MANUEL JACOBSSON / DIKTER

Manuel Jacobsson
DIKTER

Jag tillbad honom
i mörkret nära drömmen
Längs gräsbevuxna stigar
som ledde längre in i skogen
Om kvällarna när lägerelden falnat
steg han ned
genom det rasslande lövverket
och höll om mig
Manade och förmanade
Med sin andedräkt ständigt i min nacke

' ' '

Jag skall tiga mig igenom natten
Och in i nästa och i nästa
Om morgonen så klär jag mig i enkla färger
och låter vigvattnet beröra även min panna
Och inte bränner det som en kyss
när en enda droppe
-nåden som jag känner den
sakta torkar under luggen
Och jag har tagit ett steg in
Lutat mig över denna tystnad
när jag ordlöst ordade i mörkret:
här och ingen annanstans


(Och gives det mig då en yxa
en egen slipad sådan
att själv gå in i skogen
och finna det enda trädet
Grunden för det kors jag kan
kalla mitt eget
Är det inte ens en början
Inte början av en rörelse
Inte början till en tro)


Jag kan röra vid denna stillhet
när jag sträcker mig genom tiden
Lika enkel som handens fem fingrar
fortfarande utspärrade i världen
Nu är de utspärrade
Som dagens antifon - ett löfte om en frälsning
Upprepad står den öppen för oss alla
När sången tystnat är vi fortfarande här
Inte var det en tyngd som lyftes från våra skuldror
- de som tynges ned av tvivlets vingar
Inte en röst som slingrat sig kring markens rötter
rest sig upp och fäst sig
inom oss. Vi är fortfarande här
Det är en sakta brinnande skuld
som slungar oss tillbaka
Det som skall lämna oss lämnar oss. Allt skall lämna oss
Du skall lämna oss


Jag vet inte längre hur jag skall börja
Jag måste börja utan Ordet. Att ta spjärn mot intet
Denna plats som bär upp hela min ensamhet
blir i mig
Det svåra blir då inte att nämna
på vilken väg vi skall gå eller med vem
utan hur många gånger
Mina bröder står bortom
Och trogen denna fåfänga kan
jag se att den bugning
som pågått under ett sekel
avslutas här


Det är ett sakta regn som rör sig
över vattnet
Och jag lovade trohet till denna plats
Fäste mig i världen på det enda sätt
jag såg som möjlig
Att jag följer platsen när den rör sig
Ständigt rör den sig


Det vore fel att tala om frihet
Inte ens flykten är din egen
Det är bara allt du lämnade efter dig
Det du sade var i din ägo tillhör redan någon annan
Och det enda vi får behålla som vårt eget
är det vi gömmer för oss själva
Så mycket enklare blir det då att tala om frånvaron
Enbart det vi låtit glida genom våra fingrar
och sett gå förlorat kan vi namnge


Allt måste du lämna bakom dig
Nu är det förlorat
Tiden kommer att dela sig
Du står vägd mellan dessa båda möjligheter
Skuggan som faller över ditt ansikte
Ta emot det nu
Som en sedan länge förlorad sömn
skall den komma till dig. Jag säger:
uthärdandet i denna hunger
Gå den nu till mötes
-det är bönen som kallar på dig,
sjunger dig tillbaka
Blir den då den spik som fäster dig i världen
Sträck handen mot djupet av ditt inre
Ingenting skall fattas dig


Jag är rädd att jag inte längre kan skriva
Dikten har inget namn. Den är en förlorad plats
Skövlad och bränd. Övergiven är den ett fäste
jag aldrig kunde vila i
Början kommer aldrig vara god nog
Och jag har väntat in i det sista
Vakat dessa nätter igenom
och känt nåden komma till mig
Hur den strömmat in i mig
Hur jag aldrig varit redo


Efter alla år har jag kommit hit
och som jag tänkte
att friheten var en kastad handske
slungad ut mot förlåtelsen
Inte räcker det med att ge upp sig själv
i detta finns en större skuld
Tron är en viljeakt
Det omöjliga blir att tala om den


(Allt det jag hållit som mitt Vara
Hur jag sträckte händerna genom tillvaron -
hur jag reste mig från platsen
Försakade varje möjlighet till egen tid
Allt detta finns här)


Jag kan skriva ned namnet på platsen
där striden kommer att stå
Fästa det som ett öppet sår
i mitt ansikte och på mina händer
Min själ är belägrad av denna nåd


Jag önskar att jag kunde
ta emot allt detta
Börja med att be om förlåtelse
pressa pannan mot
marken och resa mig igen
Att det får bli allt
Världen som är mig given
så enkelt det blir att förlora den


Och att säga:
Här kan det börja
Att det inte spelar någon roll
om jag följer ett yttre eller inre tyranni
Evigheten skall vägas in mot allt
Saknaden blir namnet på platsen inom mig
Saknaden är en bränd bro av lycka
Du är en bränd bro av lycka


Copyright©Manuel Jacobsson, 2005.