MOHAMED OMAR / MISSIONSSTATIONEN

Mohamed Omar

MISSIONSSTATIONEN

Det knakade i garderoben
och jag sköt kläderna åt sidan
likt ett draperi
- gick in
i det jag förväntade mig vara Narnia.

Men där var sol
och inte vinter som i C.S. Lewis saga.
Det måste vara Afrika.

Jag befann mig i en död ravin.
Där, de fossilliknande spåren av en urtida bäck.
Och där, liket efter en svart man.
Ansiktet var dammigt - en vit mask.
Munnen vidöppen.
Törsten.

Nu tar jag mig upp ur ravinen
och följer en stig
in i en allt tätare djungel.
Vid stigens slut - en uråldrig kvinna
från tiden då bäcken torkade ut,
hårlös och till längden kort som ett barn.
Hon ser på mig
och bugar långsamt.

Jag står inför ett altare
byggt med malna skelettdelar som material
och en halshuggen kyckling
hostar ännu blod i gräset.

Ovanför altaret hänger en jättelik tavla
i en ram av grenar, blad.
Porträttet föreställer en Imam
för en revolution långt borta
på andra sidan
om garderoben där hemma.
Overkligt långt borta.

Det liknar ett plakat
jag hållit i under en demonstration på Sergels torg.
Förstummad sätter jag mig ner, väntar.
Ett svart barn, benlös
- den uråldriga kvinnans son -
hasar sig fram i gräset
och ropar:

- Mistah Kutz, he dead.

Copyright©Mohamed Omar, 2005.