8.5.06

TERRORISM

Bo I. Cavefors
TERRORISTER?


[Anm.: Artikeln Terrorister? publicerades ursprungligen här i Position i oktober 2005, men många har hört av sig och sagt att det är svårt finna den... Därför har jag tills vidare lyft fram artikeln hit och återremitterar den till den ursprungliga positionen när ämnet blivit något mindre infekterat. BC]

Det är naturligtvis alltid makthavaren, den parlamentariskt folkvalde regeringschefen/presidenten, eller diktatorn, som definierar vad som är terrorism, vem som är terrorist. Segraren och historien utser förrädare respektive hjältar. Men historieskrivningen är en alltid fortgående process som i inte ringa mån anpassas till den aktuella politiska situationen; någon absolut objektiv historieskrivning finns inte. Om nazityskland gått segrande ur andra världskriget hade Quisling inte varit någon quisling. I vilken mån kan regeringsmedlemmarna i dagens Bagdad kallas quislingar? Hur kommer man att i historieböckerna om etthundra, om femhundra år karakterisera Hitler? Som den massmördare han var eller som den initiator till massproducerade bra varor till lågt pris, som var en annan sida av denne Janusmänniska, turistresor för vanliga inkomsttagare (hela floran av massturistiska företag), billiga småbilar (VW osv), möbler och husgeråd (IKEA)?

I den kapitalistiska västvärlden borde man fundera några seminarietimmar över varför Hitlers bestseller Mein Kampf är bästsäljare i Kina och Japan. Svaret på frågan om vem som är terrorist blir: det beror på de aktuella konkreta politiska värderingar som gäller just nu. Detta låter chockerande och det är chockerande eftersom det visar hur ofri människan är, hur nästintill omöjligt det är för flertalet människor att bilda sig en egen uppfattning, att stå för egna värderingar, att försvara egna värderingar inför det åsiktsförtryck som alltid, i alla samhällen, det må sedan gälla diktaturer eller demokratier pressas på medborgarna, av makten uppifrån, av media nerifrån.Vem är förrädare, dvs terrorist och vem är det inte? När Thomas Mann flydde undan naziregimen till USA, betraktades han av regimen som landsförrädare. Det var en karakteristik som var riktig endast ur nazivärldens synvinkel. Mann var inte landsförrädare i den meningen att han förrådde det nazistyrda Tyskland, utan framför allt en förrädare när han förrådde det legitima, det icke-nazistiska Tyskland, genom att sätta sig själv i säkerhet istället för att, utan större risk för det egna livet, stanna kvar i Tyskland och bli ett moraliskt hot mot diktaturen. Annorlunda förhöll sig Ernst Jünger och Claus von Stauffenberg och de andra 20-juli-männen, som förgäves försökte mörda Hitler och med livet betalade priset för sitt misslyckande. Stauffenberg var medveten om att ett attentat mot Hitler skulle kräva åtskilliga dödsoffer utöver mannen attentatet var riktat emot. Skulle Stauffenberg av detta skäl avstått från mordförsöket? Naturligtvis karakteriserades Stauffenberg och de andra oppositionsmännen/attentatsmännen, av Hitler, som terrorister.

Stauffenberg var de facto en självmordsbombare. Något fel i det? Nej. Är det inte snarare så att västvärldens politiker och vanliga medborgare inte längre förstår att människor med kultur och kunskap om historien, med hjärtats engagemang och modet att våga vad man vill, kan vara beredda att offra sitt eget liv för att förändra världen, för att få bort slavdrivarna. En märklig attityd visade en av Svenska Dagbladets tevekritiker (juli 2005) när hon recenserade första delen av en BBC-serie där frågan ställdes: vem skrev under Kristus Jesus dödsdom, Kaifas, PP eller Jesus själv, genom att vara medveten om att Han genom sitt agerande provocerade fram en dödsdom. Svenska Dagbladet-recensenten menade att det omöjligt kunde vara Jesus, eftersom Han om Han varit medveten om vart provokationerna skulle leda, hade flytt fältet… Att Kristus Jesus skulle flytt fält!!! Kan man komma närmare hädelse! Skulle Jesus valt möjligheten att fly istället för att fullfölja uppdraget som Guds Son? Om Kristus Jesus flytt hade han inte varit Kristus Jesus.

