Gerard Manley Hopkins S.J.
THOU ARE INDEED JUST, LORD /
DU ÄR SANNERLIGEN RÄTTVIS, HERRE
Justus quidem tu es, Domine, si disputem tecum:
verumtamen justa loquar ad te: Quare via impiorum prosperatur? & c
Du är sannerligen rättvis, Herre, om jag nu får säga
Vad jag tycker; men, Herre, vad jag ber om är opartiskhet.
Varför blomstrar alltid syndarens väg? När jag
Bjuder till slutar det alltid i besvikelse!
Vore du min fiende, Oh du min vän,
Hur skulle du då icke kunna, menar jag, krossa mig
På grund av mina misslyckanden? Ack, åtråns försupna, och trälar
Lyckas bättre under några fattiga timmar än vad jag,
Herre, hinner med under ett helt rättfärdigt liv. Se dessa flodstränder
Och busksnår, så täta och igenväxta, åter garnerade med
Ymnig körvel. Se hur friska vindar ruskar om i
Den; fåglar bygger bo - men jag bygger ingenting; nej jag är bara
En stressad, uttjänt eunuck som flyter på vågen.
Herre, Oh du livets Herre, sänd mig ett renande regn.
Den latinska texten är hämtat från Jer.12:1-2: "Herre, om jag vill gå till rätta med Dig, så behåller Du dock rätten. Likväl måste jag dock tala med Dig om vad rätt är. Varför går det de ogudaktiga så väl? Varför har alla trolösa god lycka? Du planterar dem, och de slå rot, de växa och bära frukt.. Nära är Du i deras mun, men fjärran är Du från deras innersta."
Vad gäller dikten för övrigt: jämför med Samuel Taylor Coleridges sonett Work without Hope.
Tolkning av Bo I. Cavefors
Copyright©Bo I.Cavefors, Malmö 2001, 2005.
28.11.05
HOMOSEXUALITY / Comments by Thomas J. Reese S.J.
HOMOSEXUALITY
Two comments (22.11.2005 & 28.11.2005) by
Thomas J. Reese S.J.
1.
What percentage of the priesthood is homosexual?
Does anyone have a right to ordination?
What will be the key issues in the Vatican document on homosexual seminarians?
Is this a uniquely American issue?
What percentage of the priesthood is homosexual?
As we all wait for the Vatican document on homosexuality and the priesthood, two questions have repeatedly come up. What percentage of the priesthood is homosexual and does anyone have a right to ordination? Two more questions need to be looked at: What will be the key issues? Is this a uniquely American issue?
Estimates of homosexuality among priests have ranged from 10% to 60%. The U.S. bishops have discouraged researchers from asking questions about sexual orientation (let alone sexual activity) in any survey because they know that the results would make front-page news across the country. They don't know because they don't want anyone else to know. As a result, the Vatican is making decisions about the appropriateness of ordaining homosexuals in total ignorance of how many current priests are homosexuals, how well they observe celibacy and how well they do ministry.
One of the only studies of this question was done by the Los Angeles Times in 2002. They found that 9% of the clergy reported that they were homosexual and another 6% said they were more homosexual than heterosexual (another 5% said they were half and half). Seventy-five percent said they were heterosexual or mostly heterosexual. Those involved in the survey believe that the study underestimated the number of homosexuals due to the natural reluctance of respondents to acknowledge their orientation even though they were guaranteed anonymity.
With regard to the presence of a homosexual subculture among some seminarians, 12% of the priests said it definitely existed in their seminary; another 14% said it probably existed. This, as you recall, is one of the questions being asked during the seminary visitations. Likewise, with regards to the presence of a homosexual subculture in their diocese or religious institute, 17% said that it definitely existed; another 27% said that it probably existed. As defined by the Times, a homosexual subculture did not include sexual activity.
Does anyone have a right to ordination?
Some advocates of the ordination of homosexuals and women argue that their human rights are being violated when they are denied ordination. Some bishops and Vatican officials, on the other hand, argue that no one has a right to be ordained.
Both sides seem to miss the point. True, no one has a right to ordination. It is a vocation, a call from God. As a result, if someone is called to the priesthood by God but denied it by church officials, then it is not a violation of a human right, it is a violation of a divine right--the right of God to call whomever he chooses to the priesthood. As a result, the real question should be, "Are they called or not?"
What are the key issues?
For some, the key issue is "Can a person, no matter their orientation, be celibate and a good priest?" For others, homosexual orientation is an absolute obstacle to ordination.
Some news reports indicate that the Vatican document will say candidates should not be admitted if their homosexual orientation is sufficiently "strong, permanent and univocal" as to make an all-male environment a risk. Here the term "strong" could be open to wide interpretation. Could the homosexual orientation be "permanent and univocal" but not "strong" enough "to make an all-male environment a risk"? Most psychologists would hold that homosexual orientation is permanent and univocal. On the other hand, one wonders whether the document will presume that orientation is a choice and whether it can be changed or "fixed."
Granted also the composition of most parish offices, one wonders whether the church should ordain men if their heterosexual orientation is sufficiently "strong, permanent and univocal" as to make an all-female environment a risk since this is the environment in which most priests will work for the rest of their lives.
The document will undoubtedly repeat what has been said in the Catechism of the Catholic Church (2357): "homosexual acts are intrinsically disordered." It should be noted that in this context "disordered" is not a psychological term but a philosophical term--an act that is ordered toward an improper end. For example, in 2352, the Catechism says the same thing about masturbation.
Is this a uniquely American Issue?
Some bishops and Vatican officials have indicated that the document will be part of the Vatican's response to the sexual abuse crisis in the U.S., noting that 80% of the victims of priestly abuse were boys. Those who have treated abusive priests, however, note that many of the priests who abused boys were in fact heterosexuals.
Many in the Vatican have considered the sexual abuse crisis a uniquely American issue. One Vatican cardinal at a press conference noted that all of the questions about abuse came from English-speaking reporters. Sad to say, reports from more and more countries are now showing that sexual abuse is not a uniquely American problem. Sadder still is the fact that the rest of the church seems to be repeating the same mistakes that many American bishops made in response to the crisis, rather than learning from our mistakes.
Although there is still a great deal of homophobia in the United States, it pales by comparison with Africa and Latin America where many both inside and outside the church would deny there are any homosexuals. Remember the Vatican is writing a document for the entire world. Bishops in Africa and Latin America would certainly not welcome a document that indicated any openness to homosexuals in the clergy. In Africa, such a document would open the church to attacks from Muslim clerics and in Latin America it would open the church to attacks from Fundamentalists. Only in the United States is this issue even being discussed.
2.
Background on Vatican Instruction on Homosexual Seminarians
The instruction on homosexual seminarians has caused some confusion because of the use of the word "tendencies" (tendenze) in the phrase "deep-seated homosexual tendencies." Is "tendencies" the equivalent of "orientation" or does it mean something else? The document never uses the "O" word, which has left many people scratching their heads. Since the document does not define "deep-seated homosexual tendencies," we have to look elsewhere.
The Catechism of the Catholic Church (#2358) 1) also refers to "deep-seated homosexual tendencies." It says: "The number of men and women who have deep-seated homosexual tendencies is not negligible. This inclination, which is objectively disordered, constitutes for most of them a trial."
"Tendency" is also used the The Congregation of the Doctrine of the Faith's document, "Persona Humana" (Dec. 29, 1975).
It says:
"A distinction is drawn, and it seems with some reason, between homosexuals whose tendency comes from a false education, from a lack of normal sexual development, from habit, from bad example, or from other similar causes, and is transitory or at least not incurable; and homosexuals who are definitively such because of some kind of innate instinct or a pathological constitution judged to be incurable." (Section VIII).
Thus, according to Persona Humana, there are homosexual tendencies that are transitory and curable, and there is a homosexuality that is innate instinct, pathological and incurable.
One might infer that "deep-seated homosexual tendencies" are not chosen (according to the Catechism) but are some kind of innate instinct or a incurable pathological constitution (according to Persona Humana). And their numbers are not negligible. Is this the Vatican definition of homosexual orientation? That is the $64,000 question.
Since it is a general principle of canon law that law must be interpreted strictly (that is narrowly so as to maximize freedom), some canon lawyers and theologians will undoubtedly argue that even under this new instruction a bishop could still ordain to the priesthood a mature, celibate homosexual. As long as the Vatican does not use the "O" word, its documents are open to such interpretation.
For an insightful article on the instruction: Timothy Radcliffe, former Master of the Dominicans.
1) Cardinal Ratzinger was coordinator of the Latin changes to the catechism (1997).
Copyright©Thomas J. Reese S.J. 2005.
Two comments (22.11.2005 & 28.11.2005) by
Thomas J. Reese S.J.
1.
What percentage of the priesthood is homosexual?
Does anyone have a right to ordination?
What will be the key issues in the Vatican document on homosexual seminarians?
Is this a uniquely American issue?
What percentage of the priesthood is homosexual?
As we all wait for the Vatican document on homosexuality and the priesthood, two questions have repeatedly come up. What percentage of the priesthood is homosexual and does anyone have a right to ordination? Two more questions need to be looked at: What will be the key issues? Is this a uniquely American issue?
Estimates of homosexuality among priests have ranged from 10% to 60%. The U.S. bishops have discouraged researchers from asking questions about sexual orientation (let alone sexual activity) in any survey because they know that the results would make front-page news across the country. They don't know because they don't want anyone else to know. As a result, the Vatican is making decisions about the appropriateness of ordaining homosexuals in total ignorance of how many current priests are homosexuals, how well they observe celibacy and how well they do ministry.
One of the only studies of this question was done by the Los Angeles Times in 2002. They found that 9% of the clergy reported that they were homosexual and another 6% said they were more homosexual than heterosexual (another 5% said they were half and half). Seventy-five percent said they were heterosexual or mostly heterosexual. Those involved in the survey believe that the study underestimated the number of homosexuals due to the natural reluctance of respondents to acknowledge their orientation even though they were guaranteed anonymity.
With regard to the presence of a homosexual subculture among some seminarians, 12% of the priests said it definitely existed in their seminary; another 14% said it probably existed. This, as you recall, is one of the questions being asked during the seminary visitations. Likewise, with regards to the presence of a homosexual subculture in their diocese or religious institute, 17% said that it definitely existed; another 27% said that it probably existed. As defined by the Times, a homosexual subculture did not include sexual activity.
Does anyone have a right to ordination?
Some advocates of the ordination of homosexuals and women argue that their human rights are being violated when they are denied ordination. Some bishops and Vatican officials, on the other hand, argue that no one has a right to be ordained.
