JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

Bo I. Cavefors

JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

AIla känner Robespierre, Danton, Mirabeau, Marat, Barras, Hébert, Babeuf, Charlotte Corday, Madame Roland och Madame de Staël, men vem känner Marie Olympe?

Den 3 november 1793 giljotinerades journalisten Marie de Gouges på Place de la Révolution, Paris.

Marie Olympe föddes den 7 maj 1748 i södra Frankrike. Modern slaktarhustru och fadern Jean-Jacues Lefrane de Caix des Lisie et de Pompignan.

Marie Olympe i mycket unga år bortgift med en lika ung gesäll, som flyr fältet efter bröllopet sedan han avlat sonen Pierre. Marie Olympe reser till Paris. Tar steget från Femme galante till Femme de lettres. Femme galante tjänar goda pengar. Pengarna rinner snabbt undan när Femme de lettres skall betala tryckeriräkningarna.

År 1780 livnär sig i Paris 500 000 olikvärdiga medborgare, däribland 1 200 damfrisörskor samt 33 000 andra prostituerade, som grevinnan Du Barry, med namnet Jeanne Bécu före avancemanget till Ludvig XV:s mätress.

Marie Olympe lever upp till Simone de Beauvoirs sentens att ingen människa föds till kvinna utan blir det. Marie Olympe börjar sängvägen, blir journalist och slutar på schavotten.

Den 6 november 1788 ger Marie Olympe ut sin första socialpolitiska pamflett, Brev till folket eller ett projekt om en patriotisk kassa. 1789 publicerar Marie Olympe ytterligare tolv artiklar och inlägg i samhällsdebatten och utvecklas till revolutionskrönikör. Alltid med där något händer. När generalständerna börjar sitt möte i Versailles den 5 maj har hon fattat posto på Hôtel des Menue plaisirs.

Pamfletterna trycks i ett par tusen exemplar. Såväl hovet och revolutionsledarna anser att Marie Olympe bör hålla sig till kärlek och strunta i politik. "Hade deras råd låtit övertygande hade jag följt det", svarade Marie Olympe.

Marie Olympe skiljer ut sig från andra franska revolutionskvinnor, som Théorigne de Méricourt, Claire "Rose" Lacombe, haronessan Etta Palm d'Aelders, Madame Roland, Charlotte Corday, Lucille Desmoulins och Dantons båda blodtörstiga fruar, bland annat därigenom att hon med största sannolikhet aldrig hållit ett mördande vapen i sina händer. Marie Olympe är emot varje form av våld.
Marie Olympes enda vapen är fjäderpennan och tidningspappret. Mer än de andra revolutionsdöttrarna är Marie Olympe förtrogen med konsten hur opinion dresseras. l dag vet vi vad Marie Olympe visste redan då, att franska revolutionen i hög grad var ett propaganda- och inforrnationskrig. I januari 1789 publiceras i Paris 17 tidningar, i juli startas 29, i augusti 26 och i september ytterligare 19. Några når upplagor på 200 00O exemplar.

Marie Olympes Déclaration des Droits de la Femme et de la Citoyenne är inget feministiskt läroprogram. Däremot ett realistiskt feministiskt initiativ. Skribenten menar att också kvinnor "är väl förtrogna med gift och kniv". Det finns endast en utväg ur patriarkatets mörker, skriver Marie Olympe, och det är att kvinnor deltar på lika villkor i männens alla verksamheter: "Har kvinnan rätt till schavotten bör hon också ha rätt till talartribunen".

Marie Olympes deklaration om kvinnans likställdhet med mannen möter inget motstånd. Varken från revolutionärer eller sarnhällsbevarare. Deklarationen ignoreras. Tigs ihjäl. In i det sista kämpar Marie Olympe ensam.

Kungen försvann. Revolutionärerna stiftade snabbt reaktionära lagar: kvinnoklubbarna förbjöds och fyra dagar därefter mister Marie Olympe huvudet. Natten före avrättningen skriver denna märkliga journalist ett sista ödmjukt brev till sonen. Den 17 Brumaire år 11 (7 november 1793) undertecknar Pierre en "trosbekännelse" där han förklarar att han föraktar mammans pamfletter och artiklar, att revolutionstribunalens dödsdom är riktig, att han inte längre erkänner Marie Olympe de Gouges som sin mor, att han stryker denna kvinnas namn ur alla dokument samt att han skäms över att vara hennes son.

Källa: Paul Noack Olympe de Gouges,1748-1793. Kurtisane und Kämpferin für die Rechte der Frau, München 1992

Artikeln tidigare publicerad i Resumé, 1992:45. Här något renoverad

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2006