ORDFRONTFEJDEN

Bo I. Cavefors
KALABALIKEN I ORDFRONT

Bok: Björn Eklund & Erik Wijk (red.) Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden. Nixon förlag, 2006. Hft., 315 s.

FolketiBild/Kulturfront har kontinuerligt följt upp och kommenterat kalabaliken i Ordfront. Någon mer intim presentation av vad det hela handlar om är därför onödig. Men när historien nu dokumenteras på det gedigna och välredigerade sätt som sker i Eklunds och Wijks aktsamling, kan några kommentarer vara på sin plats.

Jag har alltid sett de två för 1960-talet tidstypiska företeelserna Författarförlaget och Ordfront som omöjliga skapelser, byggda på den flummiga tanken att det går att förena traditionell svensk föreningsdemokrati med opinionsbildning kombinerad med normal affärsverksamhet. Turbulenserna kring Författarförlaget visade det ohållbara i den i och för sig goda idén att författare och översättare också kan äga produktionsmedlet. Frågan är: vilket pris har Ordfront tvingats betala för kryssningsresan mellan alla de föreningsdemokratiska blindskären med medlemsmöten, stormöten, intriger, maktpolitiker med den egna karriären som förstaintresse?

I Pudelns kärna beskriver en av skribenterna hur Ordfront snabbt blev en röst inom etablissemanget, med beröm godkänt godkänd av Dagens Nyheter, med synnerligen positiva recensioner i Expressen och älskad av Aftonbladet. Det låter förtroendeingivande. Men var det verkligen detta som var målet? Att bli kramad av det liberalreaktionära etablissemanget! Hade det inte varit bättre att under de gångna drygt trettio åren ha blivit ihjältigen i DN, nonchalerad av AB och hatad av Exp? Ambitionen att bli en älskad medspelare under det repressiva toleransparaplyet, tror jag har varit och är Ordfronts olycka. Det har också satt sina spår på bokutgivningen och på artiklarna i tidskriften: det publicerade har varit snyggt och bra, understundom mycket bra, väluppfostrat och anständigt, men är det den typen av utgivning som det behövs ett speciellt "folkrörelseägt" förlag med vidhängande tidskrift för? Knappast. Den utgivningen och de åsikterna finns redan rikligt företrädda inom Bonnierkoncernens förlag och tidningar och tidskrifter, av socialdemokratins - numera mestadels nedlagda - medier, inom Rabén&Sjägren-konglomeratet av diverse förlag, osv. Vilken funktion har Ordfront fyllt mer än att som ett allmänt liberalt alibi bekräfta de verkliga mediemakthavarnas intresse av att kunna visa på "mångfald". Kollegialiteten - den falska kollegialiteten - höll fram till dess att Ordfronts tidskrift publicerade en artikel som öppnade upp för möjligheten att gå till angrepp! Och, naturligtvis angriper den repressiva toleransens företrädare inom mediamonopolen, DN, AB och den alltmer fascistoida kultursidan i Expressen. Det hela är förutsebart och borde ha varit förutsebart av de som styrde och ställde inom Ordfront.

Situationen är glasklar: vi befinner oss i en period av agressiv intolerans, där likheterna med den sk Tingsteneran på DN är uppenbara. Per Ahlmarks och Göran Skyttes krönikor (i DN respektive SvD) är tydliga tecken i tiden. Så också Expressens utveckling mot en rigid mentalitet som påbörjades redan under Bo Strömstedts tid som chefredaktör, där den ohöljda gråtliberalism som döljer vargtänderna ohämmat följts upp av den nuvarande kulturredaktionen.

I detta samhälls- och media-klimat bör man inom Ordfront fråga sig, på vilken sida vill man stå? Vems intressen vill man företräda? Konkret: bli uppmärksammad i DN, älskad av AB och avgudad i Expressen, eller bli nonchalerad av DN och AB och hatad av Expressen. I slutändan är det en fråga om Ordfronts trovärdighet.

Artikeln tidigare publicerad i Folket i Bild / Kulturfront, 2006:3

STANLEY SPENCER

Bo I. Cavefors
KÖTTETS ÅTERUPPSTÅNDELSE I COOKHAM

Knappast någon överdrift påstå att Michelangelos konst är formfulländad. Varje kropp, varenda kroppsdel är i sig idealet för grekisk kärlek. Michelangelos scenerier, hans fresker och monumentalmålningar är dessutom väl relaterade till italienska filmregissörers historicerande mammutprojekt. Man tänker på Michelangelo när man ser Pasolinis Oidipus.

På hemmaplan, i Rom med omnejd, lyckas katolska kyrkan med hjälp av Michelangelos versioner av köttets uppståndelse, överträffa gnostikernas visioner. Själens odödlighet och likens förmåga att reinkarneras efter återuppståndelsen till samma skick de levt livet här i jämmerdalen, från gravmörk natt till dagens solljus stiga de, tillhör Michelangelos specialiteter.

Michelangelokonst är formfulländad och konstnären måste ha varit oerhört medveten om att vad han återgav inte var fantasier utan verklighet, det vill säga att hans konst är tvetydig och inbjuder till skilda tolkningar. Det uppenbara döljer alltid diverse hemligheter. 1500-talsmänniskan såg i allmänhet Hieronymus Bosch som ett trovärdigare vittne till Guds domslut över människan och världen, än Michelangelo. Dock, såväl Michelangelo som senare Dostojevskij förstod att det är skönheten som räddar människan och världen från Helvetet. Samma sak vad gäller Caspar David Friedrich.

