GATPOJKAR OCH GENTLEMEN

Bo I. Cavefors
GATPOJKAR OCH GENTLEMEN

Robert Franks båda fotografier (ur boken London / Wales), som är tagna 1952, påminner mig om när jag kom till London mot slutet av 1940-talet: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City, områdena kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt åtgångna. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n, men nästan helt befriat från Hitlers raseri. London hade bombats sönder och samman av Hitlers piloter några år tidigare, andra världskriget. Contra: rikedomen med Bentley och RR och bibliotek och konst och lakejer och klubbar och middagar. Dessa fascinerande motsättningar i villkor och attityder präglar Franks bilder. Jag, tolvåringen från Malmö, möter sådana motsättningar med förundran och öppet sinne, och med skräck. Redan efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat inresevisum, vad jag skall sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv. Vad vill Frank säga med dessa fotografier? Har Frank ett budskap? Är fotografierna tidsbundna eller tidsöverskridande, är männen på Franks bilder hemtama i såväl Churchills och Attlees som i Blairs London? Måste en fotograf vilja något annat än att reflektera verkligheten? Knappast. Jo, men…, möjligen, kanske ändå, Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar han in blanco, utan kommentarer, utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera fattigdomen. Just därför blir fotografierna slagkraftiga bilder som starkt påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Bilden med bankiren: snabbt, utan att se sig om, med blicken bortom den skit han tvingas röra vid med sina välpolerade skor, hårdrullat paraply, skyndar han över gatan in i finanskvarteren med de gedigna husfasaderna och tunga portarna, in mot räddningen i det spartanskt möblerade kontoret, ett skrivbord och en svängstol, ett dokumentskåp, en témugg, isvindar genom det dragiga fönster. Portvakten också han i hög hatt, handskar, diskret, mycket muskler i den stabbiga kroppen. Är den rakryggade mannen en vad som i Sverige brukar kallas för "engelsk gentleman"? Nej, engelsk gentleman är något annat. Nej. Kläderna, hatten och paraplyet är en yrkesuniform, inget klassmärke, inget tecken på gott eller ont, just därför så användbart för att skapa anonymitet. Hög hatt, som mannen på Franks fotografi, men vanligare en billycock på huvudet. Billycock, det vill säga "gatpojkskuk", är kanske exakt det som dessa uniformsklädda tjänstemän är som allra mest rädda för, rubbar självförtroendet, skapar rädsla för det som citymannen och gatpojken kan ha gemensamt. Pojken på det andra fotografiet: också han klädd i uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud: Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Ingenting mer än att Mayfairpojkens kortbyxor räcker ner till knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från miljoner skorstenar. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda avklippta långbyxor. Varför är pojkens kortbyxor för korta? Skrattretande. Pappan använde byxorna till dess byxknäna var uppslitna. Men cigaretten finns där, i pojkens hand, han har, jag svär, ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan, upplockade från gatan. Han röker cigaretten med nonchalans. Snyggt. London är, faktiskt, inte vilken stad som helst. Och han, pojken, är Londonbo. Egenvärde. Kroppsställningen avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad sysslar han med när han inte ställer upp framför Franks kamera? Hjälper kanske kolutköraren få upp säcken på ryggen innan denne tömmer kolet i luckan som finns i skärningen mellan husvägg och trottoar. Eller springjobb i hamnen eller på någon av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig, säljer vad som finns under de avklippta byxorna. Robert Frank, född 1924 i Zürich, sedan 1940-talet mestadels bosatt i USA, besökte London 1951-1952 och tog då en svit fotografier, däribland dessa två. Skälet till Londonvistelsen var att hälsa på Bill Brandt vars dokumentära fotografier han gillade. Franks Londonbilder är likvärdiga med Brassaïs fotografier från Paris nätter (1933) och André Kertész' fotografier från Paris under dagtid (1945). Alla tre: samma objektivitet som tvingar betraktaren till subjektivitet. När jag kom till London, några år innan Frank fotograferade bankiren och pojken, var det, bland så mycket annat som fångar uppmärksamheten hos en 12-åring, dessa motsättningar som fascinerade mig, redan när tåget kom till King's Cross Station, i tunnelbanan, på Victoria Station och på förortståget till skolan. Citymannens, bankirens, utåt sett tvärsäkra hållning. Stolt, ja, men varför? Osäkerhet? Skrämd, därför så snabba steg? Nej, absolut inte skrämd. Jag kunde inte fånga hans blick för att fråga vart jag var på väg: vilken tunnelbanelinje som gällde för att komma till Victoria Station. Sir, please. Citymannen befann sig någonstans långt bortom verkligheten, totalt absorberad av siffror och fjärran liggande lönsamheter. Franks bilder med Citymän är icke-kommunikativa, där finns ingen ögonkontakt mellan den avfotograferade och bildens betraktare. Valde Frank denna avvisande attityd eller tvingades han till den därför att det var omöjligt för honom att fånga männens ögon i kameralinsen? I Franks bilder med gruvarbetare från Wales och i hans bilder från London med gatpojkar, gatumusikanter och kolutkörare, finns alltid kommunikation mellan fotograf och avfotograferad, mellan den avfotograferade och betraktaren. Victoria Station: Pojkens blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med mina ögon frågade jag honom om jag skulle bli som han. Hans leende, inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som skilde oss åt. Skulle jag komma fram till min destinationsort, eller? Traumat förföljer mig än idag, nästan sextio år senare. När jag ser Franks fotografi med denna eller andra gatpojkar; när jag vaknar under natten efter att ha drömt drömmar om denna ankomst, blir jag het och svettig.

Robert Frank London / Wales
With an introduction by Philip Brookman
Hardcover with dust jacket, 128 pages, 20x24,5 cm
ISBN 3-908247-67-5
Scalo Verlag, Zürich 2003

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006