Till att börja med: av en hundraprocentigt enig presskör av kopieskribenter till de bulletiner och uttalanden som automatiskt pressades ut från regeringskanslierna etiketterades aktionerna mot den brittiska regeringen i form av sprängladdningar i tunnelbanetåg och buss, som terrordåd utförda av människoföraktande galningar. "Terroristerna" personifierades som mördare på jakt efter den vanliga människan, jude eller grek, kristen eller muslim, vit eller svart, kvittar lika. Man skrev: "terroristerna" vill se blod och de vill att så många vanliga medborgare som möjligt dödas. Efter ett par dagar: när det stod klart att självmordsbombarna kom ur normala medelklassmiljöer, hade akademisk examen och goda vänner och förde ett alldagligt liv, blev frågetecknen på tidningarnas ledarsidor tårdrypande. HUR kan det komma sig, frågade man sig häpet, att väluppfostrade unga män begår sådana avskyvärda brott. Tja, HUR kan det komma sig… Kanske har de andra ideal och värderingar än de ideal och värderingar den liberaldemokratiska parlamentarismen erbjuder människor som söker sanningen bortom politikens inskränkta värld, ungdomar som håller på att kvävas av hyckleriet, av maktmissbruket i demokratins namn, det ohöljda människoförakt som visas av västerlandets ledare, den roffarmentalitet som alltmer blivit västvärldens signum (efter alla skandaler under de senaste tjugo åren, läs Svenska Dagbladet/Näringsliv (05.07.15), s. 4-5 om "Wallenbergs egen sedelpress". Känner ni stanken…

När en politisk, eller religiös, rörelse slåss från underläge, utan möjlighet att påverka den politiska, ekonomiska, sociala utvecklingen via reguljära kanaler (tala inte om press- och yttrandefrihet i tex Sverige, Tyskland, Italien - och Storbritannien - där mediekanalerna ägs av ett fåtal moguler, alla besjälade av samma politiska ideal), återstår bara två möjligheter: 1) att sätta skräck i de politiska makthavarna genom riktade aktioner mot enskilda individer, något som raf och de Röda Brigaderna använde sig av, eller 2) att visa ett lands befolkning att de politiska makthavarna inte förmår skydda sina väljare mot militära aktioner utifrån, exempel sprängattentaten i NY, Madrid och London. Med en lagom tidsrymd från attentat till lugn inser flertalet medborgare att sådana handlingssvaga regeringar bör man se till att bli av med. Spanska väljare reagerade snabbt. Britterna kommer så småningom inse att deras folkvalda representanter knappast är valda för att beskylla motparter för terrorism där oskyldiga människor dödas, när deras eget och deras företrädares ageranden under ett antal hundra år varit av exakt samma karaktär: kolonialismens historia är dränkt av oskyldigas blod från Arabien, Asien. Afrika och Amerika; andra världskrigets terrorbombningar mot tyska städer som dödade hundratusentals oskyldiga medborgare ej att förglömma. Att citera Churchill som den store fredsvännen och humanisten, som flitigt skett i svensk press i samband med attentaten mot tunnelbanetågen i London, är, minst sagt, osmakligt. Den brittiske Stockholmsambassadören reagerade föredömligt när han avstod från att lägga ut kondoleansböcker, där svenskar, snarare intresserade av att vidga det sociala nätverket, än av sann vänskap med Storbritannien, skulle snyfta in perversiteter.

Jag hör redan någon muttra om att de ideal Churchill stred för (även om jag betvivlar att han var medveten om några mer djupgående insikter om humanism och filosofiskt försvarbara frihetsideal) handlade om demokrati, inkluderande yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, osv, och att dessa ideal rättfärdigade att juridiska, militära, rättsstatliga och allmänhumanistiska ideal ignorerades, kastades på sophögen när det passade de nationella särintressena. Men vad säger, i så fall, att inte människor med andra ideal, med andra erfarenheter och traditioner, lika djupt rotade som de angloamerikanska ideal som drev Churchill och hans meningsfränder, inte kan, ja skall använda sig av samma offensiva stridsmedel. Analyser av Machivalli, Donoso Cortés, Carl Schmitt och de teologiska turerna kring det tillåtna furstemordet, lyser med sin frånvaro i kommentarerna kring dåden i London. Utan ingående reflektioner kring sådana teman blir redogörelserna för verkliga och förmenta terroristaktioner ingenting annat än bekräftelser av en på förhand indoktrinerad uppfattning om vem som har rätt och fel.