Modernister förvandlar gärna metafysik till varufetischism. Extasen sublimeras. Det är politiskt korrekt. Den amerikanske skulptören Robert Longo menar att ”konst är de rikas religion”. Exempel: auktionspriserna och konsten som investeringsobjekt. Närmare Helvetet än så kan ingen konstnär komma.

Alltså: har konsten urartat under 1900-talet? Möjligen. Förmodligen. Av samtida beskylldes även Michelangelo för att vara en dilletant och skojare när han framträdde som universalgeni, konstprelat och schaman. Tänker någon på 1900-talets Joseph Beuys? Men Beuys är ingen Michelangelo.

Efter Michelangelos målning 1541 om ”sista dagen”, om återuppståndelsen, har (nog) ingen konstnär skildrat denna verkliga löpsedelshändelse lika minutiöst som britten Sir Stanley Spencer med monumentalmålningen Återuppståndelsen från 1926. Men, som Beuys är Spencer ingen Michelangelo. Spencers målning visar köttets, det av synd frustrerade köttets återuppståndelse på kyrkogården i Cookham, vid Themsen, fyrtiofem kilometer väster om London. Liken skjuter gravstenarna åt sidan för att stiga ut i den cookhamska natten. Liken tar sig en vilopaus i de öppnade gravarna. Liken förvandlas till människor av kött och blod.

Detta är: allt! Eller: finns det ett dolt budskap i Spencers konst?

Den drygt fem meter långa målningen, som finns på Tate Gallery, är ett storslaget egotrippat misslyckande, trots att man måste beundra konstnärens förraffaelitiska naivism och naivitet. Naivitet har alltid något storslaget över sig. Spencers återuppståndelse är emellertid också ett hollywodskt kulturspektakel. Målningen är naiv, ok, men framför allt är den bigott, konventionell och kitschig och i sin kitschighet fascinerande eftersom målaren var besatt av sexualitet, anklagad för otuktigt beteende (vilket i sig inte behöver betyda så mycket i ett land där man just plockat strumporna av stolsbenen). Spencer var från födelsen till döden fastklämd i äkta brittisk puritansk protestantisk småborgaridyll, i Cookham. Från Cookham är det, var det, långt till Rom. Det finns ingenting mer än motiven som förenar Michelangelo och Spencer.

Även idag är Cookham en liten förgrämd, förgäten men ack så idyllisk och oskuldsfull by inbäddad i sockrad och hårt vispad vispgrädde och övernaturligt grön grönska där besökaren anar att det bakom vart och ett av de glasflaskbottenförsedda fönstrens spetsgardiner lurar en liten glad mörderska i nittioårsåldern. Cookham kokar under tryckkokarlocket av köttsliga lustar och längtan efter återuppståndelse. Helst i någon annans gestalt och på annan ort än Cookham. Husen är kvarlevor från diverse georgares regentskap, folket är brittiskt och saxiskt och i kyrkogårdens gravar vilar resterna av färgare, vävare, skomakare och ölbryggare. Allt hedervärt. Inget fel i det. Kyrkan är från 1100-talet, huvudgatan heter High Street och vid en av gatukorsningarna ligger det hus där Stanley Spencer föddes 1891. I Cookham bor Spencer hela sitt liv, bortsett från några år vid målarakademier och som soldat vid första världskrigets slagfält.

Upplevelserna vid fronten slår sönder Spencers barnatro om världen som ett enhetligt och rogivande Paradis. Det Cookham Spencer återvände till när vapnen tystnat var ett annat Cookham än det han lämnat några år tidigare. Nej, så var det inte, Cookham efter kriget var samma Cookham som före kriget, men Spencer såg på Cookham med nya ögon.

Spencer besöker först Windsor School of Art innan han antas vid den renommerade Slade School i London, där han 1912 tar hem akademiens stora pris med avskedstrofén Jesu födelse. Spencer hade förlagt julaftonsstoryn till Cookham.

Under kriget tjänstgör Spencer vid ett brittiskt fältlasarett i Makedonien. Därifrån skriver han mångordiga rapporter till Eric Gills tidskrift The Game. 1923/24 målar han ett antal väggmålningar till Mary Behrends kapell i Burghclere, vid Newbury, till minne av hennes bror, Henry W. Sandham, som dog i Makedonien. 1932 inväljes Spencer i Royal Academy men tackar för sig när akademiekamraterna 1935 refuserar två av hans inlämnade målningar med omdömet att de är ”smaklösa”! Dock, 1932 och 1938 representeras öriket av Stanley Spencer vid Biennalen i Venedig och 1948 respektive 1955 ordnar Tate Gallery retrospektiva utställningar. 1958 adlas konstnären, exakt lagom för att avlida året därpå, medan han sysslar med monumentalmålningen Kristus predikar vid regattan i Cookham. Motivets form: den skärrade förlossaren återuppstår ur en korgstol.

Spencer karakteriseras i allmänhet som en religiös målare, det vill säga en målare som målar motiv med religiöst innehåll. Samtidigt karakteriseras han som sexualist, en sexfanatiker som levde efter samma motto som Anthony Burgess: ”i en kvinna är jag närmare Gud än i kyrkan”.

