NYA RIKETS AVANT-GARDE / KINA

Bo I. Cavefors

MÄSTAREN MAO OCH DEN ROSA KONSTEN
eller
RORSMANNENS PERSIKOR

Karen Smith NINE LIVES
The Birth of Avant-Garde Art in New China
Limp bound with round spine
464 pages, color images throughout19 x 24.5 cm
Euro 42.50 / CHF 64.00 / £ 24.95 / US $ 45.00
ISBN 3-03939-036-8
Scalo Verlag, Zürich

När jesuiten Matteo Ricci (1552-1610) anlände till Kina för att missionera insåg han snart att korståg inte var rätt modell att i Mittens Rike sprida kristna läror. Ricci fortsatte därför utveckla ordensbrodern, jesuiten Francisco de Xaviers (1506- död på en ö utanför Kinas kust 1556, under resa från Japan till fastlandet) idéer om inkulturation, det vill säga, kort sammanfattat, att man bör ta seden dit man kommer, dock utan att göra avkall på den egna trosuppfattningen. På så sätt skapar den nyanlände respekt såväl för sin tro som för dess förespråkare.

I rapporterna hem till Rom beskriver Ricci ingående det kinesiska samhället, kinesisk vetenskap, litteratur, andlighet, traditioner, moralfrågor, såväl bland vanligt folk som hos adeln och inom kejsardynastin. Riccis depescher från Kina är, om möjligt, än mer detaljrika än Xaviers från Japan. Bland informationsflödet från Ricci finner man en hel del om kinesisk sexualitet. För 1500-talsmänniskan Ricci var det ingen överraskning att även i Kina finna stor acceptans för kärlek och sexuella relationer mellan män och mellan pojkar och män. Sanningen är att i Kina praktiserades homosexualitet så allmänt och offentligt långt in på 1800-talet att brittiska officerare som stationerades i brittiska enklaver inom kinesiske kejsarens maktsfär äntligen fann möjlighet leva som de önskade och därför anställde/hade i sitt sällskap en söt och välklädd pojke, någonstans mellan fjorton och arton år.

Det kristna västerlandets och, inte minst, buddismens, inflytande från mitten av 1800-talet, förändrade totalt bilden av ett Kina med öppet praktiserad homosexualitet. Den olycksaliga franska revolutionens gripklor om människors frihet fick förödande verkan också långt bortom Paris portar. När sedan, dessutom, läkarkåren började psykologisera och diagnosticera kärleken man till man som sjukdom under beteckningen homosexualitet, förändrades verkligheten totalt. Också i Kina.

Historiken Edward Gibbon (1737-1794) konstaterade att av fjorton romerska imperiekejsare var endast en (1) heterosexuell. De andra tretton var bi- eller homosexuella. Tillståndet var detsamma i Kina, där man också i regentlängderna noga noterade kejsarnas sängkamrater och ser statsöverhuvudet och hans älskade som ett officiellt par, tex kejsaren Gao (206-195 fKr) och hans älskare Jiru, kejsaren Hui (194-188 fKr) med Hongru, kejsaren Wen (179-141 fKr) som hade fyrkant med Deng Tong, Zhao Tan och Beigong Bozi, kejsaren Cheng (32-7 fKr.) som föredrog trekant med Zhang Fang och Chunyu Zhang, osv. Det fortsatte på samma sätt sedan vår egen tideräkning eKr. skruvats igång, med Pei Kai (237-291), Zhang Hanbian (265-420) med älskaren Zhou Ziaoshi, Xizong (874-889) med pojken Zhang Langgou, osv osv osv, fram till den siste regerande kejsaren (av Manchuriet) Pu Yi. (Det finns faktiskt än idag en kejsare av Kina, i exil.)

Åtskilliga av dessa kejsarfavoriter var vetenskapsmän, högt bildade och de skrev, naturligtvis, dikter. (Det tycks vara en förbannelse för kineser, detta att skriva dikter.) Som Ruan Ji (210-263), älskare till kejsaren Xi Kang. I en samling kärlekspoesi med klar homosexuell inriktning skriver Ruan Ji:

Förr i tiden fanns det många söta pojkar -
Som Ling och Long Yang.
Unga persikor och plommonblommor
Som lyste av brännande eld.
Älskliga som nio vårar;
Smidiga kvistar böjda av höstens frost.

Den här bakgrunden är viktig om man orkar förstå den konst i dagens Kina som är homosexuellt inspirerad. Konstnärerna knyter an till ett tema som under etthundrafemtio år varit portförbjudet, först av modernismens företrädare och därefter av de revolutionära makthavarna bakom murarna till den förbjudna staden. Etthundrafemtio år, en droppe i historiens hav. Västerländsk vetenskap, inte minst den medicinska, modernismen, fundamentalistiska trosläror (religiösa och politiska), liberalismen och Karl Marx och hans ism strävade målmedvetet mot ett likriktat samhälle bestående av heterosexuella kärnfamiljer, lätta att lagföra, identifiera och hålla under uppsikt. I rigida politiska system leder detta till förföljelse och förakt av de som bryter det heterosexuella mönster som är nödvändigt för det påbjudna samhällets bestånd.

I Kina har en uppluckring av den perfida betoningen av heterosexualitet som normaltillstånd börjat brytas upp under de båda senaste decennierna, samtidigt som man, häpnadsväckande nog, kan märka en alltmer utbredd homofobi i västerlandet.

