29.12.05

IGNATIUS AV LOYOLA (1491 - 1556) / TEXTER

 
 
Ignatius av Loyola
(1491 - 1556)

TEXTER

Brev från

Ignatius av Loyola
till

Francisco de Xavier


Jesus.

Kristus, vår Herres stora nåd och eviga kärlek är alltid med oss och till vår hjälp.

Älskade Broder i vår Herre. Detta år har vi inte fått det brev från Er, som Ni, det vet vi, skrivit till oss från Japan, men som kvarhållits i Portugal. Trots detta glädjer vi oss mycket i Herren över att Ni tillfrisknat och att Ni öppnat dörren för evangeliets förkunnelse i detta område. Må sedan så ske att alla folk för vilka Ni öppnat dörren, kommer bort från vantron och fram till bekännelsen av Jesus Kristus, vår frälsning, så att deras själar räddas. Amen.

Sällskapets verksamhet, som endast går ut på att tjäna Guds vilja, gör framsteg och expanderar överallt inom Kristenheten; Han betjänar sig av de obetydligaste verktyg, som utan egen förmåga helt litar till Honom, Han som är upphov till allt gott.

Vad gäller andra spörsmål hänvisar jag till magister Polanco; detta brev har endast till syfte att Ni skall veta att jag fortfarande befinner mig i det sorgliga livet.

Må det vara möjligt för dem, de för vilka det eviga livet är allt, det sanna livet, att ta emot Hans nåd, så att vi alltid känner Hans heliga vilja och sedan till alla delar uppfyller den.

Rom den 31 januari 1552.

I allt och för alltid Er, i vår Herre.

Ignatio.

Målet


När jag siktar mot målet för alla mina verksamheter, som skall vara att lovprisa Gud, för min räddnings skull, skall jag varken antaga eller avböja den omstridda saken, inte känna böjelse för den utan helst bli svävande i jämviktens medelpunkt för att därigenom med hjärtat vara beredd att bege mig till den sida jag övertygats om är mest ägnad för den gudomliga äran och min räddning.

Andliga övningar, nr.179. Versio Vulgata, Rom 1548.


SE! – hur alla gåvor och färdigheter kommer från Himlen, som, till exempel, makt, rättvisa, godhet, kunskap och – inom klart avgränsade områden – all annan mänsklig fullkomning, vilket allt kommer från den oändliga godhetens skatt, som ljuset kommer från solen och vattnet ur källan.


Andliga övningar, nr.237. Versio vulgata, Rom 1548.

Man skall bedja om nåden att söka efter och välja det som är det mest angenäma för såväl Gud som för mig. Människan har stundtals den falska åstundan att samtidigt vara beredd att såväl avstå ifrån som att behålla saken, utifrån om hon efter Guds skarpa blick eller efter förnuftets diktat tror sig förstå vad som är tjänligt vid lovprisningen av Gud. Men hon skall lämna allt sådant ur räkningen och inte bry sig om några andra skäl än att undersöka och efterforska förnuftet och längtan efter den gudomliga lovprisningen, för att besluta om hon skall avstå ifrån saken eller behålla den.


Andliga övningar, nr.155. Versio Vulgata, Rom 1548.


Om att träffa ett val


För att göra ett gott val, är det vår skyldighet att med oförfalskade och klara ögon inse till vad vi är skapade, nämligen till att lovprisa Gud och till vår egen räddning. Därför skall endast sådana val ske vilka leder till de nämnda målen, eftersom medlen alltid är underordnade målet och inte målet underordnat medlen. Av detta skäl går de vilse vilka först väljer sig en hustru, en kyrklig uppgift eller ett prebende för att först därefter besluta sig för att tjäna Gud, eftersom de sätter mål och medel i felaktig ordning och aldrig söker Gud på den raka vägen utan på den felaktiga vägen, där de försöker nå honom med galna förutsättningar. Istället skall man agera på det motsatta sättet i det att man först ställer framför sig målet och därefter väljer en hustru eller en prästerlig värdighet och andra ting, om sådana anbefalles, i det man inordnar sig under det tidigare nämnda målet. Därför får ingenting lura oss till att använda något som helst medel eller göra avvikelser, om vi inte först är förvissade om att lovprisningen av Gud och vår räddning fi nns med i kalkylen.

Andliga övningar, nr.169. Versio Vulgata, Rom 1548.


Sättet för allmän självrannsakan


Den första punkten: att tacka Herren vår Gud för de mottagna välgärningarna. Den andra: att vi enträget må be om nåden att känna igen och driva ut synden. Den tredje: att utkräva räkenskap för själens begångna synder under den förlupna dagen, alltsedan vi steg upp, och tänka igenom: först om avsikten, sedan över talet och över handlandet,just i densamma ordning som angivits vad gäller självrannsakan. Den fjärde: be om förlåtelse för förseelserna. Den femte: att be om bättring genom Guds nåd och, efter allt vad som sagts, be bönen till Herren Gud, Fader Vår.

Andliga övningar, nr.43. Versio Vulgata, Rom 1548.

Två sätt genom vilka man med tanken kan begå en dödssynd


För det första om man på något sätt godkänner tanken på synd; För det andra om synden omsättes i handling: av tre skäl väger det andra sättet tyngre än det första, nämlingen därför att den tar längre tid, därför att den kräver ett mer aktivt agerande och, slutligen, därför att även andra skadas av handlingen.

Andliga övningar, nr.36 & 37. Versio Vulgata, Rom 1548.


Allmän samvetsrannsakan som är mycket nyttig för att rena själen och för att bikta synden


Emellertid syndar den människa endast lätt eller milt, sedan tanken på en dödssynd uppkommit, som dröjer en aning för att lyssna till den; eller hon som i flykten låter sig dragas med av en sinnets förlustelse eller som känner sig övergiven när hon avvisar en sådan tanke.


Andliga övningar, nr.35. Versio Vulgata, Rom 1548.


Om att lovprisa Herren vår Gud


Människan är skapad för att lovprisa och förhärliga Herren vår Gud, och att, genom att tjäna Honom, till slut rädda sin själ. Övriga ting på jorden har skapats för människans skull för att hon skall använda dem för att uppnå avsikten med skapelsen. Av detta följer att man skall använda sig av dem eller avhålla sig ifrån dem i den utsträckning de bidrager till eller förhindrar att man uppnår avsikten. Därför måste vi förhålla oss gentemot alla skapade ting utan att göra åtskillnad – så långt det är möjligt för oss genom vår fria vilja och att det icke är förbjudet – så att vi, vad på oss ankommer: inte önskar oss hälsa mer än sjukdom; inte rikedom mer än fattigdom; inte ära mer än förakt; inte ett långt liv mer än ett kort liv. Tvärtom är det angeläget att av allt det som är tillgängligt välja och sträva efter sådant som leder till avsikten.

Andliga övningar, nr.23. Versio Vulgata, Rom 1548.

Angående avsikten


Till något förtjänstfullt förvandlas på två vägar en ond tanke som utifrån träder in på området svåra synder, om vilka här talas: för det första när den inbjuder till att begå en dödlig förbrytelse, men att den genom motstånd omgående övervinnes; för det andra når man åter och åter tillbakavisar en sådan ond inbjudan men den trots detta återkommer och människan framhärdar att stå emot den till dess att den helt besegrats. En sådan segers förtjänster är större än alla andra segrars förtjänster.

Andliga övningar, nr.33 & 34. Versio Vulgata, Rom 1548.

För att vår Herre och skapare…


För att vår Herre och Skapare själv skall kunna verka i sin skapelse, måste man, om detta skall bli möjligt, på alla sätt och med all kraft bemöda sig om det motsatta mot ett oordnat sätt, det vill säga att själen, när man söker ett ämbete eller en försörjning, i mindre utsträckning strävar efter och känner böjelse för att uppnå egna fördelar och världsliga mål, än för den gudomliga äran och själarnas välgång. Strävan måste vara att uppnå det motsatta genom ideliga böner och fromma övningar där man ber om att eftersträva det motsatta med hjälp av Guds godhet genom att överlämna hjärtat till Gud så att man vad gäller detta ämbete eller denna försörjning eller vad det nu vara mån de, om inte Gud redan dessförinnan helt förändrat själens oordnade strävan så att man överhuvudtaget inte av andra skäl än att förhärliga och ära Gud, strävar efter något eller äger något.

Andliga övningar, nr.16. Versio Vulgatan, Rom 1548.


Nyttjandet av generalbikt och kommunion


Genom den frivilliga generalbikten erhåller man bland annat dessa tre fördelar: För det första: även om vi biktar minst en gång per år och en generalbikt ingalunda är förpliktigande, uppstår dock för den som avlägger en sådan, många fördelar och förtjänster, och detta just på grund av smärtan över synderna och det tidigare livets gudlöshet, som man då känner av kraftigt; För det andra: därför att man på grund av denna själens självkännedom mycket tydligare än tidigare genomskådar gudlöshetens och syndens natur, för att på så sätt vinna ytterligare fördelar och förtjänster; För det tredje: därför att det nu en gång är så att en människa som biktar på rätt sätt, är förberedd att ta emot eukaristin på ett riktigare sätt, vilket i allmänhet leder till att hon tar avstånd från synden och bidrager till att erhålla, men även förmera, den erhållna nåden.

Andliga övningar, nr.44. Versio Vulgata, Rom 1584.


Vi ber om Guds nåd så att alla våra krafter och gärningar öppet sker till Hans ära och lovprisning.


Andliga övningar, nr.46. Versio Vulgata, Rom 1548.


+

Ignatius av Loyola-texterna i översättning från latin & tyska av Bo I. Cavefors.


Copyright©Bo I. Cavefors, 2006.



SADE OCH JAPANEN

Bo I. Cavefors

SADE OCH JAPANEN

Ett drama, en monolog inspirerad av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade.

Rollen spelas av naken man med piska.

Texten nedan är sista delen av en längre monolog som i sin tur är ett sammandrag av dramat Sade och Japanen, som publiceras våren 2006 tillsammans med Den Spetälske i staden Aosta, Uppror i Kasban samt ett omfattande material kring föreställningen om den spetälskes, officerens och berättarens verksamheter i Aosta. Förlag: Hammarströms. Boktitel: Teater Dekadans. 3 dramer. Volymen innehåller även ett försök till definition av begreppet teater dekadans av Cavefors samt ett synnerligen intressant förord av Hans T. Sternudd.

