena”.

I ett litet schabbigt "kloster" i Kairos utkant, tas resesällskapet emot av föreståndaren, en bortdöende, mager, vaxfärgat likblek gammal man, präglad av ”fanatisk asketism”. De skarpa dragen, de bleka läpparna, de stirrande ögonen och de skelettartade händerna, den böjda ryggen och den entoniga rösten, får det att ”gå kalla kårar” utefter kronprinsens ryggrad. Han tycker att denna ”fanatism” är obegriplig. Efter cigaretter och kaffe serverat i smutsiga koppar, börjar dervischdansen med tjugo män klädda i höga mössor, eller hattar, med tätåtsittande kläder, kritvita och på turkiskt vis öppna därfram och däröver vida, stärkta rockar som Rudolf - förmodligen med fasa - associerar till ”gamla kvinnokrinoliner”.

Dervischmusiken blir allt häftigare, ”alla vildare”. Instrumenten är desamma som sällskapet konfronterats med i Övre Egypten. Det är trummor och stränginstrument som Rudolf liknar vid dalmatiska guslan. Dervischerna knäböjer inför den asketiske åldringen innan de börjar dansa. De snurrar runt i allt snabbare tempo, utan att beröra varandra, var och en på sin plats, som snurror. De långa rockarna står vågrätt ut från kropparna. Musikens rytm ökar. Dervischernas ansikten utstrålar fanatism. De har händerna uppsträckta, den ena handflatan bakåtböjd och den andra handflatan öppen framåt. Det symboliserar att i den högra håller de trons svärd och med den vänstra bönfaller de Gud om nådegåvor.

”Man kan få svindel för mindre”, konstaterar Rudolf.

Bättre till mods känner sig kronprinsen när han umgås med nubier, beduiner och berber, vilka ”lever ett liv förenat med öknens mystik”. De är ”jordens fria söner”, i mångt och mycket ”världens lyckligaste människor”, modiga och rövare, fria och otvungna i sättet att vara. De lever ett liv i harmoni och fulländning. Rudolf fascineras av vackra flickor, med samma vidgade näsborrar, med ”samma skarpt tecknade näsa och lilla mun man ser på gamla egyptiska målningar”. Efter måltiden dansar de graciösa flickorna, det är en ”orgie” som närs av fantasier om forna tider. Vid
Arâbat-el-Madfûne möter Rudolf en flicka som vid flodkanten fyller sin kruka med vatten, ”det friska Nilvattnet för kvällsbadet”. Flickans ”tunna blå skjorta vätes ned av vatten som rinner över krukans kant. Skjortan smiter åt kring kroppen och låter mig ana vackra former; melankoliskt ser de stora svarta ögonen på flodens vågor och ur den lätt öppnade munnen kommer svårmodiga sånger”.

Det är uppenbart att kronprins Rudolf inte längtar hem till ”krinolinerna” i Wien. Men plikten kallar och återresan går via Jerusalem och Jordan. I Jaffa filosoferar Rudolf kring kristendomens ursprung och finner att i Orienten, där den uppstod, är kristendomen fortfarande som ”renast och minst förfalskad”. Och, fortsätter denne predestinerade kejsare till ett imperium som styrs i nära samklang med romersk-katolska Kyrkan, denna de semitiska gamla religionernas äkthet och renhet återspeglas bäst inom - islam!

”Gamle Adam är inte död”, skriver Rudolf; de gamla duktiga hebréerna arbetar i städerna och deras bröder, araberna, med Schejk Ali som ledare, lever ett fritt liv på stepperna runt Jordan. Deras rikedomar utgörs av fårhjordar, hästar och kvinnor. Klokhet och trons böcker ger dem makt. Orienten är odödlig. Europas febriga revolutioner går här spårlöst förbi. I Orienten förblir allt vid vad det varit, ”så länge solen purpurröd glöder över de kala bergen, över den gula öknen och över de gröna stepperna, över detta härliga land, över människosläktets vagga”.

Se, det var sagan om kronprinsen som tyvärr aldrig blev en kejsare med verkligt nya kläder.

Illustrationerna av Franz von Pausinger
Tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:5-6, samt som bok i ett tiotal exemplar, 2000

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

MUJU / BUDDAS ZEN

2006-04-10T13:57:00.000+01:00

Muju
BUDDAS ZEN

Budda sade: "Jag tänker på konungars och härskares öden som på fint damm. Jag räknar till lika många dyrbarheter av guld och ädla stenar som det finns tegel- och kiselstenar. När jag ser fina sidenkläder ser jag sönderslitna trasor. Jag ser myriader av universums världar som små fruktkärnor och Indiens största hav som en droppe olja på min fot. Jag förnimmer världens lärdom som en magikers illusionsnummer. Jag urskiljer den stora frigörelsetanken som en gyllene brokad i en dröm och jag uppfattar den rena vägen som blommor vilka återspeglas i någons ögon. Jag anser meditation vara som en stötta till ett berg, Nirvana som ett spöke om dagen. Jag ser på rättvis och felaktig kritik som på en drakes slingrande dans, och på motgång och framgång som på två linjer dragna över fyra årstider."

Tolkning från engelska av Bo I. Cavefors. Zenberättelsen har hämtats från en bok kallad Shaseki-shu, författad av den japanske zenläraren Muju vid slutet av 1300-talet.

Buddas Zen har tidigare publicerats i Arbetet 25.9.60 & Horisont 4/60, samt tillsammans med ett antal andra dikttolkningar i boken Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag, 2003.

Copyright©Bo I. Cavefors 1960, 2003, 2006

JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO

2006-04-09T09:57:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO

Evangelisten Markus skriver i fjodertonde kapitlets tionde vers: "Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Honom".

I fyrtiofemte versen fortsätter Aposteln: "När han nu kom dit gick han genast fram till Jesus. 'Rabbi', sade han och kysste honom".

Förflyttar vi oss framåt i tiden, till 1300-talsmålaren Giotto de Bondone (1266 - 1337) och dennes fresker i Paduas Arenakapell, till den Giotto som i andra fresker brer på med saftiga helvetesscener, tortyr, nakna människor (Adam & Eva tex) och sexuellt våld, så målar Giotto i Arenakapellet en Judas Iskariot vars munkyss med Jesus är mycket intim, vacker och mycket erotisk. Det är ingen tvekan om att Giotto uppfattar mästare och lärjunge som ett älskande par. Den norske diktaren Arvid Malme skriver i dikten Kosmos att när "noen omfavner öynene mine / ser jeg inn i / det jeg vet andere har sett...". Den iakttagelsen kan även tjäna som bildtext till Michelangelo Merisi da Caravaggios (1571 - 1610) målning Jesus häktas, från 1602, som för några år sedan återupptäcktes som en äkta Caravaggio där den hängde på entréhallsväggen till jesuitkommuniteten i Dublin.

Malmes dikt är i sig ointressant, ja riktigt dålig, men författaren sätter fingret på ett kontroversiellt teologiskt problem, som sopats under mattan: är Judas Iskariot verkligen förrädare i ordets allmänt vedertagna bemärkelse? Är det inte så att Judas Iskariot istället är ett gränsfall i kärlekens djungel, den älskade, den mest älskade till en man som gick i döden av kärlek till människorna. Istället för att vara en djävulens utsände var Judas Iskariot den lärjunge som mer än de andra lärjungarna älskade sin Mästare. Judas Iskariot är samtidigt förförare och den förförde, en mystiker med en mystik där död och kärlek flätas samman, där han visserligen handlar av fri vilja, men på Guds uppdrag. Kärlekskyssen mellan Jesus och Judas Iskariot på Giottos och Caravaggios målningar är ett bevis på Guds svårtydbara nåd.

Mer än någon annan och mer än något annat älskade Judas Iskariot sin Mästare, Jesus. Han gav bort sin förmögenhet för att följa Jesus - och blev en skadskjuten Wandervogel.

Jesus offer och död var inget juridiskt missfall. Det är fel lägga skulden för korsfästelsen på enskilda människor, för att skona Gud: att korsfästelsen skedde utan Guds vilja. Gör man så, skapas en idealiserad gudsbild; det är att se Gud enbart som representant för en princip om godhet och kärlek. Jesus lidande och död är istället logiska och rationella uttryck för Guds vilja - och Satan spelar en viktig biroll.

Judas Iskariot "förråder" Mästaren därför att Jesu död är Guds beslut. Utan Guds tillåtelse hade Satan aldrig förmått övertala Judas Iskariot att ge Jesus den ömma dödskyssen.

Judas Iskariot är den utvalde och denna utvaldhet förargar de andra lärjungarna. I det obegripliga förlossardramat ställer Judas Iskariot upp som medagerande därför att han är den ende av de tolv som förstår, som inser nödvändigheten av Jesus död på korset. De andra flyr fältet och förnekar Mästaren, de stannar inte kvar under korset och de tror inte kvinnorna när dessa berättar om återuppståndelsen. De är, alla, tvivlare. Endast Judas Iskariot tror.

Någon måste överlämna Jesus till Makten och det kan endast den mest pålitlige lärjungen göra, den i denna mystik mest förtrogne, den lärjunge som vet mer om korsets hemligheter än någon annan lärjunge. Gud väljer Judas Iskariot.

Judas Iskariot är en kärleksmystiker som vet att Gud är närvarande också i den trossvarta natten. När han utför sin kärlekstjänst med Jesus klargör han sammanhanget mellan kärlek, offer och försoning. Denna djupa insikt och denna förståelsee av skeendet mellan Jesus och Judas Iskariot kommer till uttryck i kärlekskyssen i trädgården i Getsemane. Men det finns också en tredje aktör, den nakne unge mannen: "En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken" (Mark. 14:51-52).

Varför talar man ogärna om den unge mannen som flydde naken, men som, och det är det intressanta, "ville följa med Jesus". Fanns det en homoerotisk relation mellan dem? Äkta och självuppoffrande kärlek? Eller fungerade Jesus, som inte led av beröringsångest och som var fri från fobier, som en biktfader för den unge mannen, en ung bög som naken irrar runt i Getsemanes trägårdar? Till skillnad från elva av de tolv lärjungarna - vilka alla övergav Jesus "och flydde" (Mark. 14:50) - ville denne unge man "följa med Jesus", fängslas tillsammans med Honom, dela Hans plågor.

Judas Iskariot kysser Jesus. Det fanns faktiskt andra möjligheter visa soldaterna vilken man de skulle gripa: Judas Iskariot kunde med handen pekat ut Jesus eller han kunde i soldatens öra viskat vem av de församlade männen som var Jesus. Men Kyssen är ett klassiskt tecken för kärlek och en symbolhandling vid avsked. Inom kristen mystik är kyssen beviset på föreningen mellan Gud och människa. Kyssen Judas Iskariot ger Jesus är en sådan kyss, men ingen förstod det då och få har velat förstå det under de tvåtusen år som därefter förflutit.

Vad säger "folk" om Judas dödskyss? Naturligtvis det teologerna sagt, eller omvänt, det teologerna kommer att säga, eftersom det alltför ofta gäller att anpassa dogmerna till världens verklighet. Temat om Judas Iskariots "förräderi" är berättelsen om hur opportunister vänder kappan efter vinden.

Judas Iskariot var, till en början, en ambivalent ung man med oro i kropp och själ, kåt och galen. Sådana hetsporrar bör sättas på plats. I norra Frankrike, i Belgien och i Schweiz talar man därför än idag om att elden kan förlora sin hetta så som rödhårige och rödskäggige Judas Iskariot under loppet av några sekunder blev vithårig och vitskäggig när han förrådde Herren Jesus Kristus, "Feu, perds ta chaleur, comme judas perdit sa couleur en trahissant le saint Saveur".

I Danmark säger man: "Ud Judas, ind Jesus" och hoppas att tjuven skall hålla fingrarna i styr.

Det finns inga gränser för kyrkfolkets fantasifulla diktning om den avskydde outsidern Judas Iskariot. Redan i de apokryfiska texterna beskrives han som en värsting. I Siebenbürgen hävdar man att pojken bet sin mamma i foten och därav kommer hälens inbuktning. Germansk mytologi bygger vidare på grekernas perversa humor och firar triumfer när det gäller att pådyvla Judas Iskariot illasinnade handlingar. Fantasin stegras till klimax när man beskriver hur Judas Iskariot lägger snaran om sin egen hals sedan han kysst Jesus till avsked.

Judas Iskariots dödsdag är den 30 juli (eller den 14 juli). Den som inte aktar sig kan denna dag kan komma till olycka. Legenden (en av legenderna...) berättar att Judas Iskariot hänger sig i en pil, eller, i alla fall, i ett syrénliknande träd. Därför vilar det förbannelse över dessa träd, vilket skånska bönder tack och lov var ovetande om under de århundraden de hade för vana att plantera pilalléer för att skydda åkrarna från jorderusion.

Namnet Judas Iskariot är en trollformel när det gäller att vid exorcism driva djävulen ut ur besatta människor. Den som är född på lärjungens födelsedag, den 1 april, kan bli antingen krympling eller dåre. Å andra sidan är svampen som växer vid syrénens rot, Fungus sambuci, Ruricularia sambucina, ett utmärkt läkemedel mot ögonsjukdomar. När man vid karnevalstid bränner Judas-Iskariot-halmdockor tjänar det syftet att skydda skogar, ängar och skördar från onda demoner.