Both sides seem to miss the point. True, no one has a right to ordination. It is a vocation, a call from God. As a result, if someone is called to the priesthood by God but denied it by church officials, then it is not a violation of a human right, it is a violation of a divine right--the right of God to call whomever he chooses to the priesthood. As a result, the real question should be, "Are they called or not?"
What are the key issues?
For some, the key issue is "Can a person, no matter their orientation, be celibate and a good priest?" For others, homosexual orientation is an absolute obstacle to ordination.
Some news reports indicate that the Vatican document will say candidates should not be admitted if their homosexual orientation is sufficiently "strong, permanent and univocal" as to make an all-male environment a risk. Here the term "strong" could be open to wide interpretation. Could the homosexual orientation be "permanent and univocal" but not "strong" enough "to make an all-male environment a risk"? Most psychologists would hold that homosexual orientation is permanent and univocal. On the other hand, one wonders whether the document will presume that orientation is a choice and whether it can be changed or "fixed."
Granted also the composition of most parish offices, one wonders whether the church should ordain men if their heterosexual orientation is sufficiently "strong, permanent and univocal" as to make an all-female environment a risk since this is the environment in which most priests will work for the rest of their lives.
The document will undoubtedly repeat what has been said in the Catechism of the Catholic Church (2357): "homosexual acts are intrinsically disordered." It should be noted that in this context "disordered" is not a psychological term but a philosophical term--an act that is ordered toward an improper end. For example, in 2352, the Catechism says the same thing about masturbation.
Is this a uniquely American Issue?
Some bishops and Vatican officials have indicated that the document will be part of the Vatican's response to the sexual abuse crisis in the U.S., noting that 80% of the victims of priestly abuse were boys. Those who have treated abusive priests, however, note that many of the priests who abused boys were in fact heterosexuals.
Many in the Vatican have considered the sexual abuse crisis a uniquely American issue. One Vatican cardinal at a press conference noted that all of the questions about abuse came from English-speaking reporters. Sad to say, reports from more and more countries are now showing that sexual abuse is not a uniquely American problem. Sadder still is the fact that the rest of the church seems to be repeating the same mistakes that many American bishops made in response to the crisis, rather than learning from our mistakes.
Although there is still a great deal of homophobia in the United States, it pales by comparison with Africa and Latin America where many both inside and outside the church would deny there are any homosexuals. Remember the Vatican is writing a document for the entire world. Bishops in Africa and Latin America would certainly not welcome a document that indicated any openness to homosexuals in the clergy. In Africa, such a document would open the church to attacks from Muslim clerics and in Latin America it would open the church to attacks from Fundamentalists. Only in the United States is this issue even being discussed.
2.
Background on Vatican Instruction on Homosexual Seminarians
The instruction on homosexual seminarians has caused some confusion because of the use of the word "tendencies" (tendenze) in the phrase "deep-seated homosexual tendencies." Is "tendencies" the equivalent of "orientation" or does it mean something else? The document never uses the "O" word, which has left many people scratching their heads. Since the document does not define "deep-seated homosexual tendencies," we have to look elsewhere.
The Catechism of the Catholic Church (#2358) 1) also refers to "deep-seated homosexual tendencies." It says: "The number of men and women who have deep-seated homosexual tendencies is not negligible. This inclination, which is objectively disordered, constitutes for most of them a trial."
"Tendency" is also used the The Congregation of the Doctrine of the Faith's document, "Persona Humana" (Dec. 29, 1975).
It says:
"A distinction is drawn, and it seems with some reason, between homosexuals whose tendency comes from a false education, from a lack of normal sexual development, from habit, from bad example, or from other similar causes, and is transitory or at least not incurable; and homosexuals who are definitively such because of some kind of innate instinct or a pathological constitution judged to be incurable." (Section VIII).
Thus, according to Persona Humana, there are homosexual tendencies that are transitory and curable, and there is a homosexuality that is innate instinct, pathological and incurable.
One might infer that "deep-seated homosexual tendencies" are not chosen (according to the Catechism) but are some kind of innate instinct or a incurable pathological constitution (according to Persona Humana). And their numbers are not negligible. Is this the Vatican definition of homosexual orientation? That is the $64,000 question.
Since it is a general principle of canon law that law must be interpreted strictly (that is narrowly so as to maximize freedom), some canon lawyers and theologians will undoubtedly argue that even under this new instruction a bishop could still ordain to the priesthood a mature, celibate homosexual. As long as the Vatican does not use the "O" word, its documents are open to such interpretation.
For an insightful article on the instruction: Timothy Radcliffe, former Master of the Dominicans.
1) Cardinal Ratzinger was coordinator of the Latin changes to the catechism (1997).
Copyright©Thomas J. Reese S.J. 2005.
16.11.05
MANUEL JACOBSSON / DIKTER
Manuel Jacobsson
DIKTER
Jag tillbad honom
i mörkret nära drömmen
Längs gräsbevuxna stigar
som ledde längre in i skogen
Om kvällarna när lägerelden falnat
steg han ned
genom det rasslande lövverket
och höll om mig
Manade och förmanade
Med sin andedräkt ständigt i min nacke
' ' '
Jag skall tiga mig igenom natten
Och in i nästa och i nästa
Om morgonen så klär jag mig i enkla färger
och låter vigvattnet beröra även min panna
Och inte bränner det som en kyss
när en enda droppe
-nåden som jag känner den
sakta torkar under luggen
Och jag har tagit ett steg in
Lutat mig över denna tystnad
när jag ordlöst ordade i mörkret:
här och ingen annanstans
(Och gives det mig då en yxa
en egen slipad sådan
att själv gå in i skogen
och finna det enda trädet
Grunden för det kors jag kan
kalla mitt eget
Är det inte ens en början
Inte början av en rörelse
Inte början till en tro)
Jag kan röra vid denna stillhet
när jag sträcker mig genom tiden
Lika enkel som handens fem fingrar
fortfarande utspärrade i världen
Nu är de utspärrade
Som dagens antifon - ett löfte om en frälsning
Upprepad står den öppen för oss alla
När sången tystnat är vi fortfarande här
Inte var det en tyngd som lyftes från våra skuldror
- de som tynges ned av tvivlets vingar
Inte en röst som slingrat sig kring markens rötter
rest sig upp och fäst sig
inom oss. Vi är fortfarande här
Det är en sakta brinnande skuld
som slungar oss tillbaka
Det som skall lämna oss lämnar oss. Allt skall lämna oss
Du skall lämna oss
Jag vet inte längre hur jag skall börja
Jag måste börja utan Ordet. Att ta spjärn mot intet
Denna plats som bär upp hela min ensamhet
blir i mig
Det svåra blir då inte att nämna
på vilken väg vi skall gå eller med vem
utan hur många gånger
Mina bröder står bortom
Och trogen denna fåfänga kan
jag se att den bugning
som pågått under ett sekel
avslutas här
Det är ett sakta regn som rör sig
över vattnet
Och jag lovade trohet till denna plats
Fäste mig i världen på det enda sätt
jag såg som möjlig
Att jag följer platsen när den rör sig
Ständigt rör den sig
Det vore fel att tala om frihet
Inte ens flykten är din egen
Det är bara allt du lämnade efter dig
Det du sade var i din ägo tillhör redan någon annan
Och det enda vi får behålla som vårt eget
är det vi gömmer för oss själva
Så mycket enklare blir det då att tala om frånvaron
Enbart det vi låtit glida genom våra fingrar
och sett gå förlorat kan vi namnge
Allt måste du lämna bakom dig
Nu är det förlorat
Tiden kommer att dela sig
Du står vägd mellan dessa båda möjligheter
Skuggan som faller över ditt ansikte
Ta emot det nu
Som en sedan länge förlorad sömn
skall den komma till dig. Jag säger:
uthärdandet i denna hunger
Gå den nu till mötes
-det är bönen som kallar på dig,
sjunger dig tillbaka
Blir den då den spik som fäster dig i världen
Sträck handen mot djupet av ditt inre
Ingenting skall fattas dig
Jag är rädd att jag inte längre kan skriva
Dikten har inget namn. Den är en förlorad plats
Skövlad och bränd. Övergiven är den ett fäste
jag aldrig kunde vila i
Början kommer aldrig vara god nog
Och jag har väntat in i det sista
Vakat dessa nätter igenom
och känt nåden komma till mig
Hur den strömmat in i mig
Hur jag aldrig varit redo
Efter alla år har jag kommit hit
och som jag tänkte
att friheten var en kastad handske
slungad ut mot förlåtelsen
Inte räcker det med att ge upp sig själv
i detta finns en större skuld
Tron är en viljeakt
Det omöjliga blir att tala om den
(Allt det jag hållit som mitt Vara
Hur jag sträckte händerna genom tillvaron -
hur jag reste mig från platsen
Försakade varje möjlighet till egen tid
Allt detta finns här)
Jag kan skriva ned namnet på platsen
där striden kommer att stå
Fästa det som ett öppet sår
i mitt ansikte och på mina händer
Min själ är belägrad av denna nåd
Jag önskar att jag kunde
ta emot allt detta
Börja med att be om förlåtelse
pressa pannan mot
marken och resa mig igen
Att det får bli allt
Världen som är mig given
så enkelt det blir att förlora den
Och att säga:
Här kan det börja
Att det inte spelar någon roll
om jag följer ett yttre eller inre tyranni
Evigheten skall vägas in mot allt
Saknaden blir namnet på platsen inom mig
Saknaden är en bränd bro av lycka
Du är en bränd bro av lycka
Copyright©Manuel Jacobsson, 2005.
