JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

Bo I. Cavefors

JOURNALIST PÅ SCHAVOTTEN

AIla känner Robespierre, Danton, Mirabeau, Marat, Barras, Hébert, Babeuf, Charlotte Corday, Madame Roland och Madame de Staël, men vem känner Marie Olympe?

Den 3 november 1793 giljotinerades journalisten Marie de Gouges på Place de la Révolution, Paris.

Marie Olympe föddes den 7 maj 1748 i södra Frankrike. Modern slaktarhustru och fadern Jean-Jacues Lefrane de Caix des Lisie et de Pompignan.

Marie Olympe i mycket unga år bortgift med en lika ung gesäll, som flyr fältet efter bröllopet sedan han avlat sonen Pierre. Marie Olympe reser till Paris. Tar steget från Femme galante till Femme de lettres. Femme galante tjänar goda pengar. Pengarna rinner snabbt undan när Femme de lettres skall betala tryckeriräkningarna.

År 1780 livnär sig i Paris 500 000 olikvärdiga medborgare, däribland 1 200 damfrisörskor samt 33 000 andra prostituerade, som grevinnan Du Barry, med namnet Jeanne Bécu före avancemanget till Ludvig XV:s mätress.

Marie Olympe lever upp till Simone de Beauvoirs sentens att ingen människa föds till kvinna utan blir det. Marie Olympe börjar sängvägen, blir journalist och slutar på schavotten.

Den 6 november 1788 ger Marie Olympe ut sin första socialpolitiska pamflett, Brev till folket eller ett projekt om en patriotisk kassa. 1789 publicerar Marie Olympe ytterligare tolv artiklar och inlägg i samhällsdebatten och utvecklas till revolutionskrönikör. Alltid med där något händer. När generalständerna börjar sitt möte i Versailles den 5 maj har hon fattat posto på Hôtel des Menue plaisirs.

Pamfletterna trycks i ett par tusen exemplar. Såväl hovet och revolutionsledarna anser att Marie Olympe bör hålla sig till kärlek och strunta i politik. "Hade deras råd låtit övertygande hade jag följt det", svarade Marie Olympe.

Marie Olympe skiljer ut sig från andra franska revolutionskvinnor, som Théorigne de Méricourt, Claire "Rose" Lacombe, haronessan Etta Palm d'Aelders, Madame Roland, Charlotte Corday, Lucille Desmoulins och Dantons båda blodtörstiga fruar, bland annat därigenom att hon med största sannolikhet aldrig hållit ett mördande vapen i sina händer. Marie Olympe är emot varje form av våld.
Marie Olympes enda vapen är fjäderpennan och tidningspappret. Mer än de andra revolutionsdöttrarna är Marie Olympe förtrogen med konsten hur opinion dresseras. l dag vet vi vad Marie Olympe visste redan då, att franska revolutionen i hög grad var ett propaganda- och inforrnationskrig. I januari 1789 publiceras i Paris 17 tidningar, i juli startas 29, i augusti 26 och i september ytterligare 19. Några når upplagor på 200 00O exemplar.

Marie Olympes Déclaration des Droits de la Femme et de la Citoyenne är inget feministiskt läroprogram. Däremot ett realistiskt feministiskt initiativ. Skribenten menar att också kvinnor "är väl förtrogna med gift och kniv". Det finns endast en utväg ur patriarkatets mörker, skriver Marie Olympe, och det är att kvinnor deltar på lika villkor i männens alla verksamheter: "Har kvinnan rätt till schavotten bör hon också ha rätt till talartribunen".

Marie Olympes deklaration om kvinnans likställdhet med mannen möter inget motstånd. Varken från revolutionärer eller sarnhällsbevarare. Deklarationen ignoreras. Tigs ihjäl. In i det sista kämpar Marie Olympe ensam.

Kungen försvann. Revolutionärerna stiftade snabbt reaktionära lagar: kvinnoklubbarna förbjöds och fyra dagar därefter mister Marie Olympe huvudet. Natten före avrättningen skriver denna märkliga journalist ett sista ödmjukt brev till sonen. Den 17 Brumaire år 11 (7 november 1793) undertecknar Pierre en "trosbekännelse" där han förklarar att han föraktar mammans pamfletter och artiklar, att revolutionstribunalens dödsdom är riktig, att han inte längre erkänner Marie Olympe de Gouges som sin mor, att han stryker denna kvinnas namn ur alla dokument samt att han skäms över att vara hennes son.

