JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO

Bo I. Cavefors
JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO


Evangelisten Markus skriver i fjodertonde kapitlets tionde vers: "Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Honom".

I fyrtiofemte versen fortsätter Aposteln: "När han nu kom dit gick han genast fram till Jesus. 'Rabbi', sade han och kysste honom".

Förflyttar vi oss framåt i tiden, till 1300-talsmålaren Giotto de Bondone (1266 - 1337) och dennes fresker i Paduas Arenakapell, till den Giotto som i andra fresker brer på med saftiga helvetesscener, tortyr, nakna människor (Adam & Eva tex) och sexuellt våld, så målar Giotto i Arenakapellet en Judas Iskariot vars munkyss med Jesus är mycket intim, vacker och mycket erotisk. Det är ingen tvekan om att Giotto uppfattar mästare och lärjunge som ett älskande par. Den norske diktaren Arvid Malme skriver i dikten Kosmos att när "noen omfavner öynene mine / ser jeg inn i / det jeg vet andere har sett...". Den iakttagelsen kan även tjäna som bildtext till Michelangelo Merisi da Caravaggios (1571 - 1610) målning Jesus häktas, från 1602, som för några år sedan återupptäcktes som en äkta Caravaggio där den hängde på entréhallsväggen till jesuitkommuniteten i Dublin.

Malmes dikt är i sig ointressant, ja riktigt dålig, men författaren sätter fingret på ett kontroversiellt teologiskt problem, som sopats under mattan: är Judas Iskariot verkligen förrädare i ordets allmänt vedertagna bemärkelse? Är det inte så att Judas Iskariot istället är ett gränsfall i kärlekens djungel, den älskade, den mest älskade till en man som gick i döden av kärlek till människorna. Istället för att vara en djävulens utsände var Judas Iskariot den lärjunge som mer än de andra lärjungarna älskade sin Mästare. Judas Iskariot är samtidigt förförare och den förförde, en mystiker med en mystik där död och kärlek flätas samman, där han visserligen handlar av fri vilja, men på Guds uppdrag. Kärlekskyssen mellan Jesus och Judas Iskariot på Giottos och Caravaggios målningar är ett bevis på Guds svårtydbara nåd.

Mer än någon annan och mer än något annat älskade Judas Iskariot sin Mästare, Jesus. Han gav bort sin förmögenhet för att följa Jesus - och blev en skadskjuten Wandervogel.

Jesus offer och död var inget juridiskt missfall. Det är fel lägga skulden för korsfästelsen på enskilda människor, för att skona Gud: att korsfästelsen skedde utan Guds vilja. Gör man så, skapas en idealiserad gudsbild; det är att se Gud enbart som representant för en princip om godhet och kärlek. Jesus lidande och död är istället logiska och rationella uttryck för Guds vilja - och Satan spelar en viktig biroll.

Judas Iskariot "förråder" Mästaren därför att Jesu död är Guds beslut. Utan Guds tillåtelse hade Satan aldrig förmått övertala Judas Iskariot att ge Jesus den ömma dödskyssen.

Judas Iskariot är den utvalde och denna utvaldhet förargar de andra lärjungarna. I det obegripliga förlossardramat ställer Judas Iskariot upp som medagerande därför att han är den ende av de tolv som förstår, som inser nödvändigheten av Jesus död på korset. De andra flyr fältet och förnekar Mästaren, de stannar inte kvar under korset och de tror inte kvinnorna när dessa berättar om återuppståndelsen. De är, alla, tvivlare. Endast Judas Iskariot tror.

Någon måste överlämna Jesus till Makten och det kan endast den mest pålitlige lärjungen göra, den i denna mystik mest förtrogne, den lärjunge som vet mer om korsets hemligheter än någon annan lärjunge. Gud väljer Judas Iskariot.

Judas Iskariot är en kärleksmystiker som vet att Gud är närvarande också i den trossvarta natten. När han utför sin kärlekstjänst med Jesus klargör han sammanhanget mellan kärlek, offer och försoning. Denna djupa insikt och denna förståelsee av skeendet mellan Jesus och Judas Iskariot kommer till uttryck i kärlekskyssen i trädgården i Getsemane. Men det finns också en tredje aktör, den nakne unge mannen: "En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken" (Mark. 14:51-52).

Varför talar man ogärna om den unge mannen som flydde naken, men som, och det är det intressanta, "ville följa med Jesus". Fanns det en homoerotisk relation mellan dem? Äkta och självuppoffrande kärlek? Eller fungerade Jesus, som inte led av beröringsångest och som var fri från fobier, som en biktfader för den unge mannen, en ung bög som naken irrar runt i Getsemanes trägårdar? Till skillnad från elva av de tolv lärjungarna - vilka alla övergav Jesus "och flydde" (Mark. 14:50) - ville denne unge man "följa med Jesus", fängslas tillsammans med Honom, dela Hans plågor.