- - -

Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män Markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga… …Marilyn Monroe, säger du och ser dum ut!!! Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra. Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!". Markisen och japanen sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen. Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod, och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade.
- - -


Copyright©Bo I. Cavefors, 2006.

MOHAMED OMAR / MISSIONSSTATIONEN

Mohamed Omar

MISSIONSSTATIONEN

Det knakade i garderoben
och jag sköt kläderna åt sidan
likt ett draperi
- gick in
i det jag förväntade mig vara Narnia.

Men där var sol
och inte vinter som i C.S. Lewis saga.
Det måste vara Afrika.

Jag befann mig i en död ravin.
Där, de fossilliknande spåren av en urtida bäck.
Och där, liket efter en svart man.
Ansiktet var dammigt - en vit mask.
Munnen vidöppen.
Törsten.

Nu tar jag mig upp ur ravinen
och följer en stig
in i en allt tätare djungel.
Vid stigens slut - en uråldrig kvinna
från tiden då bäcken torkade ut,
hårlös och till längden kort som ett barn.
Hon ser på mig
och bugar långsamt.

Jag står inför ett altare
byggt med malna skelettdelar som material
och en halshuggen kyckling
hostar ännu blod i gräset.

Ovanför altaret hänger en jättelik tavla
i en ram av grenar, blad.
Porträttet föreställer en Imam
för en revolution långt borta
på andra sidan
om garderoben där hemma.
Overkligt långt borta.

Det liknar ett plakat
jag hållit i under en demonstration på Sergels torg.
Förstummad sätter jag mig ner, väntar.
Ett svart barn, benlös
- den uråldriga kvinnans son -
hasar sig fram i gräset
och ropar:

- Mistah Kutz, he dead.

Copyright©Mohamed Omar, 2005.

19.12.05

JOSEF! VADDÅ?


Bo I. Cavefors

JOSEF! VADDÅ?

Julgranar. Julkrubbor. Julklappar. Bjällerklang. Jesu födelse och den Heliga Jungfru Maria.

Men den Helige Josef! Vem bryr sig om honom? Vem ägnar mer än en förströdd tanke åt snickaren från Galiléen? Visserligen välbekant från Midnattsmässan. Men knappast så mycket mer.

Uppslagsböckerna talar om Josef som Jesus styvfar. Teologerna ger honom ett förstrött intresse. Inga under. Inga visioner. Ingen mystifikation. Inga kontroverser ens i teologisk mening. I kristen tradition menar man att Maria gifte sig med Josef när han börjat bli gammal. På så sätt suddar man ut frågetecknen kring ett eventuellt äktenskapligt sexualliv dem emellan. I Bibeln står heller ingenting om detta. Varken det ena eller det andra.

Den Helige Josef är en av Katolska Kyrkans skyddspatroner. Men man känner praktiskt taget inte till någonting om hur han levde, av vad han levde och än mindre någonting om hur han själv såg på sitt liv. Var Josef lycklig?

Det antydes att Josef dog medan Jesus var pojke. På målningar, altartavlor och andra konstverk har man i allmänhet placerat Josef litet vid sidan av, något bortom, något bakom Jesus och Maria. Josef ser frånvarande ut. Som om han tänkte: hör jag hit?

Naturligtvis finns det en omfattande litteratur om Josef, men texterna är oinspirerade och fyllda av klichéer.

Jesuiten Friedrich Spee (1591-1635) är en av de få som reagerat på att Josef alltid skyfflas ut i periferin. I en av Spees dikter står det:

Mit dir nun muss ich kosen, / Mitt dir, o Joseph mein, / Das Futter misch mit Rosen / Dem Ochs, und Eselein. / Mach deinen frommen Thieren / So lieblichs mischgemüss, / Bald, bald, ohne zeit verlieren, / Mach ich dem Athe, süss.

Var Josef kanske en tvivlare? Josef tvivlaren! En del menar så och ger honom därför en biroll i hela det fantastiska dramat - utom i en enda scen: som garant för legendbildningen om den Heliga Familjen i idyllen med krubba, kor, får och hundar. Just där, men också endast där, är det omöjligt och orimligt att tänka bort Josef. Gemensamt fröjdas familjen över födelsen.

Evangelisten Lukas bekräftar att Josef var fattig. När andra offrade ett lamm i templet hade han endast råd med två unga duvor. Det är som en femtioöring mot en hundralapp i kollektbössan. Också annat tyder på att snickarefamiljen levde knapert.Jesus kände de fattigas villkor från sin egen uppväxt.

I Bibeln återges inte ett enda ord Josef yttrat. Var han stum? Eller bara tyst, blyg och tillbakadragen? Vad tänkte han? Hur var hans inre religiösa liv? Stark Gudstro? Eller konventionellTempelbesökare? Egentligen är alla dessa frågor ointressanta.I handling visade Josef sin storhet vid det stora avgörandet, då allt förvandlades, då mörker blev ljus, och då och där blir Josefs liv på alla sätt och på alla plan gemensamt med Jesu liv: vid den obefläckade avlelsen.

Tron kräver inga bevis eftersom den förutsätter det otroliga. Men människorna i Nya Testamentet är av kött och blod. När Maria berättar att hon är havande ställes Josef inför ett moraliskt avgörande som för oss är värt en stunds meditation.

Snabbt måste Josef fatta beslut om att tro eller inte tro, om att prisge Maria eller inte. Beslutet han fattar räddade Maria och hennes barn från döden. Enligt judisk lag skulle de ha stenats, men Josef trotsade lagen och präster och traditioner och grannarnas åsikter och följde istället kärlekens bud. Han skyddade och beskyddade Maria och hennes ofödde son och sa sig kanske tro mer än han faktiskt trodde. Varför? Han älskade dem.

Josef var en man med ett stort och gott hjärta. Han älskade den stackars flickan. Han kunde inte svika henne. Tiden läker alla sår. Och även Josef får faktiskt en uppenbarelse, inte via någon brinnande buske eller att Himlen öppnar sig, med blixt och dunder, utan i en dröm där Någon säger honom att Marias son är avlad av den Helige Ande.

Vilken dröm! Vad betyder det? Josef som vet vad kärlek är ser barnet som en Guds gåva. Det är ett förkristet och förkristologiskt synsätt. Josef älskar Maria, vilket barn hon än föder honom. Han förblir henne trogen. Han flyr inte. Han tar sitt ansvar. Han tvivlar inte på att han älskar. Frid härskar. Änglarna lovsjunger. Förtroendet mellan Josef, Maria och barnet är totalt.

Genom denna dröm förvandlas Josef till en av kristendomens centralgestalter. Inte endast under Midnattsmässan utan i hela den kristna teologi som förklarar kärlekens religion. Ingen vet om Jesus någon gång frågade Maria om Josef var hans pappa. Och vi vet inte vad Maria skulle svarat om Jesus frågat. Men om Jesus frågat och om Maria svarat - Matteus antyder att det kan ha skett - så kan Marias svar ha varit så här: "Jo, ser du Jesus. Min Josef han älskade mig över allt annat".

Josef förblir trots denna enorma förmåga till kärlek, en man i det dolda, oåtkomlig. Hans hemlighet förblir hemlighet. Men han kan inte beskyllas för att ha varit en tvivlare. Tvivlare är istället de som ställer hans handlande i tvivelsmål, som inte älskar det Josef älskade. Den store tigaren Josef tog hemligheten med sig i graven. Helt logiskt: även graven okänd. Josef var ett under i sig: en fredens och hederns man, saktmodig, tystlåten, klok, mänsklig. Han inordnade sin fria vilja under Guds vilja.

Man hör de jämna yxslagen från verkstaden, man känner doften av sågspån och lim, man ser spånorna från getfot och skölp. Spindelväv, vinkelhake, obearbetade trästockar. Sneda solstrålar. Damm. En katt. Och mitt i denna saliga röra den tyste och tyst arbetande Josef. Och barnet Jesus, som ser och lär. En ganska fantastisk syn.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005.

A CARTHUSIAN / IRON JUNGLE OF HATE and GODOTISM




















A Carthusian

IRON JUNGLE OF HATE

This generation is an iron jungle of hate.
A few saber-toothed females freeze
The world. Venal policians lick
Their court shoes and erect iron laws
Pandering for their vote. The insane right
To murder infants a savage insane wrong.
England exterminated in a single year.
Japan in nearly two. Fraternal states
Of pleasure of four. When will the carnage cease?
Where will it lead, this genocide by choise?
The ferocious few age and die. Their teeth
Ripped in pieces billions of infants. The good
Have ceased to be stunned by this out-savage law,
This thriving industry of slaughter. Cry
Vengeance upon this iron jungle of hate.


GODOTISM

One thing's for sure: sceptics will not cease
To wait! You sharpen words yet miss the point.
You see trees, leaf and bark: the woods
You do not see, the magnitude of the whole.
Little minds put God to the test; he wins
By not responding. "Believe tu understand."
Believe not and nothing's clear. The sheer
Size of the world provokes amazement but not
In you. Mean-minded you cannot revere.
Sceptics straddle the fence, a sterile herd.
Proud you've cast out fear, that holy awe
That waits humbly, gives time for wonder to speak.
Life's complexities inspire a pause,
A deeper delving for truth, a prayer for light.
Instinctive goodness reveals the creative mind:
"Brood of vipers though you be you give
Not scorpions to your sons." Has God less love?
He who incline to evil? Common sense
Is light but mockers make light of it, prefer
To twist the truth, confound with cleverness.
The lowly who love knock and will be heard.
Mockers create then stifle in the absurd...

For Bo Cavefors


Illustration & Poems Copyright©A Carthusian, GB & Malmö 2005


16.12.05

MOHAMED ALI

Bo I. Cavefors

MOHAMED ALI

Franz Beckenbauer tröstar sig med filosofi sedan han låst in golfklubborna i källaren. Ande och sport behöver inte vara ett motsatspar. Så kallade intellektuellas intresse för sportaktiviteter är vanligt förekommande, även om det oftast rör sig om snällare sporter som fotboll och höjdhopp än om boxning och femkamp. Märkligt, men intellektuella anser sig alltför ofta tvingade försvara sportintresset, att de behöver sportprestationen för att kunna skriva om och ägna sig åt ädlare ting. Sådant ordvrängeri är struntprat. Men finns det något vackrare än att kunna ge ord åt en k.o. i femte rondens sjätte sekund.