Källa: Paul Noack Olympe de Gouges,1748-1793. Kurtisane und Kämpferin für die Rechte der Frau, München 1992

Artikeln tidigare publicerad i Resumé, 1992:45. Här något renoverad

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2006

PÄR THÖRN

PÄR THÖRN

I Dagens Nyheter (06.01.23) skriver Johanna Paulsson apropå Pär Thörns föreställning Medborgarna på Fylkingen (06.01.21), att "publiken [är] mer betraktad än betraktare och de avslutande orden 'ni ser mig i ögonen och jag ser er' är talande för Thörns konstnärskap i stort." Paulsson fortsätter: "Ur till synes obetydliga detaljer drar Pär Thörn fram sina historier. Liksom ur motivet på en tallrik som gått i bitar. I det fragmentariska har han funnit sin röst. På ett fullkomligt lysande sätt förenar han ett politiskt och ett filosofiskt innehåll med ett poetiskt uttryck där det triviala blir det väsentliga och där samtiden fångas i en väska fylld med fläskfärs."

Pär Thörns bok En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, recenserades i Svarta Fanor(Nr.22, 05.06.16):

Bo I. Cavefors

THÖRN I PAVILJONGEN

Man går Kung Oscars väg i Malmö ( Oscar = revolutionsmarskalken Bernadottes arvinge) etthundratal meter efter det man förlorat ur sikte Stadsbibliotekets upplysta kub med böcker och hamnar då vid en öppen plats, gräsbeklädd, stolta träd runtenom, Milles Pegasus vid parkens mäktiga damm, ett buskage för bögeri, och just där finns en musikpaviljong som förmodligen uppfördes på 1920-talet, men där det under min snart sjuttioåriga tillvaro, mig veterligt, aldrig spelats varken klassisk blåsmusik eller andra toner, men som nu, plötsligt, lördagen den 11 juni 2005, klockan 15.00 väcktes till liv genom ett releaseparty anordnat av Pär Thörn, författare, performancekonstnär och brevbärare.

Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn är en snart trettioårig, allt mindre okänd författare och performancekonstnär som denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, presenterade sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (hft., 111 s., Storno Förlag,Ystadsgatan 12, 21424 Malmö, pris 60:- plus porto). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno Förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.
Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

+

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

+

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärd. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.

+++
Recensionen finns även på Dagens Bok.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2006.

CH: EN SEGDRAGEN HISTORIA

Bok: Werner Schmidt C-H HERMANSSON. En politisk biografi. Leopard förlag 2005. Inb., 610 s.

Bo I. Cavefors

CH

Det maler på, sida upp och sida ner, sexhundratio sidor med redogörelser för politiska möten, protokoll, brevinnehåll, appeller. Werner Schmidts politiska biografi om CH, Carl-Henrik Hermansson, är bok man kastar sig över, ivrig att äntligen få ta del av vad som verkligen skedde bakom kulisserna när SKP förvandlades till VPK. Jag lägger ifrån mig boken, besviken: vilken tristess.

Schmidt inleder med en kristallklar redogörelse för miljön barnet och den unge idealisten CH fostrades i, lägre medelklass. Mellan raderna framgår också hur starkt CH påverkades, socialt och politiskt, av den vackra flicka han senare gifter sig med.

Biografin är ett ambitiöst arbete, säkerligen väl förankrat i god vetenskaplig forskning. Allt invändningsfritt, utåt sett. Men jag kan inte värja mig emot en känsla av partiskhet, att syftet med biografin i första hand är att rädda CH:s eftermäle, att dokumentera hur CH gav kommunismen "ett mänskligt ansikte", som det brukar heta, att han lyckades förvandla det gamla Moskvatrogna partiet till ett parti som inte kunde utestängas från de politiska samtal som förs i ljumt demokratisk anda. Socialdemokratiska och borgerlighetens partiledares förakt för Hagberg förvandlades till lismande inför Hermansson.