Är allt detta sanning och verklighet? Ja och nej. Till skillnad från Michelangelos religiösa målningar finns det på Sir Spencers bilder aldrig någonting som övertygar betraktaren om att konstnären står för en trovärdig trosvision. Spencer saknar ingivelse och inlevelse. I hans målningar finns endast längtan. Vilket iochförsig inte är bara och endast… Spencers längtant är en stor längtan, erotisk och religiös. Spencer målar jordisk och himmelsk kärlek, samtidigt, och hans livs mål är att förena de båda sysselsättningarna till ett enhetligt och allsmäktigt Varatblivande i det planerade Church House, där kärlek till människor och kärlek till Gud skall praktiseras, bokstavligt. Det var väl detta akademikamraterna fann ”smaklöst”.

Church House. Det börjar under 1930-talet och pågår fram till Spencers död. Det hela är naturligtvis en omöjlig idé. Moralisterna satte genast upp garden. Inte förrän Francis Bacon och Lucien Freud luckrat upp den sexualsyn som proklameras utanför, och inne i, stenhusen med de glasflaskbottnade fönstren, i byar och småstäder som Cookham, och som kontrasterar skarpt mot den sexualpraxis som praktiseras litet varstans inne i stenhusen, har Sir Spencer kommit i takt med tiden. Och – dock ej. Spencer var, är och förblir ett bysnille vars verk skriker av den provinsiella miljö där de målats. Spencer och hans målningar är otänkbara överallt utom i Cookham. I Cookham är målningarna visioner av en av Spencer drömd värld, i och bortom detta livet. Överallt utanför Cookhams bygränser är målningarna, intressanta eller pinsamma eller originella eller historicerande målningar om Cookham. Kristus är i Spencers religion ingen Välrdsfrälsare, endast Cookhambornas frälsare. Cookham är målarens cosy, hans version av det jordiska paradis där evighet och vardag förutsättes mötas på krogen snett mitt emot Spencers födelsehus, i båtar sakta framrodda på Themsen, eller vid uppfläkta gravvårdar. Spencer målar öppna gravvårdar som kvinnovulvor.

Mellan åren 1923 och 1927 målar Spencer Återuppståndelsen. Tate Gallery köper konstverket för ettusen pund när den presenteras vid separatutställningen på Goupil Gallery i London. Målningen: Cookhams kyrka och kyrkogård är Himlens förgård. Gud, placerad vid kyrkporten (borde inte Sankte Per ha stått där?), iakttar med stränga och spanande ögon vad hans får har för sig. Framför Gud sitter en feminin Kristus, med ett barn i famnen (låten barnen osv). Gamla Testamentets profeter har placerats i stenstolar uppradade utefter kyrkväggen. Där finns även Moses och lagtavlorna. Ur blomsterprydda gravar stiger själarna. Gravstenarnas inskrifter kan läsas som byskvaller. Man ser köttsligt återuppväckta, återuppstigna, bybor. Allt är uppsluppet och otvunget, som att ta sig en Bass på puben. Målaren framträder själv, dels som naken sexualist och dels som sovande helgon. Hustrun Hilda har trefaldigats som Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Blasfemiskt? Nej. Det är uppenbart att Spencer målat motiv ur en miljö han är, kanske alltför, hemtam i. Hans förtrogenhet med byn Cookham och med byns människor, med människornas mentalitet, med historien och med den tid han själv lever i, är så självklar, så genomsyrad av insikt och respekt, så han kan kosta på sig allt detta som för en betraktare verkar respektlöst. Visionerna blir aldrig ”smaklösa” eller blasfemiska eftersom Spencers avsikt aldrig varit att rycka byborna ut ur letargin. Spencer är oskuldsfull som det slaktade lammet, hans fromhet kan inte skiljas från sexuell extas, men det är sexuell extas under duntäcke. Hos Spencer finns ingen gräns mellan det milda religiösa budskapet och barnets sexdrömmar. Allt smälter samman, blir konturlöst, metafysiskt utan verkligt innehåll.

En annan målning, Kristus intåg i Jerusalem, skildrar Psalmsöndagen i Cookham. Kristus Jesus vandrar Cookhams High Street fram, passerar Spencers födelsehus, släpar sitt kors som sotarpojkar släpar sina stegar.

Jaha. Något att tillägga? Det mesta är naivt. När Spencer är som bäst kan man associera till gamla italienska fresker från tidig medeltid. Spencers komplicerade figurkompositioner leder tanken till dockteaterns perspektivförskjutningar. Byn Cookham är Spencers egen dockteater, den scen där han skapar enhet av kaos, tro genom sexuell aktivitet. Det är kommunion. Kanske var Giottos fresker Spencers förebilder. Paduamålningarna färgar av sig på Spencers målningar i Memorial Chapel i Burghclere, där döda soldater befriar sig från fastnaglad taggtråd, gasmasker och vita gravkors. Den militära vardagens, krigets vardag, återges: persedelvård och väntan. Lugn och frid råder. Människor och fåglar samsas. Hästarna avvaktar. Allt är banalt. Allt hör samman, allt är ett enda ett, det lärde Spencer i Tessaloniki och i äktenskapet med målarinnan Hilda Carlile, som sexuellt väckte den trettiofyraårige oskulden Spencer.

