KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

Bo I. Cavefors
KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

Bok:
Kronprinz Rudolf von Österreich. Eine Orientreise vom Jahre 1881
Redigering av Leo Leitner
24 ill av Franz von Pausinger
Residenz Verlag, Salzburg 1994

Ärkehertig Rudolf, Österrikes kronprins, var en utpräglat öppen natur, tillgänglig för tidens nya politiska, sociala och filosofiska idéer. Redan i tonåren medarbetar han som stridbar journalist i Neuen Wiener Tagblattes. Han är utomordentligt produktiv, skriver ledare, kommentarer och kulturessäer men också populärvetenskapliga artiklar om fåglar; ornitologi är ett älsklingsämne och de vetenskapliga studierna ges ut i tre volymer. Rudolf börjar samla material till en omfattande krönika i ord och bild om Österrike-Ungern, men den publiceras inte förrän 1902, efter hans död. Rudolfs egna bidrag i detta ”Kronprinzenwerk” är framför allt landskapsbeskrivningar av mycket hög litterär kvalitet.

Krönikan om arvlandet Österrike-Ungern fullföljes av hustrun, belgiska prinsessan Stephanie. Rudolf tar sitt liv den 30 januari 1889, trettiofyra år gammal. Kronprinsparet har ett barn, en flicka, Elisabeth, som ärvt faderns politiska radikalism och kallas den ”röda prinsessan”.

Kronprins Rudolf skriver också jakt- och reseberättelser, bland annat Fünfzehn Tage auf der Donau. Notiser från Spanienresan 1879 hamnar i skrivbordslådan.

Två år senare gör han tillsammans med goda vänner en betydelsefull Orientresa, Eine Orientreise vom Jahre 1881. Kärntruppen består av Rudolfs släkting Ferdinand, storhertig av Toskana (som aldrig regerar: familjen jagas 1859 iväg av nationalistiska revolutionärer innan Toskana 1870 inkorporeras med den nybildade nationalstaten Italien), generalen greve Waldburg, majoren von Eschenbacher, tidens främste egyptolog Heinrich Karl Brugsch, jakt- och djurmålaren Franz von Pausinger - en österrikisk motsvarighet till Bruno Liljefors - samt greven Hoyos, Rudolfs bäste vän till det bittra slutet, då kronprinsen tvingas (av omständigheterna eller av kejsaren, det är än idag en öppen fråga), ta livet av älskarinnan och sig själv, på jaktslottet Mayerling.

Orientresenärerna drar fram genom Egypten och Palestina. Man besöker Kairo, Fajum, färdas utefter Nilen och kommer till slut till Jordan och Jerusalem. ”Den som stannar alltför länge i Jerusalem, förvandlas till Jerusalemfantast”, skriver Rudolf och fortsätter:”…man blir ögonblickligen förhäxad av denna stad, över vilken det vilar en mystisk-svärmisk atmosfär”.

Resan börjar den 9 februari och avslutas den 22 april 1881. Rudolfs bok ges ut som praktverk, men kommer 1885 i billighetsupplaga. Båda editionerna är rikligt illustrerade av von Pausinger.

Huvudsyftet med resan är att jaga, samla kulturföremål och bedriva ornitologiska studier. I den på det salzburgska förlaget Residenz (förlaget numera tyvärr nedlagt) utgivna volymen finns de viktigaste och bästa kapitlen från originalupplagorna. Utgivaren koncentrerar intresset kring Rudolfs beskrivningar av landskap, människor och kulturer och hans iakttagelser om hur religion och historia påverkar människors vardagsliv.

Resan med tåg från Alexandria till Kairo går genom ett landskap i snabb förvandling. Egypten är ett expansivt land mot slutet av 1800-talet; man plöjer ny odlingsmark, gräver bevattningskanaler, bygger gårdar och byar. I Kairos basarkvarter visar sig ”araben vara äkta semit, judens sanne broder”, skriver journalisten Rudolf, som tidigare hemma i Wien dragit på sig åtskillig kritik för sin kamp mot den antisemitism som präglar Österrike-Ungern.

Kairo är onekligen en mer förhäxande marknad än kreaturs- och grönsaksmarknaderna i Österrike, men, varnar Rudolf, man skall inte låta sig luras av det måleriska orientlivet, när man mentalt uthungrad kommer från ”Europas schablonartade monotoni”. Det finns nämligen en baksida av all prakten, av de granna färgerna, en ”ond skuggsida” med alla miljontals svarta flugor som härjar i gränderna, som kletar sig fast vid människorna och ”fullkomligt täcker ansiktena”.