Själv fascineras jag av råare sporter, som boxning. Eller fäktning, som trots koreografin och de vackra formerna i grunden och i andemeningen är en sport för självförsvar, vilket är detsamma som att vara beredd på att döda. Kombinationen skönhet och styrka, eggar. Boxning är ett återskapande av skriet från Vildmarken, av Jack Londons skildringar av slagkraft och våld. Visserligen beskylles Jack London understundom för att ha varit "vänsterfascist", men vaddå? De riktiga fascisterna, av Mussolinityp, för att inte tala om självaste ledarfascisten, förstod sig aldrig på varken boxning eller, än mindre, boxare. Bra italienare, födda med boxarhandskar utan insydda hästskor, mantalsskrev sig i USA, som Primero Carnera, Rocky Marciano, Rocky Graciano och - "Rocky" Sylvester Stallone.

I boken om Mohamed Ali (Mehr als ein Champion. Über den Stil des Boxers Muhammed Ali, Verlag Klett-Cotta, 1995), skriver filologen Jan Philipp Reemtsma, självironiskt, att han älskar boxning rent masochistiskt och han utvecklar, eller vecklar snarare in sig i, en teori om det "balanserande" och det "associativa" mellan Alis personlighet och densammes boxningsstil. Stilboxning. Reemtsma hänvisar, alltför ofta, för att vara hundraprocentigt trovärdig, till Sigismund Freud, Thomas Mann och Theodor W. Adorno. Bäst är Reemtsma när han låter Alis liv passera revy, alltifrån då det svarta muskelpaketet för drygt sextio år sedan kom till världen i Louisville, Kentucky, som Cassius Marcellus Clay, via guldmedaljen i Roma 1960, hans vägran att mista livet i Viet Namn, hans konversion till islam, som ger honom modet att skrika ut "Jag är den störste"! Reemtsma menar att Clay/Ali gjort mer för USA:s svarta än Martin Luther King, Malcolm X, Patrice Lumumba och Bill Cosby - tillsammans. Kanske det. Något ligger det i den ärebetygelsen.

Faktum är att förvandligen från Cassius Clay till Mohamed Ali även är en story om politik och om den tidens terrorism, turbulensen under 1960- och 1970-talen. Kombinationen popularitet/terrorism ställde till problem för den kvasivänster som värjde sig mot varje form av sådant våld som presenterades offentligheten av Che Gueva, Malcolm X och Ulrike Meinhof. Men det var i deras sällskap Mohamed Ali hörde hemma. Boxning i allmänhet och Alis boxning i synnerhet var och är och förblir våld kombinerat med estetik. Den aggressiva rytmen i kampen, de våtblanka kropparna, den syrefattiga och dammiga luften runt arenan, stanken av mäns svett och kön, de hysteriska kvinnorna. Och det faktum att kämparna faktiskt, om det vill sig illa, kämpar en kamp på liv och död.

Tyvärr såg jag aldrig Mohamed Ali live, men jag kan än idag återuppleva nätterna vid radioapparaten och tv-apparaten när HAN slår den oslagbare Sonny Liston. Hur Ali dansar sig fram genom segrar och nederlag. Hur han segrar över Floyd Patterson, Karl Mildenberger, den argentinske tjuren Oscar Bonavera och tvingar eleganten Jimmy Ellis till reträtt. Kinshasa. Manila. Titelförlusten till den obarmhärtigt hårdhänte George Foreman. Revanschen mot samme Foreman.


Ali återtar titeln genom att återgå till den gamla strategin och den beprövade taktiken att vid anfall placera nävarna i ögonhöjd, vilket visserligen lämnar kroppen fri för attacker men som samtidigt ger beredskap för snabbt försvar. Det var faktiskt så att Mohamed Ali inte skilde sig från andra boxare endast därför att han var strålande vacker, utan också därför att han boxades "poetiskt" (Alexander Sutherland Neill). Alis stil(ar) följde aldrig den klassiska repertoaren. Ali var sin egen koreograf. Dessutom parodierade han sig själv och lyckades med den attityden pricka in verkningsfulla träffar på den intet ont anande motparten. Alis styrka låg i att i stället för ett enda k.o.-slag avfyra överraskande bombanfall, kombinationer utfall och anfall, för att på så sätt förbereda och slutligen, efter månget vackert danssteg, totalt dominera skeendet i ringen. Ali var förra århundradets främste profet för boxningens sensualism och styrka; ett exhibitionistiskt mästarprov tidigare aldrig, och heller aldrig senare, skådat.

Nu är hans vackra dotter i ringen.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005.


14.12.05

MANN: THOMAS, GOLO & KLAUS

Bo I.Cavefors

MANN: THOMAS, GOLO & KLAUS

Läs mer om Mann: Thomas, Golo & Klaus i böckerna Tagelskjortan, Kulturopium, Celibat & Erotik samt i den nyutkomna Valpen möter Othello, samtliga utgivna på Johan Hammarströms Förlag.

Anmälan av: Thomas Mann Tagebücher 1944 - I.IV.1946, publicerad i Svenska Dagbladet 4 juli 1987.
Anmälan av: Thomas Mann Briefwechsel mit Autoren publicerad, i Svenska Dagbladert 2 juni 1989.
Anmälan av: Golo Mann Wir alle sind, was wir gelesen, publicerad i Svenska Dagbladet 2 januari 1990.
Anmälan av: Klaus Mann Vändpunkten, publicerad i Svenska Dagbladet 24 maj 1989.
Anmälan av: Klaus Mann Tagebücher 1936-1937 och Tagebücher 1938-1939, publicerad i Sundsvalls Tidning 20 februari 1991, i Reporter nr. 2/april 1992, samt i diverse andra tidningar.

Materialet här uppdaterat och kompletterat.


Hårtvätt, magont och valla vovven.

När jag tittat färdigt på den förljugna tv-trilogin om familjen Thomas Mann, plockar jag fram mina gamla artiklar från 1980- och 1990-talen och konstaterar att så var det inte… verkligheten var inte så heroisk som den framställes i tv-såpan. När jag sedan av en slump råkar läsa en krönika av Åke Leijonhufvud (Sydsvenska Dagbladet, 4.6.2004) där den gamle romanförfattaren i en allmänt hållen panegyrik över "trollkarlen" Thomas Mann talar om denne som "en ironiker som levde inspärrad i sin ironi", låter det som, ja just det… ironi!

Å andra sidan vet man ju att Leijonhufvud inte är lagd åt det ironiska hållet. Alltså måste det vara något annat. Troligen missuppfattning. Om vad ironi är? Eller av Thomas Mann som person och författare?

Visserligen skriver Leijonhufvud att Mann mitt under brinnande krig, på semesterorten Pacific Palisades (USA), långt från förföljelsen och de brinnande kulturmetropolerna i hemlandet Tyskland, lever "i en sorts kunglig upphöjdhet, omgiven av de trygghetssymboler - skrivbordet, några statyetter, älsklingsböckerna - som han lyckats rädda undan konfiskeringen i München".

Nåja. Till att börja med kom inte inventarierna direkt från München utan från Zürich, där han levde ett från Hitlers förföljelsemani befriat liv, väl skyddad av familj, vänner och den kantonala utlämningslagen. Leijonhufvud hänvisar till Manns dagböcker. Utmärkt. Tråkigt att han tydligen inte läst dem. Därför att där avslöjar dagboksskrivaren Thomas Mann myten Thomas Mann. Tagebücher 1944 - I.IV.1946 (Redigerade av Inge Jens. S.Fischer Verlag, Frankfurt am Main 1986, 914 s) är kanske den mest självutlämnande dagboksvolymen av de som publicerades under 1980- och 1990-talen. Just den här dagboksvolymen omfattar den historiska period då det förgångnas facit skrives: Hitlertyskland kapitulerar och vad som varit kärlek och vad som varit hat ställs i blixtbelysning. Å andra sidan kan man fråga sig vilket syfte dagböcker tjänar när de till övervägande del består av notiser om självklara vardagsbestyr som hårtvätt och rakning och där betydande händelser som "Första angreppet mot Japan med bomben" överhuvudtaget inte kommenteras. Exilen i det kaliforniska paradiset Pacific Palisades förflöt för Trollkarlen utan större trolleritrick, med besök av vänner och fränder, litterära agenter, filmproducenter, journalister och revisorer. Det gällde ju att få balansräkningen att stämma, såväl vad gällde ekonomin som positionen som litterär guru. Den dagliga måltiden varierades alltifrån husmanskost till ägg med fläsk, höna à la i'talienne, portvin med hembakade kakor, korvsoppa på öl, kaffe och sötsaker, choklad med småkakor, champagne och kaviar, champagne och languster, oxfilé och fruktkakor. Och så vidare. Man gick på konserter och teater och bio. Men, och det var ett stort aber för Thomas Mann, tillvaron i Pacific Palisades komplicerades av värmen och regnet och av irritationsmoment som svärsonen Giuseppe Antonio Borgese. Mann visar sig ha en hypokondrikes skilda krämpor, magont, rethosta, huvudvärk, frossa, kronisk luftrörskatarr, ryggsmärtor, luftrörsbesvär, bronkitisk astma, allmänt avtagande krafter och inväntandet av livets slut. Därtill kom intensiv tandvärk, som dock försvann sedan proteser insatts.

Den 15 november 1944 noterar Mann ryktena om att även Hitler var sjuk. Till detta kom att huspudeln skulle badas och rastas.

Allt detta kan låta löjligt, och är löjligt, men allt det löjliga förvandlas från trivialliteratur till litteratur och ger dagböckerna läsvärde. Thomas Mann noterar faktiskt också väsentligare nyheter och ger en och annan synpunkt på Tysklands och tyskarnas historia och framtid. Han kommenterar brodern Heinrich Manns politiska insatser och intresserar sig för älsklingsämnet homoeroticism. Om judar talas det i dagböckerna sällan: ett undantag är den protest Thomas Mann skrev i juni 1944(!!!) emot den "kulturella" judeförföljelsen i Ungern, dvs att judiska författares böcker förstördes. En månad senare skriver Mann i dagboken - sedan han varit i Santa Monica för att få skorna putsade: "Man skall inte glömma och inte försöka ursäkta att nationalsocialismen var en entusiastisk, sprakande revolution, en tysk folkrörelse med en starkt andlig investering av tro och begeistring". I december samma år konstaterar han att det i USA finns ett starkt hat, inte gentemot tyskarna utan gentemot judar, ryssar och engelsmän eftersom de tvingat USA in i kriget. I oktober 1945 nämner Thomas Mann Rabbi Bergers då nyutkomna bok The Jewish Dilemma och han menar att det är kanske en alltför "vernüftigen Buch über die Judenfrage"; man kan inte, menar Mann, tala om judarna som ett "folk" och dessutom har ordet "ras" komprometterats.

