P.P.P. & PETROLIO

+
Bo I. Cavefors
PIER PAOLO PASOLINI OCH PETROLIO

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

För Pasolini betyder detta att också skildra krafterna som styr samhälle och människor i viss riktning, mot vissa ideal och målsättningar och bort ifrån andra ideal och målsättningar. Denna politiska, moraliska och filosofiska dimension är ett med bögeriet parallellt och genomgående tema i Pasolinis skilda verksamheter.

Dessa andra ideal är ofta desamma som Pasolinis egna ideal och därför är romanen, självbiografin Petrolio, i likhet med författarens filmer och tidigare litterära verk, i första hand en självbiografisk berättelse. Inträngande, genomborrande och obarmhärtigt effektivt, avslöjande, öppen och "naken" för att använda ett av Pasolinis favoritord. Konfrontationen mellan världar med olika ideal, är naturligtvis oundviklig. Pasolini skyr inte striden. Snarare söker han den. Kampen är för Pasolini inte att ta ställning för "höger" eller "vänster"; de Pasolini kallar fascister, borgare och reaktionärer, finns bland företrädare för alla ideologier.

När Pasolini talar om fascister, borgare och reaktionärer definierar han dem inte ideologiskt eller partipolitiskt. Beteckningarna står för människor som aktivt, med alla medel, brutala och sublima, slår undan villkoren för människans frihet att gestalta sitt eget liv.

Förloraren vid denna konfrontation blir ej sällan outsidern, slaven, proletären i ordets klassiska betydelse, den som - därför att han tvingas därtill - rör sig utanför regelsystem samhällets makthavare påbjuder.

+ + +

På italienska betyder Petrolio ej endast bergolja och petroleum. Pasolini anspelar på Gajus Petronis (d.66. e.Kr.) och på Troja. Petronius, kejsar Neros kulturminister, tvingas till självmord och ihågkommes av eftervärlden för en satirisk roman där Trimalchios gästabud utgör höjdpunkten; Troja, på italienska troia, betyder sugga, fnask, luder.

Romanen Petrolio är sålunda historien om tidernas svineri, om suggors gästabud, en modern Satyricon om hur den "fascistoida" statens hantlangare knipsar sommarens sista rosor. Med andra ord: "de verkliga fascisterna är antifascister som tagit makten".

När Pasolini mördas 1975 har han skrivit bortemot sjuhundra av planerade tvåtusen sidor. Det efterlämnade manuskriptet är då ej redigerat och ej strukturerat; romanens form knyter an till Pasolinis montageteknik vid filmskapandet.

Detta fragment av en tänkt roman är en av de absoluta höjdpunkterna i efterkrigstidens europeiska litteratur. Här finns Pasolinis samlade erfarenheter och ihågkomster, utgivna sjutton år efter hans död, sedan älskare, väninnor och förläggare beslutat att det är en nödvändig, ja, god gärning att ge offentlighet åt det totala utlämnande av sig själv Pasolini ägnar sig åt, samtidigt som han iskallt styckar samtidens fascistiska "antifascister".

Vad som är ofullständigt i Petrolio är kvantiteten, ej kvaliteten. Texterna är stilistiskt genomarbetade, också de variationer på samma tema som Pasolini förmodligen tänkt sortera bort vid den slutliga redigeringen. Överflödet, upprepningstekniken - även när den inte är avsedd - visar sig vara en förträfflig metod för att pumpa in Pasolinis trossatser. Samtidigt stärkes trovärdigheten när angrepp belyses från olika håll, ur skilda aspekter.

Den skyddslösa bild Pasolini lämnar av sig själv i Petrolio, faller bortom ramarna för normal esteticism. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren P.P.P. när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna".

Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.
Pasolinis utdragna redogörelse för passionskvällen, är romanens centrum kring vilket allt övrigt, händelser, personer, ideologiska och moraliska resonemang, utgår ifrån, är beroende av, återkommer till. Beskrivningar av långa vandringar genom naturen utanför Turin och i Roms utkanter, i städernas och stadsparkernas landskap, de elegiska tonerna om ängens blommor och gräs och även när Pasolini tar läsaren med på äventyret att från kameravagnens plattform följa ett förälskat heterosexuellt par genom den nya sköna världens helvete i Rom, sker det under trycket av längtan efter "naturens glada gåva", den "animaliska hemlighet" som finns bakom gylfen på ett par "amerikanska byxor".

Huvudaktör i Petrolio är Carlo I och Carlo II, den förre ingenjör och framgångsrik tjänsteman vid ett stort företag; det är Carlo maktmänniskan. Carlo II vill bli plågad, vill vara underdånig, är den passive, men längtande. Carlo I och Carlo II är härskaren och slaven, vilka skiljes åt, förenas, uppgår i varandras Vara, är av samma blod. Incest? Nej, endast i medicinsk mening. Den ene går maktens och karriärens väg och den andre är outsidern, den utstötte. "De facto är Carlo inte en person utan två"; Carlo är samtidigt den sjuttonårige sonen och den sjuttioårige fadern med "fulländad kropp och stor vacker kuk". Sonen Carlo, som bär faderns namn, är en kluven människa som samtidigt "har min och min fars ålder", skriver Pasolini. Denne Carlo, som i sin själ och i sin kropp förenar två män med skilda ambitioner och sexuella erfarenheter, lever nu, detta år, "ja, än mer preciserat: i detta ögonblick"; i Pasolinis eget ögonblick mellan födelse och död.

De båda Carlos vandrar varandras vägar. Den ene Carlos kärleksupplevelser och onanerande sker gemensamt med kvinnor: modern, mormodern, tjänarinnor, horor. Den andre Carlos böjer knä på ängen vid via Casilina. Men även den Carlo som tror sig vara heterosexuell, är på jakt efter kuk och dras in i trollcirkeln när pojken Carmelo knullar honom på en rivningstomt.

Inkarnationerna i romanens persongalleri är otaliga, inkluderar älskare och älskarinnor och de anonyma kvinnor de båda Carlos blottar sig för i parker och på Turins järnvägsstation. Endast då det finns "moralism" i såväl "det högsta som det lägsta", när "alla ljus är tända på båten, också lyktan i masten", når Pasolini orkanens lugna centrum.

De båda Carlos kosmiska flygningar genom historiens blodbad, genom en nutidshistoria som återspeglar och i sig rymmer alla tiders historia, den reella och den fiktiva historien, lindar Pasolini in i symbolik och symboler, för att i frihet visa själens och kroppens "nakenhet".

För många är det naturligtvis upprörande att det hos fäder finns något hemlighetsfullt, abstrakt och andligt, som kan upplevas genom och i kroppen, att detta hemlighetsfulla avslöjas först när könet blottas. Det är en av Pasolinis många beundransvärda förtjänster att han utan omsvep ställer kuken i centrum för relationen mellan "far" och "son".

Dessutom är denna mästerliga roman ett historiskt dokument om en historisk period då den av högre makter proklamerade friheten visade sig vara en fälla som gillrats för att fånga dem som tog friheten på allvar.

Pier Paolo Pasolini blev ett av rävsaxens offer.

…och det var som ville också den dofta vildgräs

Utdrag urPETROLIO
av Pier Paolo Pasolini

Översättning av Bo I. Cavefors
- - -
När överenskommelsen var klar gick Carlo med snabba steg mot ängen, utan att slänga ett enda ögonkast mot gruppen med pojkar, för att se vem som skulle bli den förste. Han sökte en lämplig plats. Men antingen var marken gropig, eller det fanns små grushögar eller alltför mycket sten (med glasskärvor och ogräs) eller, som längre bort, inget gräs alls, eller så var det genomdammigt; ännu längre bort fanns det visserligen en vacker och härligt stor plats, jämn och med torrt gräs, men den låg högt och de som höll till där kunde ses av gruppen; längst bort låg en dalsänka, men trång och mörk och fylld med tistlar och brännässlor. Dock, bakom dalsänkan såg Carlo en liten öppning, som, föreföll det, var perfekt.

