NYA RIKETS AVANT-GARDE / KINA

Bo I. Cavefors

MÄSTAREN MAO OCH DEN ROSA KONSTEN
eller
RORSMANNENS PERSIKOR

Karen Smith NINE LIVES
The Birth of Avant-Garde Art in New China
Limp bound with round spine
464 pages, color images throughout19 x 24.5 cm
Euro 42.50 / CHF 64.00 / £ 24.95 / US $ 45.00
ISBN 3-03939-036-8
Scalo Verlag, Zürich

När jesuiten Matteo Ricci (1552-1610) anlände till Kina för att missionera insåg han snart att korståg inte var rätt modell att i Mittens Rike sprida kristna läror. Ricci fortsatte därför utveckla ordensbrodern, jesuiten Francisco de Xaviers (1506- död på en ö utanför Kinas kust 1556, under resa från Japan till fastlandet) idéer om inkulturation, det vill säga, kort sammanfattat, att man bör ta seden dit man kommer, dock utan att göra avkall på den egna trosuppfattningen. På så sätt skapar den nyanlände respekt såväl för sin tro som för dess förespråkare.

I rapporterna hem till Rom beskriver Ricci ingående det kinesiska samhället, kinesisk vetenskap, litteratur, andlighet, traditioner, moralfrågor, såväl bland vanligt folk som hos adeln och inom kejsardynastin. Riccis depescher från Kina är, om möjligt, än mer detaljrika än Xaviers från Japan. Bland informationsflödet från Ricci finner man en hel del om kinesisk sexualitet. För 1500-talsmänniskan Ricci var det ingen överraskning att även i Kina finna stor acceptans för kärlek och sexuella relationer mellan män och mellan pojkar och män. Sanningen är att i Kina praktiserades homosexualitet så allmänt och offentligt långt in på 1800-talet att brittiska officerare som stationerades i brittiska enklaver inom kinesiske kejsarens maktsfär äntligen fann möjlighet leva som de önskade och därför anställde/hade i sitt sällskap en söt och välklädd pojke, någonstans mellan fjorton och arton år.

Det kristna västerlandets och, inte minst, buddismens, inflytande från mitten av 1800-talet, förändrade totalt bilden av ett Kina med öppet praktiserad homosexualitet. Den olycksaliga franska revolutionens gripklor om människors frihet fick förödande verkan också långt bortom Paris portar. När sedan, dessutom, läkarkåren började psykologisera och diagnosticera kärleken man till man som sjukdom under beteckningen homosexualitet, förändrades verkligheten totalt. Också i Kina.

Historiken Edward Gibbon (1737-1794) konstaterade att av fjorton romerska imperiekejsare var endast en (1) heterosexuell. De andra tretton var bi- eller homosexuella. Tillståndet var detsamma i Kina, där man också i regentlängderna noga noterade kejsarnas sängkamrater och ser statsöverhuvudet och hans älskade som ett officiellt par, tex kejsaren Gao (206-195 fKr) och hans älskare Jiru, kejsaren Hui (194-188 fKr) med Hongru, kejsaren Wen (179-141 fKr) som hade fyrkant med Deng Tong, Zhao Tan och Beigong Bozi, kejsaren Cheng (32-7 fKr.) som föredrog trekant med Zhang Fang och Chunyu Zhang, osv. Det fortsatte på samma sätt sedan vår egen tideräkning eKr. skruvats igång, med Pei Kai (237-291), Zhang Hanbian (265-420) med älskaren Zhou Ziaoshi, Xizong (874-889) med pojken Zhang Langgou, osv osv osv, fram till den siste regerande kejsaren (av Manchuriet) Pu Yi. (Det finns faktiskt än idag en kejsare av Kina, i exil.)

Åtskilliga av dessa kejsarfavoriter var vetenskapsmän, högt bildade och de skrev, naturligtvis, dikter. (Det tycks vara en förbannelse för kineser, detta att skriva dikter.) Som Ruan Ji (210-263), älskare till kejsaren Xi Kang. I en samling kärlekspoesi med klar homosexuell inriktning skriver Ruan Ji:

Förr i tiden fanns det många söta pojkar -
Som Ling och Long Yang.
Unga persikor och plommonblommor
Som lyste av brännande eld.
Älskliga som nio vårar;
Smidiga kvistar böjda av höstens frost.

Den här bakgrunden är viktig om man orkar förstå den konst i dagens Kina som är homosexuellt inspirerad. Konstnärerna knyter an till ett tema som under etthundrafemtio år varit portförbjudet, först av modernismens företrädare och därefter av de revolutionära makthavarna bakom murarna till den förbjudna staden. Etthundrafemtio år, en droppe i historiens hav. Västerländsk vetenskap, inte minst den medicinska, modernismen, fundamentalistiska trosläror (religiösa och politiska), liberalismen och Karl Marx och hans ism strävade målmedvetet mot ett likriktat samhälle bestående av heterosexuella kärnfamiljer, lätta att lagföra, identifiera och hålla under uppsikt. I rigida politiska system leder detta till förföljelse och förakt av de som bryter det heterosexuella mönster som är nödvändigt för det påbjudna samhällets bestånd.

I Kina har en uppluckring av den perfida betoningen av heterosexualitet som normaltillstånd börjat brytas upp under de båda senaste decennierna, samtidigt som man, häpnadsväckande nog, kan märka en alltmer utbredd homofobi i västerlandet.

I boken Nine Lives. The Birth of Avant-Garde Art in New China av Karen Smith, brittisk historiker som levt i Kina sedan 1992, beskrivs och analyseras nio framstående och lagom intressanta kinesiska konstnärer, alla kända också i västvärlden. Man kan förmoda att det finns en hel mängd konstnärer av samma eller intressantare kaliber, men som av skilda skäl aldrig bjudits in till Venedig, New York och London. Förmodligen finns det dessutom ett antal betydligt radikalare konstnärer än de i boken behandlade, men som av just den anledningen tvingas hålla sig på mattan på hemmaplan och som inte anses representativa och belevade nog att visas upp på internationella jippon.