DIKTER
Jag tillbad honom
i mörkret nära drömmen
Längs gräsbevuxna stigar
som ledde längre in i skogen
Om kvällarna när lägerelden falnat
steg han ned
genom det rasslande lövverket
och höll om mig
Manade och förmanade
Med sin andedräkt ständigt i min nacke
' ' '
Jag skall tiga mig igenom natten
Och in i nästa och i nästa
Om morgonen så klär jag mig i enkla färger
och låter vigvattnet beröra även min panna
Och inte bränner det som en kyss
när en enda droppe
-nåden som jag känner den
sakta torkar under luggen
Och jag har tagit ett steg in
Lutat mig över denna tystnad
när jag ordlöst ordade i mörkret:
här och ingen annanstans
(Och gives det mig då en yxa
en egen slipad sådan
att själv gå in i skogen
och finna det enda trädet
Grunden för det kors jag kan
kalla mitt eget
Är det inte ens en början
Inte början av en rörelse
Inte början till en tro)
Jag kan röra vid denna stillhet
när jag sträcker mig genom tiden
Lika enkel som handens fem fingrar
fortfarande utspärrade i världen
Nu är de utspärrade
Som dagens antifon - ett löfte om en frälsning
Upprepad står den öppen för oss alla
När sången tystnat är vi fortfarande här
Inte var det en tyngd som lyftes från våra skuldror
- de som tynges ned av tvivlets vingar
Inte en röst som slingrat sig kring markens rötter
rest sig upp och fäst sig
inom oss. Vi är fortfarande här
Det är en sakta brinnande skuld
som slungar oss tillbaka
Det som skall lämna oss lämnar oss. Allt skall lämna oss
Du skall lämna oss
Jag vet inte längre hur jag skall börja
Jag måste börja utan Ordet. Att ta spjärn mot intet
Denna plats som bär upp hela min ensamhet
blir i mig
Det svåra blir då inte att nämna
på vilken väg vi skall gå eller med vem
utan hur många gånger
Mina bröder står bortom
Och trogen denna fåfänga kan
jag se att den bugning
som pågått under ett sekel
avslutas här
Det är ett sakta regn som rör sig
över vattnet
Och jag lovade trohet till denna plats
Fäste mig i världen på det enda sätt
jag såg som möjlig
Att jag följer platsen när den rör sig
Ständigt rör den sig
Det vore fel att tala om frihet
Inte ens flykten är din egen
Det är bara allt du lämnade efter dig
Det du sade var i din ägo tillhör redan någon annan
Och det enda vi får behålla som vårt eget
är det vi gömmer för oss själva
Så mycket enklare blir det då att tala om frånvaron
Enbart det vi låtit glida genom våra fingrar
och sett gå förlorat kan vi namnge
Allt måste du lämna bakom dig
Nu är det förlorat
Tiden kommer att dela sig
Du står vägd mellan dessa båda möjligheter
Skuggan som faller över ditt ansikte
Ta emot det nu
Som en sedan länge förlorad sömn
skall den komma till dig. Jag säger:
uthärdandet i denna hunger
Gå den nu till mötes
-det är bönen som kallar på dig,
sjunger dig tillbaka
Blir den då den spik som fäster dig i världen
Sträck handen mot djupet av ditt inre
Ingenting skall fattas dig
Jag är rädd att jag inte längre kan skriva
Dikten har inget namn. Den är en förlorad plats
Skövlad och bränd. Övergiven är den ett fäste
jag aldrig kunde vila i
Början kommer aldrig vara god nog
Och jag har väntat in i det sista
Vakat dessa nätter igenom
och känt nåden komma till mig
Hur den strömmat in i mig
Hur jag aldrig varit redo
Efter alla år har jag kommit hit
och som jag tänkte
att friheten var en kastad handske
slungad ut mot förlåtelsen
Inte räcker det med att ge upp sig själv
i detta finns en större skuld
Tron är en viljeakt
Det omöjliga blir att tala om den
(Allt det jag hållit som mitt Vara
Hur jag sträckte händerna genom tillvaron -
hur jag reste mig från platsen
Försakade varje möjlighet till egen tid
Allt detta finns här)
Jag kan skriva ned namnet på platsen
där striden kommer att stå
Fästa det som ett öppet sår
i mitt ansikte och på mina händer
Min själ är belägrad av denna nåd
Jag önskar att jag kunde
ta emot allt detta
Börja med att be om förlåtelse
pressa pannan mot
marken och resa mig igen
Att det får bli allt
Världen som är mig given
så enkelt det blir att förlora den
Och att säga:
Här kan det börja
Att det inte spelar någon roll
om jag följer ett yttre eller inre tyranni
Evigheten skall vägas in mot allt
Saknaden blir namnet på platsen inom mig
Saknaden är en bränd bro av lycka
Du är en bränd bro av lycka
Copyright©Manuel Jacobsson, 2005.
5.11.05
UPPROR I KASBAN
Bo I. Cavefors
UPPROR I KASBAN
Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.
Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.
I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.
Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.
Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?
Tidigare publicerad i ett flertal tidningar och tidskrifter sedan 1982, senast i boken Celibat & Erotik, Hammarströms, 2004
Copyright©Bo I. Cavefors, 2005.
UPPROR I KASBAN
Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.
Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.
I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.
Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.
Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?
Tidigare publicerad i ett flertal tidningar och tidskrifter sedan 1982, senast i boken Celibat & Erotik, Hammarströms, 2004
Copyright©Bo I. Cavefors, 2005.
EN KARTUSIAN / SUSANNA
En Kartusian
SUSANNA
Mitt namn är Susanna.
Jag lever i slummen.
Jag äter bakade bönor varje dag.
Jag hör tågen dundra förbi.
Jag fryser på vintern.
Jag sträcker mina händer mot dessa människor.
Mitt namn är Abel
som ni slog ihjäl på åkern.
Mitt namn är Jesus
som ni korsfäste i staden.
Mitt blod droppar ned i de smutsiga tékopparna,
finns i det nedfallna murbruket,
i luften som stinker slum.
Mitt flod flyter in i de oseddas hjärtan.
Jag är din minsta syster,
som du inte vill se.
Jag är nära dig:
håll din arm om mig!
Översättning från engelska av Bo I. Cavefors.
Ytterligare ett antal dikter av En Kartusian finns i böckerna Se Gud! och Valpen möter Othello, Hammarströms, 2005
Copyright©En Kartusian samt Bo I. Cavefors, 2005.
SUSANNA
Mitt namn är Susanna.
Jag lever i slummen.
Jag äter bakade bönor varje dag.
Jag hör tågen dundra förbi.
Jag fryser på vintern.
Jag sträcker mina händer mot dessa människor.
Mitt namn är Abel
som ni slog ihjäl på åkern.
Mitt namn är Jesus
som ni korsfäste i staden.
Mitt blod droppar ned i de smutsiga tékopparna,
finns i det nedfallna murbruket,
i luften som stinker slum.
Mitt flod flyter in i de oseddas hjärtan.
Jag är din minsta syster,
som du inte vill se.
Jag är nära dig:
håll din arm om mig!
Översättning från engelska av Bo I. Cavefors.
Ytterligare ett antal dikter av En Kartusian finns i böckerna Se Gud! och Valpen möter Othello, Hammarströms, 2005
Copyright©En Kartusian samt Bo I. Cavefors, 2005.
MOHAMED OMAR / SPÖKFÅNGEN
Mohamed Omar
SPÖKFÅNGEN
När jag först fick syn på honom
trodde jag att det
var en effekt
av månader i isoleringscell.
Han tog sig in i tysthet
och klädde av mig den oranga overallen
tills jag stod där
i bara kalsongerna.
Sen satte han själv på sig min overall
öppnade ståldörren
med en blick
och sa nåt på arameiska.
Det var lätt att förstå
eftersom det ju liknar arabiska
så jag gick ut
utan att lämna spår i cementgolvet.
Det sista jag såg
var att han tog upp den sönderrivna Koranen
ur latrinhålet
kladdig av bajs
och förde den mot sina läppar.
Händerna skakade.
Mohamed Omar gav hösten 2005 ut diktsamlingen Tregångare, Bokförlaget Ruin, 2005.
Copyright©Mohamed Omar, 2005.
SPÖKFÅNGEN
När jag först fick syn på honom
trodde jag att det
var en effekt
av månader i isoleringscell.
Han tog sig in i tysthet
och klädde av mig den oranga overallen
tills jag stod där
i bara kalsongerna.
Sen satte han själv på sig min overall
öppnade ståldörren
med en blick
och sa nåt på arameiska.
Det var lätt att förstå
eftersom det ju liknar arabiska
så jag gick ut
utan att lämna spår i cementgolvet.
Det sista jag såg
var att han tog upp den sönderrivna Koranen
ur latrinhålet
kladdig av bajs
och förde den mot sina läppar.
Händerna skakade.
Mohamed Omar gav hösten 2005 ut diktsamlingen Tregångare, Bokförlaget Ruin, 2005.
Copyright©Mohamed Omar, 2005.
4.11.05
BEFRIELSETEOLOGIN INAKTUELL?
Bo I. Cavefors
BEFRIELSETEOLOGIN INAKTUELL?
1984 beräknade den Heliga Stolen att i början av detta årtusende, dvs NU, skulle hälften av världens katoliker vara bosatta i Latinamerika. Jag vet inte om det stämmer, men kontinenten är i praktiken genomkatolsk även om under senare decennier reformerade kyrkor av skilda slag etablerat sig med stor framgång. Desto större skäl att noga följa Katolska Kyrkans verksamhet i länder som Nicaragua, Brasilien, Paraguay, Kuba, Bolivia, Chile, Venezuela, Peru…
Nyhetstelegrammen talar idag inte lika mycket som under 1970- och 1980-talen om befrielseteologi, och om hur den hanterades i Vatikanen av bla teologen och ärkebiskopen Joseph Ratzinger - tidigare hängiven anhängare av befrielseteologer som Leonardo Boff och Hans Küng - numera Påve under namnet Benediktus XVI. Det nuvarande Pontifikatet framställs i västerländska media som synnerligen konservativt. Jag är övertygad om att det är en felaktig bedömning, som grundar sig på den yrkesutövning Kardinalen Ratzinger hade att utöva med Johannes Pauls II som övervakare.
Allmän uppfattning är att befrielseteologin blev verklighet i Latinamerika under 1960- och 1970-talen. Men är det inte istället så att de första befrielseteologerna var två jesuiter som för snart fyrahundra år sedan, 1608, bröt upp från Paraguays huvudstad Asunción och begav sig till Guairá, då en region inom det spanska territoriet, idag den brasilianska provinsen Paraná?
De båda jesuiterna seglade uppför floden Paraná och på lämpligt ställe stannade de, reste ett kors på flodstranden, kallade platsen för Loreto, började bygga en by och inbjöd de på flykt kringdrivande indianerna att komma dit och slå sig ned. Byn Loreto var den första av de indianreduktioner som för all tid skulle binda jesuiterna samman med den sydamerikanska historien. I de bergiga Guairátrakterna anlades under de följande tjugo åren ytterligare tio reduktioner för drygt 40 000 indianer.
1609 for två andra jesuiter från Asunción söderut, över floden Tebicuary, och grundade reduktionen San Ignacio vid Itagúy. Hit kom 1612 patern Roque González, som tidigare levt bland Guaycuruindianerna i sumpmarkerna vid Chaco. González var kreol, förstod sig på att bygga bostadshus, skolor, verkstäder och kyrkor, han lärde indianerna läsa, skriva, plöja, så och skörda och han införde hymner, processioner, parader och fester som bestämde byns sociala livsrytm. Pater González bedrev praktisk inkulturation och vann indianernas förtroende.