Men alla dessa fabuleringar tillhör sagans värld. Judas Iskariots kärlekskyss gavs av en ung man som var mer orolig och förtvivlad, men samtidigt mer erfaren och realistisk - och kanske mer cynisk - än de andra lärjungarna. Judas Iskariot insåg attt Jesus inte kunde och enligt Guds vilja inte skulle undgå de romerska statsterroristernas straffapparat och de judiska kollaboratörernas fundamentalistiskt grundade hat. Den professionelle tjuven Judas Iskariot visste mer än någon av de andra lärjungarna maktens och politikens villkor. Det är mer legend än teologisk sanning när man hävdar att Judas Iskariot av gammal förbrytarvana försökte tjäna en hacka där belöning väntade, och därför förrådde Mästaren. Den legenden dokumenteras först av den år 1298 avlidne Jacobis a Voragine i Legenda aurea, där historien parallelliseras till den antika myten om fadermördaren Oidipus, som drar blodskam över sig och familjen - ett oförlåtligt brott i Medelhavskulturernas folkmoral.

Judas Iskariot är den färgstarkaste personligheten i Jesu följe av särpräglade män och kvinnor och han spelar under ett par årtusenden med bravur rollen som bad boy. Men faktum kvarstår: Judas Iskariot var den lärjunge Jesus älskade mest och just därför den lärjunge som offrades av de mindre älskade - och mindre älskande - lärjungarna när det gällde att hitta en syndabock för att Jesus gick i den romerska statsterrorismens gillrade fälla.

Är Judas Iskariot-porträttet på Caravaggios målning i jesuitkommuniteten i Dublin ett självporträtt? Kanske. Varför inte? Båda - "förrädaren" och konstnären - gick, som det tyska underbarnet Wilhelm Waiblinger under "i förvildning": Judas Iskariot "förrådde" Mästaren, men var i själva verket den av Gud utsände; Caravaggio levde ett herrans liv men målade scenerier med djup mystik och Waiblingers utflykter i erotik och sann självkännedom är uttryck för möjligheten att i Jaget finna Guds spegelbild.

Caravaggio uppfyller knappast de etiska och allmänmoraliska föreställningar om klanderfritt uppförande man krävt de senaste århundradena. Caravaggios måleri - och han själv - tilltalar betraktarens lustar och själen. Det förstod regissören Goffredo Alessandrini när han 1941 spelade in Caravaggio. Il pittore maledetto.

Inte förrän 1951 börjar man mer seriöst forska kring Caravaggios vilda liv. De båda konsthistorikerna Riccardo Bassani och Fiora Bellini gick under 1990-talet igenom Caravaggios testamenten, diverse processakter, kassaböcker och polisprotokoll i Roms stadsarkiv och publicerade resultatet av undersökningarna under den mordiska titeln Caravaggio assassino.

I detta material finns åtskilligt som kan betraktas som pittoreskt.

Michelangelo Merisi da Caravaggios relationer till makt och myndigheter, var inte de bästa. Målaren häktas vid ett flertal tillfällen. 1606 dödar han en man, efter ett gräl på gatan och flyr från Rom till Neapel, där han emellertid genast får uppdraget att måla altarbilden till den nya kyrkan Pio Monte. Därifrån går färden vidare till Malta. Även där häktas Caravaggio, men lyckas fly. Under sommaren 1610 påbörjas en resa med kustskonerten till Neapel, för vidare befordran till Rom, där han hoppas få påven Paul V:s benådning. Som muta har målaren med sig en ny målning, Johannes Döparen, avsedd för Scipione Borghese, påvens syskonbarn. Men Caravaggio tvingas gå i land i Palo. Han fängslas omgående, men köper sig fri (arvodet för altarbilden till kyrkan Pio Monte var det ditills högsta som betalats i den kultiverade världen, en sensation!). Dock, skonerten plöjer havets vågor på vidare färd - med målarens tillhörigheter i lastrummet - till Port' Ercole. När Caravaggio så småningom lyckas ta sig dit, har skonerten, inklusive målarens penslar och dukar, med mera, åter satt kurs mot Neapel. Efter några dagars vistelse i Port' Ercole, avlider Caravaggio, dock inte, som man tidigare antagit, av malaria. Monsignore Sandro Corradini lyckades för några år sedan rekonstruera Caravaggios sista tid här på jorden, genom att lusläsa tidigare okända dokument i Vatikanens arkiv. Det visade sig att Caravaggio inte ligger begravd vid stranden i Port' Ercole, där det i många år funnits en minnesten, med felaktigt födelsdatum, utan i ortens centrum, vid en bilverkstad.

"Så länge jag lever skall jag se till att varenda förbrytare kommer att döden dö", hotade påven Sixtus V - och omsatte hotet till verklighet. Ingen nåd där inte. Vatikanens Änglabro gav snart syn för sägen, där fanns fler upphängda avhuggna huvuden än det fanns meloner på marknaden.

Där borde även Caravaggios huvud hängt. Om inte om varit.

Senare tiders forskning visar att påve och Malteserriddare smidit planer för att krossa den omoraliske Caravaggio. I Palos hamn väntade dödskommandot som utförde ordern. Liket forslades därefter till Port' Ercole.

Av drygt sjuhundra dokument, som blivit granskade, framgår att Caravaggio klarade sig så länge som han gjorde tack vare målarens fina relationer till finansiären och kardinalen Del Monte. Denne bildade storsamlare tog gärna emot den unge lombarden i sitt palats och blev, förmodligen, såväl Caravaggios älskare som hans teologiskt-ikonografiske rådgivare när det gällde att på målarduken återskapa alla de androgyna unga män med blommor och vinbladskransar i håret och från vars ljushylta skuldror sakta, erotiskt lagom upphetsande, blusen glider ned och lämnar huden naken. Detta sataniska spel om moral och omoral oroade tidens påvar och oroar, än mer, dagens konsthistoriker, som till skillnad mot påvar vet föga om människors moral och omoral. Man frågar sig: handlar det om konstnärens homosexuella längtan och trängtan och läggning eller är de androgyna pojkarna endast karakteristiska uttryck för tidens symbolspråk och, möjligen, bilder avsedda tillfredsställa homosexuella skönandar, som kardinalen Del Monte. Eller: handlar det om kristen allegori? Är pojken med fruktkorg symbol för den återuppståndne Kristus?

Narcissismen hos Jesus och hos Caravaggios unga män, den flickaktiga skönheten, är ett älsklingstema för målaren och det ger honom möjlighet att, som Giotto, tillåta sig erotisk mångtydighet och intellektuell melankoli. Idag anses visserligen sådant, narcisism och intellektuell melankoli, ge uttryck för politisk och religiös tomhet, men det säger, kanske, mer om vår tid än om Caravaggio och hans tid, då just narcissim och intellektuell melankoli, med homoerotisk anstrykning, var höjden av etisk och estetisk förfining. Caravaggio förstärker metoden genom att, i stort sett, avstå ifrån det mesta av narcissimrekvisitan, nymfer, hjortar, hundar och amorpilar. Caravaggio intellektualiserar myterna, men är ibland samtidigt oerhört öppen, kanske framför allt i målningar med Johannes Döparen. Exempel: målningen från 1604 - 1605 som finns på Nelson Gallery/Atkins Museum, Kansas City, där Caravaggio låter Johannes Döparen inta en klassisk bögposition, med starkt åtskilda ben, helnaken bortsett från en tygtrasa som döljer fallos.

I Rione Campo Marzio hyr Caravaggio ett tvåvåningshus. I augusti 1605 tröttnar värdinnan på att vänta på flera års försenad hyra och protesterar emot att målaren huggit hål i taket för att få in mer ljus.

Hyresvärdinnan vill ha skadestånd. Vid de följande rättegångarna dyker upp en rad figurer, kända från diverse målningar: horan Anna som satt modell för Magdalena och som uppträdde som lik i Marias död, horan Lena som målats som madonna med ena foten vilande på en orm, hetsporren Onorio, jesuitelev, som till gitarrackompanjemang sjunger skabrösa visor till målarens lov. Samtidigt pågår process mot Caravaggio för att han vid ett slagsmål dödade Ranuccio Tomassoni, en hallick som offererade kurtisaner till diverse kardinaler.

Så går det på. År ut och år in. Livet flyter dock vidare. Påven Klemens VII såg visserligen till att Giordano Bruno brändes och att Beatrice Cenci halshöggs, men kristlig godhet och änglar hade högkonjunktur inom måleriet. Aldrig tidigare hade det målats så många änglar som vid slutet av 1500-talet. Caravaggio förvandlade den sorgliga verkligheten till skön konst, en konst som inte alltid avvisades av Kyrkan (de nästannakna männen i Sixtinska kapellet har under århundraden varit normgivande för lagommuskulösa manskroppar) men som framför allt kardinaler och andra andlighetens furstar inköpte och visade i sina privata gallerier.

Det som attraherar Caravaggio är ögonblicket av en bråkdels sekund: när Paulus faller av hästen, när Medusas huvud lossnar från kroppen, det sekundsnabba ögonkastet när ängelns ögon möter Himlens dolde härskares milda blick. Ljuset kommer alltid från sidan, bryter mörkret - det är det som är hemligheten med Caravaggios måleri, målartekniskt, teologiskt, taktiskt i en ond brytningstid mellan dogmatism och frihet, mellan moralism och sensualism. Judas Iskariots dödskyss, Johannes Döparens läckra lår och dödsmåleriet är hos Caravaggio uttryck för den gudomliga vilja som står över dogmatik och moralism, uttryck för den Guds vilja som kräver Jesu korsfästelse - i kärleken och döden finns människans befrielse, hennes frihet. Och: människans kärlek.

Under de första århundradena efter Kristus Jesus död avbildades Han naken på Korset. Dock: det är lika lätt att tänka bort tygstycket som skyler Hans kön som det är lätt att i sitt inre se vad som finns under tygstycket på Caravaggios porträtt av Johannes Döparen. Att i katolsk konst i Kyrkans tjänst utesluta den sensuella dimensionen låter sig icke göras.

Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor (1996 & 2002), samt som bok i ett tiotal exemplar

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2002, 2006

SE GUD! Långfredagen

2006-04-07T07:14:00.000+01:00

En Kartusian
JESUS

De dömde Jesus
och plågade Honom
och soldater fängslade Honom;
Maria besinnade allt detta.

De piskade Jesus rygg,
slog Honom i ansiktet
och spottade på Honom;
Maria besinnade allt detta.

De slog Honom sönder och samman:
Han var inte så majestätisk
när vi såg Honom;
Maria besinnade allt detta.

De korsfäste Honom högt över världen
och hånade
och gjorde narr av Honom
innan de smet sin väg;
Maria besinnade allt detta.

De genomborrade Jesus hjärta,
men blod och kärlek
och nåd
gav Han dig och mig;
Maria besinnade allt detta.

Tolkning från engelska: Bo I. Cavefors

Copyright©A Carthusian&Bo I.Cavefors, 2006

BERTIL FALK RECENSERAR TEATER DEKADENS

2006-04-05T07:57:00.000+01:00

Bertil Falk
TEATER DEKADENS
Bok:
Bo I. Cavefors, Hans T. Sternudd, Xavier de Maistre, Yukio Mishima, Theresa Benér, Mårten Björk, Måns Holst-Ekström, m fl: Teater Dekadens, Johan Hammarströms Bokförlag, 2006

Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i DAST, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och möjligen mera uppseendeväckande.

Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska essäer i Svarta Fanor-böckerna.2005 lät han sätta upp Den spetälske i Staden Aosta av Xavier de Maistre (1765 - 1852). Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar, framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas.

Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.

Cavefors skådespel väcker outsagt en fråga. Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns? Hos de Sade sätts ingen sådan gräns. Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad. Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.Det märkliga att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.

Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat.

Bertil Falks recension publicerades i tidskriften DAST MAGAZINE, nr 2 2006

Copyright©Bertil Falk 2006

llustrationerna är samtliga från föreställningen av Den Spetälske i staden Aosta
Fotograf: Kathrin Rad

BERNANOS. SATANS SOL

2006-04-04T14:36:00.000+01:00

Bo I.Cavefors
SATANS SOL

"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade.

Det är koncist och klart; kan icke missförstås. Prosten i Campagne och abbé Donissan är huvudfigurer i Georges Bernanos (1888-1948) roman Under djävulens färla (1926). Den svenska boktiteln är märklig eftersom romanens franska originaltiel är Sous le Soleil och ej Sous le ciel de Satan som Anders Österling skriver i det evangeliskt troskyldiga förord där den svenske akademiledamoten menar att i Bernanos "intensiva berättelse" finnes sådant som stöter bort "moderna människor".

Stöter bort "moderna människor"! Vad som förskräcker Österling är Bernanos tematik kring Gott och Ont, Gud och Satan, Liv och Död. Vad som säkerligen dessutom förskräckte Österling måste ha varit det som kännetecknar alla stora författare, nämligen att de förmår gå förbi svamlet för att kort och koncist förklara komplicerade sammanhang.

