Illustration av Sarah Kirsch ur Spreu
Bo I. Cavefors
DÖDENS KRÅKOR
OCH MALMÖS NÄKTERGAL
Sarah Kirsch:
Schwingrasen, Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1991
Spreu, Steidl Verlag, Göttingen 1991
Erlkönigs Tochter, Gedichte. Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1991
1991 och 1992 publicerade Sarah Kirsch tre böcker. De båda först utgivna titlarna innehåller texter där författarinnan lyckas att i prosa koncentrera vad som i tredje boken, diktsamlingen Erlkönigs Tochter, förklaras på ett all yttre förklädnad avskalat språk, som skärpts i haikuform
Även i överförd bemärkelse handlar prosaböckerna om tvånget att resa bort och tvånget att återvända hem. I Erlkönigs Tochter är hemresan en bit av vägen mot apokalyps, död. I prosaböckerna Schwingrasen och Spreu återger Sarah Kirsch profant litterära landskap och det är uppenbart att författarinnan känner sig befriad poesins korsetterade begränsningar. Språkmusiken förvandlar prosa till poesi, livet och universum finns bak gärdsgårdarna kring några nordtyska kvadratmil. I Schwingrasens sagopastischer, med bröderna Grimm som faddrar, i svanflykt från äktenskap och verklighet, bort från verkligheten, hamnar författarinnan i en drömd tillvaro som blir öppnare och mer lättbegriplig i den andra prosaboken, Spreu, en synnerligen vacker produktion med Sarah Kirschs egna illustrationer i färg, collage och expressivt symbolistiska miniakvareller.
Sarah Kirsch har intalat sig en illusionslös syn på det jordiskt glädjerika. Det låter depressivt men tack vare ett utsökt språk och en orädd attityd till en omvärld som det krävs energi för att leva i och överleva, är författarinnans dikter i Erlkönigs Tochter inga apokalyptiska visioner trots allt tal om död, ångest, sorg och ensamhet. Dikterna präglas istället av sinnlighet och närhet, mörkret skingras av naturmystik och norrsken, av insikten att mylla, träd, buskar och blommor döljer en djupare innebörd, vissheten om en odödligare tillvaro än mänskligt liv. I den tidigare diktsamlingen, Schneewärme, skriver Sarah Kirsch om det lätta avskedet från en värld som finns kvar även sedan människan försvunnit in bland skuggorna. I naturen följer på dödens årstid, uppståndelse, nya skördar, ny grönska.
Trots kontrakt med naturen är Sarah Kirsch ingen av sagokungens döttrar och ingen romantiska poeters svärmiska musa, utan snarare den älskade till trollkarlen/kronhjorten som utan dödsrädsla, utan dödskänning, gör sig odödlig. Hedendom som motiv och verklighet pryder vägkanterna när Sarah Kirsch färdas i Portugal, Skottland, Irland, Danmark, Finland, Norge, på Östersjöns vattenlandskap. I Spreu talar Sarah Kirsch om att hon läser ”underbart rytmiska texter” av Ekelöf på färjan från Trawemünde till Trelleborg, och om Hillreproduktionerna på hotellrumsväggarna vid Lilla Torg i det Malmö där näktergalarna sjunger ”die Seele sich aussem / Leib…” (i Erlkönigs Tochter). På annan ort faller döda kråkor som svarta äpplen från träden. Döden skonar varken människor, djur eller växter. Sarah Kirsch skriver i den klassiska naturdiktningens tradition om metafysisk tröstlöshet så som den kan upplevas i ett Nordtyskland befolkat av imaginära demoner såväl i naturen som bakom småborgerliga lögnidyllers bomullsgardiner: ”…die Bezitser des Lichts bleben Gegenstand / Meine Sorge bis Ihre Lampe wieder / Erlicht”. Stormiga svarta nätter härskar över vinterträdgårdarna: ”Dröhnen und Brechen von Eis. Schwer / Lastet das Meer auf mir und dem Land”.
Vad oroar hjärtat i ett lantligt rum med tapeter med jägare och jagade djur? Klappar hjärtat av ängslan eller längtan? Jag vet, skriver Sarah Kirsch, att ”jag väntar på antingen dig eller döden”.