Efter sju år i San Ignacio for Roque vidare för att grunda nya reduktioner, bla på en plats som i dagens Argentina utgörs av provinsen Misiones, och i Rio Grand do Sul i Brasilien.
Jesuiternas indianreduktioner mötte starkt motstånd från politiska och ekonomiska makthavare vars behov av slavar var omätligt. Redan 1629 attackerades Guirá av från Sao Paulo utsända mamluker, portugisiska immigranter som lämnat sina hustrur för flyktade afrikanska slavinnor eller fördrivna Tupí-indianskor. Mamlukerna var skickliga ryttare, roddare, skyttar och krigare. Jesuiterna bad om den spanske guvernörens beskydd för reduktionerna, men fick avslag. Reduktionerna överfölls och sattes i brand. Så småningom fick jesuiterna spanske kungens tillstånd att bygga upp en milis utrustad med vapen som kunde erbjuda ett effektivt motstånd mot de mamlukska slavjägarna, för försvar av människor, hus, åkrar och verkstäder. Efter överfallen förlades reduktionerna till andra platser, de restaurerades och reorganiserades. Orter som Santa Rosa, Santa Maria de Fe och Santiago i dagens Paraguay är ursprungligen sådana av jesuiterna anlagda indianreduktioner.
Den milis, eller armé, som skapades inom reduktionernas områden var föredömligt disciplinerad. Reduktionernas hälsovård, utbildning, handel, politisk struktur, rättsväsende, var välorganiserat och självförvaltande.
Det heliga experimentet, som reduktionerna ibland kallas, blev aldrig "rika" samhällen - däremot välmående, livskraftiga och expansiva. Detta ledde till deras undergång. Såväl i Spanien som i Paraguay låg det i jesuiternas motståndares intresse att sprida uppfattningen att framgången med reduktionerna berodde på att jesuiterna funnit guld som de gömde för myndigheter och omvärld. Trots resultatlös jakt efter det föregivna guldet fann de falska ryktena god jordmån. Man påstod att det icke-existerande guldet bla skulle användas till en statskupp. När jesuiternas motståndare 1766 fick Karl III att tro att han skulle bli avsatt och ersatt med sin yngre bror, förbjöds Jesu Sällskap i Spanien och i de spanska kolonierna.
Klockan 02.30 den 3 juli 1767 fängslades samtliga jesuiter i Asunción. De skulle utvisas till Europa, men vicekungen i Buenos Aires måste frige dem och vänta ytterligare ett år innan patres kunde skeppas över, eftersom det visade sig svårt att plocka fram 140 präster som kunde ersätta dem. I april 1768 var ersättarna på plats och vicekungen, helt inställd på att jesuiternas indianmilis skulle erbjuda motstånd, ockuperade reduktionen med hjälp av tre kompanier och 60 dragoner, inalles 1500 man. Den imponerande ockupationsstyrkan kan tyckas överdriven, men de trettio Paranáreduktionerna hade ett idealiskt försvarsläge, belägna flera hundra mil från Buenos Aires, omgivna av urskogar och sumpmarker och försvarade av Latinamerikas bästa armé. Ett ord från jesuiternas superior hade satt denna armé i aktion, men ordern kom aldrig.
Det tog ytterligare några år innan den siste jesuiten hade lämnat landet. Det skedde i juli 1770, 162 år efter den första reduktionens grundande. Endast en pater blev kvar, den örtkunnige läkaren Sigismund Aperger, född 1678 i Innsbruck och död i reduktionen Apóstoles vid 91 års ålder.
Historien om jesuiternas reduktioner är fylld av än idag aktuella och intressanta forskningsuppgifter om mission, samhällsformer, sociala samlevnadsformer, arkitektur, läkarvetenskap, undervisningsformer, pedagogik, osv. Det var naturligtvis inga fulländade samhällen som byggdes i den sydamerikanska vildmarken innan det tragiska slutet kom. Dock hade man, förutom bla de socioekonomiska framgångarna, lyckats bevara den inhemska befolkningens språk och kultur.
I och med att reduktionerna förstördes, tystnade en kultur och dess former. Stora områden, som då ännu inte markerats på kartan, behärskades av reduktionerna. Resande kunde färdas genom dem utan risk för överfall, de kunde efter dagsmarschen finna nattläger och en fredligt sinnad by, bevakad och styrd av indianerna själva. Alla dessa städer och byar förföll under 1800-talets otaliga krig och dess bebyggare spreds ut över kontinenten.
+ + +
Dagen innan han mördades sade biskopen Oscar A. Romero i sin predikan i San Salvador: "Ingen kan må illa av att vi i ljuset av Guds ord, som förkunnas när vi firar eukaristin, belyser den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Att INTE göra detta skulle strida mot den kristna tron".
Detta är, säger (1984) filosofiprofessorn vid jesuiternas Högskola för filosofi i München, Hans Zwiefelhofer SJ, ett "uttryck för det teologiska tänke- och handlingssätt i Latinamerika, som med ett samlingsbegrepp kallas befrielseteologi. Det är en oskriven, praktisk och profetisk teologi, en verkligt nutidsorienterad och situationsanpassad andlighet. Det är fråga om en handlingsorienterad andlig - och i vidaste bemärkelse - politisk rörelse, en 'livshållning', kort sagt: en levande tro i Latinamerika. Det är ett i Latinamerika hemmahörande och där genomfört arbete på att åter tänka igenom hela den kristna tron och att leva den utifrån den situation som människorna där lever i. Detta sker utifrån ett nytt förhållande mellan teori och praktik".
Genom den befrielseteologi som uppstod som ett resultat av Andra Vatikankociliets teologiska och pastorala riktlinjer, nådde för första gången Katolska Kyrkan i Latinamerika fram till ett gemensamt medvetande som lokal kyrka. För första gången talade man officiellt om att det kyrkliga arbetet skulle inriktas på utveckling, integration och befrielse av människan. Man utgick från begreppet "institutionaliserat våld" för att beskriva människornas ofrihet ekonomiskt och socialt och definierade den nödvändiga processen som befrielse från slaveri, fattigdom och förtryck. Processen fick därigenom teologisk tyngd och på biskoparnas andra generalförsamling i Medellin i Colombia fördömde man nykolonialism och ekonomisk imperialism. En appell riktades till alla kristna om ett kritiskt engagemang och om en målinriktad och kompromisslös insats för rättvisa och befrielse i ett samhälle där breda folklager är ofria i sitt inre och beroende i yttre avseende, dvs lever under ekonomiskt och socialt förtryck.
Dialog uppstod mellan samhällsvetare och teologer om hur man skulle hantera den fortsatta underutvecklingen efter 1950- och 1960-talens misslyckade utvecklingsprogram. Befrielseteologin blev ett arbetsprogram som utgår från situationens och tidens kännetecken, dvs från det utarmade, socialt skiktade och i befrielseprocess stadda latinamerikanska samhället.
Man bör vara uppmärksam på skillnaderna mellan "politisk teologi", "hoppets teologi", "revolutionsteologi" och "befrielseteologi". Befrielseteologins företrädare menar att den politiska teologins och hoppets teologi i sin hermeneutik inte är lämpad att möta de stora konflikterna i dagens värld, dvs utsugningen av Tredje Världens fattiga länder. Man menar också att revolutionsteologin, trots den med befrielseteologin ofta överensstämmande synen på Guds handlande i historien, på ett grundläggande sätt skiljer sig från denna. Begreppen revolution och befrielse har olika teologisk innebörd. Detta blir tydligast därigenom, menar Zwiefelhofer, "att den kristologiska titeln 'Jesus, befriaren', har en grundläggande betydelse i befrielseteologin, fastän det utan tvivel står klart att Jesus varken kan bli eller i verkligheten blir betraktad som en revolutionär i ordets politiska mening. Revolutionsteologi ägnar sig främst åt världsrevolutionens problematik och dess teologiska rättfärdigande och man uppmanar alla kristna att aktivt ta del i den revolutionära processen. För att begränsa den risk som finns i denna teologiska riktning för ett kortsiktigt ideologiserande och reducerande av den kristna befrielsen till endast sociala och politiska förändringar försöker befrielseteologin tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek. För befrielseteologin hör ett riktigt handlande och en rätt tro oskiljaktigt samman och står i ett dialektiskt förhållande till varandra. För befrielseteologerna är teologin en reflexion av och över tron, sedd som en befriande handling, en befrielseimmanent och befrielseorienterad trosvetenskap som har befrielseprocessen både som upprinnelse och målsättning". Därmed har också frontställningen gentemot befrielseideologier av marxistisk art klart markerats. Detta innebär emellertid inte att ett samarbete är utsiktslöst. Tvärtom: får båda befrielserörelserna gäller i första hand människans befrielse från slaveri, ekonomiskt slaveri, socialt slaveri, osv.
Vid de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla 1979 förklarade Johannes Paulus II i sitt öppningsanförande att Medelinkonferensen och dess resultat var utgångspunkt för Puebla och att han som rättesnöre för sina egna överväganden drog en tydlig skiljelinje mellan en "evangeliserande" och en "politisk" befrielseteologi. Detta visade sig vara en ödesdiger strategi. Den dåvarande Påvens hårda linje visade att han var dåligt informerad om den sydamerikanska och latinamerikanska fattigdomens orsaker. Efter ett teveframträdande där han tog heder och ära av ett antal befrielseteologer och av befrielseteologierna som en del av Kyrkans lära, förlorade Katolska Kyrkan anhängare, prestige och trovärdighet i stora delar av den värld som inte är en del av den västerländska sfären. Jag är övertygad om att Benediktus XVI med kraft kommer att försöka genomföra de teologiska visioner han hade före sin tid som tjänsteman under Johannes Paulus II. Befrielseteologierna har överlevt Johannes Paulus II.
Professorn och franciskanpatern Leonardo Boff från Brasilien, den i Europa kanske mest bekante av befrielseteologerna, har bla sagt att de "befrielsekristna" i Latinamerika ser på den sociala verkligheten i hemländerna och världen från samma håll som de förtrampade egendomslösa. De ser i Evangeliet, säger Boff, en befrielsefaktor där Jesus Kristus inte längre i främsta rummet är världshärskare, utan "den fattige, maktlöse, orättfärdigt dödade, men till nytt liv uppväckte befriaren. Det rör sig alltså", säger Boff, "om en ny sammansmältning av bön och kamp, av herdagärning och samhällsinsats".