- - -

Alltså, den förste som kom fram till Carlo var Sandro. Carlo satt ihopkrupen vid den torra, hårda kamomillbusken, vred på huvudet och såg Sandro närma sig. Carlo tittade på honom uttryckslöst, så som den gör som gör sig redo att uppfylla en plikt, som den, om jag säger så, som reducerar sitt handlande till det rent tekniska; allt var ju avtalat och överenskommet, på förhand. Och då gällde det bara att slappna av. Men det gick inte, hjärtat i Carlos bröst bankade som om det väntade på under: hjärtat fylldes med vilda förhoppningar - än mer: som man säger vid sådana tillfällen, det flödade över - redan innan seansen börjat - av att veta vad som komma skulle. Carlos ögon avslöjade honom och hans sätt att röra sig, redan nu, redan innan det hela började, redan med den förste… Kort sagt, Carlo gjorde exakt det som varje stjärtgosse gör, men som aldrig skulle erkänna att han gör det för annat än pengar, att det också ger honom glädje. Så Carlo knäböjde, utan större åthävor, framför Sandro och väntade viljelöst och nästan frånvarande på att få det hela överstökat, det som grabben så gärna ville ha gjort, och dessutom gjort så snabbt som möjligt. Sandro, å sin sida, var ganska blyg. På den tiden hade alla pojkar ungefär samma uppfattning om en så privat och personlig egenhet som blygsel. Man skrattade åt den blyge, det fanns speciella ord för blyghet och det fanns ett särskilt förhållningssätt mot den som var blyg. Naturligtvis handlade det alltid om ytlig och knappt förnimbar blygsel, som man lätt kunde överse med. Sandro, som var huvudet längre än Carlo och väldigt stark, var säkert betydligt yngre än han såg ut: troligen var han knappt sexton: skrattet som blänkte till i ögonen kom inte endast från en ung pojke utan också från en ung man med det goda uppförande hans mor lärt honom: en mor av folket, där en god uppfostran blir det naturliga resultatet av instinktiv och djupt känd kärlek. Denna moderskärlek fanns i allt vad Sandro tog sig till med. Det var ett med honom, som lukten av hans kläder, de billiga byxorna och den tunna T-shirt hans mor köpt åt honom på marknaden, för hushållspengar. När han såg att Carlo var helt still, inte rörde på sig, utan väntade lydigt och villigt, som ett lamm, inte tog något initiativ, började Sandro blygt knäppa upp knapparna i byxorna, men trots sin förlägenhet - knappt märkbar - var han överdrivet ivrig. Till att börja med nöjde han sig med att knäppa upp knapparna vid gylfen och stoppa in handen för att ta ut kuken, som uppenbarligen satt svängd och obekvämt instoppad i de små blå kalsongerna; när han inte fick ut den, slet Sandro med än större iver av sig livremmen och drog ned byxorna till fotknölarna..

Först då fick han fram kuken. Och orsaken till att den inte kunde komma fram tidigare, var enkel: den var knallhård och Sandro skämdes något över detta eftersom det visade hans oskuldsfulla pojkaktiga kåthet. Men han skrattade och skojade: "Den står redan". Samtidigt sträckte han ut ena handen, tog om Carlos nacke och drog honom intill sig. Carlos hjärta var i fullt uppror när han såg denna kuk, stor, ljus, lysande i alla färger med den tunna, över det rosa ollonet spända huden, som kunde skrynklas ihop och dras tillbaks mot de doftande fjunen. Det var ett tecken på att det var länge sedan Sandro "kom". Hela organet var fyllt av sperma och lust. Kuken var ren, ljus, knotig och med tydliga ådror. Det ryckte i den och den rörde sig hela tiden framåt och uppåt och det torra, rosa ollonet var naket. Vid detta skådespel blev Carlos hjärta, jag säger det än en gång, i fullt uppror: dock, han sa ingenting utan gjorde mekaniskt vad som skulle göras, vad Sandro krävde han skulle göra. Carlo tittade bara ett ögonblick mot Sandros ansikte för att le vänligt mot honom och tillgjort viska "Amore". Under en bråkdels sekund förstod Carlo och Sandro varandra fullkomligt. Skrattet, den breda och köttiga, nästan afrikanska munnen, hans ljusa hy, de runda ögonen som blev mindre när han skrattade, de något utstående öronen under den tjocka och ljusbruna hårbusken, som hos soldater som klippts av en slarvig underofficer, den en aning platta näsan och de breda kindknotorna: och över allt detta härskade de goda manér Sandros mor lärt honom.