En del menar att målningarna i Burghclere utgör bevismaterialet för Spencers ”oskuld”, eftersom de målades innan han ”väcktes” av Hilda Carlile. Produktionen efter giftermålet består i så fall av ”erfarenheter”. Möjligen förhåller det sig så, eftersom målningarna från de sista decennierna i huvudsak handlar om den dualism som skiljer kropp från själ, sexualitet från teologi. Hilda är förförerskan och Cookham den enda plats på jorden där Spencer accepteras med sin expansiva sexualitet. Målningarna förändras inte sedan målaren gift om sig med Patricia Preece och förtydligas nöjaktigt i ett nakenporträtt av den andra hustrun med Spencers kuk som den axel kring vilken allt, ja hela världen, men framför allt Cookham, roterar.

Kontakterna med första hustrun, Hilda, fortsätter brevledes. Långa, oändliga epistlar även sedan Hilda försvunnit in på mentalsjukhus. Breven är en form av kompendium till William Blakes reinkarnationsidéer. Hilda och Stanley fortsätter tro på Swedenborgs övertygelse om återförening efter döden, om köttets faktiska uppståndelse och ett nytt och bättre nytt liv med mycket sex i centrum. Skillnaderna mellan Blake och Spencer är säkert många, däribland att medan den förre orkade förflytta sig från Musgrave Hill till ett Nytt Jerusalem så stannade den senare kvar bland de illa klädda byborna i Cookham.

Det är lätt, alltför lätt, att raljera och ironisera över Stanley Spencers liv och konst. Jag har alltmer kommit att undra om det inte är djupt orättvist att göra det. Som jämförelsen med Michelangelo! Tjänar en sådan jämförelse annat syfte än att förlöjliga Spencer? Kanske är det istället så att Spencer är geniet som förmår visa att den stora, farliga, världen också finns i den lilla, till synes ombonade och falskt leende världen. Att byn Cookham och byborna i Cookham är ett socialt mikrokosmos av den vision av världen och världsalltet Michelangelo föreställde sig. Kanske är det till och med så att de illa klädda och skavankiga Cookhamborna mer motsvarar verkligheten än Michelangelos välbyggda och sköna män där de likt Tarzan klänger runt i Sixtinska kapellets tak.

Tål att tänka på.


Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:8-9. Här något redigerad och reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

GEIST & ALBEDOS / FRIHET

Nya numret av
GEIST(nr.8), i samarbete med projektet ALBEDOS,
har som tema Frihet,
en frihet som i teori och utifrån praktik defineras av redaktörerna Andjeas Ejiksson och Oscar Mangione (”Genast uppstår frågan om vad en text och en handling är och framför allt vad en handling genom text är…”), Pär Thörn (”Jag vägrar uppge mitt namn”), Emma Kihl (”Evig underhållningsmaskin på en nedlagd folkparksteater”), Fredrik Ehlin (”Cartesiansk mytproduktion”), Lisa Jonasson (”Det har bildats köer i skuggvärlden”), Oscar Mangione (”Om jag rör mig blir jag ett monster”), Karin Lindh, Fredrik Ehlin, Luther Blissett, Simon Larsson, Karin Hindsbo, Bo Cavefors.

Geist
Albedos
24x16,5 cm, 88 s., ill. Pris: 60 kronor. Prenumeration: 4 nummer 180 kronor. PlusGiro 40 70 22 - 3

MANUEL JACOBSSON / LÅNGFREDAGENS TENEBRÆ

Manuel Jacobsson

(Långfredagens tenebræ)


tystnaden var inte kärleken
inte heller orden
de som sades
de som tegs bort
inte frälsningen som kom
obemärkt
och gick
utan att någonsin förändra livet

denna dag har fallit
skuggorna står fångna
och undan för undan dör vi bort
som ljusen
i det nakna kapellet
bestulet av själva minnet
av en gud
de släcks en efter en
av prästen vars hand är Kristus
som om han själv
stigit ned
drivit spiken längre in i köttet
in i korset
han finns inte mer

och jag kan inte gråta
inte känna smärta
över något annat än mig själv
idag sörjer jag mitt eget liv
det som gick till spillo
det som skingrades i trädgården

jag skulle ha ropat
jag skulle ha stannat kvar
jag skulle ha svurit och förbannat
även en förnekelse hade varit bättre
och jag tänker på honom som doppade brödet
någonting måste han ändå ha känt
någonting drev honom vidare
hans kyss var mer
än allt jag någonsin skulle kunna ge
han sade ändå: ”Rabbi”
men jag har ingenting att säga
och tystnaden var inte kärleken

en yrsel har kommit över mig
ingenting har jag ätit
ingenting kommer jag att äta
jag har svultit mig
men inte av kärlek
kärleken känner jag inte
för tystnaden var inte kärleken
det är av leda jag inte äter
jag orkar inte längre tugga
jag orkar inte längre
ta ditt ord i min mun


Copyright©Manuel Jacobsson 2006

A QUEER HISTORY OF EARLY ISLAM

Anonymous
THE QURAM, GAY SEX AND THE GANG RAPE AT SODOM
A QUEER HISTORY OF EARLY ISLAM

Brief Introduction
[Bo I. Cavefors: Here a summarize of the essay… http://www.gayegypt.com/islam.html

This essay reveal a forgotten history including the amazing saga of the Prophet Muhammad and Zaid Ibn Haritha. A story which has been suppressed in order to justify the persecution of gays in the name of Islam.Zaid was a slave, a wedding gift from Muhammad's wealthy older bride Khadija, so there was no question of adultery under Sharia law. When the Prophet eventually freed Zaid, he proclaimed a formal partnership or union, equivalent to a marriage. Zaid became, in effect, a "male wife" who was equal in status to Khadija.

