FROSTENSSON OCH "DOM"

Bo I. Cavefors
FROSTENSSON OCH "DOM"

Katarina Frostensson Berättelser från dom. Ill. av Marianne Engqvist, W&W, 1992.

Katarina Frostensson talar om en måne utan "blånad och flor" på den "rakade himlen". Detta är, bland annat, vad som möter "dom", när de "tysta går - - - över månbergets kam - - - i natten".

Månen som är "stinn av sin brånad" och som "dia" ur "köldspenens pil" är naturligtvis lika litet som "månbergets kam" eller "salen" i huset, ellr den "rakade himlen", endast naturupplevelser av himlen och månen som välver sig över berget och huset, utan också en bild av kvinnan - av moder jord, om man så vill - - som våldtas av "dvärgfolket" som gläfser och skallar och " - Ä, allt lika rävar".

Vad är "dom" frågar författarinnan i Förordet och svarar "Allt och ingenting". Alltså: "dom" är inte endast dem utan också dom, domina, domus och dom i betydelsen katedral, det sig över allt skuggande komplexet av väntan, saknad, drömmar och mardrömmar, det vill säga "huset som var Allt när man inte var ute -", en domocilium för alla dem som "dom" hälsar med glädjeropet "- Stig in i salen av himmel".

"Glans, sjö och damm. Gäck, driv och död. Älska, förråd och kom åter. Försvinn, kom igen. Var aldrig där -", skriver Katarina Frostensson i en av dessa bildningsberättelser om en tid som lider under trycket av slakt, kärlek och apokalypsstämningar.

Men för de andra, de som inte ser stjärnan glänsa över sjö och strand?

Frostensson är en tänkande diktarinna och som sådan tvingad att berätta sanningar, varje sanning som dyker upp i hennes huvud. Språket, dialekten, formuleras efter strikta regler och med klara associationer. "Stilla där, medan bröstbenet höjdes. Lugna där, medan blåsljuden kommo", när "dom" träder in i domen, i "salen" som skiner "av sig själv mer än nog", där "han vräkte sig upp, och högt över henne", då hon "simmade in" och önskade döda henne för att sedan ligga där "såsom översiggiven" innan "Hon välte sig upp, och högt över honom" och "simmade in" för att känna den "vita liljestjälken - - - ståndarens yttersta växt" då "vaxbarnet skapades" och båda "låg där. De dubbla. / Åtskilda".

Katarina Frostensson sjunger inte som fågeln sjunger, från gryning till afton, om solen skiner. Hennes rapporter med nyheter från verkligheter i världen är rusdrömda aningar, kokaliknande visioner från en trakt "höljd i dimma och dagg och ingen var ute".

Man kan se denna mästerliga prosa som ett poetiskt försök att förklara svåra, komplexa och kanske omöjliga samanhang, med några få ord. Författarinnan är väl förtrogen med språket och återger vad hon tänker och känner och vad som virvlar runt i hennes hjärna, men avgörande för textens filosofiska substans är om denna hermetiska prosadiktning kan förstås av läsaren. Det finns ingen anledning befara att uppmärksamma läsare inte kan följa Frostensson i hennes misstro på människans förmåga att ta steget "in i salen av himmel". Frostensson pantsätter inte sin själ hos filosofer och vishetslärare, vilket inte betyder att hon inte är främmande inför deras filosofer och vishetslärare, men hon vet att det också behövs annat till för att förklara varför "Åkerns bruna jord under sol" är sönderbränd, förtorkad. Frostensson bearbetar och förmedlar sin starka tro på språkets möjligheter, ordets kraft också i "landet av blyerts, av duvfjun", i landet som är "Svart. Strimmat som kinden -".

Varifrån har Frostensson denna tro på ordet? Från Brecht som förlitade sig på enkla slagord eller från japansk simplifiering? Knappast. Snarare står som förebild Bibelns mångtydigheter: "dom" kommer att "blekas av blixt". Dessa transcendentala inslag av religiöst-bibliska, ej med säkerhet judiskt-bibliska eller kristet-bibliska, perspektiv, blir tydliga när författarinnan talar om att "De byggde en bur av silver med järn till sin grund" till Joa, till "Joa, du moder", men att vandringen mot silverbrunnen med järngrund går "i sorgetakt".

Språket hos Katarina Frostenssons allvarsspråk är en språkspegel så tillvida att vad som filosofiskt förefaller vara naivt i själva verket är en literär metod som ger henne möjlighet att samtidigt visa ironi och distans till sitt eget budskap. Landet av blyerts är inte endast duvfjunt utan också "Orange" - kanske framför allt under "de glänsande åren", då det "fanns lejon" bakom "glänsande stänger".

Till kultiverade tider hör kultiverade öron som hör vad som sägs. Av dem är Katarina Frostensson beroende. När diktarinnan skriver om att hjärtat bör öppna sig för "inhemska Ting", hennes moraliskt-estetiska program, så är det en blandning av österländsk visdom och Eckharts efterlämnade mystik; poetisk upplysning i en okristlig tid, poetisk gnosis i "världens hörn, det doldaste landet i riket". Eller som Thomas Mann noterar i sin outslitliga dagbok natten mellan den 7 och 8 november 1918, sedan han skyndat hem efter en konsert, att evigheten gör honom "kvietistisk", att människan egentligen är främmande för politik. Samtidigt kommer Rainer Maria Rilke hem från en annan konsert - med "gamla och ännu äldre melodier" - och i bostaden väntar honom en bukett rosor från väninnan Ekse Hotop som plockat dem till diktaren därför att de gav henne "ein sanftes Gefühl von unberührter".

Samma känsla av utanförskap i den socialrealistiska verkligheten präglar Katarina Frostenssons upplevelser av "helheten", som är "liksom grånad". Trots känslan av utanförskap är Frostensson i hög grad politisk och politiskt aktiv när hon drömmer om "en svart-brun mull" och om drömmen "förbjuden att drömma". Detta är faktiskt revolutionärt i en tid då politiska ideologier, visioner och förhoppningar drunknar i floden av börsnoteringar, likvidationer, bonusdirektörer, arbetslöshet och svångremmar använda som galgrep.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen (13.11.1992, nr 46) och Barometern (1.10.1992). Här obetydligt renoverad.

Copyright Bo I. Cavefors, 1992, Malmö 2006