Judas Iskariot kysser Jesus. Det fanns faktiskt andra möjligheter visa soldaterna vilken man de skulle gripa: Judas Iskariot kunde med handen pekat ut Jesus eller han kunde i soldatens öra viskat vem av de församlade männen som var Jesus. Men Kyssen är ett klassiskt tecken för kärlek och en symbolhandling vid avsked. Inom kristen mystik är kyssen beviset på föreningen mellan Gud och människa. Kyssen Judas Iskariot ger Jesus är en sådan kyss, men ingen förstod det då och få har velat förstå det under de tvåtusen år som därefter förflutit.

Vad säger "folk" om Judas dödskyss? Naturligtvis det teologerna sagt, eller omvänt, det teologerna kommer att säga, eftersom det alltför ofta gäller att anpassa dogmerna till världens verklighet. Temat om Judas Iskariots "förräderi" är berättelsen om hur opportunister vänder kappan efter vinden.

Judas Iskariot var, till en början, en ambivalent ung man med oro i kropp och själ, kåt och galen. Sådana hetsporrar bör sättas på plats. I norra Frankrike, i Belgien och i Schweiz talar man därför än idag om att elden kan förlora sin hetta så som rödhårige och rödskäggige Judas Iskariot under loppet av några sekunder blev vithårig och vitskäggig när han förrådde Herren Jesus Kristus, "Feu, perds ta chaleur, comme judas perdit sa couleur en trahissant le saint Saveur".

I Danmark säger man: "Ud Judas, ind Jesus" och hoppas att tjuven skall hålla fingrarna i styr.

Det finns inga gränser för kyrkfolkets fantasifulla diktning om den avskydde outsidern Judas Iskariot. Redan i de apokryfiska texterna beskrives han som en värsting. I Siebenbürgen hävdar man att pojken bet sin mamma i foten och därav kommer hälens inbuktning. Germansk mytologi bygger vidare på grekernas perversa humor och firar triumfer när det gäller att pådyvla Judas Iskariot illasinnade handlingar. Fantasin stegras till klimax när man beskriver hur Judas Iskariot lägger snaran om sin egen hals sedan han kysst Jesus till avsked.

Judas Iskariots dödsdag är den 30 juli (eller den 14 juli). Den som inte aktar sig kan denna dag kan komma till olycka. Legenden (en av legenderna...) berättar att Judas Iskariot hänger sig i en pil, eller, i alla fall, i ett syrénliknande träd. Därför vilar det förbannelse över dessa träd, vilket skånska bönder tack och lov var ovetande om under de århundraden de hade för vana att plantera pilalléer för att skydda åkrarna från jorderusion.

Namnet Judas Iskariot är en trollformel när det gäller att vid exorcism driva djävulen ut ur besatta människor. Den som är född på lärjungens födelsedag, den 1 april, kan bli antingen krympling eller dåre. Å andra sidan är svampen som växer vid syrénens rot, Fungus sambuci, Ruricularia sambucina, ett utmärkt läkemedel mot ögonsjukdomar. När man vid karnevalstid bränner Judas-Iskariot-halmdockor tjänar det syftet att skydda skogar, ängar och skördar från onda demoner.

Men alla dessa fabuleringar tillhör sagans värld. Judas Iskariots kärlekskyss gavs av en ung man som var mer orolig och förtvivlad, men samtidigt mer erfaren och realistisk - och kanske mer cynisk - än de andra lärjungarna. Judas Iskariot insåg attt Jesus inte kunde och enligt Guds vilja inte skulle undgå de romerska statsterroristernas straffapparat och de judiska kollaboratörernas fundamentalistiskt grundade hat. Den professionelle tjuven Judas Iskariot visste mer än någon av de andra lärjungarna maktens och politikens villkor. Det är mer legend än teologisk sanning när man hävdar att Judas Iskariot av gammal förbrytarvana försökte tjäna en hacka där belöning väntade, och därför förrådde Mästaren. Den legenden dokumenteras först av den år 1298 avlidne Jacobis a Voragine i Legenda aurea, där historien parallelliseras till den antika myten om fadermördaren Oidipus, som drar blodskam över sig och familjen - ett oförlåtligt brott i Medelhavskulturernas folkmoral.