I romanen Journal d'un Curé de Campagne (Prästmans dagbok, 1936), skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som rött blod genom Bernanos författarskap. I kriminalromanen Un Crime (1935) är kyrkoherden i Mégère i själva verket en kvinna, Evangéline, bastard till en före detta nunna. Fadern är präst. Evangéline växer upp tillsammans med en jämngammal flicka och Bernanos låter mer än ana en sexuell relation mellan de båda flickorna.

I skådespelet Dialogues des Carmélites (1948) skriver Bernanos om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som ett levande exempel på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

Karamelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte och vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. När medsystrarna kliver upp till schavotten gömmer sig Blanche i den skådelystna folkmassan, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod, hörsammas. Blanche går frivilligt upp till medystrarna och låter guillotinens bila skilja huvud från kropp.

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra Ångesten och Döden, ja, att ångesten är en Guds gåva - förlöst under Långfredagen. Synd och Ångest. Gud räddar alltid människan, i sista ögonblicket, in i det mörker där Tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda Skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats. Prosten i Campagne säger till Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns.

För att veta att Han finns kräves Tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak".

Dessutom finns det, Gud hjälpe, menar prosten, präster "som icke ens våga uttala djävulens namn", eftersom de inte vågar utsätta det "inre livet" för frestelser. Dessa feghetens förkunnare förvandlar kampen mellan Gott och Ont till ett "drifternas dystra slagfält" och moralen till "en sinnenas hälsolära". Sådant, fortsätter prosten, är kanske väsentligt när man i böcker beskriver människor, men icke när man räknar människor "i det levande livet". Nej, "sådana barnsligheter förklara oss ingenting". I en värld bestående av varelser "som intet annat äro än oskäliga djur", finns det plats varken för helgon eller galenskap, ej heller för lidande, kärlek och lust.

Mer pregnant kan Bernanos knappast sammanfatta den skarpsinniga slutsatsen att människans största synd är Ångesten, en ångest som i varje sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Imbecillitet reducerar människan till att bli något hon icke borde vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. Människan avsäger sig alltför lättvindigt den rätt Gud givit henne, att härska över och behärska livet.

Bernanos ser som sin uppgift som författare att förtydliga och exemplifiera detta människans trauma, traumat om människans hjälplöshet inför Ångesten. Människan kan inte leva utan Gud och mitt i all ångest och förtvivlan vet människan att denna Synd, Ångestens Synd, endast kan botas genom tron på Gud. Till den lättfotade flickan Mouchette säger Donissan att "Gud är med till och med i våra dårskaper"; när människan "lyfter handen mot Gud för att förbanna Honom, är det Han, och endast Han, som stöder hennes vanmäktiga hand".

Det är Han, och ENDAST Han som stöder människans vanmäktiga hand.

Denna insikt har ej alla agerande i Bernanos romaner. Ångesten-Synden är en "själssjukdom", en "neuros" menar läkaren i romanen Monsieur Ouine (Herr Ouine, 1943) när han till en flatbottnad präst säger: "så, även Ni är av den uppfattningen, att vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan?". Denne läkare och denna präst är Bernanos sarkastiska porträtt av den "vetenskap" och av de "moderna" präster vilka i djupet av sina själar skäms för sin tro på Gud och som intet högre önskar än att fylla påsen med något som kan tillfredsställa behovet hos vad Österling kallar "moderna människor". Bernanos kör fingret rakt in i varbölden, direkt in i den "moderna" teologi där man ängslas för Synden, ängslas för aggressivitet och sexualitet. Men den sanna Synden är Ångesten, ångesten för Synden. Aggressivitet och sexualitet är en del av den av Gud skapade människan i den av Gud skapade världen. Att förneka synden i sig själv och i världen är att förneka Gud som människans och världens Skapare. Det är att frånkänna människan hennes individualitet och hennes rätt att odla fiendskap; det är inte det lagstiftande samhället som äger rätt avgöra vad som är perversion eller ej.

Donissan plågar sig själv. "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

Paul Claudel hävdade att Bernanos präst Donissan var skräckslagen inför Djävulen, att det var därför han gisslade sig. Men det förhåller sig tvärtom: Donissans Ångest är ett nådens tecken som visar att denne bondpojk, denna barnsliga bypräst som själv aldrig finner frid, av Gud är utsedd att ge sina medmänniskor frid och tröst. Donissan är fast besluten att medvetet använda våldet, det verbala och det fysiska, för att förvandla Synd till Nåd, som när han tar en metallkedja och låter den vina på sin nakna rygg. Vid de första slagen sipprar endast några få bloddroppar fram men snart rinner blodet i en strid röd ström. Donissan svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Han slår jämnt och regelbundet. Den svidande smärtan och blodet rinner ner över hans höfter. Det känns som en "fruktansvärd smekning". Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss "som ett spån under hyveln".

"Det rättfärdiga kriget är också det totala kriget", skriver den tyske juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt på sitt dagboksblad den 29 juni 1948 och han undrar vid vilket katolskt ordenssällskap en sådan tanke kan finna fäste. I alla fall inte hos dominikanerna, fortsätter katoliken Schmitt, men möjligen hos författare som Augustin Cochin, hos Bernanos gode vän filosofen Robert Valléry-Radot samt hos "den tidige, ännu icke avsomnade Bernanos".

Bernanosentusiasten Schmitt tar emellertid avstånd från fransmannen efter dennes agerande under andra världskriget och de få år han hade att leva i efterkrigseuropa. Bernanos dör i en förstad till Paris den 10 juli 1948. Schmitt noterar att Bernanos "var anständig nog att ej längre än fram till denna dag överleva slutet". I en annan dagboksanteckning skriver Schmitt att den Bernanos som "1930 begeistrade oss", förvandlats till en journalist som tillfredsställer "dagens borgerliga läsekrets, som gärna applåderar lättsmälta teser".

Annat var det på 30-talet. Katoliken Ernst Jünger recenserar i dagstidningen Der Tag den tyska översättningen av Bernanos L'Imposture och konstaterar att fransmannen tillhör dem som sett till att det "röjts upp bland de gamla institutionerna med mer frenesi än under 1789 och reformationen", att praktiskt taget alla de gamla maktstrukturerna försvunnit, bortsett från Katolska Kyrkan, att katolicismen stått rycken mot tidens eldstormar och att detta beror på att den inte förlorat sin tro. Jünger tog själv konsekvenserna först vid nästsista andetaget och konverterade året före sin död, 101 år gammal.

Den kämpande Bernanos förvandlades tyvärr under fyrtiotalet till konciliant diplomat och underhållningsjournalist. Det brinnande hjärtat slocknar, han låter sig bedras av tomma ord och han värjer sig med magnifik elegans mot förebråelserna att vara "antisemit". Bernanos fastnar i den fälla han under trettiotalet varnade andra från att falla i, nämligen att förneka Urguden och människans Urhistoria och därmed tvingas in i det helvete där människan tvingas Synda "i ensamhet" och "dö allena".

Illustration 1: Botgöraren, Arcos de la Frontera. Foto av Rolf Bauerdick, 1989-1993
Illustration 3: Korsfästelse. Arnulf Rainer, 1973

Artikeln om Bernanos ingår i boken Tagelskjortan,Johan Hammarströms Bokförlag, 2003

ZÜRCHER SPRAYER

2006-04-01T19:43:00.000+01:00

”Zürich, 24. Juni 1979. - - - Redaktion, Tages-Anzeiger, 8021 Zürich. - - - Sachbeschädigungen. - - - Ist es nicht seltsam, dass nur Personen die Schmierereien den ’Sprayers von Zürich’ lustig finden, deren Besitz nicht angetastet wurde?”

Zürcher Sprayer:
das modell jeder revolte liegt in jedem einzelnen ICH
sich in das unabänderliche – nich einfügen!
in galerien provoziert man nicht, man macht geschäfte
es gibt bürgerkünstler und künstler
der bürgerkünstler schafft ein spezialistentum, irgend eine virtuosität das ”kunstwerk” – der künstler tut nor das notwendige

Zürcher Sprayer:
ich erinnere mich gut an meine kindheit die ich zusammen mit meinem bruder fast die ganze zeit zeichnerisch erlebte
unsere gute mutter, selbst eine künstlerin gab uns stets papier
es war fast immer die rückseite von bedrukten offerten pharmazeutischer arte die mein vater ein arzt ins haus geschickt bekam und farbund bleistifte

Zürcher Sprayer:
in museen, galerien provoziert man nicht,
über künstler, tortenkünstler und vom richtigen plätzli
stellt nicht der künstler bomben her? gewiss, spraybomben z.B.
sprengsätze mit sofortiger wirkung oder auch zeitzünder…

poesie ist in den totalitären staaten verboten – richtig angewandt in der schweiz ebenfalls

der künstler macht sichtbar
politiker verschleiern

Zürcher Sprayer:
nietzsches satz: nur gefährlich leben ist wirklich leben – stimmt
kunst ohne moral gibt es nicht, aber politik, wissenschaft, und forschung

under den ”wissenschaftlern” gibt es die legalisierten nazis jeder gesellschaft: die vivisektoren, sie symbolisieren den menschen in seiner äussersten verruchtheit und niedertracht feige, abgesichert hinter dicken mauern

wozu träumen? – die ”sekunde griechenland” neu schaffen im allgemeinen untergang, das ist die aufgabe

der zürcher sprayer - dokumentation von fotos, zeichnungen, ausgewählt und zusammengestellt vom zürcher sprayer, andré schmid u.a. mein revoltieren – mein sprayen. Benteli Verlag, Bern 1979

NY SUBALTERN I MALMÖ

2006-03-31T06:27:00.000+01:00

SARAH KIRSCH

2006-03-27T10:37:00.000+01:00

Illustration av Sarah Kirsch ur Spreu

Bo I. Cavefors

DÖDENS KRÅKOR
OCH MALMÖS NÄKTERGAL

Sarah Kirsch:
Schwingrasen, Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1991
Spreu, Steidl Verlag, Göttingen 1991
Erlkönigs Tochter, Gedichte. Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1991

1991 och 1992 publicerade Sarah Kirsch tre böcker. De båda först utgivna titlarna innehåller texter där författarinnan lyckas att i prosa koncentrera vad som i tredje boken, diktsamlingen Erlkönigs Tochter, förklaras på ett all yttre förklädnad avskalat språk, som skärpts i haikuform

Peter Handkes vandrande gesäll genom tid och rum äger i Sarah Kirsch en syster, en resenärska med tåg och båt som alltid återvänder till hemmet i det Schleswig-Holstein där grannar äger feta åkrar men hon själv endast ängar och torvmarker, där tretton snötyngda dygn följer på nyårsafton då sista rosen skurits. Naturen förvandlas inom loppet av fyra timmar från poesi till ”stinkender Prosa”, skriver Sarah Kirsch.

Även i överförd bemärkelse handlar prosaböckerna om tvånget att resa bort och tvånget att återvända hem. I Erlkönigs Tochter är hemresan en bit av vägen mot apokalyps, död. I prosaböckerna Schwingrasen och Spreu återger Sarah Kirsch profant litterära landskap och det är uppenbart att författarinnan känner sig befriad poesins korsetterade begränsningar. Språkmusiken förvandlar prosa till poesi, livet och universum finns bak gärdsgårdarna kring några nordtyska kvadratmil. I Schwingrasens sagopastischer, med bröderna Grimm som faddrar, i svanflykt från äktenskap och verklighet, bort från verkligheten, hamnar författarinnan i en drömd tillvaro som blir öppnare och mer lättbegriplig i den andra prosaboken, Spreu, en synnerligen vacker produktion med Sarah Kirschs egna illustrationer i färg, collage och expressivt symbolistiska miniakvareller.

Sarah Kirsch har intalat sig en illusionslös syn på det jordiskt glädjerika. Det låter depressivt men tack vare ett utsökt språk och en orädd attityd till en omvärld som det krävs energi för att leva i och överleva, är författarinnans dikter i Erlkönigs Tochter inga apokalyptiska visioner trots allt tal om död, ångest, sorg och ensamhet. Dikterna präglas istället av sinnlighet och närhet, mörkret skingras av naturmystik och norrsken, av insikten att mylla, träd, buskar och blommor döljer en djupare innebörd, vissheten om en odödligare tillvaro än mänskligt liv. I den tidigare diktsamlingen, Schneewärme, skriver Sarah Kirsch om det lätta avskedet från en värld som finns kvar även sedan människan försvunnit in bland skuggorna. I naturen följer på dödens årstid, uppståndelse, nya skördar, ny grönska.