Allt som står i denna biografi återspeglar, förmodligen, verkligheten. Tyvärr. CH var kommunikativ och social. Men det politiska priset för partiets väljare blev att kommunisternas talesmän ställde in sig i ledet lojala jasägare, att man tvingades acceptera den liberala tågordningen om hur politik skall formas och bedrivas. VPK blev ett i raden av liberalt inriktade medelklasspartier. Med CH som partiledare kastades de sista resterna av det marxistiskt inriktade arbetarpartiet SKP ut i kulisserna.
Många beklagar att CH inte lyckades skapa ett allmänt vänsterinriktat parti som lika framgångsrikt som man lyckades med jongleriet i Danmark, kunde vädja till sympatisanter om stöd. Jag tycker man istället bör beklaga att CH med sin koncilianta framtoning inte skapade ett till tiden anpassat arbetarparti; jag menar vad som konkret ligger i begreppet "arbetarparti", ett parti för arbetare, för underklassen. Om så skett hade VPK och dagens VP fyllt en viktig funktion. CH-erans segdragna fortsättning blev en enda långdragen tragedi: Werners sömngångarparti och Schymans otroliga förmåga att dra löje över alltsammans.

I Schmidts biografi om CH framstår företrädarna, framför allt trion Hilding Hagberg, Fritjof Lager och John Takman, som bakåtsträvare och politiskt-ideologiskt cementerade i moskovitism och stalinism. Men detta gällde också för CH, när tiderna var sådana. Jag fann hos Hagberg, Lager och Takman en uppriktig vilja att tjäna sina väljare, beredda på att utsättas för spott och spe. De var dessutom klassmedvetna, inte beredda till kompromisser utfärdade med ett politiskt djungelspråk som var till intet förpliktigande. Till skillnad mot Schmidt menar jag att CH var en olycka för vänsterväljare som sökte sig till ett parti till vänster om socialdemokratin. De så kallade sextioåttorna, i stor utsträckning CH:s sympatisanter, blev, generellt sett, nittonhundratalets stora svikargeneration: de svek ideal, ambitioner och sig själva. När Lennart Berntson i Svenska Dagbladet (15.12.05) recenserar Schmidts bok, skriver han att den "är onekligen en av de sämre jag läst". Det är ett sanslöst omdöme, möjligt att avge endast utifrån en cementerat svart liberal position. CH-biografin är väl värd att läsa, men det tär på tålamodet att ta sig fram till sista sidan.

Vad som behövs är en biografi om den tidigare nämnda trion Hagberg-Lager-Takman, skriven av en ung forskare som inte har personliga minnen av den infekterade atmosfären från 1930-talet till 1960-talet.

Recensionen även publicerad i FOLKETiBILD / Kulturfront, nr. 1, 2006

Intressanta artiklar i samma nummer av FiB handlar bland annat om vapenbrödraskapet Israel/Sverige, om FN:s och Hammarskjölds delaktighet i mordet på Patrice Lumumba samt en intervju med Jonas Hassen Khemiri.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2006

BRING OCH FOLKRÄTTEN

BRING - FOLKRÄTTSEXPERT?

Svenska Dagbladet skriver (06.01.18) under rubriken Domstol ska pröva Kinas politik i Tibet: "En domstol i Spanien [Audencia Nacional, i Madrid] ska pröva om sju kinesiska exledare ska ställas inför rätta för folkmord i Tibet. Bland dem Kinas förre president Jiang Zemin och den förre premiärministern Li Peng.".

Men, rapporterar Svenska Dagbladets kommentator, Håkan Forsberg: "…den svenske folkrättsexperten Ove Bring ser det hela som 'ett politiskt slag i luften'".

Som "ett politiskt slag i luften"!

Bring, professor och folkrättsexpert, "tvivlar starkt på att de kinesiska toppmännen ska kunna åtalas" (SvD) och fortsätter: "Visst har kineserna begått folkrättsbrott mot tibetanerna…" men Bring menar att "begreppet folkmord" inte kan tillämpas i "det här sammanhanget".

