JIMI HENDRIX

Bo I. Cavefors
OSKULDENS SVÄRTA

Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om ”schwarze Milch der Frühe”. Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap. Därför och ej av nostalgiska skäl eller av romantiska skäl är Malcolm X, som legend och myt också idag ledstjärna ej endast för de svarta gettonas arbetslösa och gatugäng utan även för i alla fall några av de svarta nordamerikaner som ännu inte accepterat rollen som vit förortsmedelklass.

Malcolm X mördas 1965. Drygt fyrtio år senare är situationen för det svarta USA i stort sett densamma som på 1960-talet, bortsett från en del kosmetika som smetats över bilden. Även Malcolm X kunde läst juridik och konfirmerats som advokat och bingolottat sig fram till en säker plats bland svart bourgeoisie i Lansing för att med cocktailglas i näven utge sig som talesman för ”de lidande svarta massorna”. Men han gick en annan väg. Malcolm X var en bland miljontals landsortsnegrer som för att överleva moraliskt tvingades till storstadsamoralism. Slängd i slang, klädd i swingkostym, van vid sprit, cigaretter och droger. Han tog första och andra och tredje steget in i den värld där ”man aldrig kan lita på någon” utanför den käftknipande krets som då dompterades av Black Sammy, Bob Hulan, King Padmore, West Indian Archie, Sammy Sutenören och tjuven Jump-Steady.

Där Malcolm X fanns i Ordet fanns Jimi Hendrix i Budskapet om Kärlek, A Message of Love. Som pojke älskade han Robert Johnsons, Muddy Waters. Howlin’ Wolfs, Albert Kings och Slim Harpos bluesballader. När Jimi Hendrix trär på sig arméns välpressade uniform möter han Billy Cox, som senare tar plats som basist i Band of Gipsys. När Chas Chandler, Animals basist, ser och hör Hendrix på Café Wha (i N.Y.) – där han spelar under täcknamnet Jimmy James – presenterar han honom för Animalsmanagern Mike Jeffery, som begåvar det nya namnet med ett specialkontrakt med trettio procents provision mot normala femton procent. Samt sju procent på skivförsäljningen. MEN. Entrén till den kommersiella musikvärlden floppar. Hendrix har ingen aning om vad managern egentligen sysslar med. Pengarna kommer in, hanteras och försvinner någonstans men aldrig till Hendrix bankkonto. Livet ut förblir Hendrix en svart oskuld, en love-and-peace-maker som utnyttjas, hänsynslöst.

Få har satt så djupa spår i vår tids musik som Hendrix. Trots det krulliga håret som stod som en helgongloria runt skallen och påminde honom och oss om att han var overklig, inte därför att han var särskilt cool och en perfekt showman, nej, utan på grund av musiken han genomälskade i kombination med den exhibitionism han spelade med som när han i Monterey ligger på knä på scenen och tuggar i sig gitarrens solon OCH slickar gitarrhalsen. Det är kultoffer och symbolik, psykedelisk kokaprofetia som passade fint under skinnet på en kropp lika avskalad som Naomi Campbells. Hendrix medvetna rockmusik, förmågan förvandla själens inre bilder till färg, form och klang var en predikan om nya friheter och rättigheter. Hendrix regnbåge spände förhoppningarna från dröm till framtid.

Jimi Hendrix var en utomordentligt skicklig tekniker men också i den gestalten utpräglad känslomänniska. Ingen ekonom men en hjärtats betvingare som med utflykter i klanggalaxer levererade och försvarade bluesens puls. Med detta som cement skilde han ut sig från andra överstepräster i Psychedelic Age, som Pink Floyd och Jefferson Airplane, men Hendrix hade åtskilligt gemensamt med en man han aldrig träffade kropp till kropp, nämligen Ernst Jünger. Hendrix’ och Jüngers expressivitetsideal står i skön kontrast till det mesta av den simultationsteknik inom musik och litteratur, och dess nedkylda distans till liv och död, som drabbat mänskligheten efter deras alltför tidiga respektive självklara sena död.

Med Purple Haze, Woodo Child och Bold As Love revolutionerar Hendrix rockmusiken under Woodstockfestivalen, då han spelar med sextetten Gypsys, Sun and Rainbows innan han presenterar sig med trion Band of Gypsys, inkluderande Buddy Miles och basisten Billy Cox, samtidigt som han återvänder till jordigt soldränkt Rhythm’n Blues. Aldrig tidigare har en gitarrist så obarmhärtigt behandlat instrumentet som Hendrix då, i Machine Gun. Där fanns sannerligen inget gemensamt med det dödfödda Flowe&Power. Vietnamkriget och de Svarta Pantrarna och Malcom X satte skräck i vad som i USA och i den USAinspirerade övriga västvärlden fortfarande återstod av sagan om blommor och bin. Nya toner ljöd. Hendrix bjöd därefter på experiment under en rad Jamsessions tillsammans med jazzgitarristen John McLaughlin, saxofonisten Michael och trumpetaren Randy Brecker. Men redan 1970 är han utbränd, men hoppas på förnyelse genom ett Big Band. Hendrix älskade Miles Davis Sketches of Spain och övertalar orkesterledaren Gill Evans att hjälpa till vid förverkligandet av planerna. De stämde möte en måndag, men dagen innan försvann Jimy Hendrix till Himlen.Lika intuitivt som Hendrix improviserade, lika instinktivt älskade han gitarren såväl när han använde den som k-pist som kuksymbol. Lika inspirerat komponerade han efter gehör och känsla. Det förklarar varför senare jazzgitarrister som Stanley Jordan, Tuck & Patty och diverse Heavy-metal-musiker försökt sig på Hendriximprovisationer. Hendrix egen infernaliska gitarrstil växlade från tillfälle till tillfälle men kändes alltid igen eftersom det välkända verket blev NYTT med hjälp av feedbacks, som när elgitarren knullade förstärkaren eller som när högtalarens kopplingssignaler tonade ut som sadomasochistiska stönanden… som i Little Wing och i The Wind Cries Mary. Men allt detta slutade med kaos, blod och bråk, alltför mycket drogeria och krasch för den naiva tron på musikens förlösande kraft. Med Hendrix som inkarnator. Den 18 september 1970 avlider Jimi Hendrix. I onödan. Vi vet idag att han kunde räddats till livet trots överdosen sömnpiller. Hendrix lever under ambulansfärden men på sjukhuset bäddas han ner helt orutinerat och felaktigt och kvävs av spyor. ”Död är jag sedan länge”, flämtade Hendrix i mikrofonen vid ett framträdande i Århus, sedan han spelat Message Of Love. Felaktig prognos. Han lever fortfarande. Trots himmelsfärden.