Trots kontrakt med naturen är Sarah Kirsch ingen av sagokungens döttrar och ingen romantiska poeters svärmiska musa, utan snarare den älskade till trollkarlen/kronhjorten som utan dödsrädsla, utan dödskänning, gör sig odödlig. Hedendom som motiv och verklighet pryder vägkanterna när Sarah Kirsch färdas i Portugal, Skottland, Irland, Danmark, Finland, Norge, på Östersjöns vattenlandskap. I Spreu talar Sarah Kirsch om att hon läser ”underbart rytmiska texter” av Ekelöf på färjan från Trawemünde till Trelleborg, och om Hillreproduktionerna på hotellrumsväggarna vid Lilla Torg i det Malmö där näktergalarna sjunger ”die Seele sich aussem / Leib…” (i Erlkönigs Tochter). På annan ort faller döda kråkor som svarta äpplen från träden. Döden skonar varken människor, djur eller växter. Sarah Kirsch skriver i den klassiska naturdiktningens tradition om metafysisk tröstlöshet så som den kan upplevas i ett Nordtyskland befolkat av imaginära demoner såväl i naturen som bakom småborgerliga lögnidyllers bomullsgardiner: ”…die Bezitser des Lichts bleben Gegenstand / Meine Sorge bis Ihre Lampe wieder / Erlicht”. Stormiga svarta nätter härskar över vinterträdgårdarna: ”Dröhnen und Brechen von Eis. Schwer / Lastet das Meer auf mir und dem Land”.

Vad oroar hjärtat i ett lantligt rum med tapeter med jägare och jagade djur? Klappar hjärtat av ängslan eller längtan? Jag vet, skriver Sarah Kirsch, att ”jag väntar på antingen dig eller döden”.

Det är kallare vindar än tidigare i dessa dikter av Sarah Kirsch. Bilderna är enklare, mer entydiga. Mot otrygg mångfald står naken längtan efter okomplicerad trygghet. Sarah Kirsch skriver naturlyrik om en natur som kämpar för sin överlevnad, i en tid då ”det är svårt att skriva”, i en verklighet där även Peter Handke söker stillheten och tystnaden i landskapet, vila i tröttheten under slåttern eller med örat tryckt tätt intill jukeboxen. Båda diktarna sökte tystnaden i larmet, lugnet i oron. Vägen hem blev vägen bort.

Tidigare publicerad i Ord och Bild (1992:4). Här något aktualiserad.

Copyright@Bo I. Cavefors, 1992, 2006

MINARET- 2006:1

2006-03-22T15:36:00.000Z

Första numret av tidskriften Minaret, med Mohamed Omar som redaktör kan beställas hos redaktionen.

Numret innehåller bland annat artiklar och dikter av Bo Gustavsson, Bengt Wadensjö, Torbjörn Säfve, Hazrat Mårten Björk, Mohammad Fazhashemi, Ashk Dahlén, Hynek Pallas, Magnus Ringgren, Bo I. Cavefors samt av Herr Omar själv, som presenterar ambitionerna inför framtiden med Minaret och dessutom kåserar med allvar om en vistelse i London och ett besök i deckarvåningen på 221b Baker Street. Övriga medverkande skriver bland mycket annat om inkulturation och befrielseteologi, om världsfreden i Fisksätra, om en virvlande dervisch, västerländska värden samt sufiskt och kufiskt.

FROSTENSSON OCH "DOM"

2006-03-17T17:00:00.000Z

Bo I. Cavefors
FROSTENSSON OCH "DOM"

Katarina Frostensson Berättelser från dom. Ill. av Marianne Engqvist, W&W, 1992.

Katarina Frostensson talar om en måne utan "blånad och flor" på den "rakade himlen". Detta är, bland annat, vad som möter "dom", när de "tysta går - - - över månbergets kam - - - i natten".

Månen som är "stinn av sin brånad" och som "dia" ur "köldspenens pil" är naturligtvis lika litet som "månbergets kam" eller "salen" i huset, ellr den "rakade himlen", endast naturupplevelser av himlen och månen som välver sig över berget och huset, utan också en bild av kvinnan - av moder jord, om man så vill - - som våldtas av "dvärgfolket" som gläfser och skallar och " - Ä, allt lika rävar".

Vad är "dom" frågar författarinnan i Förordet och svarar "Allt och ingenting". Alltså: "dom" är inte endast dem utan också dom, domina, domus och dom i betydelsen katedral, det sig över allt skuggande komplexet av väntan, saknad, drömmar och mardrömmar, det vill säga "huset som var Allt när man inte var ute -", en domocilium för alla dem som "dom" hälsar med glädjeropet "- Stig in i salen av himmel".

"Glans, sjö och damm. Gäck, driv och död. Älska, förråd och kom åter. Försvinn, kom igen. Var aldrig där -", skriver Katarina Frostensson i en av dessa bildningsberättelser om en tid som lider under trycket av slakt, kärlek och apokalypsstämningar.

Men för de andra, de som inte ser stjärnan glänsa över sjö och strand?

Frostensson är en tänkande diktarinna och som sådan tvingad att berätta sanningar, varje sanning som dyker upp i hennes huvud. Språket, dialekten, formuleras efter strikta regler och med klara associationer. "Stilla där, medan bröstbenet höjdes. Lugna där, medan blåsljuden kommo", när "dom" träder in i domen, i "salen" som skiner "av sig själv mer än nog", där "han vräkte sig upp, och högt över henne", då hon "simmade in" och önskade döda henne för att sedan ligga där "såsom översiggiven" innan "Hon välte sig upp, och högt över honom" och "simmade in" för att känna den "vita liljestjälken - - - ståndarens yttersta växt" då "vaxbarnet skapades" och båda "låg där. De dubbla. / Åtskilda".

Katarina Frostensson sjunger inte som fågeln sjunger, från gryning till afton, om solen skiner. Hennes rapporter med nyheter från verkligheter i världen är rusdrömda aningar, kokaliknande visioner från en trakt "höljd i dimma och dagg och ingen var ute".

Man kan se denna mästerliga prosa som ett poetiskt försök att förklara svåra, komplexa och kanske omöjliga samanhang, med några få ord. Författarinnan är väl förtrogen med språket och återger vad hon tänker och känner och vad som virvlar runt i hennes hjärna, men avgörande för textens filosofiska substans är om denna hermetiska prosadiktning kan förstås av läsaren. Det finns ingen anledning befara att uppmärksamma läsare inte kan följa Frostensson i hennes misstro på människans förmåga att ta steget "in i salen av himmel". Frostensson pantsätter inte sin själ hos filosofer och vishetslärare, vilket inte betyder att hon inte är främmande inför deras filosofer och vishetslärare, men hon vet att det också behövs annat till för att förklara varför "Åkerns bruna jord under sol" är sönderbränd, förtorkad. Frostensson bearbetar och förmedlar sin starka tro på språkets möjligheter, ordets kraft också i "landet av blyerts, av duvfjun", i landet som är "Svart. Strimmat som kinden -".

Varifrån har Frostensson denna tro på ordet? Från Brecht som förlitade sig på enkla slagord eller från japansk simplifiering? Knappast. Snarare står som förebild Bibelns mångtydigheter: "dom" kommer att "blekas av blixt". Dessa transcendentala inslag av religiöst-bibliska, ej med säkerhet judiskt-bibliska eller kristet-bibliska, perspektiv, blir tydliga när författarinnan talar om att "De byggde en bur av silver med järn till sin grund" till Joa, till "Joa, du moder", men att vandringen mot silverbrunnen med järngrund går "i sorgetakt".

Språket hos Katarina Frostenssons allvarsspråk är en språkspegel så tillvida att vad som filosofiskt förefaller vara naivt i själva verket är en literär metod som ger henne möjlighet att samtidigt visa ironi och distans till sitt eget budskap. Landet av blyerts är inte endast duvfjunt utan också "Orange" - kanske framför allt under "de glänsande åren", då det "fanns lejon" bakom "glänsande stänger".

Till kultiverade tider hör kultiverade öron som hör vad som sägs. Av dem är Katarina Frostensson beroende. När diktarinnan skriver om att hjärtat bör öppna sig för "inhemska Ting", hennes moraliskt-estetiska program, så är det en blandning av österländsk visdom och Eckharts efterlämnade mystik; poetisk upplysning i en okristlig tid, poetisk gnosis i "världens hörn, det doldaste landet i riket". Eller som Thomas Mann noterar i sin outslitliga dagbok natten mellan den 7 och 8 november 1918, sedan han skyndat hem efter en konsert, att evigheten gör honom "kvietistisk", att människan egentligen är främmande för politik. Samtidigt kommer Rainer Maria Rilke hem från en annan konsert - med "gamla och ännu äldre melodier" - och i bostaden väntar honom en bukett rosor från väninnan Ekse Hotop som plockat dem till diktaren därför att de gav henne "ein sanftes Gefühl von unberührter".

Samma känsla av utanförskap i den socialrealistiska verkligheten präglar Katarina Frostenssons upplevelser av "helheten", som är "liksom grånad". Trots känslan av utanförskap är Frostensson i hög grad politisk och politiskt aktiv när hon drömmer om "en svart-brun mull" och om drömmen "förbjuden att drömma". Detta är faktiskt revolutionärt i en tid då politiska ideologier, visioner och förhoppningar drunknar i floden av börsnoteringar, likvidationer, bonusdirektörer, arbetslöshet och svångremmar använda som galgrep.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen (13.11.1992, nr 46) och Barometern (1.10.1992). Här obetydligt renoverad.

Copyright Bo I. Cavefors, 1992, Malmö 2006

TEATER DEKADENS

2006-03-08T12:20:00.000Z

Bo I. Cavefors
TEATER DEKADENS
3 dramer + 1 monolog

Innehåll:
Uppror i Kasban
Sade och Japanen
(även som monolog)
Den Spetälske i Staden Aosta
samt recensioner, analyser och kommentarer kring Malmöuppsättningen av

Den Spetälske i Staden Aosta

Ur Förordet av

Hans T. Sternudd
"Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena. I den andre, bland de utstötta, där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo."

Johan Hammarströms Förlag
97 s., hft., 150:-.
Beställ:
Förlaget direkt...

GATPOJKAR OCH GENTLEMEN

2006-03-02T20:29:00.000Z

Bo I. Cavefors
GATPOJKAR OCH GENTLEMEN

Robert Franks båda fotografier (ur boken London / Wales), som är tagna 1952, påminner mig om när jag kom till London mot slutet av 1940-talet: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City, områdena kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt åtgångna. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n, men nästan helt befriat från Hitlers raseri. London hade bombats sönder och samman av Hitlers piloter några år tidigare, andra världskriget. Contra: rikedomen med Bentley och RR och bibliotek och konst och lakejer och klubbar och middagar. Dessa fascinerande motsättningar i villkor och attityder präglar Franks bilder. Jag, tolvåringen från Malmö, möter sådana motsättningar med förundran och öppet sinne, och med skräck. Redan efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat inresevisum, vad jag skall sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv. Vad vill Frank säga med dessa fotografier? Har Frank ett budskap? Är fotografierna tidsbundna eller tidsöverskridande, är männen på Franks bilder hemtama i såväl Churchills och Attlees som i Blairs London? Måste en fotograf vilja något annat än att reflektera verkligheten? Knappast. Jo, men…, möjligen, kanske ändå, Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar han in blanco, utan kommentarer, utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera fattigdomen. Just därför blir fotografierna slagkraftiga bilder som starkt påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Bilden med bankiren: snabbt, utan att se sig om, med blicken bortom den skit han tvingas röra vid med sina välpolerade skor, hårdrullat paraply, skyndar han över gatan in i finanskvarteren med de gedigna husfasaderna och tunga portarna, in mot räddningen i det spartanskt möblerade kontoret, ett skrivbord och en svängstol, ett dokumentskåp, en témugg, isvindar genom det dragiga fönster. Portvakten också han i hög hatt, handskar, diskret, mycket muskler i den stabbiga kroppen. Är den rakryggade mannen en vad som i Sverige brukar kallas för "engelsk gentleman"? Nej, engelsk gentleman är något annat. Nej. Kläderna, hatten och paraplyet är en yrkesuniform, inget klassmärke, inget tecken på gott eller ont, just därför så användbart för att skapa anonymitet. Hög hatt, som mannen på Franks fotografi, men vanligare en billycock på huvudet. Billycock, det vill säga "gatpojkskuk", är kanske exakt det som dessa uniformsklädda tjänstemän är som allra mest rädda för, rubbar självförtroendet, skapar rädsla för det som citymannen och gatpojken kan ha gemensamt. Pojken på det andra fotografiet: också han klädd i uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud: Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Ingenting mer än att Mayfairpojkens kortbyxor räcker ner till knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från miljoner skorstenar. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda avklippta långbyxor. Varför är pojkens kortbyxor för korta? Skrattretande. Pappan använde byxorna till dess byxknäna var uppslitna. Men cigaretten finns där, i pojkens hand, han har, jag svär, ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan, upplockade från gatan. Han röker cigaretten med nonchalans. Snyggt. London är, faktiskt, inte vilken stad som helst. Och han, pojken, är Londonbo. Egenvärde. Kroppsställningen avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad sysslar han med när han inte ställer upp framför Franks kamera? Hjälper kanske kolutköraren få upp säcken på ryggen innan denne tömmer kolet i luckan som finns i skärningen mellan husvägg och trottoar. Eller springjobb i hamnen eller på någon av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig, säljer vad som finns under de avklippta byxorna. Robert Frank, född 1924 i Zürich, sedan 1940-talet mestadels bosatt i USA, besökte London 1951-1952 och tog då en svit fotografier, däribland dessa två. Skälet till Londonvistelsen var att hälsa på Bill Brandt vars dokumentära fotografier han gillade. Franks Londonbilder är likvärdiga med Brassaïs fotografier från Paris nätter (1933) och André Kertész' fotografier från Paris under dagtid (1945). Alla tre: samma objektivitet som tvingar betraktaren till subjektivitet. När jag kom till London, några år innan Frank fotograferade bankiren och pojken, var det, bland så mycket annat som fångar uppmärksamheten hos en 12-åring, dessa motsättningar som fascinerade mig, redan när tåget kom till King's Cross Station, i tunnelbanan, på Victoria Station och på förortståget till skolan. Citymannens, bankirens, utåt sett tvärsäkra hållning. Stolt, ja, men varför? Osäkerhet? Skrämd, därför så snabba steg? Nej, absolut inte skrämd. Jag kunde inte fånga hans blick för att fråga vart jag var på väg: vilken tunnelbanelinje som gällde för att komma till Victoria Station. Sir, please. Citymannen befann sig någonstans långt bortom verkligheten, totalt absorberad av siffror och fjärran liggande lönsamheter. Franks bilder med Citymän är icke-kommunikativa, där finns ingen ögonkontakt mellan den avfotograferade och bildens betraktare. Valde Frank denna avvisande attityd eller tvingades han till den därför att det var omöjligt för honom att fånga männens ögon i kameralinsen? I Franks bilder med gruvarbetare från Wales och i hans bilder från London med gatpojkar, gatumusikanter och kolutkörare, finns alltid kommunikation mellan fotograf och avfotograferad, mellan den avfotograferade och betraktaren. Victoria Station: Pojkens blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med mina ögon frågade jag honom om jag skulle bli som han. Hans leende, inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som skilde oss åt. Skulle jag komma fram till min destinationsort, eller? Traumat förföljer mig än idag, nästan sextio år senare. När jag ser Franks fotografi med denna eller andra gatpojkar; när jag vaknar under natten efter att ha drömt drömmar om denna ankomst, blir jag het och svettig.