I ett litet schabbigt "kloster" i Kairos utkant, tas resesällskapet emot av föreståndaren, en bortdöende, mager, vaxfärgat likblek gammal man, präglad av ”fanatisk asketism”. De skarpa dragen, de bleka läpparna, de stirrande ögonen och de skelettartade händerna, den böjda ryggen och den entoniga rösten, får det att ”gå kalla kårar” utefter kronprinsens ryggrad. Han tycker att denna ”fanatism” är obegriplig. Efter cigaretter och kaffe serverat i smutsiga koppar, börjar dervischdansen med tjugo män klädda i höga mössor, eller hattar, med tätåtsittande kläder, kritvita och på turkiskt vis öppna därfram och däröver vida, stärkta rockar som Rudolf - förmodligen med fasa - associerar till ”gamla kvinnokrinoliner”.

Dervischmusiken blir allt häftigare, ”alla vildare”. Instrumenten är desamma som sällskapet konfronterats med i Övre Egypten. Det är trummor och stränginstrument som Rudolf liknar vid dalmatiska guslan. Dervischerna knäböjer inför den asketiske åldringen innan de börjar dansa. De snurrar runt i allt snabbare tempo, utan att beröra varandra, var och en på sin plats, som snurror. De långa rockarna står vågrätt ut från kropparna. Musikens rytm ökar. Dervischernas ansikten utstrålar fanatism. De har händerna uppsträckta, den ena handflatan bakåtböjd och den andra handflatan öppen framåt. Det symboliserar att i den högra håller de trons svärd och med den vänstra bönfaller de Gud om nådegåvor.

”Man kan få svindel för mindre”, konstaterar Rudolf.

Bättre till mods känner sig kronprinsen när han umgås med nubier, beduiner och berber, vilka ”lever ett liv förenat med öknens mystik”. De är ”jordens fria söner”, i mångt och mycket ”världens lyckligaste människor”, modiga och rövare, fria och otvungna i sättet att vara. De lever ett liv i harmoni och fulländning. Rudolf fascineras av vackra flickor, med samma vidgade näsborrar, med ”samma skarpt tecknade näsa och lilla mun man ser på gamla egyptiska målningar”. Efter måltiden dansar de graciösa flickorna, det är en ”orgie” som närs av fantasier om forna tider. Vid
Arâbat-el-Madfûne möter Rudolf en flicka som vid flodkanten fyller sin kruka med vatten, ”det friska Nilvattnet för kvällsbadet”. Flickans ”tunna blå skjorta vätes ned av vatten som rinner över krukans kant. Skjortan smiter åt kring kroppen och låter mig ana vackra former; melankoliskt ser de stora svarta ögonen på flodens vågor och ur den lätt öppnade munnen kommer svårmodiga sånger”.

Det är uppenbart att kronprins Rudolf inte längtar hem till ”krinolinerna” i Wien. Men plikten kallar och återresan går via Jerusalem och Jordan. I Jaffa filosoferar Rudolf kring kristendomens ursprung och finner att i Orienten, där den uppstod, är kristendomen fortfarande som ”renast och minst förfalskad”. Och, fortsätter denne predestinerade kejsare till ett imperium som styrs i nära samklang med romersk-katolska Kyrkan, denna de semitiska gamla religionernas äkthet och renhet återspeglas bäst inom - islam!

”Gamle Adam är inte död”, skriver Rudolf; de gamla duktiga hebréerna arbetar i städerna och deras bröder, araberna, med Schejk Ali som ledare, lever ett fritt liv på stepperna runt Jordan. Deras rikedomar utgörs av fårhjordar, hästar och kvinnor. Klokhet och trons böcker ger dem makt. Orienten är odödlig. Europas febriga revolutioner går här spårlöst förbi. I Orienten förblir allt vid vad det varit, ”så länge solen purpurröd glöder över de kala bergen, över den gula öknen och över de gröna stepperna, över detta härliga land, över människosläktets vagga”.

Se, det var sagan om kronprinsen som tyvärr aldrig blev en kejsare med verkligt nya kläder.


Illustrationerna av Franz von Pausinger
Tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:5-6, samt som bok i ett tiotal exemplar, 2000

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006