BERNANOS. SATANS SOL

Bo I.Cavefors
SATANS SOL


"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade.

Det är koncist och klart; kan icke missförstås. Prosten i Campagne och abbé Donissan är huvudfigurer i Georges Bernanos (1888-1948) roman Under djävulens färla (1926). Den svenska boktiteln är märklig eftersom romanens franska originaltiel är Sous le Soleil och ej Sous le ciel de Satan som Anders Österling skriver i det evangeliskt troskyldiga förord där den svenske akademiledamoten menar att i Bernanos "intensiva berättelse" finnes sådant som stöter bort "moderna människor".

Stöter bort "moderna människor"! Vad som förskräcker Österling är Bernanos tematik kring Gott och Ont, Gud och Satan, Liv och Död. Vad som säkerligen dessutom förskräckte Österling måste ha varit det som kännetecknar alla stora författare, nämligen att de förmår gå förbi svamlet för att kort och koncist förklara komplicerade sammanhang.

I romanen Journal d'un Curé de Campagne (Prästmans dagbok, 1936), skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som rött blod genom Bernanos författarskap. I kriminalromanen Un Crime (1935) är kyrkoherden i Mégère i själva verket en kvinna, Evangéline, bastard till en före detta nunna. Fadern är präst. Evangéline växer upp tillsammans med en jämngammal flicka och Bernanos låter mer än ana en sexuell relation mellan de båda flickorna.

I skådespelet Dialogues des Carmélites (1948) skriver Bernanos om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som ett levande exempel på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

Karamelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte och vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. När medsystrarna kliver upp till schavotten gömmer sig Blanche i den skådelystna folkmassan, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod, hörsammas. Blanche går frivilligt upp till medystrarna och låter guillotinens bila skilja huvud från kropp.

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra Ångesten och Döden, ja, att ångesten är en Guds gåva - förlöst under Långfredagen. Synd och Ångest. Gud räddar alltid människan, i sista ögonblicket, in i det mörker där Tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda Skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats. Prosten i Campagne säger till Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns.

För att veta att Han finns kräves Tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak".

Dessutom finns det, Gud hjälpe, menar prosten, präster "som icke ens våga uttala djävulens namn", eftersom de inte vågar utsätta det "inre livet" för frestelser. Dessa feghetens förkunnare förvandlar kampen mellan Gott och Ont till ett "drifternas dystra slagfält" och moralen till "en sinnenas hälsolära". Sådant, fortsätter prosten, är kanske väsentligt när man i böcker beskriver människor, men icke när man räknar människor "i det levande livet". Nej, "sådana barnsligheter förklara oss ingenting". I en värld bestående av varelser "som intet annat äro än oskäliga djur", finns det plats varken för helgon eller galenskap, ej heller för lidande, kärlek och lust.

Mer pregnant kan Bernanos knappast sammanfatta den skarpsinniga slutsatsen att människans största synd är Ångesten, en ångest som i varje sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Imbecillitet reducerar människan till att bli något hon icke borde vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. Människan avsäger sig alltför lättvindigt den rätt Gud givit henne, att härska över och behärska livet.

Bernanos ser som sin uppgift som författare att förtydliga och exemplifiera detta människans trauma, traumat om människans hjälplöshet inför Ångesten. Människan kan inte leva utan Gud och mitt i all ångest och förtvivlan vet människan att denna Synd, Ångestens Synd, endast kan botas genom tron på Gud. Till den lättfotade flickan Mouchette säger Donissan att "Gud är med till och med i våra dårskaper"; när människan "lyfter handen mot Gud för att förbanna Honom, är det Han, och endast Han, som stöder hennes vanmäktiga hand".

Det är Han, och ENDAST Han som stöder människans vanmäktiga hand.