I den livslånga avundskonflikten med brodern Heinrich Mann lägger Thomas Mann i någon mån skulden på dennes hustru som under den här presenterade dagboksperioden avlider och föräras en förvirrad begravning. Mann talar om broderns "Konjunkturauferstehung" 1918 och om hur Heinrich Mann i februari 1944 i New York firar triumfer på broderns bekostnad. Med andra ord: hela dagen var för Thomas Mann "müde und gequält". I förordet talar Inge Jens om Thomas Manns "analyser" av det militära och politiska läget. Nja… analyser! Mann noterar allvarligt alla befängda rykten som cirkulerar i nordamerikansk press, som Felix Langers uttalande om att Tysklands "idealister" önskar se Trollkarlen Mann som det nya Tysklands president, att "ein national-demokratisches Reich im Bündnis mit Russland scheint sicher", att Franco ärver Hitlers fallna mantel och internationaliserar nazismen, att det blir separatfred med Japan som skall få härska över ett Pan-Asien inkluderande Indien, att Hitler, Himmler och Goebbels från Tokyo kommer att leda en fascistisk världsrevolution, att Hitler flyger till Argentina för att därifrån organisera det tredje världskrig där ungdomen kommer att stå på fascismens sida.

Mann menar att "Deutschland ist ein Opfer" och tyskarna ett folk som närmar sig avgrundens rand. Samtidigt finner han dock det vara en "stupide Denunziation" (ett "enfaldigt påpekande") när fiender påminner honom om hans egen krigsentusiasm 1914. Sådana angrepp på Manns förflutna är angrepp på hans "dunkle politische Vergangenheit". Men samtidigt konstaterar Mann att det finns "begabter Nazijunge" och att "Das deutsche pathos" fortfarande fungerar (1944!!!). Mann häcklar sina landsmän när de i januari 1945 upptäcker att "Deutschland hat Vabanque gespielt" ("Tyskland har spelat hasard"). - och förlorat! När Mann i den champagnefyllda tillvaron i Pacific Palisades underrättas om att Gerhart Hauptmann (som inte gick i exil…) efter bombardemanget av Dresden i en protest riktat sig emot de allierade skrev "Ich weine", spottar Mann ur sig ett "ûber sonst nichts". Thomas Manns notiser är sannerligen en samling betraktelser av en politisk oskuld.

Men livet består inte bara av förtretligheter. På en av Rubinsteins konserter möter han en ung man, "brünett, ernst und kindlich freundlich", och dagen efter drömmer Thomas Mann om det tyvärr omöjliga i att kombinera upplevelsen med den 16-åriga Cynthia Sperry med upplevelsen av "dem kleinen Studenten gestern". Androgyn önskedröm? Men livet går vidare även i semesterparadis: fredagen den 28 april 1944 träffar Mann några unga marinkårssoldater(!), han diskuterar med Adorno om den homosexuella undergrounden i San Francisco och den 9 juli 1945 besöker han en liten "angenehm" strandrestaurang för bögar.

Alltså: Thomas Manns dagböcker underbygger min gamla uppfattning om att författare aldrig skall emigrera, hur vedervärdiga förhållandena än blir i hemlandet. Den sensibilitet och intuition som behövs för att ett författarskap skall nå djupare än till att beskriva skummet på ytan, dvs den bubblande champagne som flödar även när krig råder, kräver närhet till materialet, till skeendet. Författare skall inte avskärma sig från den verklighet de skall skildra. Det kan komma kräva ett visst mått av medlöperi, men en författare som stannar kvar i hemlandet, kanske med livet som insats, har lättare för att undvika falla i alltför grova missuppfattningar om verkligheten. Förhoppningsvis insåg Thomas Mann detta när han efter krigsslutet tvekade att återvända till Europa.


Protestantism som kultur.

Ur det omfångsrika materialet vid Thomas Mann-arkivet vid Tekniska högskolan i Zürich visade det sig möjligt vaska fram det ena guldkornet efter det andra som förtydligar bilden eller skärper skuggorna av Thomas Mann, denne "Grossmeister der deutschen Sprache". Drygt 14.000 av de 30.000 brev Mann skrev, har bevarats. Dessutom finns hela den enorma brevskörden författaren dagligen plockade ur sin brevlåda, arkiverad och diarieförd.

Att så många behöll och bevarade breven de fick från Thomas Mann kan möjligen förklaras med att mottagarna var medvetna om avsändarens historiska och litteraturhistoriska betydelse. Innehållet i Manns brev är sällan uppseendeväckande eller ens av sekundärt litteraturhistoriskt intresse.

Hanns Wysling, årgång 1926, var professor vid universitetet i Zürich och från 1961 chef för Thomas Mann-arkivet. Han publicerade ett flertal volymer med hjälp av arkivmaterialet, bl.a. brevväxlingen mellan Heinrich och Thomas Mann. Thomas Mann. Briefwechsel mit Autoren (S.Fischer Verlag, Frankfurt am Main 1988, 828 s.) ger goda bidrag till förståelse av människan och myten Thomas Mann, men författaren Thomas Mann är också efter genomläsning av dessa brev, oåtkomlig, förskansad bakom en isridå av artighet och konventioner. Wyslings volym innehåller ett urval brev från tjugofyra tyskspråkiga författarkolleger, såväl sådana som emigrerade som sådana vilka stannade kvar i så kallad inre emigration. Här finns namn som Bertolt Brecht, Hermann Broch, Robert Musil, Sigmund Freud, Elias Canetti, Alfred Döblin, Jakob Wassermann, Franz Werfel och Hugo von Hofmannsthal, men också nästan bortglömda forna storheter som Oskar Loerke, balladdiktaren Börries Freiherr von Münchhausen, Hitlermedlöparen och Thomas Mann-fantasten Rudolf Georg Bindning, idealisten och den av Mann högt värderade Fritz von Unruh, m.fl.

Breven till Thomas Mann är fyllda av aktning, beundran och samförstånd, medan Manns egna brev trots att de har en vänlig och artig konversationston, utstrålar distans och kyla. Det är särskilt märkbart i breven till framgångsrika kolleger, medan den världsberömde nobelpristagaren är betydligt öppnare, mer frispråkig och personligt omtänksam i breven till inte helt lyckosamma outsiders som von Unruh, den till Nya Zeeland emigrerade Münchenintellektuelle Karl Wolfkehl och Ernst Toller, vars död i USA - han hängde sig i badrummet - klämde till ordentligt om Manns samvete.

Förgäves väntar man i denna brevväxling författare emellan att få sig till livs originella synpunkter om litteratur, politik och psykologi. Inte ens i breven som växlades mellan Sigmund Freud och Thomas Mann finns några anmärkningsvärda tankar om filosofi och psykologi. Friedrich Nietzsche som spelat en så stor roll för dem båda avfärdar Freud med att det "var naturligtvis omöjligt att inte känna till Nietzsche". Thomas Mann var en av Freuds tidigaste lärjungar. Läsningen av Freuds skrifter var ett måste när Mann skrev om Josef och hans bröder. Utan Freuds drömtydningar och sexualteorier är Manns författarskap otänkbart. Tack vare Freud lyckades Mann forma en romanteknik med enorm genomslagskraft. Med Freuds hjälp kom Mann underfund med hur han skulle tämja sin fascination inför den drömvärld som var hans enda och verkliga värld. Men i breven finns intet om allt detta.

När Thomas Mann av Hitler förbjöds återvända till Tyskland var han 53 år och befann sig i Zürich för att föreläsa om Wagner. Brevurvalet har sin tyngdpunkt i emigrationsproblematiken. I motsats till flertalet emigrerade författare befann sig Thomas Mann aldrig i penningknipa. Han hade egna goda inkomster från diverse länder och dessutom kapitalstarka sponsorer. Detta stack i ögonen på några, som Robert Musil, Alfred Döblin och Bertolt Brecht. I breven till Mann låter de emellertid aldrig framskymta något av det hån och spott och spe de i andra sammanhang öste över sin välgörare. Med andra ord: brev till och från Thomas Mann säger sällan något om vad brevskrivarna verkligen tänker om varandra. Manns narcissim tvingar honom att vilja vara älskad av alla. I Manns brev finns lika sällan som i hans essäer och föredrag kritiska ord om kolleger. Thomas Mann agerar som en politiker som för att nå posten som regeringschef inte finner någon människa för ringa eller något problem för obetydligt för att han skall engagera sig i det. Ett par ord från den som såg sig som Goethes efterföljare gav om inte framgång så dock ett ögonblicks lyckorus åt mottagaren. Kollegerna spelar sina roller väl i spelet, såväl den alltid okontrollerbara Else Lasker-Schüler som den smidige Elias Canetti, även om ingen går så långt i devotism som Ernst Weiss när han 1937 skriver till Mann från ett schabbigt hotellrum i Paris, att "där Ni är där finns Europa, de sista resterna - - - av kultur, karaktär och anständighet". Flertalet brev växlade Mann med författare som befann sig på nivån under den där "det tyska språkets stormästare" placerat sig själv. Som Goethe föredrog Mann att omge sig med mindre andar. Något annat hade varit en utmaning han inte vågade anta. Likvärdiga storheter hade aldrig nöjt sig med kritiklösa erkännanden.

Humor är ej heller när brev skrives Thomas Manns starka sida. Det torra och tråkiga blir istället ett led i författarens försök att dölja verkligheten. Blir verkligheten alltför påträngande och omöjlig att dölja besvärjer han den med dimridåer av ord, ord och åter ord som sällan leder till något reellt förpliktigande. Manns i andra sammanhang ofta omtalade handlingsförlamning är ett drag som bekräftas av breven, det må sedan gälla om han skall eller inte skall tala vid Ernst Tollers begravning, om han skall skriva under ett upprop eller inte, om han skall eller inte skall återvända till Europa. Denna obeslutsamhet är en del av Thomas Manns helvete. Korrespondensen blir ett försök att vända intresset bort från den nihilistiska avgrund som öppnat sig för honom och för hela mänskligheten. Thomas Mann ser sig som en ljusets riddersvakt. Han blir en illusionernas mästare snarare än en trollkarl. Det är enda möjligheten att överleva. Någon annan utväg ser han inte om han inte skall identifiera sig med den nietzscheanska övermänniska som han trots att han var nietzschean inte hade vilja eller förutsättningar att förkroppsliga. Endast i breven till Reinhold Schneider, en katolsk motståndsman om vilken den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar sagt att hans liv var ett "Durchbruch des Weltgewissens", kommer Mann in på frågan om tro. Protestanten och katoliken möts i en gemensam uppfattning om dagspolitiska frågor, och i de ödespolitiska frågorna om försoning och fred tänker de samma tankar. Båda menar att politik endast får tjäna ett syfte, nämligen försoning och fred. Den politiska etiken måste utgå från en religiös humanism. 1953 skriver Thomas Mann till Schneider: "Ni kan vara lycklig över Er katolska tro med dess starka bindningar. Mig fattas denna trygghet eftersom min protestantism endast är kultur, inte religion och därför blir jag överraskad av att höra att jag, från tidigt till nu, spelat en så stor roll i Ert liv". Thomas Mann öppnar sig plötsligt när han berättar om audiensen hos Pius XII, och han blottlägger en dimension av sitt jag som han annars sällan visar, ödmjukhet. Mann skriver att han "böjde knä för den vita gestalten, djupt rörd och (att han) håller detta ögonblick i vördnad".