De nio konstnärer Karen Smith skriver om är: Wang Guangyi, Geng Jianyi, Fang Lijun, Du Gexin, Li Shan, Zhang Xiaogang, Xu Bing, Zhang Peili och Wang Jianwei, och de tillhör alla avantgardet, om man ser begrebbet avant-garde snävt. Naturligtvis har de alla varit dissidenter, mer eller mindre, under en period av sitt liv, några kommer från samhällsklasser (småjordbrukare, tex) som förföljdes under Det Stora Språngets årtionde. Flertalet växte upp i provinsen. Å andra sidan är provinsen och inte stadskärnorna i Peking och Shanghai det verkliga City i Kina. Från provinsen kom och kommer såväl andliga gurus, som upprorsledare och skapare av nya kejsardynastier. Några av det nutida Kinas framgångsrika konstnärer, som Fang Lijun (född 1963), försörjde sig i ungdomen på att rita/måla affischer på Partiets beställning. Fang Lijun presenteras i Smiths bok under den passande rubriken Swim or Sink. Association: Rorsmannens medieeleganta simning över Den Stora Floden när det började kärva till sig på idolplanet.

I Smiths bok bekantas man med videokonstnärer, konstnärer som gör artists books, som skapar installationer och som framträder som performanceaktörer, men det är i allmänhet inte något specifikt kinesiskt i det de producerar. Konstnärernas framgångar i Europa, Japan och USA är ofta mer remarkabla där/här än i hemlandet. Exotism. Å andra sidan är detta den allmänna tendensen runtom i konstvärlden. Allt färre konstverk bär ett visst lands specifika prägel. Samtidigt som nutidskonsten, till skillnad från litteratur och teater, förmår att i sig integrera element från andra konstarter, litteratur, dans, teater, film, video, musik, osv, blir den som konstform alltmer enhetlig, dvs internationell. Det förefaller vara egalt för konstnären om hon/han bor i Peking, New York eller Malmö. Personligen ser jag detta som positivt. När västerländsk teater totalt stelnat i former byggda på förlegad psykologi och manierad stilteater och när litteraturen fastnat i former som redan Dostojevskij, Pound och Musil ansåg föråldrade och omöjliga att bygga vidare på, kan man inte annat än gråta glädjetårar över konstvärldens förmåga att bryta de traditionella mönstren, att befria sig från den konstnärliga, kreativa och intellektuella isoleringen.

Åter till det kinesiska avant-gardet… Den i de nios gäng som, under rubriken Nowhere Without Mao, mest sticker ut hakan, är Li Shan. Född under 1940-talet specialiserade han sig tidigt som porträttmålare. Framför allt gjorde Li Shan, i traditionell och idealiserande kulturrevolutionsstil, en rad propagandaporträtt med Mao. Mycket uppskattade. I början av 1990-talet producerade Li Shan politisk popkonst, men växlade snabbt spår till att, sedan Mao-eran definitivt var överstånden, …till att måla fjärilar! Ett återvändande till ett klassiskt kinesiskt Arkadien som förmodligen kändes befriande efter alla hårda och partipolitiska kaderår. Fjärilarna kombinerades så småningom med porträtt av/med män. Det hela fick en ton av mystik, eller kanske snarare av något förbjudet och främmande men dock så välbekant. Li Shan som in i märgen kände turerna och konstgreppen i modern kinesisk ikonografi (Mao-porträtten) blev plötsligt en farlig konstnär. Han överförde ikonografin till homosexuellt antydande motiv, en soldat (1994) eller Mao (1990) med en blomma i mungipan, eller i målningen med Mao och konstnären (1994) där de håller var sin blomma i handen. Må tusen blommor blomma.

I Karen Smiths översättning till engelska kallas Li Shans konst från den här perioden för Rouge art. Ett mer adekvat och naturligare namn vore Pink art, den rosa konsten. Li Shans konst är i sanning inte röd i politisk bemärkelse, däremot använder han genomgående den rosa nyans man traditionellt förknippar med fjolligt bögeri, till skillnad från det svarta som tecken för sado-masochistiskt bögeri. Motiven med soldater, Rorsmannen Mao, konstnären själv, fjärilar och blommor utvecklades av Li Shan under 1990-talet till målningar med klart uttalad homosexualitet, vackra nakna män med stora pulserande kukar som växer till Priapospenisar, tudelas och vilar i mannens händer (Rouge B, 1991) medan sperman förvandlas till vita blommor. Rouge C (1991) visar konstnären och en annan naken man. Summan av detta sökande efter den egna homosexuella identiteten, resulterar i Li Shans självporträtt från 2003, där konstnären vänder ryggen till, visar en klart markerad stjärt och fladdrar iväg med hjälp av fjärilsvingar på ryggen.

De gator i Peking där män och vackra pojkar bjöd på sig själva och som Matteo Ricci skriver om i breven hem till ordensledningen och till Påven i Rom, finns förmodligen ej mer, men förhoppningsvis finns det i de skumma kvarteren i Shanghai eller någonstans ute i den oändliga provinsen konstnärer som är mer avant-garde och mer kontroversiella, subversiva, än de nio etablissemangslejon som presenteras i Karen Smiths för övrigt högst förträffliga bok med gedigna porträtt och analyser och som dessutom är överväldigande generöst illustrerad.


Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006

"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR.." / PETER NISSER

Bo I. Cavefors
"VI ÄR VITKLÄDDA DJUR…"

1941 publicerar Bonniers förlag Peter Nissers debutroman Blod och snö. Författaren är tjugotvå år, född 1919, och har varit med som frivillig i Finlands krig mot Sovjetunionen. Trots den bistra verkligheten balanserar Peter Nisser romantikinspirerade naturbilder och impressionistiskt återgivna minnesfotografier i svart/vitt, med en litterärt förädlad, iskall soldatjargong om vinterkrigets helvete i skogar och på myrar.

Nisser skriver: "Bataljonen drogs ur striden och marscherade bakåt".

Detta lakoniska konstaterande inleder romanen.

Blod och snö är en inte särskilt välskriven men ytterst tänkvärd roman om ett krig för sex decennier sedan, då stridens virvelstormar hemsökte oss mer närbelägna trakter än Arabiens öknar och Balkans berg.

Nisser skriver om grå decemberdag som går mot skymning. Snöiga höjder i norr. Vinden driver mot soldaternas ryggar. Frän doft av hästsvett och ångande gödsel.

Soldater, hästar - framför dem fronten. Rassel av skidor, hästars tramp, vindens utdragna tjut. Soldaternas bleka ansikten. Mörk skäggstubb. Kamrat Kustaa har tillfångatagits och bundits vid ett träd. Ryssarna klär av honom naken, med bajonetten sticker de honom lätt i magen. Försiktigt så Kustaa inte dör för snabbt utan sakta förblöder. Kroppen täckes av svarta blodkakor. Snön river i ögonen. Blåbärsriset är ännu inte helt dolt av det tunna snötäcket. Skogens raka höga stammar. En frusen sjö skymtar mellan trädstammarna. Kvistar och barr bryts ner till konstgjorda mönster på snön, där en rysk officer ligger död, med en svensk frivilligbajonett instucken i bröstet.

Peter Nisser skriver om soldaters kamratskap. Och om soldater som dödar soldater.

Fronten mellan de stridande rör sig fram och åter: "Vi är vitklädda djur i djup snö", skriver Nisser. Skott klatschar. Norrskenet visar sina "gröna armar". Det är lutande gravstenar, granathål och spanska ryttare. Svarta silhuetter. Det är julafton och författaren minns barndomens vinterkvällar på den värmländska bondgården. Ungdomsminnen från universitetet, aspirantskola och från utlandsresor. Nuet finns i skyddsrummet bakom fronten. Kamrat Turueinkoff läser högt ur T.S,Eliots Det öde landet. Några sjunger Vår Gud är oss en väldig borg. Juldagsmorgonens sol glimmar allt högre. En tillfångatagen och ihjälslagen ryss begravs under nyskottad snö.

Krig, död och vinter. Men också kvinnor och kärlek. Sista brevet hem med förlovningsring till den älskade.

Gles finsk tallskog - dödens stillhet. Gudomlig nåd i en värld av mystik och myter. Nisser är emellertid ingen dödsmystiker som likt Ernst Jünger ser begrepp som smärta och glädje, kärlek och lidande som utbytbara begrepp. Och Nisser har inte den dödslängtan som hos Ernest Hemingway är frukten av fruktan för döden. I Nissers roman är kriget inte ett reningsbad, inget stålbad, striden ingen förlossare. Dödens mysterium är för Nisser inget filosofiskt mysterium. Möjligen nonchalerar han med avsikt krigets ceremoniel i gränslandet mellan smärta och frid. Men trots denna, möjligen skenbara aningslöshet och denna möjliga brist på insikt, lyser Nissers text av ett hemlighetsfullt budskap som dechiffreras genom hans nästan religiöst tonsatta naturbeskrivningar - kontrasten mellan den underbara naturvärlden och krigets oförutsebarhet.

Naturen öppnar porten mot framtiden, mot det självreproducerande livet. Det är en nihilistisk uppenbarelse av en förlossare som täcker blodspåren med nyfallen snö och som med ljungtuvor döljer döda kroppar.

I Friedrich Nietzsches föreställningsvärld om evig återkomst förenas människa och natur i ett försoningens famntag. Denna besvärjelse om totalitet, om att fiendskap kan överbryggas, att tiden läker sår, står romantikerna nära. I tjugotvåårige Peter Nissers valhänta roman, skriven på hembrygd hemingwaysk brutalprosa, anar man klanger av den teoriesteticism med vilken romantikerna Kleist, Novalis och E.T.A.Hoffmann besegrar tiden, övervinner det onda.
Död föder död som föder liv. Och bortom fronten finns det härjade, men sig alltid genom Nådens försorg återhämtade och reinkarnerade landskapet.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 13.10.1996. Här något reviderad/aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2006

ATT SKÖRDA MARKENS GRÖDA. KNUT HAMSUN

Bo I. Cavefors
ATT SÅ OCH SKÖRDA MARKENS GRÖDA

Böcker:
Knut Hamsun På igenvuxna stigar. Översättning av Einar Thermaenius. Bonniers 1996
Per Olov Enquist Hamsun. En filmberättelse. Norstedts 1996
Knut Hamsuns fantastiska förklaringspamflett På igenvuxna stigar, som gavs ut efter landsförräderiprocessen och strax innan författaren fann det godtagbart att äntligen dö, är ett av samtidens märkligaste dokument om mänsklig storhet.
I Norge har det under efterkrigstiden ofta och lidelsefullt debatterats kring Hamsuns "öde", om hans förmenta "landsförräderi". I samband med Jan Troells film utifrån Hamsuns På igenvuxna stigar, publicerades dels en ny upplaga av boken, samt Per Olov Enquists Hamsun. En filmberättelse.
Saktmodig men i själen obruten skildrar Hamsun i sitt livs sista bok Golgatavandringen från gården Nørholm till mentalsjukhus, ålderdomshem och rättssal innan han kan återvända till gården och förenas med hustrun Marie.