Bring menar att det är "ett spel för gallerierna" när domstolen i Madrid tar upp Tibetfrågan, att "det är ordentliga politiska slag i luften".

Menar Bring att internationellt legitimerade domstolar inte skall ta upp fall som det i dagsläget är politiskt inopportunt att behandla? Gärna Saddam Hussein, Pinochet, serbiska och kroatiska generaler, men inte kommunistiska politiker i Peking, eftersom sådana skyddas av de nuvarande makthavarna. Handlar det i verkligheten om att värna om svenska investeringar i Kina?

Brings uttalanden, märkliga för att komma från en folkrättsexepert, leder obevekligt till att inte endast legaliteten utan även, och det är än värre, legitimiteten för internationella domstolar, totalt urholkas. Menar Bring att möjligheten att framgångsrikt föra en domstolsprocess mot en folkrättsförbrytare är minimal eftersom folkrättsförbrytaren skyddas av förbrytarregimens makthavare, av detta skäl skall inställas, att anklagelserna skall sopas under matten, att förbrytelserna, av politiska och maktpolitiskt taktiska skäl skall betraktas som icke önskvärda åtalsobjekt, ja då har sannerligen det internationella rättsväsendet förlorat såväl legitimitet som legalitet. Vad återstår då av civilisation och internationalism?

Risken att förlora ett mål får aldrig vara en ursäkt för en åklagare eller domstol att inte åtala. Varje för åklagaren förlorat mål i en folkrättslig process, är i sig ett argument för dess legitimitet.

Bo I. Cavefors

HÅLL BORGARFANAN HÖGT. THOMAS MANN I ZÜRICH

Bo I. Cavefors

HÅLL BORGARFANAN HÖGT
Thomas Mann i Zürich


Prominenser och författare från när och fjärran dyker upp vid Thomas Manns begravning i Kilchberg/Zürich i augusti 1955. DDR:s statsledning och författarkollegor uppvaktar med en enorm krans av nejlikor, gladiolus och dalior som fraktas till kyrkogården på "einem Spezialwagen". När delegationen skall baxa in kransen genom kyrkoporten visar sig nålsögat alltför trångt. Stefan Hermlin - själv tidigare emigrant i Zürich - föreslår att man trycker ihop kransen. Men begravningens entrepenörer protesterar.

Placeringen av representanter från de båda Tyskland, BRD respektive DDR, ställer till problem. Vilka skall sitta främst i kyrkan? Det löses genom att männen från kantonen Zürich intar hedersplatserna med herrarna från DDR och BRD till vänster respektive till höger bakom sig.
Thomas Manns hustru Katia gråter, "was vorher nie geschah und nie danach", sonen Golo Mann stärker sig med en spruta morfin och prästen talar, protestantiskt manligt och kärvt men föga upplyftande, utifrån Psaltarens nittionde psalm vers tio: "Vårt liv varar sjuttio eller åttio år [Thomas Mann dog strax efter åttioårskalasen], om det bliver långt; och då det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort". Martha Sierli-kvartetten spelar Beethovens stråkkvartett i B-dur, opus 130, den långsamma femte satsen och barytonen Heinz Rehfuss sjunger "O Tod, wie bitter bist du".

Thomas Sprecher, född 1957, jurist och litteraturhistoriker i Zürich, skrev 1992 en långtråkig men kanske just därför märklig bok om Thomas Manns år i Zürich (Thomas Mann in Zürich, NZZ, Zürich/Wilhelm Fink Verlag, München. 337 s., inb.). Tiden från Hitlers maktövertagande 1933 till den store författarens död 1955 är ett par sällsynt virriga decennier för familjen Mann. Överhuvudets svårighet, eller ovilja, att bestämma sig når tidigare sällan överträffade osannolika höjder. Skall man lämna Tyskland eller inte? Flytta till Schweiz? Skall man stanna i Schweiz eller flytta till Frankrike eller till Tessin eller till Bozen i norra Italien, eller någon annanstans? Eller, kanske, man skall flytta till USA?

