STANLEY SPENCER

Bo I. Cavefors
KÖTTETS ÅTERUPPSTÅNDELSE I COOKHAM

Knappast någon överdrift påstå att Michelangelos konst är formfulländad. Varje kropp, varenda kroppsdel är i sig idealet för grekisk kärlek. Michelangelos scenerier, hans fresker och monumentalmålningar är dessutom väl relaterade till italienska filmregissörers historicerande mammutprojekt. Man tänker på Michelangelo när man ser Pasolinis Oidipus.

På hemmaplan, i Rom med omnejd, lyckas katolska kyrkan med hjälp av Michelangelos versioner av köttets uppståndelse, överträffa gnostikernas visioner. Själens odödlighet och likens förmåga att reinkarneras efter återuppståndelsen till samma skick de levt livet här i jämmerdalen, från gravmörk natt till dagens solljus stiga de, tillhör Michelangelos specialiteter.

Michelangelokonst är formfulländad och konstnären måste ha varit oerhört medveten om att vad han återgav inte var fantasier utan verklighet, det vill säga att hans konst är tvetydig och inbjuder till skilda tolkningar. Det uppenbara döljer alltid diverse hemligheter. 1500-talsmänniskan såg i allmänhet Hieronymus Bosch som ett trovärdigare vittne till Guds domslut över människan och världen, än Michelangelo. Dock, såväl Michelangelo som senare Dostojevskij förstod att det är skönheten som räddar människan och världen från Helvetet. Samma sak vad gäller Caspar David Friedrich.

Modernister förvandlar gärna metafysik till varufetischism. Extasen sublimeras. Det är politiskt korrekt. Den amerikanske skulptören Robert Longo menar att ”konst är de rikas religion”. Exempel: auktionspriserna och konsten som investeringsobjekt. Närmare Helvetet än så kan ingen konstnär komma.

Alltså: har konsten urartat under 1900-talet? Möjligen. Förmodligen. Av samtida beskylldes även Michelangelo för att vara en dilletant och skojare när han framträdde som universalgeni, konstprelat och schaman. Tänker någon på 1900-talets Joseph Beuys? Men Beuys är ingen Michelangelo.

Efter Michelangelos målning 1541 om ”sista dagen”, om återuppståndelsen, har (nog) ingen konstnär skildrat denna verkliga löpsedelshändelse lika minutiöst som britten Sir Stanley Spencer med monumentalmålningen Återuppståndelsen från 1926. Men, som Beuys är Spencer ingen Michelangelo. Spencers målning visar köttets, det av synd frustrerade köttets återuppståndelse på kyrkogården i Cookham, vid Themsen, fyrtiofem kilometer väster om London. Liken skjuter gravstenarna åt sidan för att stiga ut i den cookhamska natten. Liken tar sig en vilopaus i de öppnade gravarna. Liken förvandlas till människor av kött och blod.

Detta är: allt! Eller: finns det ett dolt budskap i Spencers konst?

Den drygt fem meter långa målningen, som finns på Tate Gallery, är ett storslaget egotrippat misslyckande, trots att man måste beundra konstnärens förraffaelitiska naivism och naivitet. Naivitet har alltid något storslaget över sig. Spencers återuppståndelse är emellertid också ett hollywodskt kulturspektakel. Målningen är naiv, ok, men framför allt är den bigott, konventionell och kitschig och i sin kitschighet fascinerande eftersom målaren var besatt av sexualitet, anklagad för otuktigt beteende (vilket i sig inte behöver betyda så mycket i ett land där man just plockat strumporna av stolsbenen). Spencer var från födelsen till döden fastklämd i äkta brittisk puritansk protestantisk småborgaridyll, i Cookham. Från Cookham är det, var det, långt till Rom. Det finns ingenting mer än motiven som förenar Michelangelo och Spencer.

Även idag är Cookham en liten förgrämd, förgäten men ack så idyllisk och oskuldsfull by inbäddad i sockrad och hårt vispad vispgrädde och övernaturligt grön grönska där besökaren anar att det bakom vart och ett av de glasflaskbottenförsedda fönstrens spetsgardiner lurar en liten glad mörderska i nittioårsåldern. Cookham kokar under tryckkokarlocket av köttsliga lustar och längtan efter återuppståndelse. Helst i någon annans gestalt och på annan ort än Cookham. Husen är kvarlevor från diverse georgares regentskap, folket är brittiskt och saxiskt och i kyrkogårdens gravar vilar resterna av färgare, vävare, skomakare och ölbryggare. Allt hedervärt. Inget fel i det. Kyrkan är från 1100-talet, huvudgatan heter High Street och vid en av gatukorsningarna ligger det hus där Stanley Spencer föddes 1891. I Cookham bor Spencer hela sitt liv, bortsett från några år vid målarakademier och som soldat vid första världskrigets slagfält.