På igenvuxna stigar är ingen tragisk bok, utan det avklarnade förnuftets sammanfattning av ett liv präglat av brinnande livsvilja, men förmörkat och komplicerat av andras turbulenta politiska aktiviteter. Enquist talar i sin bok om "tragedin Hamsun". Jag har svårt att se det så. Detta långa liv bestod dock i huvudsak - och vid aftonsången - av framgångar, inte endast för Hamsun utan även för Norge, det agrart ödsliga land han älskade. Det är självklart att en man som Hamsun, som i Markens gröda talar om Isak som en man som är "som en klippa", som är "ett med naturen", en natur där människor och natur inte "bombarderar" varandra, inte "konkurrerar" utan "går tillsammans" från "släkte till släkte" - det är "detta som menas med det eviga livet" - att en sådan man också har den inre styrkan att stå emot pöbelns rop på stening och segrarnas anklagelser för landsförräderi.

Naturligtvis var Hamsun ingen landsförrädare. Det var ej heller Ezra Pound eller Louise-Ferdinand Céline. Om W.B.Yeats skrev Per-Johan (Nilsson-)Wilhelmsson i en essä (Svarta Fanor, 12-13/1996), att irländaren från det ensliga Thoor Ballylee med "ett klart lysande intellekt antecknar och undersöker den nya världsordning han ofrivilligt ingår i". Detta gäller även för Pound när han skriver Sånger från Pisa och för Hamsun när han skriver På igenvuxna stigar. Som Yeats formulerar Hamsun en handlingsfilosofi och som Pound och Céline tar han konsekvenserna av sitt handlande. Författare och verk är oskiljaktiga storheter. Även poeter tar, frivilligt eller ofrivilligt, politiska risker.

Det intressanta filosofiska och praktiskt-politiska spörsmålet blir då: vem är den verklige förrädaren, åklagaren eller den åtalade? De författare, som Thomas Mann, och andra intellektuella, som i sak och decennierna igenom står för samma ideal som Pound, Céline och Hamsun, men som är tillräckligt flexibla för att i tid upptäcka faran när idéerna missbrukas av andra, och snabbt räddar sig över till segrarsidan, eller de konsekventa stoiker som inväntar apokalypsen, mer eller mindre medvetet medvetna om att de, när krigets inferno slocknat, när de överlevt ideologiernas skärseld och härdat ut i motståndarnas helveten, går styrka och stärkta och renade ut ur eldprovet, med förnyad skaparkraft och, vad viktigare är, med större kännedom om människorna och världen. Hamsun konstaterar: "I min ålders höst var jag häktad. Nå, skulle det ske måste det ske innan jag dog".

Detta må kallas naivt. Det är, med säkerhet, heroiskt. Efter kriget, i väntan på sinnesundersökning och rättegång, går Hamsun "och tittar" på stora ekar, han "läser, driver omkring och lägger patiens".

Hamsuns På igenvuxna stigar är en lysande bok, inte som "försvarsskrift", därför att något "försvarstal" skänker Hamsun inte sina fiender. Hamsun försvarar aldrig sitt agerande, hymnerna till Hitler, förtroendet för Quisling, tron på ett förenat Nazieuropa där Norge skulle ingå som en av de värdefullare juvelerna med sina fjäll och fjordar, med sitt bondeblod och enkla kamratskap. Varför skulle han skämmas för denna önskedröm därför att det visade sig att människor och politiska rörelser han inte hade kontroll över, missbrukade drömmarna och förvandlade dem till mardrömmar. Eller som Hamsun säger till domaren: om hundra år är vi alla glömda, då är "till och med denna ärade rätt glömd, totalt glömd", ja, hela "vårt öde är glömt".

Hamsun menar sig vara tillräckligt gammal för att veta "vad som är rätt och orätt". Ur denna patriarkala vetskap om gott och ont formas ljusa drömmar och Hamsun tvivlar aldrig ett ögonblick på att när allt förgängligt är glömt och dött, lever dessa drömmar vidare. Det är meningslöst att utifrån en så djup förtröstan - ja, just förtröstan - på att människan och den nutidshistoria hon skapar, är ett snabbt förbiilande ögonblick av strid och skönhet, av ondska och kärlek, tala om landsförräderi. Det är inte det det handlar om.

"Och jag har surrat min galosch med ena skosnöret", skriver Hamsun sommaren 1946, sedan han länge och väl funderat om han ska laga galoscherna då eller vänta tills höstlöven faller. Hamsun var en praktisk man, sedan barndomen van att hugga i. Hos honom finns ingen stugsittarromantik om författarens kall som intellektuell guru. Förmodligen är det därför hans romaner andas samma friskhet, samma grönska, vid varje omläsning. Det finns sålunda inga påtagliga "fakta i tragedin Hamsun", som Enquist menar att det gör. Dessutom: vad vet vi, egentligen, om den andra "Hamsun-tragedin", den livslånga konflikten mellan författaren och hustrun, Marie? Trots klåfingriga psykoanalytiker, trots djupsinniga litteraturteoretiker och trots långfingrade sensationsjournalister.

Livsstriden mellan makarna Hamsun lär oss att vi aldrig kan veta någonting om andra människors djupa och sanna relationer. Det är denna gemenskap, ogenomtränglig som djup mystik, som fascinerar Enquist när han rekapitulerar storyn Knut Hamsun. Filmberättelsen tonar ut i att denna stormarnas och skeppsbrottens kärlek övergår och slutar i avstillnad förståelse och ömhet. "Hon satte sig vid hans sida. Han tog hennes hand. Så satt de en stund. Sedan sa han: Du blev borta länge, Marie. På hela den tiden har jag inte haft andra att tala med än Gud". Det låter patetiskt, men det är vackert.