Denna insikt har ej alla agerande i Bernanos romaner. Ångesten-Synden är en "själssjukdom", en "neuros" menar läkaren i romanen Monsieur Ouine (Herr Ouine, 1943) när han till en flatbottnad präst säger: "så, även Ni är av den uppfattningen, att vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan?". Denne läkare och denna präst är Bernanos sarkastiska porträtt av den "vetenskap" och av de "moderna" präster vilka i djupet av sina själar skäms för sin tro på Gud och som intet högre önskar än att fylla påsen med något som kan tillfredsställa behovet hos vad Österling kallar "moderna människor". Bernanos kör fingret rakt in i varbölden, direkt in i den "moderna" teologi där man ängslas för Synden, ängslas för aggressivitet och sexualitet. Men den sanna Synden är Ångesten, ångesten för Synden. Aggressivitet och sexualitet är en del av den av Gud skapade människan i den av Gud skapade världen. Att förneka synden i sig själv och i världen är att förneka Gud som människans och världens Skapare. Det är att frånkänna människan hennes individualitet och hennes rätt att odla fiendskap; det är inte det lagstiftande samhället som äger rätt avgöra vad som är perversion eller ej.

Donissan plågar sig själv. "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

Paul Claudel hävdade att Bernanos präst Donissan var skräckslagen inför Djävulen, att det var därför han gisslade sig. Men det förhåller sig tvärtom: Donissans Ångest är ett nådens tecken som visar att denne bondpojk, denna barnsliga bypräst som själv aldrig finner frid, av Gud är utsedd att ge sina medmänniskor frid och tröst. Donissan är fast besluten att medvetet använda våldet, det verbala och det fysiska, för att förvandla Synd till Nåd, som när han tar en metallkedja och låter den vina på sin nakna rygg. Vid de första slagen sipprar endast några få bloddroppar fram men snart rinner blodet i en strid röd ström. Donissan svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Han slår jämnt och regelbundet. Den svidande smärtan och blodet rinner ner över hans höfter. Det känns som en "fruktansvärd smekning". Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss "som ett spån under hyveln".

"Det rättfärdiga kriget är också det totala kriget", skriver den tyske juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt på sitt dagboksblad den 29 juni 1948 och han undrar vid vilket katolskt ordenssällskap en sådan tanke kan finna fäste. I alla fall inte hos dominikanerna, fortsätter katoliken Schmitt, men möjligen hos författare som Augustin Cochin, hos Bernanos gode vän filosofen Robert Valléry-Radot samt hos "den tidige, ännu icke avsomnade Bernanos".

Bernanosentusiasten Schmitt tar emellertid avstånd från fransmannen efter dennes agerande under andra världskriget och de få år han hade att leva i efterkrigseuropa. Bernanos dör i en förstad till Paris den 10 juli 1948. Schmitt noterar att Bernanos "var anständig nog att ej längre än fram till denna dag överleva slutet". I en annan dagboksanteckning skriver Schmitt att den Bernanos som "1930 begeistrade oss", förvandlats till en journalist som tillfredsställer "dagens borgerliga läsekrets, som gärna applåderar lättsmälta teser".

Annat var det på 30-talet. Katoliken Ernst Jünger recenserar i dagstidningen Der Tag den tyska översättningen av Bernanos L'Imposture och konstaterar att fransmannen tillhör dem som sett till att det "röjts upp bland de gamla institutionerna med mer frenesi än under 1789 och reformationen", att praktiskt taget alla de gamla maktstrukturerna försvunnit, bortsett från Katolska Kyrkan, att katolicismen stått rycken mot tidens eldstormar och att detta beror på att den inte förlorat sin tro. Jünger tog själv konsekvenserna först vid nästsista andetaget och konverterade året före sin död, 101 år gammal.

Den kämpande Bernanos förvandlades tyvärr under fyrtiotalet till konciliant diplomat och underhållningsjournalist. Det brinnande hjärtat slocknar, han låter sig bedras av tomma ord och han värjer sig med magnifik elegans mot förebråelserna att vara "antisemit". Bernanos fastnar i den fälla han under trettiotalet varnade andra från att falla i, nämligen att förneka Urguden och människans Urhistoria och därmed tvingas in i det helvete där människan tvingas Synda "i ensamhet" och "dö allena".




















Illustration 1: Botgöraren, Arcos de la Frontera. Foto av Rolf Bauerdick, 1989-1993
Illustration 3: Korsfästelse. Arnulf Rainer, 1973

Artikeln om Bernanos ingår i boken Tagelskjortan,Johan Hammarströms Bokförlag, 2003