Upplevelserna vid fronten slår sönder Spencers barnatro om världen som ett enhetligt och rogivande Paradis. Det Cookham Spencer återvände till när vapnen tystnat var ett annat Cookham än det han lämnat några år tidigare. Nej, så var det inte, Cookham efter kriget var samma Cookham som före kriget, men Spencer såg på Cookham med nya ögon.

Spencer besöker först Windsor School of Art innan han antas vid den renommerade Slade School i London, där han 1912 tar hem akademiens stora pris med avskedstrofén Jesu födelse. Spencer hade förlagt julaftonsstoryn till Cookham.

Under kriget tjänstgör Spencer vid ett brittiskt fältlasarett i Makedonien. Därifrån skriver han mångordiga rapporter till Eric Gills tidskrift The Game. 1923/24 målar han ett antal väggmålningar till Mary Behrends kapell i Burghclere, vid Newbury, till minne av hennes bror, Henry W. Sandham, som dog i Makedonien. 1932 inväljes Spencer i Royal Academy men tackar för sig när akademiekamraterna 1935 refuserar två av hans inlämnade målningar med omdömet att de är ”smaklösa”! Dock, 1932 och 1938 representeras öriket av Stanley Spencer vid Biennalen i Venedig och 1948 respektive 1955 ordnar Tate Gallery retrospektiva utställningar. 1958 adlas konstnären, exakt lagom för att avlida året därpå, medan han sysslar med monumentalmålningen Kristus predikar vid regattan i Cookham. Motivets form: den skärrade förlossaren återuppstår ur en korgstol.

Spencer karakteriseras i allmänhet som en religiös målare, det vill säga en målare som målar motiv med religiöst innehåll. Samtidigt karakteriseras han som sexualist, en sexfanatiker som levde efter samma motto som Anthony Burgess: ”i en kvinna är jag närmare Gud än i kyrkan”.

Är allt detta sanning och verklighet? Ja och nej. Till skillnad från Michelangelos religiösa målningar finns det på Sir Spencers bilder aldrig någonting som övertygar betraktaren om att konstnären står för en trovärdig trosvision. Spencer saknar ingivelse och inlevelse. I hans målningar finns endast längtan. Vilket iochförsig inte är bara och endast… Spencers längtant är en stor längtan, erotisk och religiös. Spencer målar jordisk och himmelsk kärlek, samtidigt, och hans livs mål är att förena de båda sysselsättningarna till ett enhetligt och allsmäktigt Varatblivande i det planerade Church House, där kärlek till människor och kärlek till Gud skall praktiseras, bokstavligt. Det var väl detta akademikamraterna fann ”smaklöst”.

Church House. Det börjar under 1930-talet och pågår fram till Spencers död. Det hela är naturligtvis en omöjlig idé. Moralisterna satte genast upp garden. Inte förrän Francis Bacon och Lucien Freud luckrat upp den sexualsyn som proklameras utanför, och inne i, stenhusen med de glasflaskbottnade fönstren, i byar och småstäder som Cookham, och som kontrasterar skarpt mot den sexualpraxis som praktiseras litet varstans inne i stenhusen, har Sir Spencer kommit i takt med tiden. Och – dock ej. Spencer var, är och förblir ett bysnille vars verk skriker av den provinsiella miljö där de målats. Spencer och hans målningar är otänkbara överallt utom i Cookham. I Cookham är målningarna visioner av en av Spencer drömd värld, i och bortom detta livet. Överallt utanför Cookhams bygränser är målningarna, intressanta eller pinsamma eller originella eller historicerande målningar om Cookham. Kristus är i Spencers religion ingen Välrdsfrälsare, endast Cookhambornas frälsare. Cookham är målarens cosy, hans version av det jordiska paradis där evighet och vardag förutsättes mötas på krogen snett mitt emot Spencers födelsehus, i båtar sakta framrodda på Themsen, eller vid uppfläkta gravvårdar. Spencer målar öppna gravvårdar som kvinnovulvor.