Judas Iskariot är den färgstarkaste personligheten i Jesu följe av särpräglade män och kvinnor och han spelar under ett par årtusenden med bravur rollen som bad boy. Men faktum kvarstår: Judas Iskariot var den lärjunge Jesus älskade mest och just därför den lärjunge som offrades av de mindre älskade - och mindre älskande - lärjungarna när det gällde att hitta en syndabock för att Jesus gick i den romerska statsterrorismens gillrade fälla.

Är Judas Iskariot-porträttet på Caravaggios målning i jesuitkommuniteten i Dublin ett självporträtt? Kanske. Varför inte? Båda - "förrädaren" och konstnären - gick, som det tyska underbarnet Wilhelm Waiblinger under "i förvildning": Judas Iskariot "förrådde" Mästaren, men var i själva verket den av Gud utsände; Caravaggio levde ett herrans liv men målade scenerier med djup mystik och Waiblingers utflykter i erotik och sann självkännedom är uttryck för möjligheten att i Jaget finna Guds spegelbild.

Caravaggio uppfyller knappast de etiska och allmänmoraliska föreställningar om klanderfritt uppförande man krävt de senaste århundradena. Caravaggios måleri - och han själv - tilltalar betraktarens lustar och själen. Det förstod regissören Goffredo Alessandrini när han 1941 spelade in Caravaggio. Il pittore maledetto.

Inte förrän 1951 börjar man mer seriöst forska kring Caravaggios vilda liv. De båda konsthistorikerna Riccardo Bassani och Fiora Bellini gick under 1990-talet igenom Caravaggios testamenten, diverse processakter, kassaböcker och polisprotokoll i Roms stadsarkiv och publicerade resultatet av undersökningarna under den mordiska titeln Caravaggio assassino.

I detta material finns åtskilligt som kan betraktas som pittoreskt.

Michelangelo Merisi da Caravaggios relationer till makt och myndigheter, var inte de bästa. Målaren häktas vid ett flertal tillfällen. 1606 dödar han en man, efter ett gräl på gatan och flyr från Rom till Neapel, där han emellertid genast får uppdraget att måla altarbilden till den nya kyrkan Pio Monte. Därifrån går färden vidare till Malta. Även där häktas Caravaggio, men lyckas fly. Under sommaren 1610 påbörjas en resa med kustskonerten till Neapel, för vidare befordran till Rom, där han hoppas få påven Paul V:s benådning. Som muta har målaren med sig en ny målning, Johannes Döparen, avsedd för Scipione Borghese, påvens syskonbarn. Men Caravaggio tvingas gå i land i Palo. Han fängslas omgående, men köper sig fri (arvodet för altarbilden till kyrkan Pio Monte var det ditills högsta som betalats i den kultiverade världen, en sensation!). Dock, skonerten plöjer havets vågor på vidare färd - med målarens tillhörigheter i lastrummet - till Port' Ercole. När Caravaggio så småningom lyckas ta sig dit, har skonerten, inklusive målarens penslar och dukar, med mera, åter satt kurs mot Neapel. Efter några dagars vistelse i Port' Ercole, avlider Caravaggio, dock inte, som man tidigare antagit, av malaria. Monsignore Sandro Corradini lyckades för några år sedan rekonstruera Caravaggios sista tid här på jorden, genom att lusläsa tidigare okända dokument i Vatikanens arkiv. Det visade sig att Caravaggio inte ligger begravd vid stranden i Port' Ercole, där det i många år funnits en minnesten, med felaktigt födelsdatum, utan i ortens centrum, vid en bilverkstad.

"Så länge jag lever skall jag se till att varenda förbrytare kommer att döden dö", hotade påven Sixtus V - och omsatte hotet till verklighet. Ingen nåd där inte. Vatikanens Änglabro gav snart syn för sägen, där fanns fler upphängda avhuggna huvuden än det fanns meloner på marknaden.

Där borde även Caravaggios huvud hängt. Om inte om varit.

Senare tiders forskning visar att påve och Malteserriddare smidit planer för att krossa den omoraliske Caravaggio. I Palos hamn väntade dödskommandot som utförde ordern. Liket forslades därefter till Port' Ercole.