I boken Nine Lives. The Birth of Avant-Garde Art in New China av Karen Smith, brittisk historiker som levt i Kina sedan 1992, beskrivs och analyseras nio framstående och lagom intressanta kinesiska konstnärer, alla kända också i västvärlden. Man kan förmoda att det finns en hel mängd konstnärer av samma eller intressantare kaliber, men som av skilda skäl aldrig bjudits in till Venedig, New York och London. Förmodligen finns det dessutom ett antal betydligt radikalare konstnärer än de i boken behandlade, men som av just den anledningen tvingas hålla sig på mattan på hemmaplan och som inte anses representativa och belevade nog att visas upp på internationella jippon.

De nio konstnärer Karen Smith skriver om är: Wang Guangyi, Geng Jianyi, Fang Lijun, Du Gexin, Li Shan, Zhang Xiaogang, Xu Bing, Zhang Peili och Wang Jianwei, och de tillhör alla avantgardet, om man ser begrebbet avant-garde snävt. Naturligtvis har de alla varit dissidenter, mer eller mindre, under en period av sitt liv, några kommer från samhällsklasser (småjordbrukare, tex) som förföljdes under Det Stora Språngets årtionde. Flertalet växte upp i provinsen. Å andra sidan är provinsen och inte stadskärnorna i Peking och Shanghai det verkliga City i Kina. Från provinsen kom och kommer såväl andliga gurus, som upprorsledare och skapare av nya kejsardynastier. Några av det nutida Kinas framgångsrika konstnärer, som Fang Lijun (född 1963), försörjde sig i ungdomen på att rita/måla affischer på Partiets beställning. Fang Lijun presenteras i Smiths bok under den passande rubriken Swim or Sink. Association: Rorsmannens medieeleganta simning över Den Stora Floden när det började kärva till sig på idolplanet.

I Smiths bok bekantas man med videokonstnärer, konstnärer som gör artists books, som skapar installationer och som framträder som performanceaktörer, men det är i allmänhet inte något specifikt kinesiskt i det de producerar. Konstnärernas framgångar i Europa, Japan och USA är ofta mer remarkabla där/här än i hemlandet. Exotism. Å andra sidan är detta den allmänna tendensen runtom i konstvärlden. Allt färre konstverk bär ett visst lands specifika prägel. Samtidigt som nutidskonsten, till skillnad från litteratur och teater, förmår att i sig integrera element från andra konstarter, litteratur, dans, teater, film, video, musik, osv, blir den som konstform alltmer enhetlig, dvs internationell. Det förefaller vara egalt för konstnären om hon/han bor i Peking, New York eller Malmö. Personligen ser jag detta som positivt. När västerländsk teater totalt stelnat i former byggda på förlegad psykologi och manierad stilteater och när litteraturen fastnat i former som redan Dostojevskij, Pound och Musil ansåg föråldrade och omöjliga att bygga vidare på, kan man inte annat än gråta glädjetårar över konstvärldens förmåga att bryta de traditionella mönstren, att befria sig från den konstnärliga, kreativa och intellektuella isoleringen.

Åter till det kinesiska avant-gardet… Den i de nios gäng som, under rubriken Nowhere Without Mao, mest sticker ut hakan, är Li Shan. Född under 1940-talet specialiserade han sig tidigt som porträttmålare. Framför allt gjorde Li Shan, i traditionell och idealiserande kulturrevolutionsstil, en rad propagandaporträtt med Mao. Mycket uppskattade. I början av 1990-talet producerade Li Shan politisk popkonst, men växlade snabbt spår till att, sedan Mao-eran definitivt var överstånden, …till att måla fjärilar! Ett återvändande till ett klassiskt kinesiskt Arkadien som förmodligen kändes befriande efter alla hårda och partipolitiska kaderår. Fjärilarna kombinerades så småningom med porträtt av/med män. Det hela fick en ton av mystik, eller kanske snarare av något förbjudet och främmande men dock så välbekant. Li Shan som in i märgen kände turerna och konstgreppen i modern kinesisk ikonografi (Mao-porträtten) blev plötsligt en farlig konstnär. Han överförde ikonografin till homosexuellt antydande motiv, en soldat (1994) eller Mao (1990) med en blomma i mungipan, eller i målningen med Mao och konstnären (1994) där de håller var sin blomma i handen. Må tusen blommor blomma.

I Karen Smiths översättning till engelska kallas Li Shans konst från den här perioden för Rouge art. Ett mer adekvat och naturligare namn vore Pink art, den rosa konsten. Li Shans konst är i sanning inte röd i politisk bemärkelse, däremot använder han genomgående den rosa nyans man traditionellt förknippar med fjolligt bögeri, till skillnad från det svarta som tecken för sado-masochistiskt bögeri. Motiven med soldater, Rorsmannen Mao, konstnären själv, fjärilar och blommor utvecklades av Li Shan under 1990-talet till målningar med klart uttalad homosexualitet, vackra nakna män med stora pulserande kukar som växer till Priapospenisar, tudelas och vilar i mannens händer (Rouge B, 1991) medan sperman förvandlas till vita blommor. Rouge C (1991) visar konstnären och en annan naken man. Summan av detta sökande efter den egna homosexuella identiteten, resulterar i Li Shans självporträtt från 2003, där konstnären vänder ryggen till, visar en klart markerad stjärt och fladdrar iväg med hjälp av fjärilsvingar på ryggen.

De gator i Peking där män och vackra pojkar bjöd på sig själva och som Matteo Ricci skriver om i breven hem till ordensledningen och till Påven i Rom, finns förmodligen ej mer, men förhoppningsvis finns det i de skumma kvarteren i Shanghai eller någonstans ute i den oändliga provinsen konstnärer som är mer avant-garde och mer kontroversiella, subversiva, än de nio etablissemangslejon som presenteras i Karen Smiths för övrigt högst förträffliga bok med gedigna porträtt och analyser och som dessutom är överväldigande generöst illustrerad.


Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006