Istället för att i det oändliga älta "tragedin Hamsun" och tala om "landsförrädaren Hamsun", bör fokus sättas på kärleksstoryn Hamsun, ett av förra seklets stora dramer om hat och kärlek, om dominans och underkastelse, om tvånget till frihet och om tvånget att härda ut, därför att kärleken gärna regerar med piska och kyssar. Det är i det dramat vi finner Knut Hamsun och hans Marie. Deras ömkliga hat och deras stora kärlek är inte inskränkt och smusslande som hos Ibsen och Strindberg, utan storvulen, vacker och förhäxande som den norska natur som fostrat dem båda.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 22.4.1996. Här något aktualiserad.

EZRA POUND / ...RESTEN ÄR SLAGG...

Foto: Vittorugo Contino

Ezra Pound
SÅNGER FRÅN PISA
Canto LXXXI
(avslutet)
Tolkning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén
Ur: Ezra Pound Sånger från Pisa. Cantos LXXIV-LXXXIV, Bo Cavefors Bokförlag, Malmö 1960
- - -
Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vems värld, min, deras
eller är det ingens?
Först kom det skådade, så det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig

I sin drakvärld är myran en kentaur.
Slå ner din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, ej skönhet eller mod
Slå ner din fåfänga, jag sa slå ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Slå ner din fåfänga,
Paquin slå ner!

Den gröna hjälmen omintetgör din elegans.
"Övervinn dig själv, och andra dig fördraga"
Slå ner din fåfänga
Du är en slagen hund under haglet,
En uppsvälld skata i en ostadig sol,
Halvt svart halvt vit
Du ser ej skillnad på stjärt och vinge
Slå ner din fåfänga
Hur lågt ditt hat
Fostrat i falskhet,
Slå ner din fåfänga,
Snar att förgöra, njugg med barmhärtighet,
Slå ner din fåfänga,
Jag sa slå ner.
Men att ha gjort istället för att icke göra
det är ej fåfänga
Med höviskhet ha knackat på
Att en Blunt må öppna
Att ur luften ha samlat en levande tradition
eller ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
Det är ej fåfänga.
Här ligger felet i det icke gjorda
och i den självtillit som vacklat.

HAASE / SexyBook

Esther Haase
SexyBook

Scalo Verlag, Zürich 2006

Hardcover with dust jacket
144 pages, 50 color and 55 duotone
8.1 x 11.75 in. (20.5 x 29.8 cm)
Euro 39.00 / £ 24.95 / CHF 58.00 / US$ 45.00
ISBN 3-03939-035-X

Esther Haase: född 1966. Arbetsplats: Hamburg. Det här är en samling porträtt av mer eller mindre avklädda och avklätt sköna kvinnor. Egentligen nakenporträtt, men det finns alltid en trosa, ett smycke, ett par högklackade skor, en piska eller, någon gång, en hel klänning, för att förhöja effekten nakenhet, av bröst, av bröstvårtor, eller för att understryka bildens karaktär, två kvinnor som kysser varandra, en kvinna med munnen tryckt mot en annan kvinnas vulva, en kvinna som halvligger på en stol, med uppdragna knän, på andra sidan sängens järngavel en mullig kvinna med huden vit som på japanska porslinsfigurer, vänder ryggen och stjärten mot fotografen. Så runt och utmanande som marsipan. En klart sado-masochistisk bild. Så också den här visade trekant där den ena kvinnan får pisk. SexyBook är en felaktig boktitel. Detta är ingen sexybook, utan något betydligt mer, en vacker lovsång till kroppen som föremål, som ett konstverk att visa upp. Vad som gör mig särskilt glad är att kvinnorna på Esther Haases fotografier så fräckt och uppenbart själva njuter av sina kroppar, av att visa upp sina kroppar och att visa den sexualitet de föredrar, med andra kvinnor, hårdhänt eller mjukt, alltid utmanande och exhibitionistiskt.

SORGLIGT MEN VACKERT

Bo I. Cavefors

EN BILD

Dessa unga syditalienska prästkandidater, på fiskafänge i Neapelbukten, fotograferades 1959 av den tyske fotografen Herbert List (1903-1975).

Jag möter de unga Gudstjänarna via kamerans objektiv, på ett fotografi publicerat i en bok (Herbert List Italien, Schirmer/Mosel, München, Paris, London, 1996). Jag anar att de här pojkarna, som idag bör vara i sjuttioårsåldern, i min ålder, ser, i alla fall några av dem, bakom fotografens rygg, en vacker flicka som försöker dra till sig deras uppmärksamhet. Löftet om celibat brakar som smattrande vespor genom pojkarnas hjärnvindlingar. Brösten värmes av kärleksglöd. Svärmeri är dessa pojkars livsluft och livsuppgift. Fattigdom och kärlek är hjärtats mystik, praktiserad bakom klostermurar och i prästseminarier. Biktstolens galler kommer att för evigt hålla dem på armlängds avstånd från den älskade.

Men, solen skiner, havet vilar, himlen är oändlig. Orgeln intonerar mässan, altarljusen brinner. Under blusen är flickans bröst naket.

"O, det är sorgligt, men det är vackert", för att citera den tyske författaren Wilhelm Waiblinger (1804-1830).

Texten tidigare publicerad i KvällsPosten (13.12.1996)

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2006

CARL ABRAHAMSSON / PORNTRAITS

Porn in Art / Zürich
Carl Abrahamsson

KUNSTEN Å OVERLEVE

Bo I. Cavefors

KUNSTEN Å OVERLEVE

Digterens rolle har endret seg mye i historiens siste århundrer. I denne presentasjonen av boken Metarmophosen des Dichters viser artikkelforfattaren hvordan dikternes makt forsvinner når demokratiseringen av samfunnet øker.