Mitt resonemang utgår inte från att man skall acceptera eller fördöma terrorism. Terrorism är ett påtagligt faktum, nu och sedan historiens gryning en av många användbara stridsmetoder. Det gäller att finna orsakerna till varför sociala förhållande, politiska ideologier, politiskt maktmissbruk, mer eller mindre ropar på att bli bemötta med terrorism. Framför allt gäller det att söka efter vansinnigheter i det egna politiska systemet, istället för att ständigt kasta skulden över det bedrövliga tillståndet, på motståndaren. Kravallerna i Paris och andra franska storstäder (oktober, november, ... 2005) är ett utmärkt exempel på det politiska och mänskliga avståndet mellan centrum och periferi.

Alla extraordinära aktioner, det behöver inte handla om terrorism utan kan vara exeptionellt aggressiv bildkonst, subversiv litteratur, chockerande teater, är resultatet av att det inte finns någon annan möjlighet att visa på orättvisor, att få människor att reagera, att bryta fastlåsta, invanda och stereotypa ideologier, livsmönster, sociala förhållande. De liberala samhällena med sina repressiva toleranser, vilket innebär att toleranserna är chimärer, är naturligtvis mest mottagliga för starka motaktioner eftersom just där, och inte i diktaturerna, där furstemordet är den primära aktionen, maktens indoktrinering inte endast berör ett relativt begränsat antal människor, utan omfattar stora delar av befolkningen. Exemplet Storbritannien: man skriveri pressen ofta om det brittiska klassamhällets traditioner. Och förvisso är det så och har det alltid varit så att det i Storbritannien varit lätt att skilja mellan däruppe och därnere, livsmönster, segregering i skolor och bostadsområden, på arbetsplatser och i den offentliga miljön, men jag är övertygad om att bakom all denna förkastliga segregering fanns tidigare en över klasserna sammanhållande attityd, ett livsmönster om man så vill, som raserades redan under Thatchers tid vid makten och som totalförintats genom Blairs lysande advokatyr. Lyssna på vad han säger: det är inte skicklig retorik, som så ofta hävdas, och där finns föga av äkta hängivelse. I Blairs ögon lyser fanatikerns glöd.

Vad jag vill sätta fokus på är några enkla regler:
utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" är en galning, obildad, omänsklig, fanatiker, massmördare;

utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" inte har samma dröm om frihet och rättvisa som de män och kvinnor hade som skapade de samhällsformer i vilka vi lever;
utgå inte ifrån att den du kallar "terrorist" inte är mottaglig för logiska och humana argument om du själv är beredd att inse att dina argument inte alltid är de bästa och, historiskt sett, de mest trovärdiga;
glöm inte att ett stort antal av dagens statsbärande regimer ursprungligen karakteriserades som terroristorganisationer av västvärldens ledare: flertalet afrikanska stater, i synnerhet Sydafrika, Kenya, Angola, Ghana, Algeriet, Libyen, Tunisien…, länder som Mexiko och Cuba, Folkrepubliken Kina, Indonesien…, Israel ej att förglömma…, ledare som Ghandi, Nehru, Mandela, Nkrumah, Kenyatta och praktiskt taget samtliga israeliska ledande politiker sedan staten Israels grundande. Hur var det med terrorismen och beskyllningarna för terrorism under det nordamerikanska inbördeskriget? Adams, Jefferson, Washington, ja även den hycklande Lincoln, var på den tiden, i britternas och fransmännens ögon, terrorister.



Copyright©Bo I. Cavefors, 2005, 2006.

2 comments:

Thomas said...

Lieber Bo,

was gäb ich darum, verstehen zu können, was da alles geschrieben steht.

Viele liebe Grüße
Dein Thomas

Bo I. Cavefors said...

lieber thomas

schönendank!
as cicero said: "amani nihil difficile"...
umarmungen
love
bo