HÅLL BORGARFANAN HÖGT. THOMAS MANN I ZÜRICH

Bo I. Cavefors

HÅLL BORGARFANAN HÖGT
Thomas Mann i Zürich


Prominenser och författare från när och fjärran dyker upp vid Thomas Manns begravning i Kilchberg/Zürich i augusti 1955. DDR:s statsledning och författarkollegor uppvaktar med en enorm krans av nejlikor, gladiolus och dalior som fraktas till kyrkogården på "einem Spezialwagen". När delegationen skall baxa in kransen genom kyrkoporten visar sig nålsögat alltför trångt. Stefan Hermlin - själv tidigare emigrant i Zürich - föreslår att man trycker ihop kransen. Men begravningens entrepenörer protesterar.

Placeringen av representanter från de båda Tyskland, BRD respektive DDR, ställer till problem. Vilka skall sitta främst i kyrkan? Det löses genom att männen från kantonen Zürich intar hedersplatserna med herrarna från DDR och BRD till vänster respektive till höger bakom sig.
Thomas Manns hustru Katia gråter, "was vorher nie geschah und nie danach", sonen Golo Mann stärker sig med en spruta morfin och prästen talar, protestantiskt manligt och kärvt men föga upplyftande, utifrån Psaltarens nittionde psalm vers tio: "Vårt liv varar sjuttio eller åttio år [Thomas Mann dog strax efter åttioårskalasen], om det bliver långt; och då det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort". Martha Sierli-kvartetten spelar Beethovens stråkkvartett i B-dur, opus 130, den långsamma femte satsen och barytonen Heinz Rehfuss sjunger "O Tod, wie bitter bist du".

Thomas Sprecher, född 1957, jurist och litteraturhistoriker i Zürich, skrev 1992 en långtråkig men kanske just därför märklig bok om Thomas Manns år i Zürich (Thomas Mann in Zürich, NZZ, Zürich/Wilhelm Fink Verlag, München. 337 s., inb.). Tiden från Hitlers maktövertagande 1933 till den store författarens död 1955 är ett par sällsynt virriga decennier för familjen Mann. Överhuvudets svårighet, eller ovilja, att bestämma sig når tidigare sällan överträffade osannolika höjder. Skall man lämna Tyskland eller inte? Flytta till Schweiz? Skall man stanna i Schweiz eller flytta till Frankrike eller till Tessin eller till Bozen i norra Italien, eller någon annanstans? Eller, kanske, man skall flytta till USA?

Väl i USA uppkommer vid krigsslutet frågan om man skall stanna i USA eller återvända till Europa? Och om Europa, var i Europa? Väl i Europa blir frågan genast akut om man trots allt inte skall återvända till USA? Återkomna till USA: skall man återvända till Europa och om till Europa var i Europa? Tillbaks till Schweiz och om tillbaks till Schweiz var i Schweiz? Till Zürich eller till Tessin och närheten till Hermann Hesse? Eller till Genevè? Väl i Zürich, var i Zürich? I hus eller lägemhet? På den soliga sidan av Zürichsee eller på skuggsidan? Möblerat eller omöblerat? Hyra eller köpa? Bygga nytt eller köpa gammalt?

Tjugo år i Schweiz - från och till - sätter inga spår i Thomas Manns författarskap. Sprecher porträtterar ett antal vänner och fiender men av båda sorterna "gab es nicht viele". Kritikern Otto Balser förvaltar författarens schweiziska bankkonton, relationen till Bernard von Brentano slutar inför domstol med Weltwoche-utgivaren Manuel Gasser som ställföreträdande skampåle, bokförläggareparet Oprecht håller ut tills sista tåget avsignaliserats. Konflikten med kritikern Walter Muschg efterlämnar djupa ärr, i alla fall hos Muschg. Thomas Mann och Carl Gustav Jung träffas aldrig trots att de bor nära varandra.

Sprechers version av familjen Manns relationer till den förmögna författarinnan Annemarie Schwarzenbach - suicidbenägen och morfinist - ger intrycket att det är den senare som profiterar på förbindelsen. Alltför många andra vittnesmål talar om motsatsen, att Schwarzenbach till det yttersta utnyttjas av barnen Mann.

Förutom bostadsfrågan handlar det för Thomas Mann som vanligt om pengar och sjukdomssymptom. Zürich förvandlas till kurort med specialläkare, tandläkare, ischiasförståsigpåare och apotekare. Sonen Klaus Manns självmord strax före återresan till Europa, är ett snabbt övergående trauma: "det hade man i alla fall länge räknat med", konstaterar Sprecher. För övrigt handlar det om Thomas Manns sista - platoniska - kärlek, kyparen Franz Westermeier på Grand Hotel Dolder, om bilinköp (med historisk tillbakablick på tidigare bilinköp), om fester, utmärkelser och banktillgodohavanden i bl.a. USA, Spanien, Schweiz och Tyskland (Carl Schmitt skriver i sitt Glossarium: "Wunder der D-Mark: Thomas Mann erscheint wieder in Deutschland").

Livet ut förblir Thomas Mann sin faders värdige son: den lübeckska spannmålshandlaremoralen sitter djupt i generna och skyddar mot såväl omvärldens yttre som själens inre tryck. Dagböckerna ger otaliga bevis på att författaren plågas av demoner, men det gäller att hålla borgarfanan högt. Försöken att pråla med en snygg fasad mot omvärlden och den inre viljan att leva i en annan verklighet korsas; och befruktningen visar sig verksam. Reslutatet är ett av förra århundradets psykologiskt mest komplicerade författarskap. Distansen till Jung var säkerligen inte oavsiktlig.
Erika och Klaus Mann flyr denna värld fylld av dubbelmoral, men misslyckas naturligtvis. Golo Mann inordnar sig och överlever. Äventyret Familjen Mann är en tragedi i klassisk tappning. Detta beskrivs oskuldsfullt av den aningslöse Thomas Sprecher.

Artikeln tidigare publicerad i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 28.12.1992.

Copyright©Bo I.Cavefors, 1992, 2006