17.2.06

ATT SKÖRDA MARKENS GRÖDA. KNUT HAMSUN

Bo I. Cavefors
ATT SÅ OCH SKÖRDA MARKENS GRÖDA


Böcker:
Knut Hamsun På igenvuxna stigar. Översättning av Einar Thermaenius. Bonniers 1996
Per Olov Enquist Hamsun. En filmberättelse. Norstedts 1996

Knut Hamsuns fantastiska förklaringspamflett På igenvuxna stigar, som gavs ut efter landsförräderiprocessen och strax innan författaren fann det godtagbart att äntligen dö, är ett av samtidens märkligaste dokument om mänsklig storhet.
I Norge har det under efterkrigstiden ofta och lidelsefullt debatterats kring Hamsuns "öde", om hans förmenta "landsförräderi". I samband med Jan Troells film utifrån Hamsuns På igenvuxna stigar, publicerades dels en ny upplaga av boken, samt Per Olov Enquists Hamsun. En filmberättelse.
Saktmodig men i själen obruten skildrar Hamsun i sitt livs sista bok Golgatavandringen från gården Nørholm till mentalsjukhus, ålderdomshem och rättssal innan han kan återvända till gården och förenas med hustrun Marie.


På igenvuxna stigar är ingen tragisk bok, utan det avklarnade förnuftets sammanfattning av ett liv präglat av brinnande livsvilja, men förmörkat och komplicerat av andras turbulenta politiska aktiviteter. Enquist talar i sin bok om "tragedin Hamsun". Jag har svårt att se det så. Detta långa liv bestod dock i huvudsak - och vid aftonsången - av framgångar, inte endast för Hamsun utan även för Norge, det agrart ödsliga land han älskade. Det är självklart att en man som Hamsun, som i Markens gröda talar om Isak som en man som är "som en klippa", som är "ett med naturen", en natur där människor och natur inte "bombarderar" varandra, inte "konkurrerar" utan "går tillsammans" från "släkte till släkte" - det är "detta som menas med det eviga livet" - att en sådan man också har den inre styrkan att stå emot pöbelns rop på stening och segrarnas anklagelser för landsförräderi.

Naturligtvis var Hamsun ingen landsförrädare. Det var ej heller Ezra Pound eller Louise-Ferdinand Céline. Om W.B.Yeats skrev Per-Johan (Nilsson-)Wilhelmsson i en essä (Svarta Fanor, 12-13/1996)
, att irländaren från det ensliga Thoor Ballylee med "ett klart lysande intellekt antecknar och undersöker den nya världsordning han ofrivilligt ingår i". Detta gäller även för Pound när han skriver Sånger från Pisa och för Hamsun när han skriver På igenvuxna stigar. Som Yeats formulerar Hamsun en handlingsfilosofi och som Pound och Céline tar han konsekvenserna av sitt handlande. Författare och verk är oskiljaktiga storheter. Även poeter tar, frivilligt eller ofrivilligt, politiska risker.

Det intressanta filosofiska och praktiskt-politiska spörsmålet blir då: vem är den verklige förrädaren, åklagaren eller den åtalade? De författare, som Thomas Mann, och andra intellektuella, som i sak och decennierna igenom står för samma ideal som Pound, Céline och Hamsun, men som är tillräckligt flexibla för att i tid upptäcka faran när idéerna missbrukas av andra, och snabbt räddar sig över till segrarsidan, eller de konsekventa stoiker som inväntar apokalypsen, mer eller mindre medvetet medvetna om att de, när krigets inferno slocknat, när de överlevt ideologiernas skärseld och härdat ut i motståndarnas helveten, går styrka och stärkta och renade ut ur eldprovet, med förnyad skaparkraft och, vad viktigare är, med större kännedom om människorna och världen. Hamsun konstaterar: "I min ålders höst var jag häktad. Nå, skulle det ske måste det ske innan jag dog".

Detta må kallas naivt. Det är, med säkerhet, heroiskt. Efter kriget, i väntan på sinnesundersökning och rättegång, går Hamsun "och tittar" på stora ekar, han "läser, driver omkring och lägger patiens".