Befrielseteologin är emellertid fortfarande en kontroversiell företeelse, trots att situationen för världens förtryckta radikalt försämrats sedan 1980-talet. Striden om befrielseteologin kommer att pågå lika länge som den kan bevisa sitt existensberättigande, dvs lika länge som människor hungrar, förföljs, utnyttjas och mördas. På samma sätt som befrielseteologin, enligt Zwiefelhofer, är ett uttryck för det teologiska handlings- och tänkesättet i Latinamerika, blir det möjligen möjligt att den blir en inkulturationsprocess av samma slag som jesuiternas arbete med indianreduktionerna för 400 år sedan. Kan det ske utan koloniala ingripanden utifrån av det slag som för fyrahundra år sedan slaktade det "heliga experimentet"? Troligen inte. Historien reproducerar sig ständigt och för varje ny runda skärps motsättningarna. På längre sikt är naturligtvis segraren självklar, eller som Zwiefelhofer skriver, att befrielseteologi inte endast handlar om att åstadkomma sociala och politiska förändringar, utan att det gäller att även "tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek".
Materialet tidigare publicerad i ett flertal tidningar och tidskrifter, senast i boken Celibat & Erotik, Hammarströms, 2004
Copyright©Bo I. Cavefors, 2005
BEFRIELSETEOLOGIN INAKTUELL?
1984 beräknade den Heliga Stolen att i början av detta årtusende, dvs NU, skulle hälften av världens katoliker vara bosatta i Latinamerika. Jag vet inte om det stämmer, men kontinenten är i praktiken genomkatolsk även om under senare decennier reformerade kyrkor av skilda slag etablerat sig med stor framgång. Desto större skäl att noga följa Katolska Kyrkans verksamhet i länder som Nicaragua, Brasilien, Paraguay, Kuba, Bolivia, Chile, Venezuela, Peru…
Nyhetstelegrammen talar idag inte lika mycket som under 1970- och 1980-talen om befrielseteologi, och om hur den hanterades i Vatikanen av bla teologen och ärkebiskopen Joseph Ratzinger - tidigare hängiven anhängare av befrielseteologer som Leonardo Boff och Hans Küng - numera Påve under namnet Benediktus XVI. Det nuvarande Pontifikatet framställs i västerländska media som synnerligen konservativt. Jag är övertygad om att det är en felaktig bedömning, som grundar sig på den yrkesutövning Kardinalen Ratzinger hade att utöva med Johannes Pauls II som övervakare.
Allmän uppfattning är att befrielseteologin blev verklighet i Latinamerika under 1960- och 1970-talen. Men är det inte istället så att de första befrielseteologerna var två jesuiter som för snart fyrahundra år sedan, 1608, bröt upp från Paraguays huvudstad Asunción och begav sig till Guairá, då en region inom det spanska territoriet, idag den brasilianska provinsen Paraná?
De båda jesuiterna seglade uppför floden Paraná och på lämpligt ställe stannade de, reste ett kors på flodstranden, kallade platsen för Loreto, började bygga en by och inbjöd de på flykt kringdrivande indianerna att komma dit och slå sig ned. Byn Loreto var den första av de indianreduktioner som för all tid skulle binda jesuiterna samman med den sydamerikanska historien. I de bergiga Guairátrakterna anlades under de följande tjugo åren ytterligare tio reduktioner för drygt 40 000 indianer.
1609 for två andra jesuiter från Asunción söderut, över floden Tebicuary, och grundade reduktionen San Ignacio vid Itagúy. Hit kom 1612 patern Roque González, som tidigare levt bland Guaycuruindianerna i sumpmarkerna vid Chaco. González var kreol, förstod sig på att bygga bostadshus, skolor, verkstäder och kyrkor, han lärde indianerna läsa, skriva, plöja, så och skörda och han införde hymner, processioner, parader och fester som bestämde byns sociala livsrytm. Pater González bedrev praktisk inkulturation och vann indianernas förtroende.
Efter sju år i San Ignacio for Roque vidare för att grunda nya reduktioner, bla på en plats som i dagens Argentina utgörs av provinsen Misiones, och i Rio Grand do Sul i Brasilien.
Jesuiternas indianreduktioner mötte starkt motstånd från politiska och ekonomiska makthavare vars behov av slavar var omätligt. Redan 1629 attackerades Guirá av från Sao Paulo utsända mamluker, portugisiska immigranter som lämnat sina hustrur för flyktade afrikanska slavinnor eller fördrivna Tupí-indianskor. Mamlukerna var skickliga ryttare, roddare, skyttar och krigare. Jesuiterna bad om den spanske guvernörens beskydd för reduktionerna, men fick avslag. Reduktionerna överfölls och sattes i brand. Så småningom fick jesuiterna spanske kungens tillstånd att bygga upp en milis utrustad med vapen som kunde erbjuda ett effektivt motstånd mot de mamlukska slavjägarna, för försvar av människor, hus, åkrar och verkstäder. Efter överfallen förlades reduktionerna till andra platser, de restaurerades och reorganiserades. Orter som Santa Rosa, Santa Maria de Fe och Santiago i dagens Paraguay är ursprungligen sådana av jesuiterna anlagda indianreduktioner.
Den milis, eller armé, som skapades inom reduktionernas områden var föredömligt disciplinerad. Reduktionernas hälsovård, utbildning, handel, politisk struktur, rättsväsende, var välorganiserat och självförvaltande.
Det heliga experimentet, som reduktionerna ibland kallas, blev aldrig "rika" samhällen - däremot välmående, livskraftiga och expansiva. Detta ledde till deras undergång. Såväl i Spanien som i Paraguay låg det i jesuiternas motståndares intresse att sprida uppfattningen att framgången med reduktionerna berodde på att jesuiterna funnit guld som de gömde för myndigheter och omvärld. Trots resultatlös jakt efter det föregivna guldet fann de falska ryktena god jordmån. Man påstod att det icke-existerande guldet bla skulle användas till en statskupp. När jesuiternas motståndare 1766 fick Karl III att tro att han skulle bli avsatt och ersatt med sin yngre bror, förbjöds Jesu Sällskap i Spanien och i de spanska kolonierna.
Klockan 02.30 den 3 juli 1767 fängslades samtliga jesuiter i Asunción. De skulle utvisas till Europa, men vicekungen i Buenos Aires måste frige dem och vänta ytterligare ett år innan patres kunde skeppas över, eftersom det visade sig svårt att plocka fram 140 präster som kunde ersätta dem. I april 1768 var ersättarna på plats och vicekungen, helt inställd på att jesuiternas indianmilis skulle erbjuda motstånd, ockuperade reduktionen med hjälp av tre kompanier och 60 dragoner, inalles 1500 man. Den imponerande ockupationsstyrkan kan tyckas överdriven, men de trettio Paranáreduktionerna hade ett idealiskt försvarsläge, belägna flera hundra mil från Buenos Aires, omgivna av urskogar och sumpmarker och försvarade av Latinamerikas bästa armé. Ett ord från jesuiternas superior hade satt denna armé i aktion, men ordern kom aldrig.
Det tog ytterligare några år innan den siste jesuiten hade lämnat landet. Det skedde i juli 1770, 162 år efter den första reduktionens grundande. Endast en pater blev kvar, den örtkunnige läkaren Sigismund Aperger, född 1678 i Innsbruck och död i reduktionen Apóstoles vid 91 års ålder.
Historien om jesuiternas reduktioner är fylld av än idag aktuella och intressanta forskningsuppgifter om mission, samhällsformer, sociala samlevnadsformer, arkitektur, läkarvetenskap, undervisningsformer, pedagogik, osv. Det var naturligtvis inga fulländade samhällen som byggdes i den sydamerikanska vildmarken innan det tragiska slutet kom. Dock hade man, förutom bla de socioekonomiska framgångarna, lyckats bevara den inhemska befolkningens språk och kultur.
I och med att reduktionerna förstördes, tystnade en kultur och dess former. Stora områden, som då ännu inte markerats på kartan, behärskades av reduktionerna. Resande kunde färdas genom dem utan risk för överfall, de kunde efter dagsmarschen finna nattläger och en fredligt sinnad by, bevakad och styrd av indianerna själva. Alla dessa städer och byar förföll under 1800-talets otaliga krig och dess bebyggare spreds ut över kontinenten.
+ + +
Dagen innan han mördades sade biskopen Oscar A. Romero i sin predikan i San Salvador: "Ingen kan må illa av att vi i ljuset av Guds ord, som förkunnas när vi firar eukaristin, belyser den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Att INTE göra detta skulle strida mot den kristna tron".
Detta är, säger (1984) filosofiprofessorn vid jesuiternas Högskola för filosofi i München, Hans Zwiefelhofer SJ, ett "uttryck för det teologiska tänke- och handlingssätt i Latinamerika, som med ett samlingsbegrepp kallas befrielseteologi. Det är en oskriven, praktisk och profetisk teologi, en verkligt nutidsorienterad och situationsanpassad andlighet. Det är fråga om en handlingsorienterad andlig - och i vidaste bemärkelse - politisk rörelse, en 'livshållning', kort sagt: en levande tro i Latinamerika. Det är ett i Latinamerika hemmahörande och där genomfört arbete på att åter tänka igenom hela den kristna tron och att leva den utifrån den situation som människorna där lever i. Detta sker utifrån ett nytt förhållande mellan teori och praktik".
Genom den befrielseteologi som uppstod som ett resultat av Andra Vatikankociliets teologiska och pastorala riktlinjer, nådde för första gången Katolska Kyrkan i Latinamerika fram till ett gemensamt medvetande som lokal kyrka. För första gången talade man officiellt om att det kyrkliga arbetet skulle inriktas på utveckling, integration och befrielse av människan. Man utgick från begreppet "institutionaliserat våld" för att beskriva människornas ofrihet ekonomiskt och socialt och definierade den nödvändiga processen som befrielse från slaveri, fattigdom och förtryck. Processen fick därigenom teologisk tyngd och på biskoparnas andra generalförsamling i Medellin i Colombia fördömde man nykolonialism och ekonomisk imperialism. En appell riktades till alla kristna om ett kritiskt engagemang och om en målinriktad och kompromisslös insats för rättvisa och befrielse i ett samhälle där breda folklager är ofria i sitt inre och beroende i yttre avseende, dvs lever under ekonomiskt och socialt förtryck.
Dialog uppstod mellan samhällsvetare och teologer om hur man skulle hantera den fortsatta underutvecklingen efter 1950- och 1960-talens misslyckade utvecklingsprogram. Befrielseteologin blev ett arbetsprogram som utgår från situationens och tidens kännetecken, dvs från det utarmade, socialt skiktade och i befrielseprocess stadda latinamerikanska samhället.
