ERNST JÜNGER

Bo I. Cavefors
ERNST JÜNGER

Född i Heidelberg 1895, död i Wilflingen 1998: Ernst Jünger. Som pojke nyfiken, upprorisk, ideliga skolbyten efter konflikter med lärare. Som vuxen och som gammal man: fortfarande nyfiken, upprorisk och en aldrig avslutad konflikt med den tidshetsade samtiden och dess tidshetsande företrädare, ideologer, politiker, maktgalningar.

Den brådmogne Jünger upplever skolans undervisning som meningslös och betraktar lärarna som maktfullkomliga diktatorer. Jünger opponerar också mot fadern, kemist och apotekare, och kallar honom för hustyrann. I romanen Eumeswil (1977) skriver han att fadern visserligen gav honom "existensen" men "inte Varat". En hård förkastelsedom, men logisk: "Varat uppstår genom skapelse, existensen genom avlelse". Jüngers uppfattning om faderskapet som enbart en biologisk företeelse och som en av samhällets mest effektiva maktinstitutioner, återkommer i överförd bemärkelse i hans senare politiskt-ideologiska och filosofiska propåer. Denna negativa fadersfixering påminner om Pier Paolo Pasolinis faderstrauma: "Ju mer du förföljer mig, / med desto större stolthet och lättsinne / struntar jag i dig och gör mig fri" ( Drömmer jag, 1977). Jünger och Pasolini är resenärer i inre bemärkelse, bort från invanda och förlegade och av dunkla skäl etablerade sanningar, bort till egna erfarenheter av verkligheten. Båda tar konsekvenserna av resans ensamhet.

Jünger är resenär även i yttre bemärkelse: 1913 rymmer han hemifrån och enrollerar sig i franska Främlingslegionen, men avsikten är att snarast möjligt fly från förläggningen i Sidi-bel-Abbès för att ta sig till någon av de tyska kolonierna i Afrika: Jüngers jakt gäller människans "ursprung". Äventyret går om styr. I sällskap med kamraten Karl Rickert, alias Charles Benoit, returneras Jünger, med konsulatets hjälp, på faderns bekostnad, till hemmet i Heidelberg. Förödmjukande. I Afrikanische Spiele (1936) berättar Jünger om försöket att slå sig fri. Efter utbrytningsförsöket grundmuras uppfattningen om fadern och faderskapet som symboler för en samhällsordning som med hjälp av lagar, traditioner och förordningar segrar över individens frihet och frihetslängtan.

I första världskrigets skyttegravar avancerar Jünger snabbt från menig soldat till officer. Sju gånger skadas han allvarligt och belönas 1918 med Preussens förnämsta utmärkelse, Pour de Mérite. Under den undfallande Weimarrepublikens kaos, korruption och allmänna politiska och ideologiska förvirring, fortsätter Jünger kämpa mot alla former av auktoritetstro. Den kampen hårdnar och blir riskablare under Hitlers tolvåriga tusenårsrike. Den kampen blir bitter i efterkrigstidens pluralistiska flerpartisamhälle, men bitterheten mjukas upp under livets sista trettio år genom vetskapen om samhörighet med nya generationers anarker. Året före livets slut konverterar Jünger till katolska kyrkan.