Forfatterskapet som yrke, forfatteren som yrkesutøver, er et forholdsvis nytt identifikasionsbegrep om opphavsmann og verk. Først da utdannede borgere mot slutten av 1700-tallet begynte å få makt og innflytelse over samfunnsliv og politikk, ble det mulig for forfattere å overleve ekonomisk med inntekter utelukkende fra skribentvirksomhet.

Forfatterrollen bør stadig defineres på nytt; forfatterskapet som symbiose av tradisjoner og det gjeldende litterære marked, av politikk og litteratur, av forfattersubjektivitet og utadrettet engasjement, har ikke minst med erfaring fra det nedlagte DDR vist seg å være et yrkesvalg med visse risiki for såvel selvfølelse som troverdighet. Gunter E. Grimm, f. 1945, litteraturprofessor i Wüzburg, har samlet atten kolleger i en antologi der man beskriver litteraturhistorisk hvordan tyskspråklige forfattere helt fra Brockers til Thomas Bernhard har opplevd forfatterrollen.

Antikkens forkynnere så på seg selv som guders talerør til en mindre opplyst allmennhet. Den overlegne holdningen sitter i også blant nåtidens forfattere. For renessansens humanistiske poeter, for barokkpoeter og opplysningstidens magistere er skrivingen imidiertid bare en bigeskjeft for økonornisk uavhengige aristokrater, tjenestemenn og prester/munker. Da man på slutten av 1600-tallet sa takk og adjø til disse poeta doctos, gikk det raskt unna med utviklingen frem til 1960-tallets poetologiske program der bruksverdien ble satt i høysetet. Ut av humanistisk skolerte filologers skygge stiger ikke altfor skarpt reflekterande populæfilosofer frem. Men for dette skjer blir natur og kultur borgerliggjort av opplysningstidens forhåpninger om å kunne påvirke lesekretsens refleksionsnivå; Lessing henvender seg til kunnskapstørste medborgare.

Sturm und Drang innebærer natur og lidelser, geni, frihet, kraft og utlevelse som brensel for engasjerte forfatterskap. Det lærde, vitenskapelig skolerte poetidealet viker for det romantiska bildet av forfatteren som et åndelig vesen fylt av liv og følelser. Herder radikaliserer Lessings evolusjonære dikterkrav og krever av forfatteren et hjertets språk som taler direkte til "folket". Herders trylleformular: kun i dikteren forenes menneskets sanne natur og dets individuella sannhet; trubadurene, Volksängers, er geniale og folkelige. Wieland derimot, selv nasjonalforfatter som kunne leve av fjærpennen takket være en livstidspensjon fra hertuginnen av Weimar, snakker heller om diktning som gir "vår nasjon ære". Wieland representerar en type forfattere som er fremmede for verdens krav og derfor søker trøst i metafysisk tro på å stå over verden, som når Goethe etter ankomsten til Leipzig i oktober 1765 skriver til søsteren og snakker om seg selv i pluralis maiestatis, "wir Poeten". Tvilen på seg selv kommer imidlertid, og allerede i 1766 tror Goethe at han er blitt produktivt impotent, og i et nytt brev til søsteren bekjenner han at han har vært tåpelig nok til å tro at han var dikter.

Goethe foretrekker forfattere med en viss distanse til samfunnet, med et "eigenen Kopf", og mener at den beste opplysningspolitiker blir den som tenker selv, som ikke lar seg lede av ideologers og fyrsters manipulasjonsforsøk. Likevel får denne viljen til frihet ikke hindre dikteren i å tjene til livets opphold ved andre ferdigheter, for eksempel som Geheimrat. Reisen til Italia redder Goethe fra det rigide selskapslivet i Weimar. Landet med blomstrende sitroner gir harn selvtillit, og denne Wiedergeburt fører til at han innser at ministerrollen og dikterrollen godt lar seg forene om forfatterskapet gis forrang. I Tasso ser Goethe urtypen på den geniale dikteren.

I et brev til Goethe taler Schiller om forfatteren som det "eneste sanne mennesket"; bare forfatteren kan kroppsliggjøre og uskadeliggjøre, ved i seg selv å virkeliggjøre totaliteten av liv og ånd og dermed gi uttrykk for den brede massens sanne vilje. Schiller er individ og representant, en verdensborger som "ikke tjener noen fyrste". Kastet ut til det frie litterære markedets ulver, erkjenner han at lesekretsen er hans egentliga "Souverain", og han forsøker iblant å imøtegå dens krav med tidsskriftet Horen. I 1795 klager Schiller over det vanvittige i å være tidsskriftredaktør, ettersom allmennheten hverken er troskyldig eller tilstrekkelig utdannet, men befinner seg på et utviklingsstadium et sted midt imellom, hvilket innebærer at det absolutt er "en herlig tid" for "dårlige forfattere", men "desto verre" for slike "som ikke bare vil tjene penger".

På Hölderlins tid har forfatterne en viss mulighet for å leve av å skrive, og de inntar sin plass i den "nye borgerligheten". Prisen for denne møysommelig tilkjempede sosiale posisjon med tilhørende frihet er høy: lave honorarer og dårlig juridisk beskyttelse av opphavsretten. Goethes og Hölderlins leserkrets består av en eksklusiv skare intelletuelle. Av 24,5 millioner tyskere i år 1800 leser bare 1 prosent tidsskrifter og bøker på en regelmessig basis - det vil si 200.000-300.000 personer. lkke underlig at Hölderlins mor protesterar når sonnen nekter å bli "einer friedlichen Pfarrrer", som familietradisjonen tilsier.