Hamsuns På igenvuxna stigar är en lysande bok, inte som "försvarsskrift", därför att något "försvarstal" skänker Hamsun inte sina fiender. Hamsun försvarar aldrig sitt agerande, hymnerna till Hitler, förtroendet för Quisling, tron på ett förenat Nazieuropa där Norge skulle ingå som en av de värdefullare juvelerna med sina fjäll och fjordar, med sitt bondeblod och enkla kamratskap. Varför skulle han skämmas för denna önskedröm därför att det visade sig att människor och politiska rörelser han inte hade kontroll över, missbrukade drömmarna och förvandlade dem till mardrömmar. Eller som Hamsun säger till domaren: om hundra år är vi alla glömda, då är "till och med denna ärade rätt glömd, totalt glömd", ja, hela "vårt öde är glömt".


Hamsun menar sig vara tillräckligt gammal för att veta "vad som är rätt och orätt". Ur denna patriarkala vetskap om gott och ont formas ljusa drömmar och Hamsun tvivlar aldrig ett ögonblick på att när allt förgängligt är glömt och dött, lever dessa drömmar vidare. Det är meningslöst att utifrån en så djup förtröstan - ja, just förtröstan - på att människan och den nutidshistoria hon skapar, är ett snabbt förbiilande ögonblick av strid och skönhet, av ondska och kärlek, tala om landsförräderi. Det är inte det det handlar om.

"Och jag har surrat min galosch med ena skosnöret", skriver Hamsun sommaren 1946, sedan han länge och väl funderat om han ska laga galoscherna då eller vänta tills höstlöven faller. Hamsun var en praktisk man, sedan barndomen van att hugga i. Hos honom finns ingen stugsittarromantik om författarens kall som intellektuell guru. Förmodligen är det därför hans romaner andas samma friskhet, samma grönska, vid varje omläsning. Det finns sålunda inga påtagliga "fakta i tragedin Hamsun", som Enquist menar att det gör. Dessutom: vad vet vi, egentligen, om den andra "Hamsun-tragedin", den livslånga konflikten mellan författaren och hustrun, Marie? Trots klåfingriga psykoanalytiker, trots djupsinniga litteraturteoretiker och trots långfingrade sensationsjournalister.

Livsstriden mellan makarna Hamsun lär oss att vi aldrig kan veta någonting om andra människors djupa och sanna relationer. Det är denna gemenskap, ogenomtränglig som djup mystik, som fascinerar Enquist när han rekapitulerar storyn Knut Hamsun. Filmberättelsen tonar ut i att denna stormarnas och skeppsbrottens kärlek övergår och slutar i avstillnad förståelse och ömhet. "Hon satte sig vid hans sida. Han tog hennes hand. Så satt de en stund. Sedan sa han: Du blev borta länge, Marie. På hela den tiden har jag inte haft andra att tala med än Gud". Det låter patetiskt, men det är vackert.

Istället för att i det oändliga älta "tragedin Hamsun" och tala om "landsförrädaren Hamsun", bör fokus sättas på kärleksstoryn Hamsun, ett av förra seklets stora dramer om hat och kärlek, om dominans och underkastelse, om tvånget till frihet och om tvånget att härda ut, därför att kärleken gärna regerar med piska och kyssar. Det är i det dramat vi finner Knut Hamsun och hans Marie. Deras ömkliga hat och deras stora kärlek är inte inskränkt och smusslande som hos Ibsen och Strindberg, utan storvulen, vacker och förhäxande som den norska natur som fostrat dem båda.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 22.4.1996. Här något aktualiserad.


3 comments:

lars said...

ville bara säga att det var kul att läsa nat om Hamsun, en av mina favoritförfattare - och framforallt trevligt med cavefors pa internet!

kommer ihag att jag hittade Nietzsche och Sture Dahlström utgivna pa Cavefors Förlag pa mitt lokala bibliotek i mina tonar, när jag borjade intressera mig for sana grejer... du fortjänar ett stort tack för din kulturgärning.

Bo I. Cavefors said...

...tack för det!

Freedom for Gotia said...

skrev just lite om Hamsun...googlade lite och fann din spännande artikel som vi länkar till

"På igenväxta stigar" - säljer du den?

känner du till nåt om vilka danska bokförläggare som är bra och som vill läsa svenska manuskript?