First with Zaid, and later with Ali, Muhammad formed a bond which was even closer than those of his ten "heterosexual marriages." Love that was tested through extreme adversity and martydom.

It's time for Muslims to wake up. Five hundred years ago the Christian Reformation rejected the doctrine that every word of the Bible came directly from God. Muslims must take the same attitude to the Quran if their faith is to bring any relevance to the Twenty First Century.If scholars were more open minded they would find new freedoms for a reformation in Islamic thinking, especially on the subject of gay relationships and sex. Some Islamic countries would still have gay men stoned to death on the basis of misinterpreted Quranic passages. ALLAH PUNISHES GANG RAPE BUT HE LOVES THE PASSIVE QUEER

- - -The precise vocabulary of sexuality wasn't invented until centuries later, but these rapists were not doing anything which would mark themselves out as being at all "different" from the norm in terms of sexuality in the Middle East, except in that they were contemplating sexual violence.There is no passage to suggest they were unmarried or rejecting traditional values. The only aspect notable about their words and actions was the threat and use of force against defenceless visitors who would have been forced into passive "queer" sex. But they were the ones Allah defended !
- - -
The Quran has a verse which seems to endorse all types of consensual loving sexuality within a partnership or marriage. The traditional view is that Sura 33:51 applies only to the Prophet's female wives, but that Muhammad took atleast one same-sex partner, would allow the following interpretation “You may have whomever (of your female and male partners) you desire; there is no blame.”The Quran also has several passages which, while not explicitly endorsing gay love, do demonstrate that Muslims were not unafraid to discuss male beauty. The good Muslim could expect a highly charged homoerotic heaven - Sura 52:24 "And there shall wait on them [the Muslim men] young men of their own, as fair as virgin pearls."Sura 76:19 "They shall be attended by boys graced with eternal youth, who will seem like scattered pearls to the beholders."

THE SUNNAH OR LIFE OF MUHAMMAD AS INSPIRATIONHowever, to an extent, the endless argument over the precise interpretation of Quranic text is a white elephant, because the overwhelming majority of Muslims do not choose to follow the Quran word for word. This is lucky for those who pray for world peace since surah 9.5 (the sword verse) has been translated as "Fight and slay the non-believers wherever ye find them and seize them, confine them, and lie in wait for them in every place of ambush".
Like other Muslims, the world's 175 million queer Muslims have to judge passages from the Quran in context and they can also look to other sources including the lifestyle, or Sunnah, of Prophet Muhammad for inspiration. This is an often overlooked reference for how we should lead our lives. Yet in the Quran (33:21) we read that Allah said "You have in the Messenger of Allah, a beautiful example to follow."- - -
I am not suggesting that Muhammad was "gay" or "homosexual" in a our modern sense - neither term had even been invented in Seventh Century Arabia. But the evidence does suggest that the great Prophet, like most of his male contemporaries, had feelings towards men that at some times and in certain particular respects were more intense than his relationships with women.I repeat that I am not saying that there is definite proof he had sex with other men but he does seem to have had several highly intimate associations with men of a much younger age. Though these relationships may have been "platonic", they were also based on that same affection of an older for a younger man for which Plato enthused and which inspired nineteenth century writers to defend "the sex which dare not speak its' name."I recognise that I am not tackling head on some of the passages in the Quran that are alleged to relate to sex between men. Several eminent historians and sociologists have been brave enough to tackle this issue and there is now a considerable amount of academic literature which surrounds this and related topics.However no academics have, to my knowledge, researched directly for evidence of homoerotic inclination and for tolerance of such relationships in early Islam and especially in the lifestyle and teachings of Allah's blessed messenger, Muhammad.

- - -
… (there) was a strong homoerotic element in Muhammad's life as well as those of his Muslim fighters and that there was considerable toleration for those men (eunuchs) whose sexual orientation was exclusively directed towards their own sex. In the early chapters we deal with the evidence regarding Muhammad's own sexuality and later we look more broadly at queer relationships in early Islamic society.There are four bases for believing that Muhammad may have had homoerotic relationships ( possibly "platonic" ) which were either tolerated or accepted by his contemporaries. This chapter deals with the first.Perhaps the closest of Muhammad's many close male relationships, one which predated Ali's birth, was his love for his own slave Zaid.Khadija, the Prophet's first wife, was already forty and independently wealthy at the time of their marriage and though beloved by the Prophet, was well past her youth. He was some fifteen years her junior. It was moreover Khadija, not Muhammad, who first proposed. The offer came secretly through her trusted slave Maisara and her beloved quickly accepted. It was a marriage to a woman of considerable wealth and influence. A wise decision for it gave him the time, connections and influence he needed to pursue his destiny.And as if the circumstance of the wedding were not unusual enough in itself, Khadija presented Muhammad with a handsome sixteen year old, Zaid, as a wedding gift. These two young men soon became virtually inseparable - something akin to other famous heroic homoerotic relationships such as that of the Greek fighters Achillees and Patroclus.

Zaid had been captured hundreds of miles to the north in or near present day Iraq and had been bought by Khadijah's nephew in the slave-market at Ukaz and later gifted to her.It was some time after Khadijah in turn gifted Zaid to Muhammad that Zaid's family discovered him at Mecca. They approached the Prophet to beg for his return and if necessary to pay whatever ransom he might demand. Clearly they really loved him for they had travelled a long and dangerous route across the Arabian desert to find him.