Man bör vara uppmärksam på skillnaderna mellan "politisk teologi", "hoppets teologi", "revolutionsteologi" och "befrielseteologi". Befrielseteologins företrädare menar att den politiska teologins och hoppets teologi i sin hermeneutik inte är lämpad att möta de stora konflikterna i dagens värld, dvs utsugningen av Tredje Världens fattiga länder. Man menar också att revolutionsteologin, trots den med befrielseteologin ofta överensstämmande synen på Guds handlande i historien, på ett grundläggande sätt skiljer sig från denna. Begreppen revolution och befrielse har olika teologisk innebörd. Detta blir tydligast därigenom, menar Zwiefelhofer, "att den kristologiska titeln 'Jesus, befriaren', har en grundläggande betydelse i befrielseteologin, fastän det utan tvivel står klart att Jesus varken kan bli eller i verkligheten blir betraktad som en revolutionär i ordets politiska mening. Revolutionsteologi ägnar sig främst åt världsrevolutionens problematik och dess teologiska rättfärdigande och man uppmanar alla kristna att aktivt ta del i den revolutionära processen. För att begränsa den risk som finns i denna teologiska riktning för ett kortsiktigt ideologiserande och reducerande av den kristna befrielsen till endast sociala och politiska förändringar försöker befrielseteologin tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek. För befrielseteologin hör ett riktigt handlande och en rätt tro oskiljaktigt samman och står i ett dialektiskt förhållande till varandra. För befrielseteologerna är teologin en reflexion av och över tron, sedd som en befriande handling, en befrielseimmanent och befrielseorienterad trosvetenskap som har befrielseprocessen både som upprinnelse och målsättning". Därmed har också frontställningen gentemot befrielseideologier av marxistisk art klart markerats. Detta innebär emellertid inte att ett samarbete är utsiktslöst. Tvärtom: får båda befrielserörelserna gäller i första hand människans befrielse från slaveri, ekonomiskt slaveri, socialt slaveri, osv.
Vid de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla 1979 förklarade Johannes Paulus II i sitt öppningsanförande att Medelinkonferensen och dess resultat var utgångspunkt för Puebla och att han som rättesnöre för sina egna överväganden drog en tydlig skiljelinje mellan en "evangeliserande" och en "politisk" befrielseteologi. Detta visade sig vara en ödesdiger strategi. Den dåvarande Påvens hårda linje visade att han var dåligt informerad om den sydamerikanska och latinamerikanska fattigdomens orsaker. Efter ett teveframträdande där han tog heder och ära av ett antal befrielseteologer och av befrielseteologierna som en del av Kyrkans lära, förlorade Katolska Kyrkan anhängare, prestige och trovärdighet i stora delar av den värld som inte är en del av den västerländska sfären. Jag är övertygad om att Benediktus XVI med kraft kommer att försöka genomföra de teologiska visioner han hade före sin tid som tjänsteman under Johannes Paulus II. Befrielseteologierna har överlevt Johannes Paulus II.
Professorn och franciskanpatern Leonardo Boff från Brasilien, den i Europa kanske mest bekante av befrielseteologerna, har bla sagt att de "befrielsekristna" i Latinamerika ser på den sociala verkligheten i hemländerna och världen från samma håll som de förtrampade egendomslösa. De ser i Evangeliet, säger Boff, en befrielsefaktor där Jesus Kristus inte längre i främsta rummet är världshärskare, utan "den fattige, maktlöse, orättfärdigt dödade, men till nytt liv uppväckte befriaren. Det rör sig alltså", säger Boff, "om en ny sammansmältning av bön och kamp, av herdagärning och samhällsinsats".
Befrielseteologin är emellertid fortfarande en kontroversiell företeelse, trots att situationen för världens förtryckta radikalt försämrats sedan 1980-talet. Striden om befrielseteologin kommer att pågå lika länge som den kan bevisa sitt existensberättigande, dvs lika länge som människor hungrar, förföljs, utnyttjas och mördas. På samma sätt som befrielseteologin, enligt Zwiefelhofer, är ett uttryck för det teologiska handlings- och tänkesättet i Latinamerika, blir det möjligen möjligt att den blir en inkulturationsprocess av samma slag som jesuiternas arbete med indianreduktionerna för 400 år sedan. Kan det ske utan koloniala ingripanden utifrån av det slag som för fyrahundra år sedan slaktade det "heliga experimentet"? Troligen inte. Historien reproducerar sig ständigt och för varje ny runda skärps motsättningarna. På längre sikt är naturligtvis segraren självklar, eller som Zwiefelhofer skriver, att befrielseteologi inte endast handlar om att åstadkomma sociala och politiska förändringar, utan att det gäller att även "tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek".
Materialet tidigare publicerad i ett flertal tidningar och tidskrifter, senast i boken Celibat & Erotik, Hammarströms, 2004
Copyright©Bo I. Cavefors, 2005
1.11.05
ERNST JÜNGER
Bo I. Cavefors
ERNST JÜNGER
Född i Heidelberg 1895, död i Wilflingen 1998: Ernst Jünger. Som pojke nyfiken, upprorisk, ideliga skolbyten efter konflikter med lärare. Som vuxen och som gammal man: fortfarande nyfiken, upprorisk och en aldrig avslutad konflikt med den tidshetsade samtiden och dess tidshetsande företrädare, ideologer, politiker, maktgalningar.
Den brådmogne Jünger upplever skolans undervisning som meningslös och betraktar lärarna som maktfullkomliga diktatorer. Jünger opponerar också mot fadern, kemist och apotekare, och kallar honom för hustyrann. I romanen Eumeswil (1977) skriver han att fadern visserligen gav honom "existensen" men "inte Varat". En hård förkastelsedom, men logisk: "Varat uppstår genom skapelse, existensen genom avlelse". Jüngers uppfattning om faderskapet som enbart en biologisk företeelse och som en av samhällets mest effektiva maktinstitutioner, återkommer i överförd bemärkelse i hans senare politiskt-ideologiska och filosofiska propåer. Denna negativa fadersfixering påminner om Pier Paolo Pasolinis faderstrauma: "Ju mer du förföljer mig, / med desto större stolthet och lättsinne / struntar jag i dig och gör mig fri" ( Drömmer jag, 1977). Jünger och Pasolini är resenärer i inre bemärkelse, bort från invanda och förlegade och av dunkla skäl etablerade sanningar, bort till egna erfarenheter av verkligheten. Båda tar konsekvenserna av resans ensamhet.
Jünger är resenär även i yttre bemärkelse: 1913 rymmer han hemifrån och enrollerar sig i franska Främlingslegionen, men avsikten är att snarast möjligt fly från förläggningen i Sidi-bel-Abbès för att ta sig till någon av de tyska kolonierna i Afrika: Jüngers jakt gäller människans "ursprung". Äventyret går om styr. I sällskap med kamraten Karl Rickert, alias Charles Benoit, returneras Jünger, med konsulatets hjälp, på faderns bekostnad, till hemmet i Heidelberg. Förödmjukande. I Afrikanische Spiele (1936) berättar Jünger om försöket att slå sig fri. Efter utbrytningsförsöket grundmuras uppfattningen om fadern och faderskapet som symboler för en samhällsordning som med hjälp av lagar, traditioner och förordningar segrar över individens frihet och frihetslängtan.
I första världskrigets skyttegravar avancerar Jünger snabbt från menig soldat till officer. Sju gånger skadas han allvarligt och belönas 1918 med Preussens förnämsta utmärkelse, Pour de Mérite. Under den undfallande Weimarrepublikens kaos, korruption och allmänna politiska och ideologiska förvirring, fortsätter Jünger kämpa mot alla former av auktoritetstro. Den kampen hårdnar och blir riskablare under Hitlers tolvåriga tusenårsrike. Den kampen blir bitter i efterkrigstidens pluralistiska flerpartisamhälle, men bitterheten mjukas upp under livets sista trettio år genom vetskapen om samhörighet med nya generationers anarker. Året före livets slut konverterar Jünger till katolska kyrkan.
I jakten efter medel som ger hjälp på vägen mot social och existentiell frihet experimenterar Jünger under 1950-talet med kokain, hasch, opium, meskalin och LSD. Det är samma sökande efter estetisk och metafysisk tillfresställelse som tidigare Novalis, von Kleist, Poe, Schlegel och Nietzsche, och många andra, ägnat sig åt, brittiska dekadenter ej att förglömma. Efterhand de gyttjiga decennierna flyter fram i tidens flodfåra, framstår Jünger alltmer som en av västerlandets stora författare och filosofer med sina unika insikter om människans Vara. Han var en Waldgänger, en skogsman, en anark för vilken allt motstånd är subjektivt. Jünger fascinerades av motståndets estetik, av smärtans och krigets etik, men hans historiesyn och genomskådande blick för människors svagheter är inte amoralisk; ingen undgår att sanningen uppenbaras i all sin nakenhet vid dödsögonblicket, när undergången, apokalypsens lågor bränner skinnet. Å andra sidan: Jünger menar att endast den människa som överlever traumat att ha snuddat vid möjligheten att själv förintas, som varit med om att falla ur stigbygeln och bli varse det förödande och bländande ljuset från någon eller någonting någonstans, förmår leva vidare i andlig och kroppslig frihet trots världsliga makters ovilja. Jünger romantiserar eller heroiserar aldrig slagfältens massakrer, stanken, blodet, gråten, men är totalt illusionslös när han i expressiva bilder beskriver krigets verkligheter. Därför kan han också, trots att ämnet tabubelagts, erkänna grandezzan i bilden av döden när den förenar soldater i kamratskap och gemenskap, när granater kreverar, kanoner dånar och fronthimlen färgas röd av fiendens brinnande skyttegravar. Jünger vet att i dödsögonblicket formar människan sin egen storhet. Jünger ser kriget ej endast som ett skeende i tiden, utan som saldot av människors och staters kollektiva medvetande. Kriget är inte endast det konkreta resultatet av aktuella konflikter: det obarmhärtiga kriget är en del av människans öde att bli rädd, att skaka av rädsla, att tvinga sig själv till underkastelse. I en essä om den krigslitteratur som skrevs och publicerades under åren med Weimarrepublik, menar Norbert Elias att Jünger förhärligar statens roll i krigets mordiska hantering. Så förhåller det sig inte. Jünger förhärligar överhuvudtaget aldrig statens roll när den uppträder som makt och genom maktutövning förvandlar människans frihet till slaveri. Att sända medborgare till skyttegravarna är en sådan akt där fria människor med sina egna liv, genom hot om repressalier eller genom demagogisk övertalning tvingas försvara den politiska elitens maktpositioner. Att trots detta liken, smärtan och stanken förstärker soldaternas medvetande är inte, som Elias hävdar, resultatet av officerares och soldaters lojalitet utan förutsättningen för att officerare riskerar sina liv och kräver manskapets lydnad. Om denna fruktansvärda dialektik mellan machiavellism och moral är ideologer och politiker väl medvetna. Men soldaten känner tillfredsställelse, kan till och med känna njutning, av att döda en soldat på andra sidan frontlinjen han indoktrinerats till att betrakta som fiende. Kamratskap, droger och alkohol hjälper honom forcera i det civila samhället tabubelagda barriärer. För officerare och soldater är kriget ett över alla sinnestillstånd härskande rus, ett opium, en drog. Därvidlag har krigets karaktär inte förändrats sedan urmänniskans tid. Arbetare och borgare i industrialiserade och sekulariserade samhällen är som tidigare årtusendens manipulerade undersåtar villiga glömma sitt civilisatoriska uppdrag för att bekämpa den motpart som utmålas som en fiende som hotar deras existens. Mot externa krav och mot existentiell ofrid försöker soldaten trots allt bevara sin moraliska integritet när han tror sig försvara barn, hustru och fosterland. Erich Maria Remarques tes i romanen Im Westen nichts Neues (1929) är att soldaten blir krigets offer även om han överlever, även om han tillhör vinnarlaget. I Jüngers rapportbok In Stahlgewittern (1920) framstår visserligen krigets barbari som en följd av människans behov av våld (därför låter hon sig gärna manipuleras) men berättar också om hur han själv tillsammans med kamrater, sedan vapnen tystnat, smyger över till fiendens skyttegravar för att ta hand om döende och skadade soldater för att släpa över dem till sin sida av fronten. Barmhärtighet skänker de besegrade segern över segrarna.