Golo Mann om författare som förebilder…

Golo Mann föddes i München den 27 mars 1909. Han studerade filosofi och historia och disputerade i Heidelberg för Karl Jaspers. Tjänstgöring vid St. Cloud och vid universitetet i Rennes innan han liksom föräldrar och syskon emigrerade till USA: 1958 återvänder Golo Mann till Tyskland och upprätthåller till 1964 professurer i Münster och Stuttgart.

Så länge Thonas Mann levde förde sonen Golo en undanskymd tillvaro. Det framgår av memoarerna Erinnerungen und Gedanken att han led av att ständigt stå i skuggan av den dominante fadern. Golo Manns vetenskapliga och litterära insatser har skett efter Thomas Manns död 1955; därefter skapade han sig en mycket solid position som konservativt vidsynt och oerhört kunnig vetenskapsman. Det räcker att nämna standardverken Deutsche Geschichte des 19. Und 20. Jahrhunderts, Geschichte und Geschichten, samt författarens kanske främsta verk, Wallenstein. Golo Mann var dessutom en betydande litteraturkritiker, så till 80-årsdagen gav S. Fischer Verlag ut en volym med ett urval av hans essäer om litteratur, Wir alle sind, was wir gelesen. Aufsätze und Reden zur Literatur (Frankfurt am Main, 1989. 274 s.). Det är första delen av en trilogi, där de båda senare utgivna banden omfattar texter om tysk historia och om världshistoria.

Under nazisternas kristallnatt 1938 befann sig Golo Mann i Zürich, men morföräldrarna, som var judar, fanns kvar i München. De överlevde därför att Rudolf Hess gav dem sitt beskydd på uppmaning av en gemensam vän till familjerna Mann och Hess, den bayerske generalen, professorn och geopolitikern Karl Haushofer. I Schweiz hade man sedan början av 1930-talet haft viss förståelse för tysk nationalsocialism, men kristallnatten svängde den allmänna opinionen, intygar Golo Mann.

Golo Man deltog inte aktivt i historikerfejden i 1980-talets Västtyskland. Han ansåg sig inte ha något att tillägga efter att under sextio år ha sysslat med "diesem entsetzlichen Adolf", som enligt Golo Mann var ett ensartat fenomen i europeisk historia, inte på grund av holocaust eller morden på mentalsjuka och handikappade, utan därför att Tredje Rikets skapare alltifrån Mein Kampf till det slutliga nederlaget var besatt av den sjukliga föreställningen att han från jordens yta skulle radera ut ett helt folk, en hel nation, ryssar och Ryssland; att striden stod mellan "de" och "vi". Golo Mann menar att Hitler var konsekvent och trogen sin ideologi när han anförtrodde Albert Speer att folken i öster visat sig vara de starkaste och att därför i stället tyska folket borde förintas. Stalin må ha mördat fler människor än Hitler, men han spelade aldrig vabanque med hela sitt folk, med ett helt rike.

Titeln på Golo Manns essäsamling, Wir alle sind, was wir gelesen, är ett citat från Joseph Freiherr von Eichendorff. Det täcker väl Golo Manns litterära intressen, som framför allt omfattade tysk, fransk, spansk och nordamerikansk litteratur. Golo Mann skriver också om att översätta klassiskt latin till tyska och han har en personligt formulerad uppfattning om så olika författare som James Jones, "den skrattande pessimisten" Wilhelm Busch, Hölderlin, Friedrich Rückert, von Kleist, om Augustinus "långa väg till kristendomen", om Heinrich Henine och Henry Adams, om Jakob Wassermanns Caspar Hauser, om spanjoren Antonio Machado och om Ernst Jünger.

Med sina personliga erfarenheter av modern centraleuropeisk historia och med sin vetenskapligt historiska bildning finns det trots spännvidden ett genomgående tema i Golo Manns essäistik om litteratur, nämligen författarpersonligheten som garant för intellektuell, moralisk och politisk integritet. Dessutom har för Golo Mann litteraturen varit räddningen undan omgivningens tryck, bort från den förkvävande fadersgestalten och till skydd mot syskonen Klaus och Erika Manns världsvana arrogans. Att leva sig in i litteraturen och författarnas personligheter öppnade för Golo Mann en värld där han inte kände sig ensam och utlämnad. I sin essäistik om författare och litteratur talar han med entusiasm och kärlek om sitt andliga hem, men kärleken gör inte vetenskapsmannen Golo Mann blind; precist placerar han författarna i deras litterära och historiska sammanhang.

Tre författare som haft särskilt stor betydelse för Golo Mann är Heinrich von Kleist, farbrodern Heinrich Mann och Ernst Jünger: tre konservativa individualister, även om Heinrich Mann ansåg sig vara väldigt vänster…, helgjutna personligheter med ett gemensamt utanförskap till den sociala omgivningen, där Jünger är den som "trots stark identitet förmått förnya sig in i hög ålder".

"Måste man känna en konstnärs liv och personlighet, hur han uppförde sig under sin livstid för att kunna glädjas åt hans verk?", frågar Golo Mann i essän om Heinrich von Kleist. "Ingalunda", blir hans svar. Om Johann Sebastian Bach var en from människa eller om det endast förefaller så av hans musik, vad angår det oss när vi lyssnar till Matteuspassionen? Vad har det för läsaren av Heinrich Heines lyrik för betydelse om författaren var kall och elak, eller motsatsen? Golo Mann menar att verket är autonomt, att det är av föga värde att veta mer än det allra nödvändigaste om författarens eller kompositörens eller konstnärens privatliv. Konstnären och hans verk är ett, i verket finns konstnärens själ, där uppenbaras den inre sanningen. Med hänvisning till von Kleist skriver Golo Mann att världen måste man visserligen "nehmen wie sie ist", men man skall inte acceptera "einer in ungeheure Unordnung geratenen Welt". En sådan dubbelintellektualism bygger på fatalism och rättfärdighet. Golo Mann beundrar således den von-kleistska konservatism som identifierade sig med preussisk lag och ordning och han polemiserar gärna mot litteraturhistoriker som i von Kleists litterära kvarlåtenskap endast ser torson till vad författaren senare skulle kunna ha skrivit om han inte skjutit sig. Det är ett ologiskt resonemang, menar Golo Mann; hade von Kleist inte tagit sitt liv hade han heller inte levt det liv som var förutsättningen för de verk han skrev. Självmordet var det logiska svaret på von Kleists främlingskap i Tyskland efter det österrikiska nederlaget 1809. Golo Mann ser Heinrich von Kleist som en av de skarpsinnigaste politiska begåvningarna bland sin samtids stora tyska diktare; von Kleist insåg redan 1805 att Preussen måste ingripa och krossa Napoleon om inte den franska diktaturen skulle strypa det upplysta Europa.

von Kleist borde liksom Friedrich Schiller ha blivit historiker, menar Golo Mann; han var politiskt begåvad och en stor demagog. von Kleists prosa i Kohlhaas liknar Golo Mann vid Schillers Dreissigjährigem Krieg; en avgrund skiljer von Kleist från Clemens Brentanos ordmagier, från E.T.A. Hoffmann och från Joseph von Eichendorffs "Berauschendem Waldzauber", vars romantiska och harmlösa uppfattning om verkligheten starkt kontrasterar mot von Kleists kompromisslösa och oskyddade värld. Det var inte tillståndet i världen som dödade von Kleist. Ingen dör av politik, men makthavare som vill krig finner alltid anledning till att börja det och den som vill ta sitt liv upptäcker alltid omständigheter som kan försvara handlingen.

Intellektuellt och mentalt känner Golo Mann stor samhörighet med Heinrich von Kleist, men även Ernst Jünger ser han som "en gammal bekant". Golo Mann protesterar emot att Jünger ofta jämförs med Carl Schmitt och Martin Heidegger; Jünger var aldrig opportunist som Schmitt utan vände på ett ännu tidigare stadium än juridikprofessorn ryggen åt alla slags makthavare. Med en stil som är "gepflegt kunstvoll und scheu" finns det mycket som förenar Jünger med romanförfattaren och utopisten Heinrich Mann. Båda var främlingar i denna världen och de tog avstånd från massornas populism trots att Heinrich Mann ansåg sig vara demokrat och Ernst Jünger predikade soldatsocialism. Båda var oberoende av yttre påverkan och förlitade sig på intuition, de refererade till vad de faktiskt såg. Golo Mann menar att Ernst Jüngers produktion är som ett fortlöpande experiment där På Marmorklipporna är "einem mutigen dichterischen Angriff auf Hitler". Den politiskt liberala världen kommer emellertid alltid att stå främmande inför Jüngers sanningar. Det är, skriver Golo Mann, lika meningslöst att anklaga Ernst Jünger för hans utanförskap som att gråta över att en Burgunder inte kan förvandlas till ett Rhenvin. Jünger står fri gentemot filosofisk akademism, han är inte bunden till vetenskapliga dogmer och till kyrkans trossatser. Jünger är en "Originalphilosoph" av det slag som det fanns på 1700-talet och han är det i kraft av sin "Charakters und hochpersönlichen Talents".


Idealens kamp.