Väl i USA uppkommer vid krigsslutet frågan om man skall stanna i USA eller återvända till Europa? Och om Europa, var i Europa? Väl i Europa blir frågan genast akut om man trots allt inte skall återvända till USA? Återkomna till USA: skall man återvända till Europa och om till Europa var i Europa? Tillbaks till Schweiz och om tillbaks till Schweiz var i Schweiz? Till Zürich eller till Tessin och närheten till Hermann Hesse? Eller till Genevè? Väl i Zürich, var i Zürich? I hus eller lägemhet? På den soliga sidan av Zürichsee eller på skuggsidan? Möblerat eller omöblerat? Hyra eller köpa? Bygga nytt eller köpa gammalt?

Tjugo år i Schweiz - från och till - sätter inga spår i Thomas Manns författarskap. Sprecher porträtterar ett antal vänner och fiender men av båda sorterna "gab es nicht viele". Kritikern Otto Balser förvaltar författarens schweiziska bankkonton, relationen till Bernard von Brentano slutar inför domstol med Weltwoche-utgivaren Manuel Gasser som ställföreträdande skampåle, bokförläggareparet Oprecht håller ut tills sista tåget avsignaliserats. Konflikten med kritikern Walter Muschg efterlämnar djupa ärr, i alla fall hos Muschg. Thomas Mann och Carl Gustav Jung träffas aldrig trots att de bor nära varandra.

Sprechers version av familjen Manns relationer till den förmögna författarinnan Annemarie Schwarzenbach - suicidbenägen och morfinist - ger intrycket att det är den senare som profiterar på förbindelsen. Alltför många andra vittnesmål talar om motsatsen, att Schwarzenbach till det yttersta utnyttjas av barnen Mann.

Förutom bostadsfrågan handlar det för Thomas Mann som vanligt om pengar och sjukdomssymptom. Zürich förvandlas till kurort med specialläkare, tandläkare, ischiasförståsigpåare och apotekare. Sonen Klaus Manns självmord strax före återresan till Europa, är ett snabbt övergående trauma: "det hade man i alla fall länge räknat med", konstaterar Sprecher. För övrigt handlar det om Thomas Manns sista - platoniska - kärlek, kyparen Franz Westermeier på Grand Hotel Dolder, om bilinköp (med historisk tillbakablick på tidigare bilinköp), om fester, utmärkelser och banktillgodohavanden i bl.a. USA, Spanien, Schweiz och Tyskland (Carl Schmitt skriver i sitt Glossarium: "Wunder der D-Mark: Thomas Mann erscheint wieder in Deutschland").

Livet ut förblir Thomas Mann sin faders värdige son: den lübeckska spannmålshandlaremoralen sitter djupt i generna och skyddar mot såväl omvärldens yttre som själens inre tryck. Dagböckerna ger otaliga bevis på att författaren plågas av demoner, men det gäller att hålla borgarfanan högt. Försöken att pråla med en snygg fasad mot omvärlden och den inre viljan att leva i en annan verklighet korsas; och befruktningen visar sig verksam. Reslutatet är ett av förra århundradets psykologiskt mest komplicerade författarskap. Distansen till Jung var säkerligen inte oavsiktlig.
Erika och Klaus Mann flyr denna värld fylld av dubbelmoral, men misslyckas naturligtvis. Golo Mann inordnar sig och överlever. Äventyret Familjen Mann är en tragedi i klassisk tappning. Detta beskrivs oskuldsfullt av den aningslöse Thomas Sprecher.

Artikeln tidigare publicerad i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 28.12.1992.

Copyright©Bo I.Cavefors, 1992, 2006

URPREMIÄR / SADE OCH JAPANEN

Foto: Kathrin Rad

Teatergruppen Döparens Dag presenterar

SADE OCH JAPANEN

av

Bo I. Cavefors

En revolutionär och erotisk monolog om ensamhet, mord, politik, ondska och godhet, inspirerad av YUKIO MISHIMAS drama MARKISINNAN DE SADE

Medverkande och regi:

THOMAS HULTCRANTZ

Ljud & ljus:

Kicki Eldh

Svensk urpremiär klockan 19.00 fredagen den 20 januari 2006

Föreställningar klockan 19.00: lördagen den 21 januari; torsdagen den 26 januari; fredagen den 27 januari samt lördagen den 28 januari 2006

Spelplats: MAF, Scen 1, Norra Skolgatan 10 A, Malmö

Biljettpris: 100 kronor

Biljettbokning: MAF, Torpgatan 21, Malmö. Tel. 040 10 30 40.

