MOHAMED ALI

Bo I. Cavefors

MOHAMED ALI

Franz Beckenbauer tröstar sig med filosofi sedan han låst in golfklubborna i källaren. Ande och sport behöver inte vara ett motsatspar. Så kallade intellektuellas intresse för sportaktiviteter är vanligt förekommande, även om det oftast rör sig om snällare sporter som fotboll och höjdhopp än om boxning och femkamp. Märkligt, men intellektuella anser sig alltför ofta tvingade försvara sportintresset, att de behöver sportprestationen för att kunna skriva om och ägna sig åt ädlare ting. Sådant ordvrängeri är struntprat. Men finns det något vackrare än att kunna ge ord åt en k.o. i femte rondens sjätte sekund.

Själv fascineras jag av råare sporter, som boxning. Eller fäktning, som trots koreografin och de vackra formerna i grunden och i andemeningen är en sport för självförsvar, vilket är detsamma som att vara beredd på att döda. Kombinationen skönhet och styrka, eggar. Boxning är ett återskapande av skriet från Vildmarken, av Jack Londons skildringar av slagkraft och våld. Visserligen beskylles Jack London understundom för att ha varit "vänsterfascist", men vaddå? De riktiga fascisterna, av Mussolinityp, för att inte tala om självaste ledarfascisten, förstod sig aldrig på varken boxning eller, än mindre, boxare. Bra italienare, födda med boxarhandskar utan insydda hästskor, mantalsskrev sig i USA, som Primero Carnera, Rocky Marciano, Rocky Graciano och - "Rocky" Sylvester Stallone.

I boken om Mohamed Ali (Mehr als ein Champion. Über den Stil des Boxers Muhammed Ali, Verlag Klett-Cotta, 1995), skriver filologen Jan Philipp Reemtsma, självironiskt, att han älskar boxning rent masochistiskt och han utvecklar, eller vecklar snarare in sig i, en teori om det "balanserande" och det "associativa" mellan Alis personlighet och densammes boxningsstil. Stilboxning. Reemtsma hänvisar, alltför ofta, för att vara hundraprocentigt trovärdig, till Sigismund Freud, Thomas Mann och Theodor W. Adorno. Bäst är Reemtsma när han låter Alis liv passera revy, alltifrån då det svarta muskelpaketet för drygt sextio år sedan kom till världen i Louisville, Kentucky, som Cassius Marcellus Clay, via guldmedaljen i Roma 1960, hans vägran att mista livet i Viet Namn, hans konversion till islam, som ger honom modet att skrika ut "Jag är den störste"! Reemtsma menar att Clay/Ali gjort mer för USA:s svarta än Martin Luther King, Malcolm X, Patrice Lumumba och Bill Cosby - tillsammans. Kanske det. Något ligger det i den ärebetygelsen.

Faktum är att förvandligen från Cassius Clay till Mohamed Ali även är en story om politik och om den tidens terrorism, turbulensen under 1960- och 1970-talen. Kombinationen popularitet/terrorism ställde till problem för den kvasivänster som värjde sig mot varje form av sådant våld som presenterades offentligheten av Che Gueva, Malcolm X och Ulrike Meinhof. Men det var i deras sällskap Mohamed Ali hörde hemma. Boxning i allmänhet och Alis boxning i synnerhet var och är och förblir våld kombinerat med estetik. Den aggressiva rytmen i kampen, de våtblanka kropparna, den syrefattiga och dammiga luften runt arenan, stanken av mäns svett och kön, de hysteriska kvinnorna. Och det faktum att kämparna faktiskt, om det vill sig illa, kämpar en kamp på liv och död.

Tyvärr såg jag aldrig Mohamed Ali live, men jag kan än idag återuppleva nätterna vid radioapparaten och tv-apparaten när HAN slår den oslagbare Sonny Liston. Hur Ali dansar sig fram genom segrar och nederlag. Hur han segrar över Floyd Patterson, Karl Mildenberger, den argentinske tjuren Oscar Bonavera och tvingar eleganten Jimmy Ellis till reträtt. Kinshasa. Manila. Titelförlusten till den obarmhärtigt hårdhänte George Foreman. Revanschen mot samme Foreman.

Ali återtar titeln genom att återgå till den gamla strategin och den beprövade taktiken att vid anfall placera nävarna i ögonhöjd, vilket visserligen lämnar kroppen fri för attacker men som samtidigt ger beredskap för snabbt försvar. Det var faktiskt så att Mohamed Ali inte skilde sig från andra boxare endast därför att han var strålande vacker, utan också därför att han boxades "poetiskt" (Alexander Sutherland Neill). Alis stil(ar) följde aldrig den klassiska repertoaren. Ali var sin egen koreograf. Dessutom parodierade han sig själv och lyckades med den attityden pricka in verkningsfulla träffar på den intet ont anande motparten. Alis styrka låg i att i stället för ett enda k.o.-slag avfyra överraskande bombanfall, kombinationer utfall och anfall, för att på så sätt förbereda och slutligen, efter månget vackert danssteg, totalt dominera skeendet i ringen. Ali var förra århundradets främste profet för boxningens sensualism och styrka; ett exhibitionistiskt mästarprov tidigare aldrig, och heller aldrig senare, skådat.

Nu är hans vackra dotter i ringen.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005.