Jüngers officerare och soldater är individuella segrare i det förlorade första världskriget, 1914-1918. De ställer sig vid sidan om den verklighet de kommenderas förverkliga, de är anarker i den mening Jünger berättar om i romanen Eumeswil: "anarkisk är var och en, det är det normala hos en. Men den egenskapen blir från första dagen inskränkt av far och mor, genom stat och samhälle. Det får man finna sig i, det anarkiska blir ändå kvar i grunden som hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom". Ja, kanske är detta en form av undergångsfilosofi, men det finns viktiga distinktioner: kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, "krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, men inte Paulus". Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten som binder upp sin tillvaro på en dikterad norm eller teori. Jüngers specificering är viktig eftersom den förklarar hur han och andra officerare som deltar i attentatet mot Hitler, förhåller sig under Weimarrepubliken. Anarkisten låter sig berusas av makten "som malen förbränns av ljuslågan": Joseph Goebels är ett utmärkt exempel. Anarken håller sig så fjärran från fursten, ledaren, "Führern", så att han blir oberörbar och just därigenom farlig för denne. Anarken är "inte monarkens motståndare utan hans pendang". Anarken eftersträvar inte makt, han är makt genom sitt avståndstagande från makt.
+ + +
Erich Ludendorff skriver i Det Totale Krieg om krigshandligen som en förnyande kraft. Jünger exemplifierar genom att berätta om egna erfarenheter som ung frontsoldat, när han anade vad som finns bakom dödsmuren. Jünger stiliserar den problematiska hjältebilden av soldater och hamnar i begreppet "arbetare". Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, skriven och oskriven. Tidigare än Carl Schmitt, som snarare var anarkist (som Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés) än anark, ser Jünger att det i den totalitära staten bara accepteras tre människotyper, den "goda", den "dåliga" och, framför allt, den breda folkmassan som ett icke-humanistiskt objekt, ideologisk manipulerbart. I teorierna om "Waldgang", om skogsmannen, om anarken, erbjuder Jünger en fristad som samtidigt är ett aktionscentra för den människa som vill bevara sin frihet och som är beredd att ta radikalt avstånd från statsmaktens egengivna legalitet över individen. Anarken definierar friheten genom avstånd och motstånd. Avstånd är vila, avvaktan, makt genom att finnas men inte ta strid; motstånd är aktion. "Skogen" skyddar friheten och anarken avlöser arbetaren, kollektivet ersätts av en "ny ensamhet". Anarken överlever. Naturligtvis finns det realitet bakom anarkbegreppet. I essän Fem nedslag i Johannesevangeliet skriver Mårten Björk: "Praktiskt taget varje initiation och mirakel Jesus utförde efterföljdes av ett undandragande, ibland till synes av taktiska skäl som då judarna ville stena honom, men taktiken motiverades ständigt av ett grundläggande strategiskt tänkande. Planen med den ständiga flykten var att förvandla den defensiva responsen till ett offensivt agerande." Jesus drev månglarna ut ur templet som förvandlats till saluhall.
+ + +
män i traditionellt mörka kostymer, så som de bildade oavsett i tyskland
eller i england, med vapen kring smala fingrar
(Thomas Hultcrantz i diktsviten Kobolt Dionysus Zink)
Redan 1897 profeterar Maurice Barrès i boken Les Déracinés om att ur död och kaos skall formas ett nytt världsherravälde. Han tänkte sig Frankrike i den rollen. Det blev Storbritannien. Det såg ut att bli Tyskland. Det blev Sovjetunionen. Det är USA. Det kan bli Kina. Barrès fantasifoster intresserade Jünger därför att också han visste att världen och människan utvecklas revolutionärt, att människan använder sin stora begåvning och oerhörda handlingskraft för att bryta historiens flegma, men i motsats till Barrès såg Jünger fram emot kommande tider präglade av mänsklig kultur, på en omvändelse i religiös mening, på en omvärdering av tidigare värdeskalor och på människans försoning med sin "vilja", med sin vilja till makt och förruttnelse. Men de gamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Juristen och rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretiskt samma tema i Der Nomos der Ende im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten, dvs anarkens rätt till skogen, hävdas och försvaras under krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala krigföringen i lika hög grad känns in på bara skinnet hos civilister som soldater. Är detta att tillhöra en "civiliserad epok", frågar Jünger: när teknik och statens upplysningsmonopol förvandlas till terror, när det "instrumentella förnuftet" demonteras.
Jüngers dagboksanteckningar från 1965 och fram till hans död 1998 kretsar ofta kring kristen antropologi, om ängeln som människans eskatologiska ideal, lovprisande Skaparen för Hans ståtliga plan för världens och människans Vara. Även i de mest fasansfulla tider ger bönen frihet, menar Jünger, en frihet dit den politiska makten aldrig kan nå. För Jünger är teologi ingen akademisk diskurs utan en av kyrkofäder, teologer och mystiker förvaltad tradition. Alltså var han kritisk till en del av Andra Vatikankonciliets reformer. Vid ett besök 1984 i ett kloster märker han att det bland munkar och bröder finns en tillfredsställelse "som om de använt droger". Senare samma dag, hemma i trädgården, röker han två marijuanacigaretter, "utan effekt". Alltså: hur nå fram till den tillvaro där "saxen inte klipper, där törnen inte sticks": den katolske prästen är ingen inkastare till detta paradis, men dock "oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit".
Per-Johan Nilsson (Wilhelmsson) skriver i en av stroferna i diktsviten Då tiger muserna. Till Ernst Jünger (Svarta Fanor 1997:16/17/18):
dödstysta stenrösen berusning
av det som i dig är symbol
högt över himlen som brutna fågelvingar seglar vi
som ett brott mot det som aldrig drabbas
som ett brott i en hög ton där du viskar till en kropp
som en distans alldeles intill gatlyktan gatlyktans
förbannade sken på nattbilden
på dig tror jag mitt i den blänkande svärtan
och det låter inte klokt men jag har sett mig själv
växa låter högt som en gran fallen uppåt
Tidigare publicerad i tidskriften Nya Argus (2005:7). Längre essä om Ernst Jünger i boken agere contra, Hägglunds bokförlag
Copyright©Bo I. Cavefors 2005.
ERNST JÜNGER
Född i Heidelberg 1895, död i Wilflingen 1998: Ernst Jünger. Som pojke nyfiken, upprorisk, ideliga skolbyten efter konflikter med lärare. Som vuxen och som gammal man: fortfarande nyfiken, upprorisk och en aldrig avslutad konflikt med den tidshetsade samtiden och dess tidshetsande företrädare, ideologer, politiker, maktgalningar.
Den brådmogne Jünger upplever skolans undervisning som meningslös och betraktar lärarna som maktfullkomliga diktatorer. Jünger opponerar också mot fadern, kemist och apotekare, och kallar honom för hustyrann. I romanen Eumeswil (1977) skriver han att fadern visserligen gav honom "existensen" men "inte Varat". En hård förkastelsedom, men logisk: "Varat uppstår genom skapelse, existensen genom avlelse". Jüngers uppfattning om faderskapet som enbart en biologisk företeelse och som en av samhällets mest effektiva maktinstitutioner, återkommer i överförd bemärkelse i hans senare politiskt-ideologiska och filosofiska propåer. Denna negativa fadersfixering påminner om Pier Paolo Pasolinis faderstrauma: "Ju mer du förföljer mig, / med desto större stolthet och lättsinne / struntar jag i dig och gör mig fri" ( Drömmer jag, 1977). Jünger och Pasolini är resenärer i inre bemärkelse, bort från invanda och förlegade och av dunkla skäl etablerade sanningar, bort till egna erfarenheter av verkligheten. Båda tar konsekvenserna av resans ensamhet.
Jünger är resenär även i yttre bemärkelse: 1913 rymmer han hemifrån och enrollerar sig i franska Främlingslegionen, men avsikten är att snarast möjligt fly från förläggningen i Sidi-bel-Abbès för att ta sig till någon av de tyska kolonierna i Afrika: Jüngers jakt gäller människans "ursprung". Äventyret går om styr. I sällskap med kamraten Karl Rickert, alias Charles Benoit, returneras Jünger, med konsulatets hjälp, på faderns bekostnad, till hemmet i Heidelberg. Förödmjukande. I Afrikanische Spiele (1936) berättar Jünger om försöket att slå sig fri. Efter utbrytningsförsöket grundmuras uppfattningen om fadern och faderskapet som symboler för en samhällsordning som med hjälp av lagar, traditioner och förordningar segrar över individens frihet och frihetslängtan.
I första världskrigets skyttegravar avancerar Jünger snabbt från menig soldat till officer. Sju gånger skadas han allvarligt och belönas 1918 med Preussens förnämsta utmärkelse, Pour de Mérite. Under den undfallande Weimarrepublikens kaos, korruption och allmänna politiska och ideologiska förvirring, fortsätter Jünger kämpa mot alla former av auktoritetstro. Den kampen hårdnar och blir riskablare under Hitlers tolvåriga tusenårsrike. Den kampen blir bitter i efterkrigstidens pluralistiska flerpartisamhälle, men bitterheten mjukas upp under livets sista trettio år genom vetskapen om samhörighet med nya generationers anarker. Året före livets slut konverterar Jünger till katolska kyrkan.