- - -…there is another even more astonishing twist to the story of their relationship. When the prophet was in his fifties, Muhammad decided to marry Zaid's wife Zainab bint Jahash. But his decision seems to have been motivated by Zaid's own unhappinness with the marriage and not by any Caligula like obsession with another man's wife. Zaid was always much more close to Muhammad than to his wife Zainab, and had only married her reluctantly.Nevertheless, if it is really true that Muhammad had earlier pronounced Zaid to be his son in front of the Kaaba, he was now marrying his daughter-in-law - an unthinkable scandal even in pre-Islamic Arabia. This would never have been accepted by his followers.A more credible explanation is that Muhammad, in that moment of great emotional turmoil when Zaid had, perhaps against Muhammad's own expectations, chosen him over his own family, decided to make a very public declaration of his love for Zaid. It is probable that he never mentioned the word "son" in the declaration but only that Zaid would be his heir and he Zaid's - in effect announcing that they were just as close as man and wife. Later, however, Muhammad's biographers chose to cover this up by declaring that Muhammad had actually adopted Zaid as his "son."

- - -
It is intriguing that in the Quran ( The Believers 023.005 - 023.006 ) we read that Allah asks men to guard their modesty from all except their wives and their slaves. A sexual relationship with a slave such as Zaid would not have been seen as a sin like adultery as it posed no threat to a marriage. However, we might speculate that once Muhammad declared Zaid as his heir and implicitly freeing him from slavery, then any sexual relationship would have had to have been either terminated or in the unlikely event of it continuing, then it would have had to have been well hidden from wider society.

This chapter looks at the second reason we have for thinking that the Prophet Muhammad may have been queer. It is his relationship with young men and in particular his bond with Ali which was arguably the most important in the Prophet's life. It was certainly more intense and longer lasting than any of his ten marriages.The prophet surrounded himself mostly, though there were a few notable exceptions, with young male converts. Indeed, most of them were much younger than him; men in their teens and early twenties. This is intriguing. More mature men would have given his movement much greater respect by virtue of their seniority. But by courting almost exclusively the companionship of younger men Muhammad deepened the suspicions of their parents and elder kinsmen. He also embarrassed and alienated the city elders and even many of his own companions in both Mecca and Yathrib [ Medina ].For instance, late in his life, Muhammad was often seen in the company of Usama ibn Zaid, his former servant's son. Sometimes they even shared a camel together, Usama mounted behind. But Muhammad's companions were astonished when he appointed this teenager ( he was then just eighteen years old ) to head an expedition against Syria in 10AH ( 632AD ). The planned campaign was considered so difficult that only the original muhajirin and ansar were employed and these veteran soldiers were severely critical of the Prophet for placing them under the command of an inexperienced and beardless youth. Muhammad responded that "Your criticism of his leadership is just like your earlier criticism of his father's appointment to command. Yet it was God who gave his father all the qualities necessary to command and he was one of my dearest and closest companions. His son is also someone I love dearly." [ Ibn Kathir ]

- - -
As a decoy Abu Talib's youngest son was also a poor choice. Ali was a strikingly handsome youth who would not easily have been mistaken for the middle aged prophet. He was muscular and broad shouldered with a straight nose and a beautifully formed mouth. The prophet himself confessed that "Looking upon Ali is worship," [ Ibn Asakir on the authority of Caliph Abubakr ] and that "Ali would appear [even] to the dwellers of paradise as a morning star." [Sawai'q muhari'qa.]But let us return to the scene which greeted the assassins. The idea that Ali was lying in Muhammad's bed as a "decoy" seems a little far fetched. Moreover it ignores the fact that Muhammad frequently shared a bed with Ali. As one historian wrote - "He [Muhammad] often made [Ali] sleep by his side, and Ali enjoyed the warmth of Muhammad's body and inhaled the holy fragrance of his breath."Indeed, there is not one of Muhammad's ten wives who continuously shared the same living quarters with the prophet for as long as Ali. From his youth, until the prophet's death, Ali was always living either in the prophet's home or in an adjacent apartment.

- - -
Just after completing what was to be his final pilgrimmage in 632, at a place called Ghadir Khumm on the road between Mecca and Medina, Muhammad addressed an assembled crowd of many thousands. Holding Ali's hand and raising it high, he declared that "Anyone whose Guardian I have been has Ali as his Guardian. Oh God protect anyone who protects him and opose anyone who opposes him. Ali is of me and I am of him," and according to one source [ Ibn Abu Bukayr ] even told his listeners that "No one settles debts on my behalf except myself or Ali." Clearly the Prophet wanted to make everyone aware not only that there was no one he trusted as much as Ali, but that he and Ali were so close spiritually that he thought of Ali and himself as a single spirit occupying two bodies.

- - -
This romantic vision of the past and present is fascinatingly similar to that described a thousand years earlier by Plato when he attempted to explain the origin of homosexuality. In Plato's Symposium the reason for the power of all love, heterosexual and homosexual, is the need to be reunited with one's "other half." At the beginning of mankind each person was composed of two halfs - either male-male, female-female or male-female - until the gods cut them all into two; thereby creating the powerful desire to be reunited, manifesting itself in either heterosexual or homoerotic desire.Though Muhammad adored Ali as his "other half," he did not try to stop his beloved when Ali asked his permission to marry a woman. It's not clear, however, whether Ali's desire to tie the knot was motivated more by his love for his bride to be or his love for Muhammad, for when he finally married, of all the possible partners he might have chosen, he chose Fatima, the Prophet's daughter. The balance of probability is that the marriage was born out of formality rather than infatuation, and was designed as a ritualistic cement for Muhammad's and Ali's long-standing, but still passionate, partnership.