CARL LINNÆI AND HOMOSEXUALITY

An exhibition of camellias will open in Brno, Czech Republic, in March to mark the 300th anniversary of the death of George Joseph Kamel, a Brno-born Jesuit priest and nature explorer after whom Swedish botanist Carl Linne named the camellia flower. UNESCO has entered Kamel's anniversary among the world's important anniversaries in 2006. Another exhibition will focus on the life of Kamel (1661- 1706), who as a missionary in the Philippines also devoted himself to exploring local nature and discovered a number of plants for Europe. He explored the local fauna and flora, kept observation results, and sent them to England, where his notes are still kept by the Royal Museum in London. An international conference in Brno plans to discuss Kamel's achievements as a botanist, and Public Czech Television is shooting a documentary film about hum. Some label Kamel the most significant pharmacist of the 17th century.

+ + +

The Vatican Congregation for Catholic Education's document published in November said that the Church "cannot admit to the seminary or to holy orders those who practice homosexuality, present deep-seated homosexual tendencies or support the so-called 'gay culture'"; Fr Gerard McGlone SJ, who has been doing psychological screening for seminaries for 15 years, said there is no standard profile for homosexuals or heterosexuals. "What you are looking for is stability in the person," said Fr McGlone, assistant professor of clinical psychology at Saint Joseph's University."Do they have the ability to be open, trustworthy, and self-assured? Do they make the grade? We know what makes a successful priest," he said. Another important question, said Fr McGlone, is how long has the candidate lived a celibate life before deciding to enter the seminary. "You don't decide you want to be a celibate overnight," he said.The Vatican document said that a person who overcomes "transitory" tendencies could become a priest.Fr McGlone said that he did not know what "deep-seated homosexual tendencies" meant."If a person cannot control his fantasies and attractions, then he is clearly unsuitable for the priesthood," he said. "But what happens if a person does not want to change his homosexual orientation but can control it," asked Fr McGlone.

FANZINERAD

Bo I. Cavefors

FANZINERAD...

...är en bok om svenska fanzines mellan 1990 och 2005. Ungefär. Innehållsrik och man får, nog, en hyffsat god uppfattning om den här speciella undergroundkulturen vars förutsättningar inte endast var (och är) kreativa och smått förbannade unga människor, utan som också är möjlig tack vara nya tiders tekniska finesser och billiga produktionsmöjligheter, datorer, effektiva och proffsiga kopiatorer, osv.

Fanzinerad är en pocketbok, tryckt på billigt papper (= lägre portokostnader) men med läckert omslag. Fanzinerad är placerad i "Prisgrupp C Pocket Standard", vilket ju är att ha kommit en bra bit på vägen bort från fanzines verkligheter… Från kopiator till kommersialism, kanske. Varför inte? (224 sidor. Rikligt illustrerad. Redaktörer: Fredrik Kullman & Sabina Ostermark. Förlaget Lystring.)

Utmärkta intervjuer, av bland andra Asimina Diamanti, Pär Thörn, Fredrik Jonsson, Lina Zavalína, Stefan Petrini, och ett antal andra lika goda intervjuare. Man får en god uppfattning om människorna bakom verken, attityder, bevekelsegrunder, osv. Urvalet presenterade fanzines är förhoppningsvis gjort med omsorg. Dock saknar jag Soma.