I jakten efter medel som ger hjälp på vägen mot social och existentiell frihet experimenterar Jünger under 1950-talet med kokain, hasch, opium, meskalin och LSD. Det är samma sökande efter estetisk och metafysisk tillfresställelse som tidigare Novalis, von Kleist, Poe, Schlegel och Nietzsche, och många andra, ägnat sig åt, brittiska dekadenter ej att förglömma. Efterhand de gyttjiga decennierna flyter fram i tidens flodfåra, framstår Jünger alltmer som en av västerlandets stora författare och filosofer med sina unika insikter om människans Vara. Han var en Waldgänger, en skogsman, en anark för vilken allt motstånd är subjektivt. Jünger fascinerades av motståndets estetik, av smärtans och krigets etik, men hans historiesyn och genomskådande blick för människors svagheter är inte amoralisk; ingen undgår att sanningen uppenbaras i all sin nakenhet vid dödsögonblicket, när undergången, apokalypsens lågor bränner skinnet. Å andra sidan: Jünger menar att endast den människa som överlever traumat att ha snuddat vid möjligheten att själv förintas, som varit med om att falla ur stigbygeln och bli varse det förödande och bländande ljuset från någon eller någonting någonstans, förmår leva vidare i andlig och kroppslig frihet trots världsliga makters ovilja. Jünger romantiserar eller heroiserar aldrig slagfältens massakrer, stanken, blodet, gråten, men är totalt illusionslös när han i expressiva bilder beskriver krigets verkligheter. Därför kan han också, trots att ämnet tabubelagts, erkänna grandezzan i bilden av döden när den förenar soldater i kamratskap och gemenskap, när granater kreverar, kanoner dånar och fronthimlen färgas röd av fiendens brinnande skyttegravar. Jünger vet att i dödsögonblicket formar människan sin egen storhet. Jünger ser kriget ej endast som ett skeende i tiden, utan som saldot av människors och staters kollektiva medvetande. Kriget är inte endast det konkreta resultatet av aktuella konflikter: det obarmhärtiga kriget är en del av människans öde att bli rädd, att skaka av rädsla, att tvinga sig själv till underkastelse. I en essä om den krigslitteratur som skrevs och publicerades under åren med Weimarrepublik, menar Norbert Elias att Jünger förhärligar statens roll i krigets mordiska hantering. Så förhåller det sig inte. Jünger förhärligar överhuvudtaget aldrig statens roll när den uppträder som makt och genom maktutövning förvandlar människans frihet till slaveri. Att sända medborgare till skyttegravarna är en sådan akt där fria människor med sina egna liv, genom hot om repressalier eller genom demagogisk övertalning tvingas försvara den politiska elitens maktpositioner. Att trots detta liken, smärtan och stanken förstärker soldaternas medvetande är inte, som Elias hävdar, resultatet av officerares och soldaters lojalitet utan förutsättningen för att officerare riskerar sina liv och kräver manskapets lydnad. Om denna fruktansvärda dialektik mellan machiavellism och moral är ideologer och politiker väl medvetna. Men soldaten känner tillfredsställelse, kan till och med känna njutning, av att döda en soldat på andra sidan frontlinjen han indoktrinerats till att betrakta som fiende. Kamratskap, droger och alkohol hjälper honom forcera i det civila samhället tabubelagda barriärer. För officerare och soldater är kriget ett över alla sinnestillstånd härskande rus, ett opium, en drog. Därvidlag har krigets karaktär inte förändrats sedan urmänniskans tid. Arbetare och borgare i industrialiserade och sekulariserade samhällen är som tidigare årtusendens manipulerade undersåtar villiga glömma sitt civilisatoriska uppdrag för att bekämpa den motpart som utmålas som en fiende som hotar deras existens. Mot externa krav och mot existentiell ofrid försöker soldaten trots allt bevara sin moraliska integritet när han tror sig försvara barn, hustru och fosterland. Erich Maria Remarques tes i romanen Im Westen nichts Neues (1929) är att soldaten blir krigets offer även om han överlever, även om han tillhör vinnarlaget. I Jüngers rapportbok In Stahlgewittern (1920) framstår visserligen krigets barbari som en följd av människans behov av våld (därför låter hon sig gärna manipuleras) men berättar också om hur han själv tillsammans med kamrater, sedan vapnen tystnat, smyger över till fiendens skyttegravar för att ta hand om döende och skadade soldater för att släpa över dem till sin sida av fronten. Barmhärtighet skänker de besegrade segern över segrarna.

Jüngers officerare och soldater är individuella segrare i det förlorade första världskriget, 1914-1918. De ställer sig vid sidan om den verklighet de kommenderas förverkliga, de är anarker i den mening Jünger berättar om i romanen Eumeswil: "anarkisk är var och en, det är det normala hos en. Men den egenskapen blir från första dagen inskränkt av far och mor, genom stat och samhälle. Det får man finna sig i, det anarkiska blir ändå kvar i grunden som hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom". Ja, kanske är detta en form av undergångsfilosofi, men det finns viktiga distinktioner: kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, "krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, men inte Paulus". Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten som binder upp sin tillvaro på en dikterad norm eller teori. Jüngers specificering är viktig eftersom den förklarar hur han och andra officerare som deltar i attentatet mot Hitler, förhåller sig under Weimarrepubliken. Anarkisten låter sig berusas av makten "som malen förbränns av ljuslågan": Joseph Goebels är ett utmärkt exempel. Anarken håller sig så fjärran från fursten, ledaren, "Führern", så att han blir oberörbar och just därigenom farlig för denne. Anarken är "inte monarkens motståndare utan hans pendang". Anarken eftersträvar inte makt, han är makt genom sitt avståndstagande från makt.