- - -The third reason we have for supposing that the Prophet Muhammad was queer is the unusual fondness of his uncle Abu Talib [ who never converted to Islam ] for the prophet which seems to have been regarded by others in the Quraish as homoerotic.Though there is no evidence of any physical relationship, Muhammad was more than willing to rely continuously on his Uncle's protection and seems to have held a great and strong affection for him. Nothing surprising in that.But when the Meccan elders challenged Abu Talib, who by virtue of kinship acted as Muhammad's protector, and requested him to relinquish his protection of his nephew who so mocked their religion and practices, they offered him another man "as a son" - who they claimed was the most handsome man of all the Quraish. In other words Mecca's sheikhs who had for years been in daily contact with Abu Talib, himself a senior and respected elder among the Quraish, felt they had a chance of convincing the man to turn a blind eye to his own nephew's assassination in return for the gift of the city's most handsome young man !

- - -
. . . Muhammad generally prefered the company of older widows. It was an odd choice that did not go unnoticed. Aisha herself attempted to solicit an explanation - "O Messenger of God, do you think that if you were to go down into a valley where there was one tree whose fruit had previously been eaten from, and another that had not been eaten from, at which of them would you graze your camel ?" [ Abd Allah ]To which the Prophet responded without much evident forthought "At the one never eaten from."His preference for widows was not just unconventional. By marrying mostly middle-aged women he was also reducing his chances of having a surviving son. So, it is difficult to explain his unusual choice of older marriage partners as politically motivated. The real explanation was probably more simple. The Prophet was more comfortable with their less threatening comanionship.In an extraordinary statement Muhammad once declared "I like women and perfume better than anything else, but the apple of my eye is prayer." By linking women with prayer it seems as if his affection for women can't have been anything other than innocent, and we must assume he knew that his followers also realized this. Otherwise, it would have been scandalous for him to have made such a statement.There were few laws to protect the individual in sixth century Arabia from assault, theft, abduction or other crimes. Free men depended on their relatives, and slaves on their slave masters for protection.
- - -
The new Islamic society born in Medina was, like the Spartans of ancient Greece, a highly militaristic one. Not only was there a very real threat of attack from the majority of Meccans who still rejected Islam and who were suspicious about Muhammad's long term aims, but the necessities of economic survival also required Muhammad to launch piratic attacks against traders from Mecca and other "unfriendly" tribes.The size of Muhammad's military expeditions were small, generally much smaller than those of his enemies. With hand to hand combat always the crucial aspect of any battle, the loyalty of one's immediate companions was vital. As with the outnumbered Spartans whose army of three hundred gay lovers fought with legendary courage and self-sacrifice against the Persian army at Thermopylae in 480BC, there is considerable evidence that Muhammad's soldiers also fought in pairs. With other Arabian tribal armies this might have meant two brothers fighting together or perhaps a freed man alongside his former master.The battles of early Islam, however, witnessed brother opposing brother, nephew battling uncle ( Ali ibn Abu Talib famously faced his uncle Amr ibn Abd Wudd in a duel during the siege of Medina ) and sometimes slaves fighting their former masters. So, the only real options were bonds built from either deep friendship or love.

- - -
It was an extremely youthful army by any historical standard. Boys could become soldiers once they turned fifteen. The polytheist Meccans were contemptuous of Muhammad's recruits, dismissing them as "young gazelles." The Prophet's young soldiers in turn ridiculed their Meccan opponents as "bald old women like camels bound for sacrifice."Any military man knows that at such a young age attachments with other young men in the face of extreme danger often borders on the homoerotic and almost inevitably on a friendship deeper than that of most marital love. It seems likely that in such circumstances, homoerotic relationships would have been tolerated as an accepted, even indispensable aspect, of a tightly knit military society.While such homoerotic relationships were vital to early Islam's political and military survival, they did not preclude those involved marrying women and setting up a family as soon as the opportunity arose. In fact many such men may have been bisexual or even heterosexual to the extent that they may have prefered women as sexual partners given the freedom to chose. However there is also evidence that individuals who we would now call "gay" and who showed no signs of sexual attraction towards women, also played a significant role in early Islam.

- - -+ + +
IRAN MURDERS TWO BOYS

HUNGER - REAKTION - AKTION

FATTIGDOM SOM LIVSSTIL?

Ledarskribenten i nya numret av America (Published by Jesuits of the United States, New York; Vol.194 No.15, April 24 - May 1, 2006 ) ställer den retoriska frågan om det, verkligen, finns fattigdom i “världens rikaste land”.

Svaret blir: ”U.S. Conference of Mayors’ annual Hunger and Homelessness Survey makes it clear that hunger and food insecurity (not always having access to enough food to meet basic needs) not only exist, but are on the rise. The increase is reflected in the fact that the two dozen cities surveyed found that requests for emergency food at pantries and similar sites had risen on average by 12 percent.”

Dessutom: “In many cases, moreover, the requests were not just for short-term emergency needs, but also to fill ongoing food deficits. For some that means filling in the gap when the monthly food stamp allotment runs out, often by the third week of the month.”

Enligt U.S. Census Bureau, lever 38 miljoner US-medborgare i hem där det praktiskt taget aldrig finns tillräckligt med mat.