Dessutom strömmade från Sandros kläder en underbar doft av mjöl. Han måste vara bagare. Med oändlig försiktighet böjde sig Carlo fram mot hans kuk. Han vågade knappt röra vid den med händerna utan närmade sig den och rörde snabbt vid den, med läpparna. Han ville hålla kvar detta ögonblick som skänkts honom, dra ut på tiden så länge som möjligt. Men Sandro sa: "Gör det nu" och pressade in kuken i Carlos mun, så att han kunde bearbeta den ordentligt. Carlo lydde gärna. Under "bearbetandet" försökte han få Sandro förstå att han gärna hade denna stora kloss långt ned i

halsen: kort sagt, Sandro skulle förstå att han, Carlo, stod till Sandros förfogande. Först gjorde han det mekaniskt, eftersom det, som jag redan sagt, tillhörde rollen som stjärtgosse, så som denne föreställer sig att en kund vill ha det gjort för att få valuta för pengarna han betalat. Men sedan, när Carlo blivit mer hemvan med denna pojkaktiga och dock så fullvuxna kuk, började han hårdhänt men kärleksfullt lägga in mer känsla i sugandet. Det gladde honom när han hörde Sandro säga "Bravo". Det ordet störtade ned honom i en avgrund av ömhet och tacksamhet. När sedan Sandro körde in kuken i munnen på honom, så långt han kunde, så att Carlo nästan storknade, fick han tårar i ögonen av glädje. Och det var härligt när Sandro slutligen lade sin ena hand runt Carlos nacke: en valkig, tung hand som tillhörde en stor stark pojke som alltid varit tvungen arbeta. Carlo föreställde sig att det var ett stort djurs tass han hade i nacken; och vad som fyllde hans hjärta med glädje och tacksamhet var att denna jättenäve, denna samtidigt lätta och starka hand, höll om hans nacke med ett järngrepp. Sedan lade Sandro sin andra hand på Carlos axel. Och därmed var Carlo Sandros fånge, slav under hans vilja. ---

- - -

Även Fausto var klädd i arbetskläder. "Vänta", sa han förtroligt och glädjestrålande. Sakta tog han av sig tröjan och varsamt knäppte han upp knapparna till gylfen på de vida, mjuka, himmelsblå byxorna, där den violettaktiga brutala bula som dolde hans unga och manliga kön, syntes så tydligt så Carlo fick hjärtat i halsgropen.