Robert Frank London / Wales
With an introduction by Philip Brookman
Hardcover with dust jacket, 128 pages, 20x24,5 cm
ISBN 3-908247-67-5
Scalo Verlag, Zürich 2003

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006

NYA RIKETS AVANT-GARDE / KINA

2006-02-26T17:41:00.000Z

Bo I. Cavefors

MÄSTAREN MAO OCH DEN ROSA KONSTEN
eller
RORSMANNENS PERSIKOR

Karen Smith NINE LIVES
The Birth of Avant-Garde Art in New China
Limp bound with round spine
464 pages, color images throughout19 x 24.5 cm
Euro 42.50 / CHF 64.00 / £ 24.95 / US $ 45.00
ISBN 3-03939-036-8
Scalo Verlag, Zürich

När jesuiten Matteo Ricci (1552-1610) anlände till Kina för att missionera insåg han snart att korståg inte var rätt modell att i Mittens Rike sprida kristna läror. Ricci fortsatte därför utveckla ordensbrodern, jesuiten Francisco de Xaviers (1506- död på en ö utanför Kinas kust 1556, under resa från Japan till fastlandet) idéer om inkulturation, det vill säga, kort sammanfattat, att man bör ta seden dit man kommer, dock utan att göra avkall på den egna trosuppfattningen. På så sätt skapar den nyanlände respekt såväl för sin tro som för dess förespråkare.

I rapporterna hem till Rom beskriver Ricci ingående det kinesiska samhället, kinesisk vetenskap, litteratur, andlighet, traditioner, moralfrågor, såväl bland vanligt folk som hos adeln och inom kejsardynastin. Riccis depescher från Kina är, om möjligt, än mer detaljrika än Xaviers från Japan. Bland informationsflödet från Ricci finner man en hel del om kinesisk sexualitet. För 1500-talsmänniskan Ricci var det ingen överraskning att även i Kina finna stor acceptans för kärlek och sexuella relationer mellan män och mellan pojkar och män. Sanningen är att i Kina praktiserades homosexualitet så allmänt och offentligt långt in på 1800-talet att brittiska officerare som stationerades i brittiska enklaver inom kinesiske kejsarens maktsfär äntligen fann möjlighet leva som de önskade och därför anställde/hade i sitt sällskap en söt och välklädd pojke, någonstans mellan fjorton och arton år.

Det kristna västerlandets och, inte minst, buddismens, inflytande från mitten av 1800-talet, förändrade totalt bilden av ett Kina med öppet praktiserad homosexualitet. Den olycksaliga franska revolutionens gripklor om människors frihet fick förödande verkan också långt bortom Paris portar. När sedan, dessutom, läkarkåren började psykologisera och diagnosticera kärleken man till man som sjukdom under beteckningen homosexualitet, förändrades verkligheten totalt. Också i Kina.

Historiken Edward Gibbon (1737-1794) konstaterade att av fjorton romerska imperiekejsare var endast en (1) heterosexuell. De andra tretton var bi- eller homosexuella. Tillståndet var detsamma i Kina, där man också i regentlängderna noga noterade kejsarnas sängkamrater och ser statsöverhuvudet och hans älskade som ett officiellt par, tex kejsaren Gao (206-195 fKr) och hans älskare Jiru, kejsaren Hui (194-188 fKr) med Hongru, kejsaren Wen (179-141 fKr) som hade fyrkant med Deng Tong, Zhao Tan och Beigong Bozi, kejsaren Cheng (32-7 fKr.) som föredrog trekant med Zhang Fang och Chunyu Zhang, osv. Det fortsatte på samma sätt sedan vår egen tideräkning eKr. skruvats igång, med Pei Kai (237-291), Zhang Hanbian (265-420) med älskaren Zhou Ziaoshi, Xizong (874-889) med pojken Zhang Langgou, osv osv osv, fram till den siste regerande kejsaren (av Manchuriet) Pu Yi. (Det finns faktiskt än idag en kejsare av Kina, i exil.)

Åtskilliga av dessa kejsarfavoriter var vetenskapsmän, högt bildade och de skrev, naturligtvis, dikter. (Det tycks vara en förbannelse för kineser, detta att skriva dikter.) Som Ruan Ji (210-263), älskare till kejsaren Xi Kang. I en samling kärlekspoesi med klar homosexuell inriktning skriver Ruan Ji:

Förr i tiden fanns det många söta pojkar -
Som Ling och Long Yang.
Unga persikor och plommonblommor
Som lyste av brännande eld.
Älskliga som nio vårar;
Smidiga kvistar böjda av höstens frost.

Den här bakgrunden är viktig om man orkar förstå den konst i dagens Kina som är homosexuellt inspirerad. Konstnärerna knyter an till ett tema som under etthundrafemtio år varit portförbjudet, först av modernismens företrädare och därefter av de revolutionära makthavarna bakom murarna till den förbjudna staden. Etthundrafemtio år, en droppe i historiens hav. Västerländsk vetenskap, inte minst den medicinska, modernismen, fundamentalistiska trosläror (religiösa och politiska), liberalismen och Karl Marx och hans ism strävade målmedvetet mot ett likriktat samhälle bestående av heterosexuella kärnfamiljer, lätta att lagföra, identifiera och hålla under uppsikt. I rigida politiska system leder detta till förföljelse och förakt av de som bryter det heterosexuella mönster som är nödvändigt för det påbjudna samhällets bestånd.

I Kina har en uppluckring av den perfida betoningen av heterosexualitet som normaltillstånd börjat brytas upp under de båda senaste decennierna, samtidigt som man, häpnadsväckande nog, kan märka en alltmer utbredd homofobi i västerlandet.

I boken Nine Lives. The Birth of Avant-Garde Art in New China av Karen Smith, brittisk historiker som levt i Kina sedan 1992, beskrivs och analyseras nio framstående och lagom intressanta kinesiska konstnärer, alla kända också i västvärlden. Man kan förmoda att det finns en hel mängd konstnärer av samma eller intressantare kaliber, men som av skilda skäl aldrig bjudits in till Venedig, New York och London. Förmodligen finns det dessutom ett antal betydligt radikalare konstnärer än de i boken behandlade, men som av just den anledningen tvingas hålla sig på mattan på hemmaplan och som inte anses representativa och belevade nog att visas upp på internationella jippon.

De nio konstnärer Karen Smith skriver om är: Wang Guangyi, Geng Jianyi, Fang Lijun, Du Gexin, Li Shan, Zhang Xiaogang, Xu Bing, Zhang Peili och Wang Jianwei, och de tillhör alla avantgardet, om man ser begrebbet avant-garde snävt. Naturligtvis har de alla varit dissidenter, mer eller mindre, under en period av sitt liv, några kommer från samhällsklasser (småjordbrukare, tex) som förföljdes under Det Stora Språngets årtionde. Flertalet växte upp i provinsen. Å andra sidan är provinsen och inte stadskärnorna i Peking och Shanghai det verkliga City i Kina. Från provinsen kom och kommer såväl andliga gurus, som upprorsledare och skapare av nya kejsardynastier. Några av det nutida Kinas framgångsrika konstnärer, som Fang Lijun (född 1963), försörjde sig i ungdomen på att rita/måla affischer på Partiets beställning. Fang Lijun presenteras i Smiths bok under den passande rubriken Swim or Sink. Association: Rorsmannens medieeleganta simning över Den Stora Floden när det började kärva till sig på idolplanet.

I Smiths bok bekantas man med videokonstnärer, konstnärer som gör artists books, som skapar installationer och som framträder som performanceaktörer, men det är i allmänhet inte något specifikt kinesiskt i det de producerar. Konstnärernas framgångar i Europa, Japan och USA är ofta mer remarkabla där/här än i hemlandet. Exotism. Å andra sidan är detta den allmänna tendensen runtom i konstvärlden. Allt färre konstverk bär ett visst lands specifika prägel. Samtidigt som nutidskonsten, till skillnad från litteratur och teater, förmår att i sig integrera element från andra konstarter, litteratur, dans, teater, film, video, musik, osv, blir den som konstform alltmer enhetlig, dvs internationell. Det förefaller vara egalt för konstnären om hon/han bor i Peking, New York eller Malmö. Personligen ser jag detta som positivt. När västerländsk teater totalt stelnat i former byggda på förlegad psykologi och manierad stilteater och när litteraturen fastnat i former som redan Dostojevskij, Pound och Musil ansåg föråldrade och omöjliga att bygga vidare på, kan man inte annat än gråta glädjetårar över konstvärldens förmåga att bryta de traditionella mönstren, att befria sig från den konstnärliga, kreativa och intellektuella isoleringen.

Åter till det kinesiska avant-gardet… Den i de nios gäng som, under rubriken Nowhere Without Mao, mest sticker ut hakan, är Li Shan. Född under 1940-talet specialiserade han sig tidigt som porträttmålare. Framför allt gjorde Li Shan, i traditionell och idealiserande kulturrevolutionsstil, en rad propagandaporträtt med Mao. Mycket uppskattade. I början av 1990-talet producerade Li Shan politisk popkonst, men växlade snabbt spår till att, sedan Mao-eran definitivt var överstånden, …till att måla fjärilar! Ett återvändande till ett klassiskt kinesiskt Arkadien som förmodligen kändes befriande efter alla hårda och partipolitiska kaderår. Fjärilarna kombinerades så småningom med porträtt av/med män. Det hela fick en ton av mystik, eller kanske snarare av något förbjudet och främmande men dock så välbekant. Li Shan som in i märgen kände turerna och konstgreppen i modern kinesisk ikonografi (Mao-porträtten) blev plötsligt en farlig konstnär. Han överförde ikonografin till homosexuellt antydande motiv, en soldat (1994) eller Mao (1990) med en blomma i mungipan, eller i målningen med Mao och konstnären (1994) där de håller var sin blomma i handen. Må tusen blommor blomma.

I Karen Smiths översättning till engelska kallas Li Shans konst från den här perioden för Rouge art. Ett mer adekvat och naturligare namn vore Pink art, den rosa konsten. Li Shans konst är i sanning inte röd i politisk bemärkelse, däremot använder han genomgående den rosa nyans man traditionellt förknippar med fjolligt bögeri, till skillnad från det svarta som tecken för sado-masochistiskt bögeri. Motiven med soldater, Rorsmannen Mao, konstnären själv, fjärilar och blommor utvecklades av Li Shan under 1990-talet till målningar med klart uttalad homosexualitet, vackra nakna män med stora pulserande kukar som växer till Priapospenisar, tudelas och vilar i mannens händer (Rouge B, 1991) medan sperman förvandlas till vita blommor. Rouge C (1991) visar konstnären och en annan naken man. Summan av detta sökande efter den egna homosexuella identiteten, resulterar i Li Shans självporträtt från 2003, där konstnären vänder ryggen till, visar en klart markerad stjärt och fladdrar iväg med hjälp av fjärilsvingar på ryggen.

