1.2.06

MOHAMED OMAR / CAVEFORS ESSÄER

MOHAMED OM ANARKEN

Upsala Nya Tidning, 24.1.2006


Mohamed Omar

Medryckande essäer av anarken Cavefors

Bo Cavefors Svarta Fanor - Valpen möter Othello (Johan Hammarströms förlag, 2006)

Ignazio Silone (1900-1978) var en gång i tiden en omtyckt katolsk proletärförfattare från landsbygden utanför Rom. Förutom sitt skrivande var han politisk aktivist. På 20-talet torteras brodern till döds i fascisternas fängelse. Själv klarar han livhanken. I hans böcker förenar han urkristendom med socialism. De är numera sällsynta på biblioteken. I en citatsamling fann jag däremot det här: "Våra dagars kättare är morgondagens renläriga."

Bo Cavefors är en av våra dagars kättare. Men idag bränns de inte på bål eller dränks. Det vore alltför primitivt. Idag tystas de ner. Ignoreras.


Det har inte alltid varit så. Cavefors har hunnit med att befinna sig både i hetluften och i rampljuset. Men tiderna förändras och de intellektuella konjunkturerna fluktuerar. Mest känd är han väl för sin stora kulturgärning som legendarisk bokförläggare under mer än femtio år. Han är ett stycke levande svensk kulturhistoria. Utan honom skulle vi inte ha haft Ezra Pound´s essäer på vårt språk. Inte heller Pasolini.

Förläggaren Cavefors förtjänst var att han inte brydde sig ett dugg om den politiska korrektheten. Det kommer kommande generationer att tacka honom för. Det politiskt korrekta är kortlivat. Modefjärilar som fladdrar runt en årstid och sen är de borta. Det inkorrekta har en tendens att överleva längre.

På 90-talet gav han ut Svarta Fanor, en katolsk tidskrift för politik och kultur. En vackert designad trycksak i svartvitt. Han klippte och klistrade ihop allt själv. I utrymmena mellan textspalterna placerade han sina underbara bilder. Suggestiva och stämningsfyllda foton. Det historiskt dokumentära mixades med det nutida konstnärliga.

Han stod själv för det mesta materialet, men där förekommer också artiklar av den unge dekadente officeren Eugén Pihl och Malmöpoeten Per-Johan Nilsson, hyllad av undergroundeliten för sina diktsviter tillägnade Ernst Jünger. Statsvetaren Johan Tralau, nyligen uppmärksammad för sina avslöjanden av Fi-Tinas plagierande, medverkade flitigt med ditt och datt.

Den enda gemensamma nämnaren var kanske den politiska inkorrektheten. Cavefors har beskyllts för allt från vänsterextremism (hemlig sympati för Baader-Meinhof) och revolutionär radikalkonservatism. Han är svårplacerad, liksom alla verkligt betydande personligheter. I sin livsstil liknar han anarken. I den järnkorsdekorerade skyttegravsveteranen Ernst Jüngers efterföljd. Soldatsocialism.

Troligare är dock att ingen av dessa ytliga beteckningar har relevans för Cavefors. Det innersta varat, sexualiteten, extasen och smärtan är viktigare. Men framför allt, för katoliken Cavefors är det Kristus Jesus sår, blod och lidande, som är varats innersta mysterium.

Nu har texterna från den avantgardistiska, undersköna och undergrävande tidskriften Svarta Fanor samlats i bokform. Fem stycken har det blivit hitintills. Valpen möter Othello är den senaste i serien. Texterna är uppfräschade och även en del nytt har tillkommit.

Cavefors tar upp sexualiteten hos bögarna Thomas och Klaus Mann. Klaus Manns dagböcker handlar om hans "lust till undergång". Och om kärleken till den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin randiga sjömansblus. Och i New York den italienske pojken Ury, brun och härlig. Där finns också Bonzo från 20-talets Berlin. Och Nico, Fritz och den plågsamt åtrådde Tomaski. Klaus Mann dövar ångesten med hasch, opium, morfin och ett mischmasch tabletter. Men till slut står han inte ut längre och väljer döden.

Novalis musa och trolovade var den tolvåriga flickan Sophie von Kühn, "Sophie sey mein Schuz Geist". Hon gick bort vid 15 års ålder och bröllopet blev aldrig av. Skalden vakade troget vid dödsbädden. Ur en sexualitet som vi skulle benämna pedofili flödade den romantiska poesin.
Cavefors skriver också om bögen Nietzsches innersta drivkrafter. Om hans resa till den sicilianska staden Taormina, belägen på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna: "Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien." Han tillägger: "I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska."


Från utflykten härstammar troligen också filosofens syfilis. Inte från en bordell i Köln eller Leipzig som hans oförstående syster Elisabeth vill få oss att tro. Systern var rent av kriminell i sitt brännande av brev och manuskript. Allt för att mörklägga bögen Nietzsche.

På bokens omslag är pojken Cavefors avbildad i en uniformsliknande skjorta, sidbena och en vemodig men undflyende blick. Smått arrogant. Han ser på oss, men fäster sig inte vid synen. Han kommer att växa upp, lyfta sin lans och dra iväg som forna tiders samurajer. Eller som sin barndomshjälte Rommel. Hurtig, fräck, och olydig. Det vi betraktar är en Övermänniska. Om än i en ung valps spensliga kropp, outvecklad.

Cavefors är upphovsman till allt material i boken. Utom en enda uppsats av den brådmogne och briljante Lundastudenten Mårten Björk. I Barnet som anark gör han en kittlande och fantasifull djupanalys av pojken/anarken/övermänniskan Cavefors.

Cavefors essäer är skrivna med lätt hand. Korta meningar, inget pladder. Det är medryckande och inspirerande, blir aldrig tråkigt. Svart är hans färg. Svarta rosor, den svarta mannen Othello, svarta mässor och svarta prästkappor. Att läsa Svarta Fanor är att dricka en munfull av iskallt, uppfriskande vatten från en klar, men nattsvart källa.

Copyright©Mohamed Omar, Uppsala 2006

1 comment:

Kulturella fåror said...

Att Svarta Fanor renderar goda omdömen fårvånar mig icke, få trycksaker har idag den kvalitativa och inspirerande kraft som de signerade Cavefors. Denna betraktelse i recensionens klädedräkt värmer extra då det är en frisk fläkt som skrivit den, Mohamed Omars penna har verkligen förmågan att hitta rätt, den med.