+ + +

Erich Ludendorff skriver i Det Totale Krieg om krigshandligen som en förnyande kraft. Jünger exemplifierar genom att berätta om egna erfarenheter som ung frontsoldat, när han anade vad som finns bakom dödsmuren. Jünger stiliserar den problematiska hjältebilden av soldater och hamnar i begreppet "arbetare". Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, skriven och oskriven. Tidigare än Carl Schmitt, som snarare var anarkist (som Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés) än anark, ser Jünger att det i den totalitära staten bara accepteras tre människotyper, den "goda", den "dåliga" och, framför allt, den breda folkmassan som ett icke-humanistiskt objekt, ideologisk manipulerbart. I teorierna om "Waldgang", om skogsmannen, om anarken, erbjuder Jünger en fristad som samtidigt är ett aktionscentra för den människa som vill bevara sin frihet och som är beredd att ta radikalt avstånd från statsmaktens egengivna legalitet över individen. Anarken definierar friheten genom avstånd och motstånd. Avstånd är vila, avvaktan, makt genom att finnas men inte ta strid; motstånd är aktion. "Skogen" skyddar friheten och anarken avlöser arbetaren, kollektivet ersätts av en "ny ensamhet". Anarken överlever. Naturligtvis finns det realitet bakom anarkbegreppet. I essän Fem nedslag i Johannesevangeliet skriver Mårten Björk: "Praktiskt taget varje initiation och mirakel Jesus utförde efterföljdes av ett undandragande, ibland till synes av taktiska skäl som då judarna ville stena honom, men taktiken motiverades ständigt av ett grundläggande strategiskt tänkande. Planen med den ständiga flykten var att förvandla den defensiva responsen till ett offensivt agerande." Jesus drev månglarna ut ur templet som förvandlats till saluhall.

+ + +


män i traditionellt mörka kostymer, så som de bildade oavsett i tyskland
eller i england, med vapen kring smala fingrar
(Thomas Hultcrantz i diktsviten Kobolt Dionysus Zink)

Redan 1897 profeterar Maurice Barrès i boken Les Déracinés om att ur död och kaos skall formas ett nytt världsherravälde. Han tänkte sig Frankrike i den rollen. Det blev Storbritannien. Det såg ut att bli Tyskland. Det blev Sovjetunionen. Det är USA. Det kan bli Kina. Barrès fantasifoster intresserade Jünger därför att också han visste att världen och människan utvecklas revolutionärt, att människan använder sin stora begåvning och oerhörda handlingskraft för att bryta historiens flegma, men i motsats till Barrès såg Jünger fram emot kommande tider präglade av mänsklig kultur, på en omvändelse i religiös mening, på en omvärdering av tidigare värdeskalor och på människans försoning med sin "vilja", med sin vilja till makt och förruttnelse. Men de gamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Juristen och rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretiskt samma tema i Der Nomos der Ende im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten, dvs anarkens rätt till skogen, hävdas och försvaras under krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala krigföringen i lika hög grad känns in på bara skinnet hos civilister som soldater. Är detta att tillhöra en "civiliserad epok", frågar Jünger: när teknik och statens upplysningsmonopol förvandlas till terror, när det "instrumentella förnuftet" demonteras.

Jüngers dagboksanteckningar från 1965 och fram till hans död 1998 kretsar ofta kring kristen antropologi, om ängeln som människans eskatologiska ideal, lovprisande Skaparen för Hans ståtliga plan för världens och människans Vara. Även i de mest fasansfulla tider ger bönen frihet, menar Jünger, en frihet dit den politiska makten aldrig kan nå. För Jünger är teologi ingen akademisk diskurs utan en av kyrkofäder, teologer och mystiker förvaltad tradition. Alltså var han kritisk till en del av Andra Vatikankonciliets reformer. Vid ett besök 1984 i ett kloster märker han att det bland munkar och bröder finns en tillfredsställelse "som om de använt droger". Senare samma dag, hemma i trädgården, röker han två marijuanacigaretter, "utan effekt". Alltså: hur nå fram till den tillvaro där "saxen inte klipper, där törnen inte sticks": den katolske prästen är ingen inkastare till detta paradis, men dock "oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit".

Per-Johan Nilsson (Wilhelmsson) skriver i en av stroferna i diktsviten Då tiger muserna. Till Ernst Jünger (Svarta Fanor 1997:16/17/18):

dödstysta stenrösen berusning
av det som i dig är symbol

högt över himlen som brutna fågelvingar seglar vi
som ett brott mot det som aldrig drabbas
som ett brott i en hög ton där du viskar till en kropp
som en distans alldeles intill gatlyktan gatlyktans
förbannade sken på nattbilden
på dig tror jag mitt i den blänkande svärtan
och det låter inte klokt men jag har sett mig själv
växa låter högt som en gran fallen uppåt


Tidigare publicerad i tidskriften Nya Argus (2005:7). Längre essä om Ernst Jünger i boken agere contra, Hägglunds bokförlag


Copyright©Bo I. Cavefors 2005.