De gator i Peking där män och vackra pojkar bjöd på sig själva och som Matteo Ricci skriver om i breven hem till ordensledningen och till Påven i Rom, finns förmodligen ej mer, men förhoppningsvis finns det i de skumma kvarteren i Shanghai eller någonstans ute i den oändliga provinsen konstnärer som är mer avant-garde och mer kontroversiella, subversiva, än de nio etablissemangslejon som presenteras i Karen Smiths för övrigt högst förträffliga bok med gedigna porträtt och analyser och som dessutom är överväldigande generöst illustrerad.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006

"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR.." / PETER NISSER

2006-02-20T11:39:00.000Z

Bo I. Cavefors
"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR…"

1941 publicerar Bonniers förlag Peter Nissers debutroman Blod och snö. Författaren är tjugotvå år, född 1919, och har varit med som frivillig i Finlands krig mot Sovjetunionen. Trots den bistra verkligheten balanserar Peter Nisser romantikinspirerade naturbilder och impressionistiskt återgivna minnesfotografier i svart/vitt, med en litterärt förädlad, iskall soldatjargong om vinterkrigets helvete i skogar och på myrar.

Nisser skriver: "Bataljonen drogs ur striden och marscherade bakåt".

Detta lakoniska konstaterande inleder romanen.

Blod och snö är en inte särskilt välskriven men ytterst tänkvärd roman om ett krig för sex decennier sedan, då stridens virvelstormar hemsökte oss mer närbelägna trakter än Arabiens öknar och Balkans berg.

Nisser skriver om grå decemberdag som går mot skymning. Snöiga höjder i norr. Vinden driver mot soldaternas ryggar. Frän doft av hästsvett och ångande gödsel.

Soldater, hästar - framför dem fronten. Rassel av skidor, hästars tramp, vindens utdragna tjut. Soldaternas bleka ansikten. Mörk skäggstubb. Kamrat Kustaa har tillfångatagits och bundits vid ett träd. Ryssarna klär av honom naken, med bajonetten sticker de honom lätt i magen. Försiktigt så Kustaa inte dör för snabbt utan sakta förblöder. Kroppen täckes av svarta blodkakor. Snön river i ögonen. Blåbärsriset är ännu inte helt dolt av det tunna snötäcket. Skogens raka höga stammar. En frusen sjö skymtar mellan trädstammarna. Kvistar och barr bryts ner till konstgjorda mönster på snön, där en rysk officer ligger död, med en svensk frivilligbajonett instucken i bröstet.

Peter Nisser skriver om soldaters kamratskap. Och om soldater som dödar soldater.

Fronten mellan de stridande rör sig fram och åter: "Vi är vitklädda djur i djup snö", skriver Nisser. Skott klatschar. Norrskenet visar sina "gröna armar". Det är lutande gravstenar, granathål och spanska ryttare. Svarta silhuetter. Det är julafton och författaren minns barndomens vinterkvällar på den värmländska bondgården. Ungdomsminnen från universitetet, aspirantskola och från utlandsresor. Nuet finns i skyddsrummet bakom fronten. Kamrat Turueinkoff läser högt ur T.S,Eliots Det öde landet. Några sjunger Vår Gud är oss en väldig borg. Juldagsmorgonens sol glimmar allt högre. En tillfångatagen och ihjälslagen ryss begravs under nyskottad snö.

Krig, död och vinter. Men också kvinnor och kärlek. Sista brevet hem med förlovningsring till den älskade.

Gles finsk tallskog - dödens stillhet. Gudomlig nåd i en värld av mystik och myter. Nisser är emellertid ingen dödsmystiker som likt Ernst Jünger ser begrepp som smärta och glädje, kärlek och lidande som utbytbara begrepp. Och Nisser har inte den dödslängtan som hos Ernest Hemingway är frukten av fruktan för döden. I Nissers roman är kriget inte ett reningsbad, inget stålbad, striden ingen förlossare. Dödens mysterium är för Nisser inget filosofiskt mysterium. Möjligen nonchalerar han med avsikt krigets ceremoniel i gränslandet mellan smärta och frid. Men trots denna, möjligen skenbara aningslöshet och denna möjliga brist på insikt, lyser Nissers text av ett hemlighetsfullt budskap som dechiffreras genom hans nästan religiöst tonsatta naturbeskrivningar - kontrasten mellan den underbara naturvärlden och krigets oförutsebarhet.

Naturen öppnar porten mot framtiden, mot det självreproducerande livet. Det är en nihilistisk uppenbarelse av en förlossare som täcker blodspåren med nyfallen snö och som med ljungtuvor döljer döda kroppar.

I Friedrich Nietzsches föreställningsvärld om evig återkomst förenas människa och natur i ett försoningens famntag. Denna besvärjelse om totalitet, om att fiendskap kan överbryggas, att tiden läker sår, står romantikerna nära. I tjugotvåårige Peter Nissers valhänta roman, skriven på hembrygd hemingwaysk brutalprosa, anar man klanger av den teoriesteticism med vilken romantikerna Kleist, Novalis och E.T.A.Hoffmann besegrar tiden, övervinner det onda.
Död föder död som föder liv. Och bortom fronten finns det härjade, men sig alltid genom Nådens försorg återhämtade och reinkarnerade landskapet.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 13.10.1996. Här något reviderad/aktualiserad.

ATT SKÖRDA MARKENS GRÖDA. KNUT HAMSUN

2006-02-17T14:58:00.000Z

Bo I. Cavefors
ATT SÅ OCH SKÖRDA MARKENS GRÖDA

Böcker:
Knut Hamsun På igenvuxna stigar. Översättning av Einar Thermaenius. Bonniers 1996
Per Olov Enquist Hamsun. En filmberättelse. Norstedts 1996

Knut Hamsuns fantastiska förklaringspamflett På igenvuxna stigar, som gavs ut efter landsförräderiprocessen och strax innan författaren fann det godtagbart att äntligen dö, är ett av samtidens märkligaste dokument om mänsklig storhet.

I Norge har det under efterkrigstiden ofta och lidelsefullt debatterats kring Hamsuns "öde", om hans förmenta "landsförräderi". I samband med Jan Troells film utifrån Hamsuns På igenvuxna stigar, publicerades dels en ny upplaga av boken, samt Per Olov Enquists Hamsun. En filmberättelse.
Saktmodig men i själen obruten skildrar Hamsun i sitt livs sista bok Golgatavandringen från gården Nørholm till mentalsjukhus, ålderdomshem och rättssal innan han kan återvända till gården och förenas med hustrun Marie.

På igenvuxna stigar är ingen tragisk bok, utan det avklarnade förnuftets sammanfattning av ett liv präglat av brinnande livsvilja, men förmörkat och komplicerat av andras turbulenta politiska aktiviteter. Enquist talar i sin bok om "tragedin Hamsun". Jag har svårt att se det så. Detta långa liv bestod dock i huvudsak - och vid aftonsången - av framgångar, inte endast för Hamsun utan även för Norge, det agrart ödsliga land han älskade. Det är självklart att en man som Hamsun, som i Markens gröda talar om Isak som en man som är "som en klippa", som är "ett med naturen", en natur där människor och natur inte "bombarderar" varandra, inte "konkurrerar" utan "går tillsammans" från "släkte till släkte" - det är "detta som menas med det eviga livet" - att en sådan man också har den inre styrkan att stå emot pöbelns rop på stening och segrarnas anklagelser för landsförräderi.

Naturligtvis var Hamsun ingen landsförrädare. Det var ej heller Ezra Pound eller Louise-Ferdinand Céline. Om W.B.Yeats skrev Per-Johan (Nilsson-)Wilhelmsson i en essä (Svarta Fanor, 12-13/1996), att irländaren från det ensliga Thoor Ballylee med "ett klart lysande intellekt antecknar och undersöker den nya världsordning han ofrivilligt ingår i". Detta gäller även för Pound när han skriver Sånger från Pisa och för Hamsun när han skriver På igenvuxna stigar. Som Yeats formulerar Hamsun en handlingsfilosofi och som Pound och Céline tar han konsekvenserna av sitt handlande. Författare och verk är oskiljaktiga storheter. Även poeter tar, frivilligt eller ofrivilligt, politiska risker.

Det intressanta filosofiska och praktiskt-politiska spörsmålet blir då: vem är den verklige förrädaren, åklagaren eller den åtalade? De författare, som Thomas Mann, och andra intellektuella, som i sak och decennierna igenom står för samma ideal som Pound, Céline och Hamsun, men som är tillräckligt flexibla för att i tid upptäcka faran när idéerna missbrukas av andra, och snabbt räddar sig över till segrarsidan, eller de konsekventa stoiker som inväntar apokalypsen, mer eller mindre medvetet medvetna om att de, när krigets inferno slocknat, när de överlevt ideologiernas skärseld och härdat ut i motståndarnas helveten, går styrka och stärkta och renade ut ur eldprovet, med förnyad skaparkraft och, vad viktigare är, med större kännedom om människorna och världen. Hamsun konstaterar: "I min ålders höst var jag häktad. Nå, skulle det ske måste det ske innan jag dog".

Detta må kallas naivt. Det är, med säkerhet, heroiskt. Efter kriget, i väntan på sinnesundersökning och rättegång, går Hamsun "och tittar" på stora ekar, han "läser, driver omkring och lägger patiens".

Hamsuns På igenvuxna stigar är en lysande bok, inte som "försvarsskrift", därför att något "försvarstal" skänker Hamsun inte sina fiender. Hamsun försvarar aldrig sitt agerande, hymnerna till Hitler, förtroendet för Quisling, tron på ett förenat Nazieuropa där Norge skulle ingå som en av de värdefullare juvelerna med sina fjäll och fjordar, med sitt bondeblod och enkla kamratskap. Varför skulle han skämmas för denna önskedröm därför att det visade sig att människor och politiska rörelser han inte hade kontroll över, missbrukade drömmarna och förvandlade dem till mardrömmar. Eller som Hamsun säger till domaren: om hundra år är vi alla glömda, då är "till och med denna ärade rätt glömd, totalt glömd", ja, hela "vårt öde är glömt".

Hamsun menar sig vara tillräckligt gammal för att veta "vad som är rätt och orätt". Ur denna patriarkala vetskap om gott och ont formas ljusa drömmar och Hamsun tvivlar aldrig ett ögonblick på att när allt förgängligt är glömt och dött, lever dessa drömmar vidare. Det är meningslöst att utifrån en så djup förtröstan - ja, just förtröstan - på att människan och den nutidshistoria hon skapar, är ett snabbt förbiilande ögonblick av strid och skönhet, av ondska och kärlek, tala om landsförräderi. Det är inte det det handlar om.

"Och jag har surrat min galosch med ena skosnöret", skriver Hamsun sommaren 1946, sedan han länge och väl funderat om han ska laga galoscherna då eller vänta tills höstlöven faller. Hamsun var en praktisk man, sedan barndomen van att hugga i. Hos honom finns ingen stugsittarromantik om författarens kall som intellektuell guru. Förmodligen är det därför hans romaner andas samma friskhet, samma grönska, vid varje omläsning. Det finns sålunda inga påtagliga "fakta i tragedin Hamsun", som Enquist menar att det gör. Dessutom: vad vet vi, egentligen, om den andra "Hamsun-tragedin", den livslånga konflikten mellan författaren och hustrun, Marie? Trots klåfingriga psykoanalytiker, trots djupsinniga litteraturteoretiker och trots långfingrade sensationsjournalister.

Livsstriden mellan makarna Hamsun lär oss att vi aldrig kan veta någonting om andra människors djupa och sanna relationer. Det är denna gemenskap, ogenomtränglig som djup mystik, som fascinerar Enquist när han rekapitulerar storyn Knut Hamsun. Filmberättelsen tonar ut i att denna stormarnas och skeppsbrottens kärlek övergår och slutar i avstillnad förståelse och ömhet. "Hon satte sig vid hans sida. Han tog hennes hand. Så satt de en stund. Sedan sa han: Du blev borta länge, Marie. På hela den tiden har jag inte haft andra att tala med än Gud". Det låter patetiskt, men det är vackert.

Istället för att i det oändliga älta "tragedin Hamsun" och tala om "landsförrädaren Hamsun", bör fokus sättas på kärleksstoryn Hamsun, ett av förra seklets stora dramer om hat och kärlek, om dominans och underkastelse, om tvånget till frihet och om tvånget att härda ut, därför att kärleken gärna regerar med piska och kyssar. Det är i det dramat vi finner Knut Hamsun och hans Marie. Deras ömkliga hat och deras stora kärlek är inte inskränkt och smusslande som hos Ibsen och Strindberg, utan storvulen, vacker och förhäxande som den norska natur som fostrat dem båda.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 22.4.1966. Här något aktualiserad.

EZRA POUND / ...RESTEN ÄR SLAGG...

2006-02-15T05:59:00.000Z

Foto: Vittorugo Contino

Ezra Pound
SÅNGER FRÅN PISA
Canto LXXXI
(avslutet)
Tolkning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén
Ur: Ezra Pound Sånger från Pisa. Cantos LXXIV-LXXXIV, Bo Cavefors Bokförlag, Malmö 1960
- - -
Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vems värld, min, deras
eller är det ingens?
Först kom det skådade, så det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig

I sin drakvärld är myran en kentaur.
Slå ner din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, ej skönhet eller mod
Slå ner din fåfänga, jag sa slå ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Slå ner din fåfänga,
Paquin slå ner!