Klaus Mann har som sin far, mor, farbror, syster och bror skrivit memoarer. Den rika litteraturen om familjen Manns liv och leverne, litterära och politiska verksamheter, har kanske byggt under en allmän uppfattning om att någon annan tysk litteratur än den mannska inte existerade under 1900-talet. Dessbättre förhåller det sig icke så. Familjemedlemmarna Mann, historikern Golo Mann undantagen, rör sig inom en begränsad sfär av det tyska samhället; familjen Manns värld är sluten gentemot betydande delar av den samtida tyska litteraturen. Egocentriciteten är ofta irriterande, men fascinerande, dock ej befriande. Thomas Man och hans problemfyllda familj rör sig exklusivt i eget kretslopp. Klaus Manns memoarer Vändpunkten (Der Wendepunkt, Översättning av Jane Lundblad. Inledning och kommentarer av Thomas von Vegesack. Norstedts, 1989. Tidigare utgiven 1949. 570 s.) handlar om hemmet, om föräldrar och syskon, om vänner och bekanta, om nattklubbar och caféer, men, och det är det viktiga, underströmmen boken igenom är den ideologiska debatt författaren för med sig själv och indirekt med ett antal kända och mindre kända kolleger om författares, framför allt Klaus Manns egen, moral, vad respekten för den egna integriteten och den konstnärliga friheten kräver för att han/hon skall kunna framträda som moraliskt-politiskt föredöme. Memoarerna är ett engagerat inlägg i debatten om hur författaren/konstnären skall förhålla sig till hemlandets regim om han utsättes för hot till liv och lem och nekas eller förhindras att fritt utöva sitt yrke. Klaus Mann hade smärtsamma erfarenheter från det nationalsocialistiska Tyskland åren 1933-1945.

Ingen tvivlar på Klaus Manns idealism och konstnärliga sensibilitet, men med jagfixeringen följer att beskrivningarna av verkligheten ofta blir aningen subjektivt vinklade. Klaus Mann slåss för sina ideal. Pilarna som lämnar den spända bågen är avsedda att döda. Klaus Mann tog sitt liv den 21 maj 1949.

Klaus Mann förbarmade sig inte över författare som stannade kvar i Tyskland i s.k. inre emigration. Också den gode vännen Gottfried Benns hjärna blev "knäckt och stadd i upplösning" sedan han skaffat sig en annan åsikt än Klaus Mann om hur man skulle hantera begreppet emigration. Klaus Mann skriver sarkastiskt att de inre emigranterna "påstod efteråt att de kämpat" och över de inre emigranterna i Ungern kring Lajos Hatvany spyr Klaus Mann: "Så rörande! Så imponerande!".

Familjen Mann kunde omöjligt stanna kvar i Hitlertyskland därför att den var politiskt alltför stämplad för att "kunna försvinna i massan", menar Klaus Mann; man hade tvingats välja mellan "meningslöst martyrium och opportunistiskt förräderi". Hade martyrium varit meningslöst? Med all respekt för faran och för de fruktansvärda öden som vederfors många av dem som stannade i inre emigration, så är naturligtvis resonemanget om faran något överdrivet. Det fanns åtskilliga andra grupper och familjer i Tyskland med lång historisk erfarenhet av det i ständiga konvulsioner vulkaniskt pyrande Tyska Riket, som ur den nazistiska nomenklaturans synvinkel var mer komprometterade - och farligare och mer inflytelserika - än familjen Mann. Attityden visar emellertid varför motståndarna till Hitlerregimen aldrig kom till skott. Det fanns motståndsgrupper inom officerskåren, inom katolska kyrkan, inom adeln, bland konservativa, socialdemokrater och kommunister, bland intellektuella, men få samband dem emellan. Alla dessa på skilda plan verksamma motståndsgrupper, omfattande tiotusentals människor, omnämnes över huvudtaget inte i Klaus Manns memoarer. Skälet till bristen på koordination inom oppositionen fanns i de politiska och sociala motsättningar som skapats under den katastrofbefrämjande Weimarrepubliken, som officiellt och parlamentariskt var en demokrati, men där klassmotsättningarna och gruppmotsättningarna skärptes på ett sätt som inte var tänkbart ens under kejsardömet. Av denna splittring skapade Hitler enhet för folkflertalet. Klaus Mann menar att även majoriteten tyska judar i första hand var "goda tyskar", i andra hand judar och därför hade röstat på nationalsocialismen om den inte varit antisemitisk.

Klaus Manns karakteristik av fadern, är förträfflig, men det är farbrodern Heinrich Mann han beundrar mest. Anslaget till den livslånga konflikten med fadern, Trollkarlen, sker då Thomas Mann 1918 publicerar Betrachtungen eines Unpolitischen där han på ett moralpolitiskt plan identifierar sig med den Oswald Spengler som i Untergang des Abendlandes analyserar motsättningen mellan kultur och civilisation. Thomas Mann kräver en opolitisk kultur enligt det spenglerska kulturreceptet och menar att demokratin, eftersom den innebär lika rättigheter för alla, i sig bär fröet till den hierarkiska samhälllsordningens och därmed till den borgerliga kulturens undergång, till västerlandets undergång. "Ich will nicht Politik. Ich will Sachlichkeit, Ordnung und Anstand", skriver Thomas Mann. Att detta upprörde den redan i tonåren rebelliske sonen kan knappast förvåna. Klaus Mann menar att "genomsnittsundersåten" inte visst någonting om tidens andliga strömningar och tendenser och att denne genomsnittsundersåte, om han till äventyrs visste någonting överhuvudtaget, hänförde modern konst, litteratur, dans och teater till "det kriminella området". Det finns det många som gör även idag; Klaus Manns konstaterande är helt säkert riktigt men påståendet innebär tyvärr också att Thomas Mann måste räknas i kategorin intellektuella genomsnittsundersåtar. Å andra sidan visade den tidigare käre men senare hatade vännen Gottfried Benn att han ägde det "Flaubertska föraktet för den borgerliga bildnings- och framstegstron" och hängav sig åt "elakartad nihilism". Logiken saknas i Klaus Manns antipatier och sympatier.

Klaus Manns nu mer än femtio år gamla memoarbok är stimulerande också för den läsekrets som idag är intresserad av tysk kultur och politik åren 1915-1945. Att många författarnamn och episoder svävar fritt för yngre svenska läsare bör inte avskräcka. Det var en välgärning av Thomas von Vegesack att 1989 republicera memoarerna och förse dem med en saklig introduktion om bögen Klaus Mann, som enligt alla goda källor levde ut Thoms Manns förträngda önskningar.
Jane Lundblads översättning från 1949 står sig i 1989 års upplaga anmärkningsvärt väl bortsett från sådant som var otympligt redan på 1940-talet, t.ex. "tillåter dragandet av en dylik slutsats". Besvärligare att förlika sig med är att den dåtida förläggaren Ragnar Svanström accepterade att översättarinnan gjorde vad som von Vegesack med ett understatement kallar "svårförklarlig(a) strykning(ar)", bl.a. i avsnittet där Klaus Mann skriver positivt om Gottfried Benn, tar ställning till nazismen som politiskt fenomen, prisar opiumet och påpekar att han inte är politiker utan diktare. Det sistnämnda mildrar stormstyrkan i Klaus Manns vrede, mina invändningar mister något av sin udd.


Dagbokens sanningar.

Depression och dödslängtan är Klaus Manns verklighet åren 1936-1939. Men det finns en motpol, kärleken och eroticismens mystik, under ett par år framför allt i gestalt av den amerikanske teaterkritikern Thomas Quinn Curtiss, Tomski. Klaus Mann fortsätter balansera på linan han tidigare spänt upp i Berlin och i München mellan undergroundkultur och den stora värld som egentligen är faderns, Thomas Manns privata familjeegendom.

"Götzendämmerung" à la Nietzsche, telegraferar övermänniskan Thomas Mann till sonen, när han efter krigsutbrottet 1939 befinner sig mitt ute på Atlanten på flykt undan nationalsocialisternas bokätande käftar. Klaus Mann vistas just då i Hollywood, en plats där kriget hälsas med "otrolig eufori". Själv ser han katastrofen som fortsättning på det krig som existerat i hans inre alltsedan han blev "Ausgebürgert" från Tyskland. Den dödslängtande trettioårige Klaus Mann väntar på att något skall ske som förändrar allt, även honom själv. Kriget blir signalen till insteg i en allt svårare yttre situation, han börjar skriva på engelska, men det medför inre befrielse och därmed möjlighet till en positivare framtid. I hjärtat är Klaus Mann socialist samtidigt som han emotionellt och politiskt-analytiskt tar avstånd från sovjetregimen och i sak engagerar sig för en borgerlig civilisation med konservativa förtecken gentemot västmakternas kapitalistiskt-korrupta appeasemntpolitik. Den 15 juli 1937 läser han Ernst Blochs essä om språket och "äcklas" över den marxistiska terminologi med vilken filosofen menar sig kunna förklara psykologiska och metafysiska problem. Mann skriver: "Entre nous: ett ortodoxt marxistiskt Tyskland" är "lika avskyvärt som Hitlertyskland".

Under flykten undan naziregimen ser sig Klaus Mann som estet och apostel för humanismens Europa. Han gör föredragsturnéer genom USA och den tidigare i Europa ständigt kringflackande författaren förvandlas till nordamerikansk globetrotter; som tidigare med snabba kärleksaffärer i bögsaunas, parker och hotellrum, nästan ständigt pinad av heroin, kokain, morfin och av det förrädiskt stimulerande Bencedrin. Alltid på spaning efter söta pojkar. Samtidigt är han ytterst produktiv, skriver emigrantromanen Der Vulcan, en berättelse om bayernkungen Ludwig II, som han identifierar sig med, samt den första boken på engelska, Escape to life. Den flitigt författande författaren förblir emellertid finansiellt beroende av föräldrarna och hans enda fasta bostad är ett rum i deras villa i Zürich, i Princeton. Att detta ökar Thomas Manns irritation över sonen är mer än troligt men samtidigt är fadern medveten om att sonens oro och bögeri är lika intensivt och ofrånkomligt som hans egen längtan och hans egen relation till Klaus Heuser mot slutet av 1920-talet. Klaus Mann konstaterar i dagboken att han är medlem av en märklig familj, specialiserad på sällsynt intrikata homoerotiska relationer, pappan, systern Erika, brodern Golo och han själv. Den 21 februari 1936 noterar han att någon påpekat att den litterära "stilen" liknar faderns, men ser inte detta som något märkligt eftersom Thomas Mann är hans literära förebild och att såväl skrivsätt som näsa är en "familjelikhet" medan intellektuellt-moraliskt inflytande är något helt annat - och sådant tankar han hem hos läromästaren André Gide.