Alain Finkelkraut, delägare i den franska firman nouvelle philosophie skrev i en bok med samma namn om ”kärlekens vishet”, kontentan av att det ena inte utesluter det andra, det vill säga att (vilket Finkelkraut knyckt från Martin Heidegger) genom kärlek och i kärlek visar människan sin alteritet. Genom ångesten får vi insikt i ”Intet” (Heidegger). Alltså: Hendrix kärlek är vishet – och tvärtom. Hendrix vishet är en kärlek som rör sig bortom alla föreställningar om kärlek som idyll och röda rosor. ”Sorgen har nattsvarta rosor”, skrev Ernst Josephson 1888. Hendrix erfarenheter kom inte av harmoni och symbios utan av asymetriska insikter. Därför var han klarare och koncisare än de politiker vilka menar att kärleken (det sociala amsvaret och medvetandet) kan byggas in i ett politiskt partiprogram. Hendrix byggde istället vidare på Hannah Arendts uppfattning om franska revolutionen, nämligen att den spårade ur i samma ögonblick man visade medlidande. Med hjälp av ideologiska partiprogram skalar maktegoistiska politiker av människan hennes pluralitet och förvandlar henne till ett knappnålshuvud i en grå massa, en vulgär mobb, en hatisk pöbel, som lätt kan hanteras och dirigeras och fösas in i samma fålla. Kärlek, den sociala kommunikationen, i Arendts och Hendrix tappning är istället en känsla som riktas direkt till den enskilda individen. Således var Hendrix ”provokationer” aldrig avsedda att vara Provokationer, dock: sceniska brutalattacker. Men aldrig blasfemiska. Verkningarna av Hendrix utstrålning kom ur myterna som omgav honom, som förföljde honom, som han medvetet skapade. Växelspelet mellan bild och spegelbild, mellan illusion och verklighet, tematiserades av Hendrix. Han ”spelade en myt som spelar en roll”, för att använda Jean-Paul Sartres sammanfattning om de självbiografiska figurerna i Jean Genets skådespel. Också hos Hendrix fanns det ett kommunikativt samband mellan realitet och text/musik. Parallellerna med Genet kan mångfaldigas. Viljan att bli helgonförklarad, viljan att bryta ned det heliga genom att utmana men också acceptera det heliga som heligt, viljan att propagera en annan värld och en annan moral än den som legitimeras genom lagböcker och statsmoral. Genet och Hendrix, och Jünger, var alla tre företrädare för värdesystem som med naturnödvändighet kommer i konflikt med auktoriteter, alltifrån påvar (Genet) till nordamerikanska nymoralister (Hendrix) och hycklare i största allmänhet (Jünger).

Men är då ej den värld Hendrix beskriver/beskrev endast ett ”textuellt fenomen” (Jacques Derrida), en värld man kan skriva, tala och sjunga åtskilliga strofer om utan att något förändras, varken jag själv, andra eller ens världen. Något för retoriker, intellektuella finslipare och kommunikatörer på internet? Nej, knappast. Den diskurs i sanningslidelse Hendrix dukade upp innebar att han aldrig skyggade för realiteter och att han markerade klara motpositioner till alla som jamar med i kattsången och därför och därigenom är mer illa däran än de som tiger. Hendrix ångest inför världens och människans förlossning, var konstruktiv. Hendrix svarta natt förde honom in i ljuset – Condition humaine kräver såväl kärlek som smärta, rening och smuts. Rening genom smuts. Föreställningen att rening och smuts har ett nära samband, att tu är ett, finns redan i Bibelns apokalypsvisioner och Bokens författare är lika litet som Ignatius av Loyola, Marinetti, Aragon, Benn, Jünger, vad Walter Benjamin helt snurrigt kallade ”destruktiva karaktärer”. Så ej heller Jimi Hendrix.

I Electric Ladyland finns de revolutionära tonerna, men också bluesens värme, sorg och glädje.


I min bok agere contra (Hägglunds förlag 2003) finns en längre artikel om Jimi Hendrix och andra. 160 kronor inklusive porto.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2003, 2006.