28.4.06

ORDFRONTFEJDEN

Bo I. Cavefors
KALABALIKEN I ORDFRONT


Bok: Björn Eklund & Erik Wijk (red.) Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden. Nixon förlag, 2006. Hft., 315 s.

FolketiBild/Kulturfront har kontinuerligt följt upp och kommenterat kalabaliken i Ordfront. Någon mer intim presentation av vad det hela handlar om är därför onödig. Men när historien nu dokumenteras på det gedigna och välredigerade sätt som sker i Eklunds och Wijks aktsamling, kan några kommentarer vara på sin plats.

Jag har alltid sett de två för 1960-talet tidstypiska företeelserna Författarförlaget och Ordfront som omöjliga skapelser, byggda på den flummiga tanken att det går att förena traditionell svensk föreningsdemokrati med opinionsbildning kombinerad med normal affärsverksamhet. Turbulenserna kring Författarförlaget visade det ohållbara i den i och för sig goda idén att författare och översättare också kan äga produktionsmedlet. Frågan är: vilket pris har Ordfront tvingats betala för kryssningsresan mellan alla de föreningsdemokratiska blindskären med medlemsmöten, stormöten, intriger, maktpolitiker med den egna karriären som förstaintresse?

I Pudelns kärna beskriver en av skribenterna hur Ordfront snabbt blev en röst inom etablissemanget, med beröm godkänt godkänd av Dagens Nyheter, med synnerligen positiva recensioner i Expressen och älskad av Aftonbladet. Det låter förtroendeingivande. Men var det verkligen detta som var målet? Att bli kramad av det liberalreaktionära etablissemanget! Hade det inte varit bättre att under de gångna drygt trettio åren ha blivit ihjältigen i DN, nonchalerad av AB och hatad av Exp? Ambitionen att bli en älskad medspelare under det repressiva toleransparaplyet, tror jag har varit och är Ordfronts olycka. Det har också satt sina spår på bokutgivningen och på artiklarna i tidskriften: det publicerade har varit snyggt och bra, understundom mycket bra, väluppfostrat och anständigt, men är det den typen av utgivning som det behövs ett speciellt "folkrörelseägt" förlag med vidhängande tidskrift för? Knappast. Den utgivningen och de åsikterna finns redan rikligt företrädda inom Bonnierkoncernens förlag och tidningar och tidskrifter, av socialdemokratins - numera mestadels nedlagda - medier, inom Rabén&Sjägren-konglomeratet av diverse förlag, osv. Vilken funktion har Ordfront fyllt mer än att som ett allmänt liberalt alibi bekräfta de verkliga mediemakthavarnas intresse av att kunna visa på "mångfald". Kollegialiteten - den falska kollegialiteten - höll fram till dess att Ordfronts tidskrift publicerade en artikel som öppnade upp för möjligheten att gå till angrepp! Och, naturligtvis angriper den repressiva toleransens företrädare inom mediamonopolen, DN, AB och den alltmer fascistoida kultursidan i Expressen. Det hela är förutsebart och borde ha varit förutsebart av de som styrde och ställde inom Ordfront.

Situationen är glasklar: vi befinner oss i en period av agressiv intolerans, där likheterna med den sk Tingsteneran på DN är uppenbara. Per Ahlmarks och Göran Skyttes krönikor (i DN respektive SvD) är tydliga tecken i tiden. Så också Expressens utveckling mot en rigid mentalitet som påbörjades redan under Bo Strömstedts tid som chefredaktör, där den ohöljda gråtliberalism som döljer vargtänderna ohämmat följts upp av den nuvarande kulturredaktionen.

I detta samhälls- och media-klimat bör man inom Ordfront fråga sig, på vilken sida vill man stå? Vems intressen vill man företräda? Konkret: bli uppmärksammad i DN, älskad av AB och avgudad i Expressen, eller bli nonchalerad av DN och AB och hatad av Expressen. I slutändan är det en fråga om Ordfronts trovärdighet.

Artikeln tidigare publicerad i Folket i Bild / Kulturfront, 2006:3


2 comments:

Crister Enander said...

Så sant som det sägas kan! /Crister

Anark said...

Instämmer. Känner mig hedrad, ska tilläggas, att ha förärats en länk på din blogg.