Den gröna hjälmen omintetgör din elegans.
"Övervinn dig själv, och andra dig fördraga"
Slå ner din fåfänga
Du är en slagen hund under haglet,
En uppsvälld skata i en ostadig sol,
Halvt svart halvt vit
Du ser ej skillnad på stjärt och vinge
Slå ner din fåfänga
Hur lågt ditt hat
Fostrat i falskhet,
Slå ner din fåfänga,
Snar att förgöra, njugg med barmhärtighet,
Slå ner din fåfänga,
Jag sa slå ner.
Men att ha gjort istället för att icke göra
det är ej fåfänga
Med höviskhet ha knackat på
Att en Blunt må öppna
Att ur luften ha samlat en levande tradition
eller ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
Det är ej fåfänga.
Här ligger felet i det icke gjorda
och i den självtillit som vacklat.

HAASE / SexyBook

2006-02-13T19:06:00.000Z

Esther Haase
SexyBook

Scalo Verlag, Zürich 2006

Hardcover with dust jacket
144 pages, 50 color and 55 duotone
8.1 x 11.75 in. (20.5 x 29.8 cm)
Euro 39.00 / £ 24.95 / CHF 58.00 / US$ 45.00
ISBN 3-03939-035-X

Esther Haase: född 1966. Arbetsplats: Hamburg. Det här är en samling porträtt av mer eller mindre avklädda och avklätt sköna kvinnor. Egentligen nakenporträtt, men det finns alltid en trosa, ett smycke, ett par högklackade skor, en piska eller, någon gång, en hel klänning, för att förhöja effekten nakenhet, av bröst, av bröstvårtor, eller för att understryka bildens karaktär, två kvinnor som kysser varandra, en kvinna med munnen tryckt mot en annan kvinnas vulva, en kvinna som halvligger på en stol, med uppdragna knän, på andra sidan sängens järngavel en mullig kvinna med huden vit som på japanska porslinsfigurer, vänder ryggen och stjärten mot fotografen. Så runt och utmanande som marsipan. En klart sado-masochistisk bild. Så också den här visade trekant där den ena kvinnan får pisk. SexyBook är en felaktig boktitel. Detta är ingen sexybook, utan något betydligt mer, en vacker lovsång till kroppen som föremål, som ett konstverk att visa upp. Vad som gör mig särskilt glad är att kvinnorna på Esther Haases fotografier så fräckt och uppenbart själva njuter av sina kroppar, av att visa upp sina kroppar och att visa den sexualitet de föredrar, med andra kvinnor, hårdhänt eller mjukt, alltid utmanande och exhibitionistiskt.

SORGLIGT MEN VACKERT

2006-02-08T20:36:00.000Z

Bo I. Cavefors

EN BILD

Dessa unga syditalienska prästkandidater, på fiskafänge i Neapelbukten, fotograferades 1959 av den tyske fotografen Herbert List (1903-1975).

Jag möter de unga Gudstjänarna via kamerans objektiv, på ett fotografi publicerat i en bok (Herbert List Italien, Schirmer/Mosel, München, Paris, London, 1996). Jag anar att de här pojkarna, som idag bör vara i sjuttioårsåldern, i min ålder, ser, i alla fall några av dem, bakom fotografens rygg, en vacker flicka som försöker dra till sig deras uppmärksamhet. Löftet om celibat brakar som smattrande vespor genom pojkarnas hjärnvindlingar. Brösten värmes av kärleksglöd. Svärmeri är dessa pojkars livsluft och livsuppgift. Fattigdom och kärlek är hjärtats mystik, praktiserad bakom klostermurar och i prästseminarier. Biktstolens galler kommer att för evigt hålla dem på armlängds avstånd från den älskade.

Men, solen skiner, havet vilar, himlen är oändlig. Orgeln intonerar mässan, altarljusen brinner. Under blusen är flickans bröst naket.

"O, det är sorgligt, men det är vackert", för att citera den tyske författaren Wilhelm Waiblinger (1804-1830).

Texten tidigare publicerad i KvällsPosten (13.12.1996)

CARL ABRAHAMSSON / PORNTRAITS

2006-02-07T19:19:00.000Z

Porn in Art / Zürich
Carl Abrahamsson

KUNSTEN Å OVERLEVE

2006-02-06T10:00:00.000Z

Bo I. Cavefors

KUNSTEN Å OVERLEVE

Digterens rolle har endret seg mye i historiens siste århundrer. I denne presentasjonen av boken Metarmophosen des Dichters viser artikkelforfattaren hvordan dikternes makt forsvinner når demokratiseringen av samfunnet øker.

Forfatterskapet som yrke, forfatteren som yrkesutøver, er et forholdsvis nytt identifikasionsbegrep om opphavsmann og verk. Først da utdannede borgere mot slutten av 1700-tallet begynte å få makt og innflytelse over samfunnsliv og politikk, ble det mulig for forfattere å overleve ekonomisk med inntekter utelukkende fra skribentvirksomhet.

Forfatterrollen bør stadig defineres på nytt; forfatterskapet som symbiose av tradisjoner og det gjeldende litterære marked, av politikk og litteratur, av forfattersubjektivitet og utadrettet engasjement, har ikke minst med erfaring fra det nedlagte DDR vist seg å være et yrkesvalg med visse risiki for såvel selvfølelse som troverdighet. Gunter E. Grimm, f. 1945, litteraturprofessor i Wüzburg, har samlet atten kolleger i en antologi der man beskriver litteraturhistorisk hvordan tyskspråklige forfattere helt fra Brockers til Thomas Bernhard har opplevd forfatterrollen.

Antikkens forkynnere så på seg selv som guders talerør til en mindre opplyst allmennhet. Den overlegne holdningen sitter i også blant nåtidens forfattere. For renessansens humanistiske poeter, for barokkpoeter og opplysningstidens magistere er skrivingen imidiertid bare en bigeskjeft for økonornisk uavhengige aristokrater, tjenestemenn og prester/munker. Da man på slutten av 1600-tallet sa takk og adjø til disse poeta doctos, gikk det raskt unna med utviklingen frem til 1960-tallets poetologiske program der bruksverdien ble satt i høysetet. Ut av humanistisk skolerte filologers skygge stiger ikke altfor skarpt reflekterande populæfilosofer frem. Men for dette skjer blir natur og kultur borgerliggjort av opplysningstidens forhåpninger om å kunne påvirke lesekretsens refleksionsnivå; Lessing henvender seg til kunnskapstørste medborgare.

Sturm und Drang innebærer natur og lidelser, geni, frihet, kraft og utlevelse som brensel for engasjerte forfatterskap. Det lærde, vitenskapelig skolerte poetidealet viker for det romantiska bildet av forfatteren som et åndelig vesen fylt av liv og følelser. Herder radikaliserer Lessings evolusjonære dikterkrav og krever av forfatteren et hjertets språk som taler direkte til "folket". Herders trylleformular: kun i dikteren forenes menneskets sanne natur og dets individuella sannhet; trubadurene, Volksängers, er geniale og folkelige. Wieland derimot, selv nasjonalforfatter som kunne leve av fjærpennen takket være en livstidspensjon fra hertuginnen av Weimar, snakker heller om diktning som gir "vår nasjon ære". Wieland representerar en type forfattere som er fremmede for verdens krav og derfor søker trøst i metafysisk tro på å stå over verden, som når Goethe etter ankomsten til Leipzig i oktober 1765 skriver til søsteren og snakker om seg selv i pluralis maiestatis, "wir Poeten". Tvilen på seg selv kommer imidlertid, og allerede i 1766 tror Goethe at han er blitt produktivt impotent, og i et nytt brev til søsteren bekjenner han at han har vært tåpelig nok til å tro at han var dikter.

Goethe foretrekker forfattere med en viss distanse til samfunnet, med et "eigenen Kopf", og mener at den beste opplysningspolitiker blir den som tenker selv, som ikke lar seg lede av ideologers og fyrsters manipulasjonsforsøk. Likevel får denne viljen til frihet ikke hindre dikteren i å tjene til livets opphold ved andre ferdigheter, for eksempel som Geheimrat. Reisen til Italia redder Goethe fra det rigide selskapslivet i Weimar. Landet med blomstrende sitroner gir harn selvtillit, og denne Wiedergeburt fører til at han innser at ministerrollen og dikterrollen godt lar seg forene om forfatterskapet gis forrang. I Tasso ser Goethe urtypen på den geniale dikteren.

I et brev til Goethe taler Schiller om forfatteren som det "eneste sanne mennesket"; bare forfatteren kan kroppsliggjøre og uskadeliggjøre, ved i seg selv å virkeliggjøre totaliteten av liv og ånd og dermed gi uttrykk for den brede massens sanne vilje. Schiller er individ og representant, en verdensborger som "ikke tjener noen fyrste". Kastet ut til det frie litterære markedets ulver, erkjenner han at lesekretsen er hans egentliga "Souverain", og han forsøker iblant å imøtegå dens krav med tidsskriftet Horen. I 1795 klager Schiller over det vanvittige i å være tidsskriftredaktør, ettersom allmennheten hverken er troskyldig eller tilstrekkelig utdannet, men befinner seg på et utviklingsstadium et sted midt imellom, hvilket innebærer at det absolutt er "en herlig tid" for "dårlige forfattere", men "desto verre" for slike "som ikke bare vil tjene penger".

På Hölderlins tid har forfatterne en viss mulighet for å leve av å skrive, og de inntar sin plass i den "nye borgerligheten". Prisen for denne møysommelig tilkjempede sosiale posisjon med tilhørende frihet er høy: lave honorarer og dårlig juridisk beskyttelse av opphavsretten. Goethes og Hölderlins leserkrets består av en eksklusiv skare intelletuelle. Av 24,5 millioner tyskere i år 1800 leser bare 1 prosent tidsskrifter og bøker på en regelmessig basis - det vil si 200.000-300.000 personer. lkke underlig at Hölderlins mor protesterar når sonnen nekter å bli "einer friedlichen Pfarrrer", som familietradisjonen tilsier.

Herders idealistiska folkeopplysere og folkediktere venter i kulissene gjennom hele 1700-tallet. Fremtiden tilhører det utdannede borgerskap, og ikke det uskolerte "folket". Den sosiale virkelighet gir ikke rom for populærkultur, sensuren forbyr fri debatt, og bokmarkedets liberalkapitalister orienterar seg mot det økonomisk sterke befolkningssjiktet på sosialt mellomnivå. Langt inn på 1900-tallet består bokhandelkundene av en kjøpekraftig og kunnskapstørst middelklasse. Derfor kommer ikke 1800-tallets forfattere seg unna klassikernes skygger. Selv Hölderlins Volkssängers tvinges til å forsvare sin eksisrens ved å påberope seg antikkens ideal i samtalen med samtiden. Biedermeierdikterne krafser i sine sjelers spiskammer, og politisk engasjerte diktere som vil være allmennhetens/folkets megafoner mister fotfestet når den tyske demokratibevegelsen vandrer mot sitt selvforvoldte Golgata.

Friedrich von Hardenberg, Novalis, lever et dobbeltliv som forfatter og tjenestemann, og mener at man må skille mellom diktat og det å dikte. Han protesterar mot skjønnånder som ikke har andre ambisjoner enn å snakke om litteratur, å lese dikt eller, hva verre er, selv "zu machen" et dikt. Novalis favoriserer, som Goethe, forfattere som giennom personliga erfaringer fra en annen verden enn diktets kan romantisera, moralisere eller poetisera den prosaiske verden. Kanskje er dette nøkkelen til den mer komplekse forfatterrollen som Heine er det klassiske eksempelet på, en forfatter som man, som i dag med Wolf Biermann, kan såvel håne som krone, såvel skyve ned i helvete som heve til skyene. For Heine og for Biermann er sosial revolusion et spørsmål om overlevelse for såvel folket som diktene. Begge disse revolusjonære er redde for revolusjonen, redde for den "rå kommunismen" (Heine), redde for tider da en hvilken som helst spissborger kan utnevne seg selv til hersker, redde for at "alle Marmorbilder meiner geliebten Kunstwelt" (Heine) kan knuses til fliser og stov. Dikteren kan kunsten å lide, sier Heine, og mener at verdens midtpunkt er i diktarens hjerte.
I løpet av 1900-tallet har flertallet av forfatterne fått akseptabel ekonomisk trygghet som følge av statslønn og stipender. Forfatterskapet er eksistensgrunnlaget, men samtidig vokser ufriheten mot markedet som er styrt av økonomiske interesser. Dette, og det at forfatteren de siste tiårene er blitt en sterkt integrert del av ideologimarkedet der det kreves av ham/henne å gi svar på tidens spørsmål i tide og utide, at forfatteren i schillersk betydning er blitt "sentimental", innebærer at han/hun bør, men ikke alltid klarer, reflektera over sin posisjon i konflikten mellom privat og offentlig, mellom estetikk og kulturpolitikk, mellom moralske krav og økonomiske vilkår.

Bekjennelser og appeller, opprop og uttalelser preger dagens forfatterkultur i bele den vestlige verden, men få diktere makter å identifisere seg med sin tid, som Kafka, som Borges, som Celan i stillheten. Med brødrene Manns forfattergenerasjon blir de lavere klasser definitivt en del av middelklassen, og Thomas Manns oppfatning om at forfatterskap lever først etter at det har blitt vekket til liv av spenningen mellom polene distanse fra og tilhørighet til borgerligheten, ble også akseptert av forfattere som betraktat seg som proletarer.