Mellan åren 1923 och 1927 målar Spencer Återuppståndelsen. Tate Gallery köper konstverket för ettusen pund när den presenteras vid separatutställningen på Goupil Gallery i London. Målningen: Cookhams kyrka och kyrkogård är Himlens förgård. Gud, placerad vid kyrkporten (borde inte Sankte Per ha stått där?), iakttar med stränga och spanande ögon vad hans får har för sig. Framför Gud sitter en feminin Kristus, med ett barn i famnen (låten barnen osv). Gamla Testamentets profeter har placerats i stenstolar uppradade utefter kyrkväggen. Där finns även Moses och lagtavlorna. Ur blomsterprydda gravar stiger själarna. Gravstenarnas inskrifter kan läsas som byskvaller. Man ser köttsligt återuppväckta, återuppstigna, bybor. Allt är uppsluppet och otvunget, som att ta sig en Bass på puben. Målaren framträder själv, dels som naken sexualist och dels som sovande helgon. Hustrun Hilda har trefaldigats som Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Blasfemiskt? Nej. Det är uppenbart att Spencer målat motiv ur en miljö han är, kanske alltför, hemtam i. Hans förtrogenhet med byn Cookham och med byns människor, med människornas mentalitet, med historien och med den tid han själv lever i, är så självklar, så genomsyrad av insikt och respekt, så han kan kosta på sig allt detta som för en betraktare verkar respektlöst. Visionerna blir aldrig ”smaklösa” eller blasfemiska eftersom Spencers avsikt aldrig varit att rycka byborna ut ur letargin. Spencer är oskuldsfull som det slaktade lammet, hans fromhet kan inte skiljas från sexuell extas, men det är sexuell extas under duntäcke. Hos Spencer finns ingen gräns mellan det milda religiösa budskapet och barnets sexdrömmar. Allt smälter samman, blir konturlöst, metafysiskt utan verkligt innehåll.

En annan målning, Kristus intåg i Jerusalem, skildrar Psalmsöndagen i Cookham. Kristus Jesus vandrar Cookhams High Street fram, passerar Spencers födelsehus, släpar sitt kors som sotarpojkar släpar sina stegar.

Jaha. Något att tillägga? Det mesta är naivt. När Spencer är som bäst kan man associera till gamla italienska fresker från tidig medeltid. Spencers komplicerade figurkompositioner leder tanken till dockteaterns perspektivförskjutningar. Byn Cookham är Spencers egen dockteater, den scen där han skapar enhet av kaos, tro genom sexuell aktivitet. Det är kommunion. Kanske var Giottos fresker Spencers förebilder. Paduamålningarna färgar av sig på Spencers målningar i Memorial Chapel i Burghclere, där döda soldater befriar sig från fastnaglad taggtråd, gasmasker och vita gravkors. Den militära vardagens, krigets vardag, återges: persedelvård och väntan. Lugn och frid råder. Människor och fåglar samsas. Hästarna avvaktar. Allt är banalt. Allt hör samman, allt är ett enda ett, det lärde Spencer i Tessaloniki och i äktenskapet med målarinnan Hilda Carlile, som sexuellt väckte den trettiofyraårige oskulden Spencer.

En del menar att målningarna i Burghclere utgör bevismaterialet för Spencers ”oskuld”, eftersom de målades innan han ”väcktes” av Hilda Carlile. Produktionen efter giftermålet består i så fall av ”erfarenheter”. Möjligen förhåller det sig så, eftersom målningarna från de sista decennierna i huvudsak handlar om den dualism som skiljer kropp från själ, sexualitet från teologi. Hilda är förförerskan och Cookham den enda plats på jorden där Spencer accepteras med sin expansiva sexualitet. Målningarna förändras inte sedan målaren gift om sig med Patricia Preece och förtydligas nöjaktigt i ett nakenporträtt av den andra hustrun med Spencers kuk som den axel kring vilken allt, ja hela världen, men framför allt Cookham, roterar.

Kontakterna med första hustrun, Hilda, fortsätter brevledes. Långa, oändliga epistlar även sedan Hilda försvunnit in på mentalsjukhus. Breven är en form av kompendium till William Blakes reinkarnationsidéer. Hilda och Stanley fortsätter tro på Swedenborgs övertygelse om återförening efter döden, om köttets faktiska uppståndelse och ett nytt och bättre nytt liv med mycket sex i centrum. Skillnaderna mellan Blake och Spencer är säkert många, däribland att medan den förre orkade förflytta sig från Musgrave Hill till ett Nytt Jerusalem så stannade den senare kvar bland de illa klädda byborna i Cookham.

Det är lätt, alltför lätt, att raljera och ironisera över Stanley Spencers liv och konst. Jag har alltmer kommit att undra om det inte är djupt orättvist att göra det. Som jämförelsen med Michelangelo! Tjänar en sådan jämförelse annat syfte än att förlöjliga Spencer? Kanske är det istället så att Spencer är geniet som förmår visa att den stora, farliga, världen också finns i den lilla, till synes ombonade och falskt leende världen. Att byn Cookham och byborna i Cookham är ett socialt mikrokosmos av den vision av världen och världsalltet Michelangelo föreställde sig. Kanske är det till och med så att de illa klädda och skavankiga Cookhamborna mer motsvarar verkligheten än Michelangelos välbyggda och sköna män där de likt Tarzan klänger runt i Sixtinska kapellets tak.

Tål att tänka på.


Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:8-9. Här något redigerad och reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006