Skrivfliten är konstant. Klaus Mann förbereder en åttabandsutgåva av sina samlade verk. Därtill dagböckerna. I dem finns fem huvudkomponenter: skrivandet, bögeriet, drogerna, fadersrelatinen samt redovisningen av ett mycket flitigt läsande, Maupassant, farbrodern Heinrich Mann, Proust, Kafka, Nietzsche och Gottfried Benn, men framför allt André Gide och Joseph Roth. Klaus Mann citerar ofta Rilkes ängelallegori som utövar magisk kraft på hans humör och allmäntillstånd, det metafysiskt och erotiskt närvarande och påtagliga och längtan och jakten efter den androgyna, sexuella förlösningen. Narcistiskt transfigurativt tjänar Rilkes ängel som fantasi och önskebild för Klaus Mann längtan efter religiös identitet. Ängeln förmedlar till honom budskapet att det är rätt och riktigt att såväl längta efter döden som att älska livet, att oro och dödslängtan också är fröjd och totalitet.

Åren 1936-1939 är dödsbuden många om vänner och kolleger. Klaus Manns exiltidskrift Die Sammlung fylls med minnesord. Mot slutet av 1939 ser han framtiden som ett liv i stor ensamhet. Motsättningarna bland emigranterna blir öppna. Albert Einstein tar avstånd från förslaget att protestera mot Hitlerregimen och förskansar sig bakom undanflykten att Tyskland och det tyska inte längre angår honom. Klaus Mann är förtvivlad över faderns nihilism, dennes oberördhet gentemot vad som sker runt omkring honom, att utan protester flytta skrivbordet från Zürich till Princeton bara han får vara i fred med sina skriverier. Sonen känner sig mogen när det gäller att intellektuellt genomskåda nationalsocialismens Tyskland och när han föreläser för studenter i Princeton ser han sig som "en gammal, en erfaren, en med avgrunden välbekant".

Den tvååriga samvaron med Tomski är slutspelad. Klaus Mann talar om erotiken som ett "dödligt stigma" samtidigt som han i sexualiteten finner en frisk, stark och stimulerande känsla för livets mysterier, att det trots alla bittra erfarenheter lönar sig att leva, att fenomenet Jagets Vara är ett liv i extas och sorg och att detta leder till sökandet efter den Gud han tror på, en tro som ger honom tryggheten att få dö i frid. Som i livet är döden ögonblicket då extas och sorg förenas. Han skäms alltså inte att han som en hund ha för vinden sått sin säd; vällusten har en mening i sig, ett mystiskt rättfärdigande. Redan i 14-årsåldern upplever Klaus Mann denna djupa sanning och sanningen fördjupas ju äldre han blir. Dagböckerna ger starka signaler om denna vetskap. Dagböckerna är dramatiska dokument om Klaus Manns livsresa, berättar om en traumatiserad människas förtärande och sköna erfarenheter. I dagböckerna möter läsaren en annan Klaus Mann än den han beskriver i memoarerna Vändpunkten, där omdömena om människor är hårda och avslutade, där inställningen till världen, till familj och vänner och till kärlek, är arrogant. I dagböckerna visar sig Klaus Mann från en annan och säkerligen riktigare och uppriktigare sida, han är nyanserad och generös samtidigt som han blottställer sig själv. Den i ordets alla betydelser nakne Klaus Mann är mjuk och god, en intensiv och sensibel älskare. Författaren är pinsamt medveten om sina destruktiva drag, att självdestruktionen är en följd av knarkandet, som han emellertid samtidigt betecknar som "småborgerligt". Drogerna och de återkommande avvänjningskurerna leder endast till allt djupare "lust till undergång". Tomski är drogernas motkraft och den smärtsamma förlusten av den älskade innebär att det inte längre finns någon som svarar när han ropar, när han skriver, att den politiska isoleringens helvete eldas under med "personlig ensamhet".

Pojkarna och de unga männen är åtskilliga även under de år dessa dagböcker omfattar. I Amsterdam finns den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin klädsamt kåta randiga sjömansblus och lyrikern Wolfgang Hellmert och i New York den italienske pojken Ury, brun och vacker, men "svårigheter från min sida, trots att jag är kåt, eftersom jag tagit Bencedrin". Där finns Bonzo från tiden i 1920-talets Berlin, Nico och Fritz och naturligtvis Tomski. Klaus Mann konstaterar att gränsen till pederasteri är svårdragen, att sexuell besatthet kompliceras av alla dessa flerpartskombinationer. Förhållandet till Tomski kan endast räddas om den första häftiga kärleken ersättes med verklig samhörighet, med trohet. Men Tomski försvinner med Uby till Kuba. För Klaus Mann är det "smärta" vid avskedet.

Jag befarar att en och annan enbart ser Klaus Mann som en knarkande bög från den värld Christopher Isherwood lysande och attraktivt beskriver i Farväl till Berlin, att Klaus Mann utan det faderskap som var en börda för honom, aldrig uppmärksammats och att hans böcker, om de trots allt funnit förläggare, försvunnit in bland arkivhyllornas dammdockor. Så förhåller det sig emellertid icke: Klaus Mann levde sitt liv utan att dölja någonting och hans verk lever av egen kraft. Det hoppas jag ha lyckats bevisa med ovanstående.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005.

10.12.05

LEIF ELGGREN / GENEALOGY

§81, page 157:
"However, for private individuals, the illusion of distinction implies the most efficient mental prison. The inhability to enjoy freedom and eternal life is, so to speak, implanted in the soul and hinders, in an efficient way, the questioning of an unfair base structure." ...

From: GENEALOGY, by Leif Elggren, Firework Edition.

"a book about the suspension of time and space, about the future and about the possibility to move freely along all coordinates simultaneously, about the realization that everything is impossible but lies open before each and every one of us, about miracles, about the invitable desire to dominate the world, about violence and about death as a lifelong friendship"

9.12.05

BIBLE, EVOLUTION...

BIBLE, EVOLUTION ARE PERFECTLY COMPATIBLE

Properly understood, the Bible and evolutionary science are perfectly compatible, and to use religious arguments against evolution shows ignorance of the nature of the Bible, said the Jesuit magazine La Civilta Cattolica in its November 19 issue (2005).

In response to its own question - Is there really an opposition between the widely accepted theory of evolution and the account of creation in Scripture? - the magazine said: "The answer is no. And the reason is that the Bible is a book that does not try to give a scientific teaching, but a religious teaching.

"In other words, it doesn't try to teach 'how' man appeared historically," it said. Instead, the Bible teaches who man is in relation to God and the world, what is man's spiritual condition, and what is man's destiny, it said.

The article said that when it comes to creation, scientists and believers should be careful not to invade each other's fields of competence.

When evolution is presented correctly, however, there is no contradiction with Scripture, it said.

"These are two visions of the origin of man that not only do not contradict each other but complete each other, on the condition that the scientist does not try to exclude any intervention of God in the formation of man and the believer does not try to find in science a confirmation of the biblical account," it said.

6.12.05

TERROR OCH SVEK

Bo I. Cavefors

TERROR OCH SVEK - ETT VÄSTERLÄNDSKT DILEMMA

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Svarta Fanor 2003, samt i boken Kulturopium, Johan Hammarströms förlag 2004.

Otto von Habsburg, som tillhör en släkt som under århundraden, och ej endast sedan den 11 september 2001, kämpat med problemet islam, menar att "det är inte religiösa människor som är terrorister", det vill säga: skyll inte på islam när den liberalkapitalistiska västvärlden får problem med människor och regimer i Afrika och Asien. Kanske var terrorattackerna mot WTC i NY och Pentagon i Washington i viss mån vår egen skuld!

Vad von Habsburg menar är att det är av stort värde att ha kännedom om den historiska sanningen om gamla imperier och om imperiers fall, inför en framtid där krassa möjligheter blandas med drömmar om Världsherravälde, om Den Enda Supermakten, om ett nyrevolutionärt kristet fundamentalistiskt USA i ohelig allians med Moonrörelsen, israeliska aktivister (Lieberman) och allmänt extrema maktpolitiker som Huntington och Brzeiniski, förespråkare för ett "heligt krig" mot islam. Vilka medel kan vara användbara som vilseledande manövrer inför en sådan kamp? Vilka provokationer är inte tänkbara inför sådana utmaningar?


Även små nationer som Sverige formar tyvärr sin historia och sin kultur efter ett apokalyptiskt mönster av stormaktspolitiska ambitioner; idag under EU:s skyddsparaply.

Det är mot den bakgrunden man måste se att politiker och publicister även i Sverige talar om ett Liberalutopia där Jesus Kristus förvisats till platsen som ett tvåtusenårigt museiföremål, för att lämna fritt spelrum för den politiska kampen om egna löneförmåner och frid inom stormaktssfärens gränser. Det hela påminner om den situation som fick Jesus Kristus att driva månglarna ut ur den tidens tempel, som även det lades - likt dagens mammontempel - i grus och aska.

Med bullerochbång och en pinsamt enfaldig retorik (upphöjd till statsvisdom av en del svenska ledarskribenter och av Alf Svensson i en krönika i SDS (02.11.01)) har USA:s president, George W. Bush - med hjälp av Storbritanniens nye Gladstone, Tony Blair - skapat en "internationell allians mot terrorn", mobiliserat medier, armé, flyg, flotta och spaningsatelliter och partiledare, för att starta två krig inom loppet av ett par år. Vad gäller Afghanistan insåg Bush inte, trots tre månaders intensivt bombardemang, att snitsiga krigsfartyg, Cruise Missiles och F-16 på lång sikt inte har en chans mot de vapen som dagens och morgondagens krig kommer att föras med, knivar, bajonetter, sprängladdningar och mental terror. Den sortens motståndskamp har ännu inte påbörjats i Irak, men efterhand landets lokala krigsherrar återvänt från exilerna kommer man visserligen försöka slå ihjäl varandra, men det finns en fiende som förenar dem alla, den tvåhövdade hydran Bush/Blair.

I Afghanistan, som blir alltmer hermetiskt tillslutet för att det amerikanska misslyckandet inte skall kablas ut över världen i alltför skrämmande doser, har talibanernas hårdföra enheter, sammanförda till Al Qaida-brigaden 055, där en av de högsta cheferna är specialisten på biologisk krigföring, Subhi Abu Setta och utbildningsledare är en amerikan, Ali Muhammed, fd elitsoldat från Green Berets, reorganiserats. Åtskilliga amerikanska elitsoldater har växlat front, men det lär bli svårt för de hemliga militärdomstolarna att lista ut vilka pensionerade grönabaskrar som stödjer den islamska kampen mot västerländskt fundamentalistisk marknadsekonomi och dekadens.