Herders idealistiska folkeopplysere og folkediktere venter i kulissene gjennom hele 1700-tallet. Fremtiden tilhører det utdannede borgerskap, og ikke det uskolerte "folket". Den sosiale virkelighet gir ikke rom for populærkultur, sensuren forbyr fri debatt, og bokmarkedets liberalkapitalister orienterar seg mot det økonomisk sterke befolkningssjiktet på sosialt mellomnivå. Langt inn på 1900-tallet består bokhandelkundene av en kjøpekraftig og kunnskapstørst middelklasse. Derfor kommer ikke 1800-tallets forfattere seg unna klassikernes skygger. Selv Hölderlins Volkssängers tvinges til å forsvare sin eksisrens ved å påberope seg antikkens ideal i samtalen med samtiden. Biedermeierdikterne krafser i sine sjelers spiskammer, og politisk engasjerte diktere som vil være allmennhetens/folkets megafoner mister fotfestet når den tyske demokratibevegelsen vandrer mot sitt selvforvoldte Golgata.

Friedrich von Hardenberg, Novalis, lever et dobbeltliv som forfatter og tjenestemann, og mener at man må skille mellom diktat og det å dikte. Han protesterar mot skjønnånder som ikke har andre ambisjoner enn å snakke om litteratur, å lese dikt eller, hva verre er, selv "zu machen" et dikt. Novalis favoriserer, som Goethe, forfattere som giennom personliga erfaringer fra en annen verden enn diktets kan romantisera, moralisere eller poetisera den prosaiske verden. Kanskje er dette nøkkelen til den mer komplekse forfatterrollen som Heine er det klassiske eksempelet på, en forfatter som man, som i dag med Wolf Biermann, kan såvel håne som krone, såvel skyve ned i helvete som heve til skyene. For Heine og for Biermann er sosial revolusion et spørsmål om overlevelse for såvel folket som diktene. Begge disse revolusjonære er redde for revolusjonen, redde for den "rå kommunismen" (Heine), redde for tider da en hvilken som helst spissborger kan utnevne seg selv til hersker, redde for at "alle Marmorbilder meiner geliebten Kunstwelt" (Heine) kan knuses til fliser og stov. Dikteren kan kunsten å lide, sier Heine, og mener at verdens midtpunkt er i diktarens hjerte.
I løpet av 1900-tallet har flertallet av forfatterne fått akseptabel ekonomisk trygghet som følge av statslønn og stipender. Forfatterskapet er eksistensgrunnlaget, men samtidig vokser ufriheten mot markedet som er styrt av økonomiske interesser. Dette, og det at forfatteren de siste tiårene er blitt en sterkt integrert del av ideologimarkedet der det kreves av ham/henne å gi svar på tidens spørsmål i tide og utide, at forfatteren i schillersk betydning er blitt "sentimental", innebærer at han/hun bør, men ikke alltid klarer, reflektera over sin posisjon i konflikten mellom privat og offentlig, mellom estetikk og kulturpolitikk, mellom moralske krav og økonomiske vilkår.

Bekjennelser og appeller, opprop og uttalelser preger dagens forfatterkultur i bele den vestlige verden, men få diktere makter å identifisere seg med sin tid, som Kafka, som Borges, som Celan i stillheten. Med brødrene Manns forfattergenerasjon blir de lavere klasser definitivt en del av middelklassen, og Thomas Manns oppfatning om at forfatterskap lever først etter at det har blitt vekket til liv av spenningen mellom polene distanse fra og tilhørighet til borgerligheten, ble også akseptert av forfattere som betraktat seg som proletarer.

Distanse til borgerlig herkomst er etter naturalismen blitt et stadig nærværende innslag i såvel tysk som norsk litteratur. Det gjelder også Döblin som etter morens ønske studerte medisin og i drøyt tjue år drev legepraksis i Berlin samtidig som han skrev essays og romaner. Brecht kom fra en familie som klarte å svinge seg opp til middelklassenivå, og tross en ytre identifikasjon med "folket", bekjente han seg i praksis til en borgerlig realisme, også med borgerens forretningssans. Selv Thomas Bernhard er offer på diktarens samfunnskritiske alter. Skrekken og fortvilelsen over den allestedsnærværende og lammende korrupsjonen resulterar i en antipolitisk diskurs som krever et så radikalt språk og så radikalt annorledes samfunnsperspektiver at han umulig kan lykkes med forsettet å skade, for ikke å snakke om dødelig såre, motstanderen. Bernhards tenkning og skriving er så totalfiksert på hemlandets horribiliteter, Østerrikes betydningsloshet og politikernas snylting, at han selv blir idiosynkrasienes offer. Bernhard beskriver sumplandet Østerrike, men han forklarer det ikke, fortellingene handler bare om hans egen tilværelse og nærvær i alpelandet.

Thomas Bernhard er kanskje det mest ekstreme eksempelet på en forfatterskjebne i tiden etter 1945, der samfunnskritikkens ytterste konsekvenser fremfor alt rammer forfatteren selv. Heller ikke engasjementforfatteren Grass har tenkt noe sxrlig over hvilket toneleie han skal legge seg på i samtale med lesekretsen.

L'art pour l'art eller littérature éngagée? Spørsmålsstillingen irriterte ikke Max Frisch engang. Problematikken overskygger alle dette hundreårets [1900-talet..] litteraturpolitiske debatterna. Frisch var imidiertid bevisst på at "litteratur sjelden påvirker direkte", at politikk og samfunn og hvordan mennesker oppfatter verden de lever i er en virkelighet som ligger utenfor forfatterens innflytelsessfære.

Oversatt av Bente Klinge

Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters. Das Rollenverständnis deutschen Schriftsteller vom Barock bis zur Gegenwart. Fischer Verlag, Literaturwissenschaft, Frankfurt am Main 1992

Tidigare publicerad i Samtiden nr 5/1994, Aschehoug, Oslo. Redaktör: Thomas Hylland Eriksen

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2006

MOHAMED OMAR / CAVEFORS ESSÄER

MOHAMED OM ANARKEN

Upsala Nya Tidning, 24.1.2006

Mohamed Omar

Medryckande essäer av anarken Cavefors

Bo Cavefors Svarta Fanor - Valpen möter Othello (Johan Hammarströms förlag, 2006)

Ignazio Silone (1900-1978) var en gång i tiden en omtyckt katolsk proletärförfattare från landsbygden utanför Rom. Förutom sitt skrivande var han politisk aktivist. På 20-talet torteras brodern till döds i fascisternas fängelse. Själv klarar han livhanken. I hans böcker förenar han urkristendom med socialism. De är numera sällsynta på biblioteken. I en citatsamling fann jag däremot det här: "Våra dagars kättare är morgondagens renläriga."