Distanse til borgerlig herkomst er etter naturalismen blitt et stadig nærværende innslag i såvel tysk som norsk litteratur. Det gjelder også Döblin som etter morens ønske studerte medisin og i drøyt tjue år drev legepraksis i Berlin samtidig som han skrev essays og romaner. Brecht kom fra en familie som klarte å svinge seg opp til middelklassenivå, og tross en ytre identifikasjon med "folket", bekjente han seg i praksis til en borgerlig realisme, også med borgerens forretningssans. Selv Thomas Bernhard er offer på diktarens samfunnskritiske alter. Skrekken og fortvilelsen over den allestedsnærværende og lammende korrupsjonen resulterar i en antipolitisk diskurs som krever et så radikalt språk og så radikalt annorledes samfunnsperspektiver at han umulig kan lykkes med forsettet å skade, for ikke å snakke om dødelig såre, motstanderen. Bernhards tenkning og skriving er så totalfiksert på hemlandets horribiliteter, Østerrikes betydningsloshet og politikernas snylting, at han selv blir idiosynkrasienes offer. Bernhard beskriver sumplandet Østerrike, men han forklarer det ikke, fortellingene handler bare om hans egen tilværelse og nærvær i alpelandet.

Thomas Bernhard er kanskje det mest ekstreme eksempelet på en forfatterskjebne i tiden etter 1945, der samfunnskritikkens ytterste konsekvenser fremfor alt rammer forfatteren selv. Heller ikke engasjementforfatteren Grass har tenkt noe sxrlig over hvilket toneleie han skal legge seg på i samtale med lesekretsen.

L'art pour l'art eller littérature éngagée? Spørsmålsstillingen irriterte ikke Max Frisch engang. Problematikken overskygger alle dette hundreårets [1900-talet..] litteraturpolitiske debatterna. Frisch var imidiertid bevisst på at "litteratur sjelden påvirker direkte", at politikk og samfunn og hvordan mennesker oppfatter verden de lever i er en virkelighet som ligger utenfor forfatterens innflytelsessfære.

Oversatt av Bente Klinge

Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters. Das Rollenverständnis deutschen Schriftsteller vom Barock bis zur Gegenwart. Fischer Verlag, Literaturwissenschaft, Frankfurt am Main 1992

Tidigare publicerad i Samtiden nr 5/1994, Aschehoug, Oslo. Redaktör: Thomas Hylland Eriksen

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2006

MOHAMED OMAR / CAVEFORS ESSÄER

2006-02-01T05:36:00.000Z

MOHAMED OM ANARKEN

Upsala Nya Tidning, 24.1.2006

Mohamed Omar

Medryckande essäer av anarken Cavefors

Bo Cavefors Svarta Fanor - Valpen möter Othello (Johan Hammarströms förlag, 2006)

Ignazio Silone (1900-1978) var en gång i tiden en omtyckt katolsk proletärförfattare från landsbygden utanför Rom. Förutom sitt skrivande var han politisk aktivist. På 20-talet torteras brodern till döds i fascisternas fängelse. Själv klarar han livhanken. I hans böcker förenar han urkristendom med socialism. De är numera sällsynta på biblioteken. I en citatsamling fann jag däremot det här: "Våra dagars kättare är morgondagens renläriga."

Bo Cavefors är en av våra dagars kättare. Men idag bränns de inte på bål eller dränks. Det vore alltför primitivt. Idag tystas de ner. Ignoreras.

Det har inte alltid varit så. Cavefors har hunnit med att befinna sig både i hetluften och i rampljuset. Men tiderna förändras och de intellektuella konjunkturerna fluktuerar. Mest känd är han väl för sin stora kulturgärning som legendarisk bokförläggare under mer än femtio år. Han är ett stycke levande svensk kulturhistoria. Utan honom skulle vi inte ha haft Ezra Pound´s essäer på vårt språk. Inte heller Pasolini.

Förläggaren Cavefors förtjänst var att han inte brydde sig ett dugg om den politiska korrektheten. Det kommer kommande generationer att tacka honom för. Det politiskt korrekta är kortlivat. Modefjärilar som fladdrar runt en årstid och sen är de borta. Det inkorrekta har en tendens att överleva längre.

På 90-talet gav han ut Svarta Fanor, en katolsk tidskrift för politik och kultur. En vackert designad trycksak i svartvitt. Han klippte och klistrade ihop allt själv. I utrymmena mellan textspalterna placerade han sina underbara bilder. Suggestiva och stämningsfyllda foton. Det historiskt dokumentära mixades med det nutida konstnärliga.

Han stod själv för det mesta materialet, men där förekommer också artiklar av den unge dekadente officeren Eugén Pihl och Malmöpoeten Per-Johan Nilsson, hyllad av undergroundeliten för sina diktsviter tillägnade Ernst Jünger. Statsvetaren Johan Tralau, nyligen uppmärksammad för sina avslöjanden av Fi-Tinas plagierande, medverkade flitigt med ditt och datt.

Den enda gemensamma nämnaren var kanske den politiska inkorrektheten. Cavefors har beskyllts för allt från vänsterextremism (hemlig sympati för Baader-Meinhof) och revolutionär radikalkonservatism. Han är svårplacerad, liksom alla verkligt betydande personligheter. I sin livsstil liknar han anarken. I den järnkorsdekorerade skyttegravsveteranen Ernst Jüngers efterföljd. Soldatsocialism.

Troligare är dock att ingen av dessa ytliga beteckningar har relevans för Cavefors. Det innersta varat, sexualiteten, extasen och smärtan är viktigare. Men framför allt, för katoliken Cavefors är det Kristus Jesus sår, blod och lidande, som är varats innersta mysterium.

Nu har texterna från den avantgardistiska, undersköna och undergrävande tidskriften Svarta Fanor samlats i bokform. Fem stycken har det blivit hitintills. Valpen möter Othello är den senaste i serien. Texterna är uppfräschade och även en del nytt har tillkommit.

Cavefors tar upp sexualiteten hos bögarna Thomas och Klaus Mann. Klaus Manns dagböcker handlar om hans "lust till undergång". Och om kärleken till den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin randiga sjömansblus. Och i New York den italienske pojken Ury, brun och härlig. Där finns också Bonzo från 20-talets Berlin. Och Nico, Fritz och den plågsamt åtrådde Tomaski. Klaus Mann dövar ångesten med hasch, opium, morfin och ett mischmasch tabletter. Men till slut står han inte ut längre och väljer döden.

Novalis musa och trolovade var den tolvåriga flickan Sophie von Kühn, "Sophie sey mein Schuz Geist". Hon gick bort vid 15 års ålder och bröllopet blev aldrig av. Skalden vakade troget vid dödsbädden. Ur en sexualitet som vi skulle benämna pedofili flödade den romantiska poesin.
Cavefors skriver också om bögen Nietzsches innersta drivkrafter. Om hans resa till den sicilianska staden Taormina, belägen på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna: "Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien." Han tillägger: "I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska."

Från utflykten härstammar troligen också filosofens syfilis. Inte från en bordell i Köln eller Leipzig som hans oförstående syster Elisabeth vill få oss att tro. Systern var rent av kriminell i sitt brännande av brev och manuskript. Allt för att mörklägga bögen Nietzsche.

På bokens omslag är pojken Cavefors avbildad i en uniformsliknande skjorta, sidbena och en vemodig men undflyende blick. Smått arrogant. Han ser på oss, men fäster sig inte vid synen. Han kommer att växa upp, lyfta sin lans och dra iväg som forna tiders samurajer. Eller som sin barndomshjälte Rommel. Hurtig, fräck, och olydig. Det vi betraktar är en Övermänniska. Om än i en ung valps spensliga kropp, outvecklad.

Cavefors är upphovsman till allt material i boken. Utom en enda uppsats av den brådmogne och briljante Lundastudenten Mårten Björk. I Barnet som anark gör han en kittlande och fantasifull djupanalys av pojken/anarken/övermänniskan Cavefors.

Cavefors essäer är skrivna med lätt hand. Korta meningar, inget pladder. Det är medryckande och inspirerande, blir aldrig tråkigt. Svart är hans färg. Svarta rosor, den svarta mannen Othello, svarta mässor och svarta prästkappor. Att läsa Svarta Fanor är att dricka en munfull av iskallt, uppfriskande vatten från en klar, men nattsvart källa.

Copyright©Mohamed Omar, Uppsala 2006

JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

2006-01-28T10:20:00.000Z

Bo I. Cavefors

JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

AIla känner Robespierre, Danton, Mirabeau, Marat, Barras, Hébert, Babeuf, Charlotte Corday, Madame Roland och Madame de Staël, men vem känner Marie Olympe?

Den 3 november 1793 giljotinerades journalisten Marie de Gouges på Place de la Révolution, Paris.

Marie Olympe föddes den 7 maj 1748 i södra Frankrike. Modern slaktarhustru och fadern Jean-Jacues Lefrane de Caix des Lisie et de Pompignan.

Marie Olympe i mycket unga år bortgift med en lika ung gesäll, som flyr fältet efter bröllopet sedan han avlat sonen Pierre. Marie Olympe reser till Paris. Tar steget från Femme galante till Femme de lettres. Femme galante tjänar goda pengar. Pengarna rinner snabbt undan när Femme de lettres skall betala tryckeriräkningarna.

År 1780 livnär sig i Paris 500 000 olikvärdiga medborgare, däribland 1 200 damfrisörskor samt 33 000 andra prostituerade, som grevinnan Du Barry, med namnet Jeanne Bécu före avancemanget till Ludvig XV:s mätress.

Marie Olympe lever upp till Simone de Beauvoirs sentens att ingen människa föds till kvinna utan blir det. Marie Olympe börjar sängvägen, blir journalist och slutar på schavotten.

Den 6 november 1788 ger Marie Olympe ut sin första socialpolitiska pamflett, Brev till folket eller ett projekt om en patriotisk kassa. 1789 publicerar Marie Olympe ytterligare tolv artiklar och inlägg i samhällsdebatten och utvecklas till revolutionskrönikör. Alltid med där något händer. När generalständerna börjar sitt möte i Versailles den 5 maj har hon fattat posto på Hôtel des Menue plaisirs.

Pamfletterna trycks i ett par tusen exemplar. Såväl hovet och revolutionsledarna anser att Marie Olympe bör hålla sig till kärlek och strunta i politik. "Hade deras råd låtit övertygande hade jag följt det", svarade Marie Olympe.

Marie Olympe skiljer ut sig från andra franska revolutionskvinnor, som Théorigne de Méricourt, Claire "Rose" Lacombe, haronessan Etta Palm d'Aelders, Madame Roland, Charlotte Corday, Lucille Desmoulins och Dantons båda blodtörstiga fruar, bland annat därigenom att hon med största sannolikhet aldrig hållit ett mördande vapen i sina händer. Marie Olympe är emot varje form av våld.
Marie Olympes enda vapen är fjäderpennan och tidningspappret. Mer än de andra revolutionsdöttrarna är Marie Olympe förtrogen med konsten hur opinion dresseras. l dag vet vi vad Marie Olympe visste redan då, att franska revolutionen i hög grad var ett propaganda- och inforrnationskrig. I januari 1789 publiceras i Paris 17 tidningar, i juli startas 29, i augusti 26 och i september ytterligare 19. Några når upplagor på 200 00O exemplar.

Marie Olympes Déclaration des Droits de la Femme et de la Citoyenne är inget feministiskt läroprogram. Däremot ett realistiskt feministiskt initiativ. Skribenten menar att också kvinnor "är väl förtrogna med gift och kniv". Det finns endast en utväg ur patriarkatets mörker, skriver Marie Olympe, och det är att kvinnor deltar på lika villkor i männens alla verksamheter: "Har kvinnan rätt till schavotten bör hon också ha rätt till talartribunen".

Marie Olympes deklaration om kvinnans likställdhet med mannen möter inget motstånd. Varken från revolutionärer eller sarnhällsbevarare. Deklarationen ignoreras. Tigs ihjäl. In i det sista kämpar Marie Olympe ensam.

Kungen försvann. Revolutionärerna stiftade snabbt reaktionära lagar: kvinnoklubbarna förbjöds och fyra dagar därefter mister Marie Olympe huvudet. Natten före avrättningen skriver denna märkliga journalist ett sista ödmjukt brev till sonen. Den 17 Brumaire år 11 (7 november 1793) undertecknar Pierre en "trosbekännelse" där han förklarar att han föraktar mammans pamfletter och artiklar, att revolutionstribunalens dödsdom är riktig, att han inte längre erkänner Marie Olympe de Gouges som sin mor, att han stryker denna kvinnas namn ur alla dokument samt att han skäms över att vara hennes son.

Källa: Paul Noack Olympe de Gouges,1748-1793. Kurtisane und Kämpferin für die Rechte der Frau, München 1992

Artikeln tidigare publicerad i Resumé, 1992:45. Här något renoverad

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2006