Inom 055 förenas två generationer högt kvalificerade terrorister, dels de som under åttiotalet utbildades av västmakterna för att ingå i skilda specialstyrkor, och dels de som på grund av krigsskador istället för att aktivt delta i kampen utbildar nya generationer av stridsvilliga ungdomar. Det totala antalet insatsberedda män, är okänt. Det kan röra sig från 500 till några tusen ungdomar som förutom att ha tagit sig in i Afghanistan också finns i Egypten, Saudi-Arabien, Jordanien, Kenya och Algeriet, Kashmir, Somalia, Tschetschenien och Indonesien. Under senare tid har också de oppositionella iranska Mudschahe-din-e Chalq fått utbildningshjälp av 055, vilket oroar regimen i Teheran.

Brigaden 055 är inte en militär enhet i klassisk mening utan kämpar i små grupper inom större taliban-enheter. Enligt västlig militär uppskattning kan trettio soldater från 055 hålla ettusen soldater från "nordalliansen" i schack. Det är högst troligt att talibanernas taktik att locka nordalliansen och deras vänner från väst in i ett mycket långvarigt gerillakrig, kommer att lyckas. Vem kommer att lida mest? Tja, inte är det presidenter och andra politiker i västvärlden.

+ + +

I ett av sina alltför många tal talade Bush om att krigen han initierat förs mot "frihetens fiender", och menade med detta att världen måste inse att frihet är detsamma som den form av "the American way of life" han själv lever hemma på Texasranchen. Varför var i så fall självmordsflygarna mer intresserade av att rasera TWC än att halshugga Frihetsgudinnan? Troligen är det istället så att terroristerna ville statuera exempel på den amerikanska dubbelmoral där man med en ängels tonfall talar om "frihet" och med Lucifers röst och förmåga till aktiv handling sedan decennier stöder diktaturer och envåldshärskare i samtliga världsdelar. Det är det von Habsburg menar när han föreslår att vi rannsakar våra egna samveten och inte kastar all skuld på islam. Sanningen är den att regeringen i Washington och regeringar överallt i den demokratiska världen, har använt, använder och kommer att använda hotet från verklig eller förment terrorism för att inskränka de egna undersåtarnas medborgerliga fri- och rättigheter, för att avskeda arbetare och tjänstemän och för att försvåra tillvaron för etniska och religiösa minoriteter.

Det är absurt när Bush och hans eftersägare i västerländska medier tror att man kan fördriva våld med våld. Den tyska katolska biskopskonferensen såg sanningen i vitögat redan några dagar efter den 11 september när man vid ett möte i Fulda konstaterade - som Påven och ett flertal kardinaler hävdade redan den 12 september 2001 och därefter ihärdigt upprepat - att "västvärlden måste lära känna islam bättre". Biskopskonferensens ordförande, kardinalen Lehmann, påpekade att även teologen och kardinalen Nikolaus av Kues, efter osmanernas erövring av Konstantinopel år 1453, krävde att den västerländska kristenheten måste lära sig leva med islam.

Har något skett under 550 år?

Knappast. Ej heller i Sverige, som istället blivit ett tyst och skrämt land. Vem tycker om bomber, sa Lindh när Kabul bombades. I krig dödas människor, fortsatte Lindh. Vi står på USA:s sida, sa Persson när det var Afghanistan som stod på Washingtons agenda, och menade att Persson stod på USA:s sida. Sedan dess har ju en del hänt. I och med att Bush&Blair kastat sig över Irak har kriget kommit obehagligt nära Europa. Faktiskt mycket närmare nu än när diktatorn i Bagdad satt på tronen och skramlade med vapen som endast Bush&Blair uppfattade som verkliga. Och denne Blair! Som britt borde han kunna sitt eget lands historia om katastrofer i Afghanistan och i större delen av arabvärlden. Har Storbritannien med äran i behåll kunnat dra sig ur en enda väpnad konflikt i Mellanöstern, under de senaste etthundrafemtio åren? T.E.Lawrence låter hälsa. Churchill släcker cigarren.

Bomber är obehagliga, människor dör i krig, sa Lindh. Öga för öga. Det gäller att hämnas terrorattackerna mot WTC och Pentagon. Men vem skall hämnas Perssons och de övriga alliansmedlemmarnas mördarbomber mot afghanerna? Glöm icke att medlemskapet i den alliansen ej har sagts upp av Persson&Lindh.

I båda de USA-ledda krigskampanjerna deltog och deltar, till synes utan större moraliska betänkligheter, svensk press med ledarskribenter och politiska kommentatorer, utan undantag, nästan. Undantaget är ledarkommentarerna i den socialdemokratiska Aftonbladet. Ser vi början till en avgörande intern partiuppgörelse mellan de krafter inom socialdemokratin som vill föra en radikal och människovärdig politik och de dunkla krafter som för partiet in i det liberala träsket och som vill ännu hårdare binda upp partiet till den globala nya världsordning som utgår från Washington. Är Persson trovärdig när han "fördömer" USA:s och Storbritanniens inmarsch i Irak? Knappast. Handel och kultur, transaktioner och diplomati, pågår som vanligt. "Fördömandet" är ord utan handling, utan innehåll.

Journalisterna håller marschtakten. Man vandrar efter order, i gravlik tystnad! Vems order?

Redaktören för tidskriften Smedjan, liberalen Carl Rudbeck skrev i sin krönika i SDS (19.11.01) att "det finns ett islam" som gör muslimer till terrorister. Sålunda: bortemot en miljard presumtiva terrorister är strategiskt utplacerade på jordklotet! Det är det man alltid anat, att sann liberalism är detsamma som oförmåga till självkännedom. Finns det inte något i liberalismen som gör liberaler till marknadsterrorister?


Vad tjänar det till att med Baby-Bushs ord "röka ut" bin Laden, när hundratals miljoner muslimer står i kö för att ta upp den sotbrända manteln?

Vore det inte bättre att använda samma resurser som nu gödslas på vapenindustrin, till att eliminera orsakerna till terrorism?

Skadeglädjen kände inga gränser när journalister som Per T. Ohlsson (SDS) och Staffan Heimersson (Aftonbladet!) jublade över att den minst onda av två onda regimer tagit makten i Afghanistans huvudstad Kabul. Visserligen tvingade de fundamentalistiska kalibanerna kvinnorna bära slöja och pojkarna att bära långbyxor vid fotbollsspel, men minnet av de nu återvändande banditernas och smugglarnas tidigare maktperiod i Kabul, förskräcker: vardagens normalitet för kvinnor var under "alliansens" regim att förnedras, misshandlas och våldtas. Det mönstret upprepas idag. Det är dessa våldtäktsmän som idag med USA:s och Storbritanniens effektiva hjälp åter tagit makten i Kabul. Det är åter tillåtet att "gifta bort", dvs sälja nioåriga flickor till gamla gubbar.

Var finns idag - när USA blåser nytt liv i gamla militärdomstolar - de svenska demokratiska politiker och andra liberaler av alla kulörer, Persson och Svensson och Lundgren och och och…, som plötsligt blivit tysta, mycket tysta när det gäller tal om mänskliga rättigheter, människovärde, osv? Varför hörs inga protestrop från Sveriges Författarförbund, LO, enskilda fackföreningar, PEN-klubben? Bland kristna ledare är det endast den svenska ärkebiskopen som talat klarspråk. I London, Paris, Rom och Berlin demonstrerar miljontals människor. Vad säger Carl Rudbeck? På det inofficiella amerikanska generalkonsulatet vid Sydsvenskans ledaravdening, är det dödstyst. Kanske är det dags att förlåta Slobodan Milošević - som en gång i tiden, precis som Saddam Hussein och talibanerna, tillhörde USA:s vänkrets - och använda hans erfarenheter som vägröjare för det kulturernas krig som George W. och Gladstone Tony bedriver i Afghanistan och i Irak? Även Slobodan var en hejare på att slå ihjäl muslimer.

Det blir intressant se hur motståndet mot ockupationen av Irak kommer att organiseras av irakier som inte flydde utan stannade kvar och härdade ut även under diktatorns tid. De afghanistanska talibanernas strategi är uppenbarligen överlägsen sådan makt som mer bygger på omfång än på innehåll: att USA:s stridsenheter i huvudsak består av andraklassigt sodatmaterial är knappast någon hemlighet.

Terrorattackerna mot WTC och Pentagon visar på en ny form av krig, det globaliserade inbördeskriget, jämförbart med ett partisankrig. Alliansens militära aktioner inne i Afghanistan och Irak kommer stärka känslan hos hundratals miljoner människor - ej endast muslimer - att de utsättes för en ny form av kolonialism och förtryck. Exempelvis: vad betyder det för Nigerias nationella säkerhet när unga män tvingas ut i krig som icke är deras? Hur reagerar de svarta muslimerna? Lever Malcom X?

"De gamla antifascisterna har blivit de nya fascisterna", skrev Pier Paolo Pasolini. Ernst Jünger talar om samma solidaritet som Pasolini, men kallar den för "preussisk anarkism". Det är en solidaritet som uppnås genom "hjärtats imperativ". Vad som krävs för att nå fram till detta är en vilja att knyta människor närmare historien därför att där finns en religiös och apolitisk uppfattning om världens och om människans Vara. Dagens politiker och massmedier relativerar människans existens. De demokratiska moralbegreppen har även i Sverige urholkats och lett fram till en av samhällets ledande institutioner sanktionerad moraluppfattning som sällan tar hänsyn till människans krav och möjligheter. Människors grundläggande känslor och behov, mod, religion, traditioner, olika former av sexualitet, karisma, osv, accepteras visserligen på ett formellt plan men förkastas och förhånas i den reella vardagen. I dagens maktmonopol ställes medborgaren framför människan, självförverkligande befrämjas, självidentifiering förkastas.

Den elit som varje framgångsrikt samhälle är i behov av bör tjäna självidentiferingens moralkodex, leva i munklik fattigdom och se till att staten har det avgörande inflytandet över viktiga samhällsområden, tex penningmarknaden. Detta innebär att kapitalism och privategendom minimeras. Hos politiker som är totalt aningslösa om vad solidaritet innebär betraktas naturligtvis sådana ideal som löjliga. Så länge politiker och andra maktens matadorer saknar denna vilja till insikt om att makt skall användas för att tjäna andra, kommer de människor som blir utnyttjade, diskriminerade, förrådda, smädade, att gripa till det enda vapen som står dem till buds: terror.


Copyright©Bo I.Cavefors, Malmö 2003, 2005.