Det är kallare vindar än tidigare i dessa dikter av Sarah Kirsch. Bilderna är enklare, mer entydiga. Mot otrygg mångfald står naken längtan efter okomplicerad trygghet. Sarah Kirsch skriver naturlyrik om en natur som kämpar för sin överlevnad, i en tid då ”det är svårt att skriva”, i en verklighet där även Peter Handke söker stillheten och tystnaden i landskapet, vila i tröttheten under slåttern eller med örat tryckt tätt intill jukeboxen. Båda diktarna sökte tystnaden i larmet, lugnet i oron. Vägen hem blev vägen bort.Tidigare publicerad i Ord och Bild (1992:4). Här något aktualiserad.Copyright@Bo I. Cavefors, 1992, 2006
Sarah Kirsch har intalat sig en illusionslös syn på det jordiskt glädjerika. Det låter depressivt men tack vare ett utsökt språk och en orädd attityd till en omvärld som det krävs energi för att leva i och överleva, är författarinnans dikter i Erlkönigs Tochter inga apokalyptiska visioner trots allt tal om död, ångest, sorg och ensamhet. Dikterna präglas istället av sinnlighet och närhet, mörkret skingras av naturmystik och norrsken, av insikten att mylla, träd, buskar och blommor döljer en djupare innebörd, vissheten om en odödligare tillvaro än mänskligt liv. I den tidigare diktsamlingen, Schneewärme, skriver Sarah Kirsch om det lätta avskedet från en värld som finns kvar även sedan människan försvunnit in bland skuggorna. I naturen följer på dödens årstid, uppståndelse, nya skördar, ny grönska.
Trots kontrakt med naturen är Sarah Kirsch ingen av sagokungens döttrar och ingen romantiska poeters svärmiska musa, utan snarare den älskade till trollkarlen/kronhjorten som utan dödsrädsla, utan dödskänning, gör sig odödlig. Hedendom som motiv och verklighet pryder vägkanterna när Sarah Kirsch färdas i Portugal, Skottland, Irland, Danmark, Finland, Norge, på Östersjöns vattenlandskap. I Spreu talar Sarah Kirsch om att hon läser ”underbart rytmiska texter” av Ekelöf på färjan från Trawemünde till Trelleborg, och om Hillreproduktionerna på hotellrumsväggarna vid Lilla Torg i det Malmö där näktergalarna sjunger ”die Seele sich aussem / Leib…” (i Erlkönigs Tochter). På annan ort faller döda kråkor som svarta äpplen från träden. Döden skonar varken människor, djur eller växter. Sarah Kirsch skriver i den klassiska naturdiktningens tradition om metafysisk tröstlöshet så som den kan upplevas i ett Nordtyskland befolkat av imaginära demoner såväl i naturen som bakom småborgerliga lögnidyllers bomullsgardiner: ”…die Bezitser des Lichts bleben Gegenstand / Meine Sorge bis Ihre Lampe wieder / Erlicht”. Stormiga svarta nätter härskar över vinterträdgårdarna: ”Dröhnen und Brechen von Eis. Schwer / Lastet das Meer auf mir und dem Land”.
Vad oroar hjärtat i ett lantligt rum med tapeter med jägare och jagade djur? Klappar hjärtat av ängslan eller längtan? Jag vet, skriver Sarah Kirsch, att ”jag väntar på antingen dig eller döden”.
Det är kallare vindar än tidigare i dessa dikter av Sarah Kirsch. Bilderna är enklare, mer entydiga. Mot otrygg mångfald står naken längtan efter okomplicerad trygghet. Sarah Kirsch skriver naturlyrik om en natur som kämpar för sin överlevnad, i en tid då ”det är svårt att skriva”, i en verklighet där även Peter Handke söker stillheten och tystnaden i landskapet, vila i tröttheten under slåttern eller med örat tryckt tätt intill jukeboxen. Båda diktarna sökte tystnaden i larmet, lugnet i oron. Vägen hem blev vägen bort.Tidigare publicerad i Ord och Bild (1992:4). Här något aktualiserad.Copyright@Bo I. Cavefors, 1992, 2006
Posts
No comments:
Post a Comment