20.2.06

"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR.." / PETER NISSER

Bo I. Cavefors
"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR…"


1941 publicerar Bonniers förlag Peter Nissers debutroman Blod och snö. Författaren är tjugotvå år, född 1919, och har varit med som frivillig i Finlands krig mot Sovjetunionen. Trots den bistra verkligheten balanserar Peter Nisser romantikinspirerade naturbilder och impressionistiskt återgivna minnesfotografier i svart/vitt, med en litterärt förädlad, iskall soldatjargong om vinterkrigets helvete i skogar och på myrar.


Nisser skriver: "Bataljonen drogs ur striden och marscherade bakåt".


Detta lakoniska konstaterande inleder romanen.


Blod och snö är en inte särskilt välskriven men ytterst tänkvärd roman om ett krig för sex decennier sedan, då stridens virvelstormar hemsökte oss mer närbelägna trakter än Arabiens öknar och Balkans berg.


Nisser skriver om grå decemberdag som går mot skymning. Snöiga höjder i norr. Vinden driver mot soldaternas ryggar. Frän doft av hästsvett och ångande gödsel.


Soldater, hästar - framför dem fronten. Rassel av skidor, hästars tramp, vindens utdragna tjut. Soldaternas bleka ansikten. Mörk skäggstubb. Kamrat Kustaa har tillfångatagits och bundits vid ett träd. Ryssarna klär av honom naken, med bajonetten sticker de honom lätt i magen. Försiktigt så Kustaa inte dör för snabbt utan sakta förblöder. Kroppen täckes av svarta blodkakor. Snön river i ögonen. Blåbärsriset är ännu inte helt dolt av det tunna snötäcket. Skogens raka höga stammar. En frusen sjö skymtar mellan trädstammarna. Kvistar och barr bryts ner till konstgjorda mönster på snön, där en rysk officer ligger död, med en svensk frivilligbajonett instucken i bröstet.


Peter Nisser skriver om soldaters kamratskap. Och om soldater som dödar soldater.


Fronten mellan de stridande rör sig fram och åter: "Vi är vitklädda djur i djup snö", skriver Nisser. Skott klatschar. Norrskenet visar sina "gröna armar". Det är lutande gravstenar, granathål och spanska ryttare. Svarta silhuetter. Det är julafton och författaren minns barndomens vinterkvällar på den värmländska bondgården. Ungdomsminnen från universitetet, aspirantskola och från utlandsresor. Nuet finns i skyddsrummet bakom fronten. Kamrat Turueinkoff läser högt ur T.S,Eliots Det öde landet. Några sjunger Vår Gud är oss en väldig borg. Juldagsmorgonens sol glimmar allt högre. En tillfångatagen och ihjälslagen ryss begravs under nyskottad snö.


Krig, död och vinter. Men också kvinnor och kärlek. Sista brevet hem med förlovningsring till den älskade.


Gles finsk tallskog - dödens stillhet. Gudomlig nåd i en värld av mystik och myter. Nisser är emellertid ingen dödsmystiker som likt Ernst Jünger ser begrepp som smärta och glädje, kärlek och lidande som utbytbara begrepp. Och Nisser har inte den dödslängtan som hos Ernest Hemingway är frukten av fruktan för döden. I Nissers roman är kriget inte ett reningsbad, inget stålbad, striden ingen förlossare. Dödens mysterium är för Nisser inget filosofiskt mysterium. Möjligen nonchalerar han med avsikt krigets ceremoniel i gränslandet mellan smärta och frid. Men trots denna, möjligen skenbara aningslöshet och denna möjliga brist på insikt, lyser Nissers text av ett hemlighetsfullt budskap som dechiffreras genom hans nästan religiöst tonsatta naturbeskrivningar - kontrasten mellan den underbara naturvärlden och krigets oförutsebarhet.


Naturen öppnar porten mot framtiden, mot det självreproducerande livet. Det är en nihilistisk uppenbarelse av en förlossare som täcker blodspåren med nyfallen snö och som med ljungtuvor döljer döda kroppar.


I Friedrich Nietzsches föreställningsvärld om evig återkomst förenas människa och natur i ett försoningens famntag. Denna besvärjelse om totalitet, om att fiendskap kan överbryggas, att tiden läker sår, står romantikerna nära. I tjugotvåårige Peter Nissers valhänta roman, skriven på hembrygd hemingwaysk brutalprosa, anar man klanger av den teoriesteticism med vilken romantikerna Kleist, Novalis och E.T.A.Hoffmann besegrar tiden, övervinner det onda.
Död föder död som föder liv. Och bortom fronten finns det härjade, men sig alltid genom Nådens försorg återhämtade och reinkarnerade landskapet.


Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 13.10.1996. Här något reviderad/aktualiserad.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2006

1 comment:

oskar said...

Tack för inspirationen till att köpa den här boken. Peter Nisser, som gick bort för några år sedan vad jag förstått, var verkligen en lovande författare. Synd att han inte gav ut fler böcker.