Stickprov från några av bokens intervjuer:

Intervjuaren: Hur politiskt är det att göra fanzines?
Svar: Att själv ta tag i och göra saker är alltid oerhört politiskt. (Jonas Ekstrand)

Jag är inte bättre än andra fanzinmakare, men jag vågar och litar på att det jag har att säga är viktigt. Jag ursäktar mig inte och försöker inte förminska mig själv eller min gärning. Jag har inte tid med det. (Josefin Finér)

…vi måste kunna kommunicera utan att utgå från andras normer. (Josefin Finér)

Den värsta känsla jag kan komma på är att bli lurad och detta blev jävligt påtagligt 2001 efter göteborgskravallerna, när hela Sveriges befolkning blev blåsta av kommersiella media. (Fanny Lindgren)

Det som fick igång mig från början var förstås gräsrotsperspektivet, de politiska anspråken, ifrågasättandet av den rådande ordningen och det extrema konstnärliga fritänkandet. (Pontus Lundkvist)

Tycker om absurdism och sitter ofta i mitt fönster och väntar på att bilarna på gatan utanför ska krocka. (Jonas Ulfvarson)

PER-JOHAN WILHELMSSON / TILL ERNST JÜNGER

Per-Johan Wilhelmsson

"DÅ TIGER MUSERNA..."

Till Ernst Jünger


en båt är ett - utanför
miraklet - det som sipprar
fram - och allt annat mister
trovärdigheten och jag tror
att havet är det som är under

bland dunkla gravar - där det
råder eld i marken - under där
det råder kuber - löften råder
ensamma av tyngd

+ + +

sådan tyngd lossar rep
det är illviljan från den grå luften
illviljan från det där susandet
jag såg en spindel kämpa i blåsten
och jag tittade noga och såg hur spindeln
kämpade i blåsten som en sjöman
kämpar sig ut mot båten en kall natt
för att låta sig begravas av meter

all omgivning i en hel bit historia
all tid låg inom synfältet - rycktes loss
som ett rep under marken
sprang där mot en natt
bortom sfärer - vi har
en aning om bortom

+ + +

den jag tröttades av såg
landskapen annorlunda
ropade på rivna händer - på revor
på frukt invid bröst om natte - att
bestrålas med
jag sökte ett helt folk att bestjäla

rak led av släkten som efterlöser mig
raka led - kuber - vätan under fötterna
horisonter linjer i arbetarhänder
och något mjukt att danas av

+ + +

det alldeles för muka
som kvinnans oändliga mjuka
kvinnokropp - som kvinnan - bär
med sig - och förtvinar med sig
i sitt eget svarta djup

den bottenlösa förgården är allt
och hästarna stirrar urfånigt
liksom tusen år gamla

+ + +

dödstysta stenrösen - berusning
av det som i dig är symbol

högt över himlen som brutna fågelvingar - seglar vi
som ett brott mot det som aldrig drabbas
som ett brott i en hög ton där du viskar till en kropp
som en distans alldeles intill gatlyktan - gatlyktans
förbannade sken på nattbilden
på dig tror jag mitt i den blänkande svärtan
och det låter inte klokt men jag har sett mig själv
växa - låter högt som en gran fallen uppåt

+ + +

där - där - ett eldklot - en blixt
trampande fjäderstråk - dovhet
klockslagen - tick tack tackar

klockslagen fjädrar tulpaner
och de bryts inte av kylan
de är vana vid att leva i enkelhet

alla dessa obegripliga tankeströmmar
som detta sagda det finns trädgårdar av sanning
de timrade båtarna i hamnen
som luktar tjära
som tagit emot ristor - som varit
mer liv än varje penna
som varit bön och angrepp

+ + +

i bristen på skeende träder väggen bak
en lövskog
en tjärn utan början
där barnen leker
och där mödrarna fasar för
vad som kan hända
om någon snuddar
vid det ljudlösa

något sådant har aldrig funnits
och sanningen bortom former heter
vanligtvis vanvett - såsom en fantiserad
verklighet i drömmen

den grövsta lögnen - drömmen om att
pissa på världen från en flygplansvinge
att bli en ballong utan landsflykt

+ + +

något som kallas bil - bil
en sådan bil tutar kärlekssånger
nedanför

det ingen tillber är väggen - detta
hemman där sorlet stillnas - sången
stillnas - där sorlet inte är
dyrkansvärt - där ingen tillber
det som skall visa sig vara - en loge
en bit av någon skog - en gräns uppdragen
utanför ingen - land land som smakar folk
där en häst kan vara i vågrörelse - natt-
svart - nattsvart blänker den - dess
klotögon blänker evigt mörkt - blänker
hästögon