I jakten efter medel som ger hjälp på vägen mot social och existentiell frihet experimenterar Jünger under 1950-talet med kokain, hasch, opium, meskalin och LSD. Det är samma sökande efter estetisk och metafysisk tillfresställelse som tidigare Novalis, von Kleist, Poe, Schlegel och Nietzsche, och många andra, ägnat sig åt, brittiska dekadenter ej att förglömma. Efterhand de gyttjiga decennierna flyter fram i tidens flodfåra, framstår Jünger alltmer som en av västerlandets stora författare och filosofer med sina unika insikter om människans Vara. Han var en Waldgänger, en skogsman, en anark för vilken allt motstånd är subjektivt. Jünger fascinerades av motståndets estetik, av smärtans och krigets etik, men hans historiesyn och genomskådande blick för människors svagheter är inte amoralisk; ingen undgår att sanningen uppenbaras i all sin nakenhet vid dödsögonblicket, när undergången, apokalypsens lågor bränner skinnet. Å andra sidan: Jünger menar att endast den människa som överlever traumat att ha snuddat vid möjligheten att själv förintas, som varit med om att falla ur stigbygeln och bli varse det förödande och bländande ljuset från någon eller någonting någonstans, förmår leva vidare i andlig och kroppslig frihet trots världsliga makters ovilja. Jünger romantiserar eller heroiserar aldrig slagfältens massakrer, stanken, blodet, gråten, men är totalt illusionslös när han i expressiva bilder beskriver krigets verkligheter. Därför kan han också, trots att ämnet tabubelagts, erkänna grandezzan i bilden av döden när den förenar soldater i kamratskap och gemenskap, när granater kreverar, kanoner dånar och fronthimlen färgas röd av fiendens brinnande skyttegravar. Jünger vet att i dödsögonblicket formar människan sin egen storhet. Jünger ser kriget ej endast som ett skeende i tiden, utan som saldot av människors och staters kollektiva medvetande. Kriget är inte endast det konkreta resultatet av aktuella konflikter: det obarmhärtiga kriget är en del av människans öde att bli rädd, att skaka av rädsla, att tvinga sig själv till underkastelse. I en essä om den krigslitteratur som skrevs och publicerades under åren med Weimarrepublik, menar Norbert Elias att Jünger förhärligar statens roll i krigets mordiska hantering. Så förhåller det sig inte. Jünger förhärligar överhuvudtaget aldrig statens roll när den uppträder som makt och genom maktutövning förvandlar människans frihet till slaveri. Att sända medborgare till skyttegravarna är en sådan akt där fria människor med sina egna liv, genom hot om repressalier eller genom demagogisk övertalning tvingas försvara den politiska elitens maktpositioner. Att trots detta liken, smärtan och stanken förstärker soldaternas medvetande är inte, som Elias hävdar, resultatet av officerares och soldaters lojalitet utan förutsättningen för att officerare riskerar sina liv och kräver manskapets lydnad. Om denna fruktansvärda dialektik mellan machiavellism och moral är ideologer och politiker väl medvetna. Men soldaten känner tillfredsställelse, kan till och med känna njutning, av att döda en soldat på andra sidan frontlinjen han indoktrinerats till att betrakta som fiende. Kamratskap, droger och alkohol hjälper honom forcera i det civila samhället tabubelagda barriärer. För officerare och soldater är kriget ett över alla sinnestillstånd härskande rus, ett opium, en drog. Därvidlag har krigets karaktär inte förändrats sedan urmänniskans tid. Arbetare och borgare i industrialiserade och sekulariserade samhällen är som tidigare årtusendens manipulerade undersåtar villiga glömma sitt civilisatoriska uppdrag för att bekämpa den motpart som utmålas som en fiende som hotar deras existens. Mot externa krav och mot existentiell ofrid försöker soldaten trots allt bevara sin moraliska integritet när han tror sig försvara barn, hustru och fosterland. Erich Maria Remarques tes i romanen Im Westen nichts Neues (1929) är att soldaten blir krigets offer även om han överlever, även om han tillhör vinnarlaget. I Jüngers rapportbok In Stahlgewittern (1920) framstår visserligen krigets barbari som en följd av människans behov av våld (därför låter hon sig gärna manipuleras) men berättar också om hur han själv tillsammans med kamrater, sedan vapnen tystnat, smyger över till fiendens skyttegravar för att ta hand om döende och skadade soldater för att släpa över dem till sin sida av fronten. Barmhärtighet skänker de besegrade segern över segrarna.
Jüngers officerare och soldater är individuella segrare i det förlorade första världskriget, 1914-1918. De ställer sig vid sidan om den verklighet de kommenderas förverkliga, de är anarker i den mening Jünger berättar om i romanen Eumeswil: "anarkisk är var och en, det är det normala hos en. Men den egenskapen blir från första dagen inskränkt av far och mor, genom stat och samhälle. Det får man finna sig i, det anarkiska blir ändå kvar i grunden som hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom". Ja, kanske är detta en form av undergångsfilosofi, men det finns viktiga distinktioner: kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, "krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, men inte Paulus". Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten som binder upp sin tillvaro på en dikterad norm eller teori. Jüngers specificering är viktig eftersom den förklarar hur han och andra officerare som deltar i attentatet mot Hitler, förhåller sig under Weimarrepubliken. Anarkisten låter sig berusas av makten "som malen förbränns av ljuslågan": Joseph Goebels är ett utmärkt exempel. Anarken håller sig så fjärran från fursten, ledaren, "Führern", så att han blir oberörbar och just därigenom farlig för denne. Anarken är "inte monarkens motståndare utan hans pendang". Anarken eftersträvar inte makt, han är makt genom sitt avståndstagande från makt.
+ + +
Erich Ludendorff skriver i Det Totale Krieg om krigshandligen som en förnyande kraft. Jünger exemplifierar genom att berätta om egna erfarenheter som ung frontsoldat, när han anade vad som finns bakom dödsmuren. Jünger stiliserar den problematiska hjältebilden av soldater och hamnar i begreppet "arbetare". Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, skriven och oskriven. Tidigare än Carl Schmitt, som snarare var anarkist (som Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés) än anark, ser Jünger att det i den totalitära staten bara accepteras tre människotyper, den "goda", den "dåliga" och, framför allt, den breda folkmassan som ett icke-humanistiskt objekt, ideologisk manipulerbart. I teorierna om "Waldgang", om skogsmannen, om anarken, erbjuder Jünger en fristad som samtidigt är ett aktionscentra för den människa som vill bevara sin frihet och som är beredd att ta radikalt avstånd från statsmaktens egengivna legalitet över individen. Anarken definierar friheten genom avstånd och motstånd. Avstånd är vila, avvaktan, makt genom att finnas men inte ta strid; motstånd är aktion. "Skogen" skyddar friheten och anarken avlöser arbetaren, kollektivet ersätts av en "ny ensamhet". Anarken överlever. Naturligtvis finns det realitet bakom anarkbegreppet. I essän Fem nedslag i Johannesevangeliet skriver Mårten Björk: "Praktiskt taget varje initiation och mirakel Jesus utförde efterföljdes av ett undandragande, ibland till synes av taktiska skäl som då judarna ville stena honom, men taktiken motiverades ständigt av ett grundläggande strategiskt tänkande. Planen med den ständiga flykten var att förvandla den defensiva responsen till ett offensivt agerande." Jesus drev månglarna ut ur templet som förvandlats till saluhall.
+ + +
män i traditionellt mörka kostymer, så som de bildade oavsett i tyskland
eller i england, med vapen kring smala fingrar
(Thomas Hultcrantz i diktsviten Kobolt Dionysus Zink)
Redan 1897 profeterar Maurice Barrès i boken Les Déracinés om att ur död och kaos skall formas ett nytt världsherravälde. Han tänkte sig Frankrike i den rollen. Det blev Storbritannien. Det såg ut att bli Tyskland. Det blev Sovjetunionen. Det är USA. Det kan bli Kina. Barrès fantasifoster intresserade Jünger därför att också han visste att världen och människan utvecklas revolutionärt, att människan använder sin stora begåvning och oerhörda handlingskraft för att bryta historiens flegma, men i motsats till Barrès såg Jünger fram emot kommande tider präglade av mänsklig kultur, på en omvändelse i religiös mening, på en omvärdering av tidigare värdeskalor och på människans försoning med sin "vilja", med sin vilja till makt och förruttnelse. Men de gamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Juristen och rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretiskt samma tema i Der Nomos der Ende im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten, dvs anarkens rätt till skogen, hävdas och försvaras under krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala krigföringen i lika hög grad känns in på bara skinnet hos civilister som soldater. Är detta att tillhöra en "civiliserad epok", frågar Jünger: när teknik och statens upplysningsmonopol förvandlas till terror, när det "instrumentella förnuftet" demonteras.
Jüngers dagboksanteckningar från 1965 och fram till hans död 1998 kretsar ofta kring kristen antropologi, om ängeln som människans eskatologiska ideal, lovprisande Skaparen för Hans ståtliga plan för världens och människans Vara. Även i de mest fasansfulla tider ger bönen frihet, menar Jünger, en frihet dit den politiska makten aldrig kan nå. För Jünger är teologi ingen akademisk diskurs utan en av kyrkofäder, teologer och mystiker förvaltad tradition. Alltså var han kritisk till en del av Andra Vatikankonciliets reformer. Vid ett besök 1984 i ett kloster märker han att det bland munkar och bröder finns en tillfredsställelse "som om de använt droger". Senare samma dag, hemma i trädgården, röker han två marijuanacigaretter, "utan effekt". Alltså: hur nå fram till den tillvaro där "saxen inte klipper, där törnen inte sticks": den katolske prästen är ingen inkastare till detta paradis, men dock "oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit".
Per-Johan Nilsson (Wilhelmsson) skriver i en av stroferna i diktsviten Då tiger muserna. Till Ernst Jünger (Svarta Fanor 1997:16/17/18):
dödstysta stenrösen berusning
av det som i dig är symbol
högt över himlen som brutna fågelvingar seglar vi
som ett brott mot det som aldrig drabbas
som ett brott i en hög ton där du viskar till en kropp
som en distans alldeles intill gatlyktan gatlyktans
förbannade sken på nattbilden
på dig tror jag mitt i den blänkande svärtan
och det låter inte klokt men jag har sett mig själv
växa låter högt som en gran fallen uppåt
Tidigare publicerad i tidskriften Nya Argus (2005:7). Längre essä om Ernst Jünger i boken agere contra, Hägglunds bokförlag
Copyright©Bo I. Cavefors 2005.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