Av drygt sjuhundra dokument, som blivit granskade, framgår att Caravaggio klarade sig så länge som han gjorde tack vare målarens fina relationer till finansiären och kardinalen Del Monte. Denne bildade storsamlare tog gärna emot den unge lombarden i sitt palats och blev, förmodligen, såväl Caravaggios älskare som hans teologiskt-ikonografiske rådgivare när det gällde att på målarduken återskapa alla de androgyna unga män med blommor och vinbladskransar i håret och från vars ljushylta skuldror sakta, erotiskt lagom upphetsande, blusen glider ned och lämnar huden naken. Detta sataniska spel om moral och omoral oroade tidens påvar och oroar, än mer, dagens konsthistoriker, som till skillnad mot påvar vet föga om människors moral och omoral. Man frågar sig: handlar det om konstnärens homosexuella längtan och trängtan och läggning eller är de androgyna pojkarna endast karakteristiska uttryck för tidens symbolspråk och, möjligen, bilder avsedda tillfredsställa homosexuella skönandar, som kardinalen Del Monte. Eller: handlar det om kristen allegori? Är pojken med fruktkorg symbol för den återuppståndne Kristus?

Narcissismen hos Jesus och hos Caravaggios unga män, den flickaktiga skönheten, är ett älsklingstema för målaren och det ger honom möjlighet att, som Giotto, tillåta sig erotisk mångtydighet och intellektuell melankoli. Idag anses visserligen sådant, narcisism och intellektuell melankoli, ge uttryck för politisk och religiös tomhet, men det säger, kanske, mer om vår tid än om Caravaggio och hans tid, då just narcissim och intellektuell melankoli, med homoerotisk anstrykning, var höjden av etisk och estetisk förfining. Caravaggio förstärker metoden genom att, i stort sett, avstå ifrån det mesta av narcissimrekvisitan, nymfer, hjortar, hundar och amorpilar. Caravaggio intellektualiserar myterna, men är ibland samtidigt oerhört öppen, kanske framför allt i målningar med Johannes Döparen. Exempel: målningen från 1604 - 1605 som finns på Nelson Gallery/Atkins Museum, Kansas City, där Caravaggio låter Johannes Döparen inta en klassisk bögposition, med starkt åtskilda ben, helnaken bortsett från en tygtrasa som döljer fallos.

I Rione Campo Marzio hyr Caravaggio ett tvåvåningshus. I augusti 1605 tröttnar värdinnan på att vänta på flera års försenad hyra och protesterar emot att målaren huggit hål i taket för att få in mer ljus.

Hyresvärdinnan vill ha skadestånd. Vid de följande rättegångarna dyker upp en rad figurer, kända från diverse målningar: horan Anna som satt modell för Magdalena och som uppträdde som lik i Marias död, horan Lena som målats som madonna med ena foten vilande på en orm, hetsporren Onorio, jesuitelev, som till gitarrackompanjemang sjunger skabrösa visor till målarens lov. Samtidigt pågår process mot Caravaggio för att han vid ett slagsmål dödade Ranuccio Tomassoni, en hallick som offererade kurtisaner till diverse kardinaler.

Så går det på. År ut och år in. Livet flyter dock vidare. Påven Klemens VII såg visserligen till att Giordano Bruno brändes och att Beatrice Cenci halshöggs, men kristlig godhet och änglar hade högkonjunktur inom måleriet. Aldrig tidigare hade det målats så många änglar som vid slutet av 1500-talet. Caravaggio förvandlade den sorgliga verkligheten till skön konst, en konst som inte alltid avvisades av Kyrkan (de nästannakna männen i Sixtinska kapellet har under århundraden varit normgivande för lagommuskulösa manskroppar) men som framför allt kardinaler och andra andlighetens furstar inköpte och visade i sina privata gallerier.

Det som attraherar Caravaggio är ögonblicket av en bråkdels sekund: när Paulus faller av hästen, när Medusas huvud lossnar från kroppen, det sekundsnabba ögonkastet när ängelns ögon möter Himlens dolde härskares milda blick. Ljuset kommer alltid från sidan, bryter mörkret - det är det som är hemligheten med Caravaggios måleri, målartekniskt, teologiskt, taktiskt i en ond brytningstid mellan dogmatism och frihet, mellan moralism och sensualism. Judas Iskariots dödskyss, Johannes Döparens läckra lår och dödsmåleriet är hos Caravaggio uttryck för den gudomliga vilja som står över dogmatik och moralism, uttryck för den Guds vilja som kräver Jesu korsfästelse - i kärleken och döden finns människans befrielse, hennes frihet. Och: människans kärlek.

Under de första århundradena efter Kristus Jesus död avbildades Han naken på Korset. Dock: det är lika lätt att tänka bort tygstycket som skyler Hans kön som det är lätt att i sitt inre se vad som finns under tygstycket på Caravaggios porträtt av Johannes Döparen. Att i katolsk konst i Kyrkans tjänst utesluta den sensuella dimensionen låter sig icke göras.



















Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor (1996 & 2002), samt som bok i ett tiotal exemplar
Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2002, 2006