Bo Cavefors är en av våra dagars kättare. Men idag bränns de inte på bål eller dränks. Det vore alltför primitivt. Idag tystas de ner. Ignoreras.

Det har inte alltid varit så. Cavefors har hunnit med att befinna sig både i hetluften och i rampljuset. Men tiderna förändras och de intellektuella konjunkturerna fluktuerar. Mest känd är han väl för sin stora kulturgärning som legendarisk bokförläggare under mer än femtio år. Han är ett stycke levande svensk kulturhistoria. Utan honom skulle vi inte ha haft Ezra Pound´s essäer på vårt språk. Inte heller Pasolini.

Förläggaren Cavefors förtjänst var att han inte brydde sig ett dugg om den politiska korrektheten. Det kommer kommande generationer att tacka honom för. Det politiskt korrekta är kortlivat. Modefjärilar som fladdrar runt en årstid och sen är de borta. Det inkorrekta har en tendens att överleva längre.

På 90-talet gav han ut Svarta Fanor, en katolsk tidskrift för politik och kultur. En vackert designad trycksak i svartvitt. Han klippte och klistrade ihop allt själv. I utrymmena mellan textspalterna placerade han sina underbara bilder. Suggestiva och stämningsfyllda foton. Det historiskt dokumentära mixades med det nutida konstnärliga.

Han stod själv för det mesta materialet, men där förekommer också artiklar av den unge dekadente officeren Eugén Pihl och Malmöpoeten Per-Johan Nilsson, hyllad av undergroundeliten för sina diktsviter tillägnade Ernst Jünger. Statsvetaren Johan Tralau, nyligen uppmärksammad för sina avslöjanden av Fi-Tinas plagierande, medverkade flitigt med ditt och datt.

Den enda gemensamma nämnaren var kanske den politiska inkorrektheten. Cavefors har beskyllts för allt från vänsterextremism (hemlig sympati för Baader-Meinhof) och revolutionär radikalkonservatism. Han är svårplacerad, liksom alla verkligt betydande personligheter. I sin livsstil liknar han anarken. I den järnkorsdekorerade skyttegravsveteranen Ernst Jüngers efterföljd. Soldatsocialism.

Troligare är dock att ingen av dessa ytliga beteckningar har relevans för Cavefors. Det innersta varat, sexualiteten, extasen och smärtan är viktigare. Men framför allt, för katoliken Cavefors är det Kristus Jesus sår, blod och lidande, som är varats innersta mysterium.

Nu har texterna från den avantgardistiska, undersköna och undergrävande tidskriften Svarta Fanor samlats i bokform. Fem stycken har det blivit hitintills. Valpen möter Othello är den senaste i serien. Texterna är uppfräschade och även en del nytt har tillkommit.

Cavefors tar upp sexualiteten hos bögarna Thomas och Klaus Mann. Klaus Manns dagböcker handlar om hans "lust till undergång". Och om kärleken till den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin randiga sjömansblus. Och i New York den italienske pojken Ury, brun och härlig. Där finns också Bonzo från 20-talets Berlin. Och Nico, Fritz och den plågsamt åtrådde Tomaski. Klaus Mann dövar ångesten med hasch, opium, morfin och ett mischmasch tabletter. Men till slut står han inte ut längre och väljer döden.

Novalis musa och trolovade var den tolvåriga flickan Sophie von Kühn, "Sophie sey mein Schuz Geist". Hon gick bort vid 15 års ålder och bröllopet blev aldrig av. Skalden vakade troget vid dödsbädden. Ur en sexualitet som vi skulle benämna pedofili flödade den romantiska poesin.
Cavefors skriver också om bögen Nietzsches innersta drivkrafter. Om hans resa till den sicilianska staden Taormina, belägen på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna: "Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien." Han tillägger: "I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska."

Från utflykten härstammar troligen också filosofens syfilis. Inte från en bordell i Köln eller Leipzig som hans oförstående syster Elisabeth vill få oss att tro. Systern var rent av kriminell i sitt brännande av brev och manuskript. Allt för att mörklägga bögen Nietzsche.

På bokens omslag är pojken Cavefors avbildad i en uniformsliknande skjorta, sidbena och en vemodig men undflyende blick. Smått arrogant. Han ser på oss, men fäster sig inte vid synen. Han kommer att växa upp, lyfta sin lans och dra iväg som forna tiders samurajer. Eller som sin barndomshjälte Rommel. Hurtig, fräck, och olydig. Det vi betraktar är en Övermänniska. Om än i en ung valps spensliga kropp, outvecklad.

Cavefors är upphovsman till allt material i boken. Utom en enda uppsats av den brådmogne och briljante Lundastudenten Mårten Björk. I Barnet som anark gör han en kittlande och fantasifull djupanalys av pojken/anarken/övermänniskan Cavefors.

Cavefors essäer är skrivna med lätt hand. Korta meningar, inget pladder. Det är medryckande och inspirerande, blir aldrig tråkigt. Svart är hans färg. Svarta rosor, den svarta mannen Othello, svarta mässor och svarta prästkappor. Att läsa Svarta Fanor är att dricka en munfull av iskallt, uppfriskande vatten från en klar, men nattsvart källa.

Copyright©Mohamed Omar, Uppsala 2006