"Vänta", sa Carlo. "Vänta, ta inte ut den än". Han ville titta mer på den vilda tingesten under de tunna sommarbyxorna: tyget över bulan hade en samtidigt gul och blåaktig färgton. Och Fausto visade sig vara en pojke som gillade sånt här; han var lika godmodig, lydig och nyfiken som han var stark och manlig. Han hade lockigt hår. Håret bestod av ett oändligt antal lockar som han emellertid, förmodligen därför att han skämdes för dem, hade låtit klippa mycket kort och sedan försökt kamma åt sidan. Under detta tjocka lager lockar, som på pannan formades till en käck och skarpskuren lugg, fanns en lärlings ärliga ansikte, som strålade av karaktär och allvar. "Vad är det", sa han skrattande och såg frågande på Carlo som fortsatte att stirra på bulan under byxorna. Bulan var verkligen fantastisk och i vanliga fall skämdes Fausto en aning över den, eftersom den visade att han var storkukad och den förrådde hans pojkaktiga kåthet: och dessutom avslöjade fläcken på byxorna en förarglig svaghet hos honom, att det gick för honom vid första bästa tillfälle. Redan från början, när han och kamraterna kom till ängen och han visade upp bulan under de billiga byxorna, strålade han av obscen djuriskhet. Fausto var nämligen kortvuxen och jättebocken som tyngde byxorna - som tittade fram så snart han började knäppa upp byxorna och den trånga öppningen vidgats en aning - och som växte som om den skulle spränga sig ut ur byxorna - framstod som något ofattbart och enormt. Carlo såg förhäxad på den; långsamt, som för att inte missa en sekund av detta ljuvliga tillfälle, började han hjälpa fram den. Inte lätt gjort; kolven var alltför stor för öppningen i byxorna. "Aj, du drar i håret", sa Fausto hjälplöst och ju oskuldsfullare han verkade desto mer växte besten han hade där nere till att bli otroligt stor och tjock, svettig och mörk. Carlos längtan stegrades till vansinne. Äntligen var Faustos kuk ute i friheten, omgiven av sommarens varma, doftande nattluft. Den var, som Carlos vänner brukade säga, helt "hudlös"; och den var, som ville också den dofta vildgräs. "Va'ere. Har'u blivit kär?", frågade Fausto, som fortfarande var lika vänlig. "Ja", svarade Carlo och rörde sig inte utan fortsatte att ha ögonen stint riktade mot den unge potente och oskuldsfulle pojkens kuk. "Va'ere? Ska vi stå här tills i morgon?", sa Fausto och skrattade. "Amore", svarade Carlo, som inte längre kunde motstå frestelsen att med vild hänförelse ta Faustos kuk i handen och pressa den först mot sina kinder och sedan mot munnen. Men Fausto drog undan den och med sina händer, som luktade bilverkstad, förde han Carlos hand bort från kuken. Frågande såg Carlo på honom, men fick inget svar. Istället sa Fausto: "Jag vill knulla!". Carlo genomströmmades av tacksamhet och än en gång kysste han kuken innan han började suga på den: "Låt mig först få göra så här en stund", sa han. Fausto lät honom hållas, men sedan framhärdade han: "Jag vill knulla nu!". Carlo lade sig på marken. Och doften av universums torra gräs strömmade emot honom starkare än någonsin. Fausto satte sig på knä över honom och besteg honom, med händerna sökte han den mörka öppningen, som han snart fann. Mycket långsamt och försiktigt förde han in sin stora kuk och möjligen tänkte han samtidigt att han inte borde stöta den ända in; men när han väl hade kommit in, sträckte han lycksalig ut sig över Carlo, provade den mest bekväma ställningen och la med all kraft sina armar om honom. Ibland snuddade hans mun mot Carlos hals, strax bakom öronen, men medan han knullade tryckte han Carlo allt häftigare intill sig och pressade sin mun mot Carlos hals. Under vild extas gick det för honom. Det var förmodligen första gången han sådde. "Du har en härlig ända", sa han och reste sig upp. Grundligt gjorde han sig ren, utan brådska. Och sedan vände han sig om mot kamraterna och sände iväg en busvissling som skar genom märg och ben. När kamraterna hörde visslingen började den "blonde" springa fram mot platsen där Carlo väntade.

- - -

Litteratur:

Pier Paolo Pasolini Petrolio. Originalets titel Petrolio. Översättning från italienska till tyska av Moshe Kahn. Verlag Klaus Wagenbach, Berlin 1994.

Bo I.Cavefors Pier Paolo Pasolini och den italienska intelligentian. Svarta Fanor,1995:8-9;november.

Ett långt kapitel om P.P.P. finns i min bok Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2004.

Collage : Bo I. Cavefors.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2004, 2006