+ + +

hästögon blänker världen
du kan spegla dig och vara vem du vill
och se dig
med vem du vill
den heta bruna kroppen är mer
än den heta bruna kroppen och dess lukt
är trängsel av det alla tillber

+ + +

med tyngden från blankslipatnatthav
livet vill ha ett helt liv
att vaka över liv

för att finna sig behövdes något
uthärdas där

+ + +

jag säger rätt ut - vildheten
det uttråkade
det vilsna - aldrig bedövat - rätt ut
makten som trampar på mig
dyrkar jag


Tidigare publicerad i Svarta Fanor (1997:16/17/18)

Copyright©Per-Johan (Nilsson) Wilhelmsson, 1997, 2006

PANEUROPA OM TERRORISM OCH LEGITIMT MOTSTÅND

PANEUROPA ÖSTERREICH ger ut en stundtals mycket intressant tidskrift, Paneuropa. I senaste numret (11-12/2005) skriver Stephan Baier om relationerna, eller snarare om bristen på normala relationer, mellan Europeiska Unionen och de nordafrikanska länderna. Som exempel nämner Baier den misslyckade Barcelonakonferensen som helt nonchalerades av de icke-europeiska ländernas statschefer. Endast Abbas och Erdogan, som förmodligen inte vågade tacka nej, kom!

Processen i Barcelona blev, som alla vet, ett fiasko: Blairs sedvanliga "visioner" om hur "terrorismen" skall hanteras, bekämpas, gick inte hem ens hos hans mest ståndaktiga tennsoldater på hemmaplan.

Varför är relationerna så usla mellan EU och länderna på andra sidan Medelhavet? Baier menar med all rätt att man inom EU - och naturligtvis i USA - ännu inte insett att vad som av den ene uppfattas som terrorism, av den andra kan accepteras som legitimt motstånd. Baier skriver: "Den som känner främre orienten och det islamska nordafrika vet att det västliga inflytandet på de kulturella, handelspolitiska, politiska och militära områdena inom breda befolkningsskikt betraktas som aggression. Flertalet araber är övertygade om att västvärlden - tidigare britter och fransmän, idag USA - ekonomiskt plundrar och, om politiskt nödvändigt, militärt undertrycker deras länder. För sådana åsikter finns det förvisso åtskilliga fakta."

Baier fortsätter: "Ingen egyptier ser Napoleons invasion 1798 och britternas invasion 1882, som befrielse. Fransmännens maktövertagande i Algeriet 1830, i Tunisien 1881 och 1911 i Marocko, har ingen glömt, lika litet som man förlåtit fransmännens och britternas framfart från 1918 i de delar de tog över efter det ottomanska riket fall: Syrien, Libanon, Irak, Jordanien, Palestina. Idag är det framför allt två skäl till att islamsk terror av många muslimer uppfattas som legitimt motstånd: Palestinafrågan och Washingtons politiska och militärpolitiska inflytande i hela regionen."

Alltsedan den än idag i den arabiska världen politiskt inflytelserike frihetshjälten och krigaren Saladin framgångsrikt gjorde motstånd mot främmande ockupanter finns det i varje land en stor vålds- och "spela-under-täcket"-tradition. Baier: "Men också det öppna samarbetet med ockupanterna - av den ene betraktat som kooperation och av den andre som kollaboration - har tradition. Alltid fanns det de som lät sig väl arrangera med inkräktarna eftersom de på ena eller andra sättet tjänade på det, dock ej frihet och demokrati för land och människor, utan snarare politiskt inflytande för dem själva och deras klaner. Så uppfattas idag Karsai i Afghanistan och kurdledaren Talabani i Irak."

Av dessa skäl sker flertalet terroraktioner idag inte i New York, London eller Barcelona utan i Luxor, Djerba, Casablanca, Istanbul. Sharm el-Sheik, Bagdad, Mosul och Amman. Stephan Baier konstaterar: "Jene Staats- und Regierungschefs arabischer Länder, die autokratisch und mehr oder weniger brutal eine Machtübernahme islamistischer Kräfte in ihrem Land verhindern, erwarten sich nichts von patetischen Anti-Terror-Erklärungen aus Londoner Schreibstuben."