NOBUYOSHI ARAKI

Bo I. Cavefors
NOBUYOSHI ARAKI

Nobuyoshi Araki anses kontroversiell. Snarare är han realist. Medvetet bryter Araki mot sexuella tabun i det moderna, sekualiserade Japan. Arakis fotografier följer traditionen från det gamla Japan, buddhismens okomplicerade relation till sexualitet, våld, nakna kroppar och blottade och arbetande kön. Genom enkelhet, motiven avskalade yttre insmickrande attribut, skapar Araki fotografiska konstverk med nakna kvinnor och “nakna” stadsbilder från Tokyo, där nakenheten är en utlämnande nakenhet, inställd på våldtäkt. Staden är öppen stad för ockupation och är som kvinnorna på Arakis bilder masochistiskt villiga att förvandlas till det ockupanten, penetreraren önskar. De bundna kvinnornas hudlösa, genomskinliga flickkroppar, med uppfläkta fittor eller klart markerade könshår, söker friheten genom underkastelse. Styrkan finns i svagheten.

Även när Araki förtydligar den erotiska avsikten, det erotiska medvetandet, med hjälp av rep och vibratorer eller en saftig bit svettigt rödglänsande pumpa, så är det den nakna huden och könet som är upphetsande. Även om man i intervjuer med Araki kan läsa djup-psykologiska förklaringsmodeller till konstnärens avsikter, är det uppenbart att vad han vill förmedla inte är intellektuellt finsnickeri. Araki skapar emotioner, mottagligheter för djupt kända och efterlängtade former av smärta. Såtillvida är Araki en traditionalist i japansk kultur och mystik. Araki väljer de motiv han väljer av obefläckad kåthet. Den inaktiva kvinnokroppens exhibitionistiska masochism och önskan om att vara objekt – för män och för kvinnor – är naturligtvis inte uttryck för kvinnoförakt. Snarare tvärtom, skillnaden mellan kvinna och man finns i könet, inte annars. Därför: endast naken ger kvinnan de rätta signalerna till älskaren, oavsett dennes kön. Araki bekräftar att han alltid, i någon form, har en sexuell relation till sina modeller.

Arakis stileben med blommor och ödlor (ödlor förekommer också tillsammans med kvinnor) och hans fotografier med ”himmelslandskap”, är erotisk bildkonst. Ödlan sträcker sitt kluvna huvud mot den öppna blommans (eller kvinnans) klitoris och de åsktyngda molnen spricker upp som könet mellan särade kvinnoben. I boken Akt-Tokyo talar Toshiharo Ito om ”lugnet” som lägras över Arakis Tokyomotiv: folktomma parker, ruiner, trånga bakgator, skyskrapor. Ito menar att det konstnärliga resultatet är resultatet av ”kamerans hemliga kärlek till storstaden”. Araki ser själv Tokyo som ”en stor kyrkogård”. Visst är det så: genomgående skildrar Araki den svårbeskrivna symbiosen mellan eros och död, mellan eros och våld, mellan den faktiska kroppen och vår imaginära bild av en kropp. Araki ställer det konstestetiska problemet på sin spets: kan kameran och det mänskliga ögat verkligen uppfatta, förstå, gå in i samma motiv? In i det sanna, det verkliga motivet? Är ej all återgivning endast ett försök att försöka fånga vad som kanske inte existerar? Cézanne var lika nyfiken som Araki att finna svaret på en gåta som är olösbar. Möjligen finns det ett metafysiskt svar och det är insikten om en sådan möjlighet Arakis fotografier förmedlar. Kvinnor, stadsbilder och himmelslandskap är så påtagligt verkliga, så uppenbart mottagliga för smek och smisk så betraktaren famlar mellan dröm och fysisk verklighet. Skiljelinjen mellan dröm och verklighet är sannerligen hårfin. När Nobuyoshi Araki fotografer Tokyos kön, molnens kön och kvinnans kön visar han att skiljelinjen kanske inte ens existerar, att dröm och kroppslig, fysisk verklighet, närhet, är ett och detsamma.







Artikeln, en recension med anledning av Arakiutställningen erotos på galleri index i Stockholm 1995, tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:5-6. Här något reviderad.





Litteratur:
Nobuyoshi Araki Akt-Tokyo 1971-1991. Edition Camera Obscura, Graz 1992
Nan Goldin / Nobuyoshi Araki Tokyo Love. Verlag Scalo, Zürich, Berlin, New York 1995

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006