America-skribenten: “In virtually all the cities, the survey reported that low-income people have to make painful choices: whether to pay for rent, medicine, utilities or food.” Mat kommer ofta längst ned på prioriteringslistan.

America: “Despite the nutritional benefits to low-income people who use the various federal programs, the president’s FY 2007 budget is proposing cuts that would weaken these benefits. Ellen Vollinger, legal director for the nonprofit Food Research and Action Center told America that the projected cuts represent “several steps backward.” One backward step is a measure that would limit states’ ability to provide food stamps to 300,000 people in working families that are low-income but receive cash welfare benefits. Another negative change would entirely eliminate funding for the Commodity Supplemental Food Program. Currently, this program assists almost half a million seniors with monthly food packages containing nutrient-rich food supplements. Low-income seniors are already at risk of food insecurity because of rising medical costs that can reduce the amount of money available for food. Congress should firmly resist cutting back on federal nutrition programs and focus instead on strengthening them in such a way as to eliminate hunger and guarantee food security in the United States.”


ATT VARA MEN INTE SYNAS…

Det finns många politiska partier och grupperingar i den svenska vardagen. På Osynliga Partiets blogg samlas notiser om verksamhet som sker i samklang med Partiets målsättningar. OP presenteras så här: ”Syftet med bloggen är att bidra till en samlande översikt över tillgänglig information om osynliga kamper och skapa ett rum för snabb och enkel informationsspridning. Allt som kan beskrivas som en del av konceptet Osynliga partiet passar in.”

Hur ser då ”konceptet” ut? Jo: ”Osynliga partiet är en benämning på den mångfald av vardagligt och ansiktslöst motstånd som de utan reserver är inblandade i, oavsett om de lönearbetar eller inte. Partiet sammankopplar enskilda kamper för högre reallön och förbättrad livskvalitet - exempelvis maskning, arbetsvägran, snattning, piratkopiering och plankning.”

Konkret lär detta innebära att man ”genom handling, teori och mytbildning” placerar dessa aktiviteter ”i ett kollektivt sammanhang”.

Vem är Partiledare för OP? Svaret är: man har ingen Partiledare, ingen organisation, inga ombudsmän, OP är istället ”en öppen gemenskap som endast utgörs av de handlingar som kan relateras till konceptet, oavsett om de görs i dess namn eller inte”.


RAF OCH VÄSTTYSK NUTIDSHISTORIA

Bok:
Astrid Proll Baader Meinhof. Pictures on the run 67-77
140 pages, 85 black and white and 10 colour illustrations
Scalo Publishers, Zürich 1998

Astrid Proll, en av de tidiga raf-meldemmarna, senare bildredaktör vid tyska tidningar/tidskrifter, kort fängelsestraff. Vid tiden för morden på Meinhof, Baader, Ensslin och Raspe befann sig Proll i London.

I boken finns en hel del tidigare okänt bildmaterial alltifrån Meinhofs och Baaders uppmärksammade aktioner bl.a. mot förhållandena vid uppfostringsanstalten Staffelberg i Frankfurt am Main, via bombattentat, Meins hungerstrejk (som leder till hans död) och de bekanta bilderna med Lorenz och Schleyer som raf:s fångar. Konflikten mellan socialt-politiskt engagerade och protesterande ungdomar och samhället som maktinstrument för de politiska klasserna, eskalerade snabbt. Gatstenar bemöttes med kulor.

I boken finns också fotografier tagna under mer avslappnade former, t.ex från flykten till Paris 1969, som bilden med Gudrun Ensslin och Andreas Baader på café.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2006

KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

Bo I. Cavefors
KRONPRINS RUDOLF I ORIENTEN

Bok:
Kronprinz Rudolf von Österreich. Eine Orientreise vom Jahre 1881
Redigering av Leo Leitner
24 ill av Franz von Pausinger
Residenz Verlag, Salzburg 1994

Ärkehertig Rudolf, Österrikes kronprins, var en utpräglat öppen natur, tillgänglig för tidens nya politiska, sociala och filosofiska idéer. Redan i tonåren medarbetar han som stridbar journalist i Neuen Wiener Tagblattes. Han är utomordentligt produktiv, skriver ledare, kommentarer och kulturessäer men också populärvetenskapliga artiklar om fåglar; ornitologi är ett älsklingsämne och de vetenskapliga studierna ges ut i tre volymer. Rudolf börjar samla material till en omfattande krönika i ord och bild om Österrike-Ungern, men den publiceras inte förrän 1902, efter hans död. Rudolfs egna bidrag i detta ”Kronprinzenwerk” är framför allt landskapsbeskrivningar av mycket hög litterär kvalitet.

Krönikan om arvlandet Österrike-Ungern fullföljes av hustrun, belgiska prinsessan Stephanie. Rudolf tar sitt liv den 30 januari 1889, trettiofyra år gammal. Kronprinsparet har ett barn, en flicka, Elisabeth, som ärvt faderns politiska radikalism och kallas den ”röda prinsessan”.

Kronprins Rudolf skriver också jakt- och reseberättelser, bland annat Fünfzehn Tage auf der Donau. Notiser från Spanienresan 1879 hamnar i skrivbordslådan.

Två år senare gör han tillsammans med goda vänner en betydelsefull Orientresa, Eine Orientreise vom Jahre 1881. Kärntruppen består av Rudolfs släkting Ferdinand, storhertig av Toskana (som aldrig regerar: familjen jagas 1859 iväg av nationalistiska revolutionärer innan Toskana 1870 inkorporeras med den nybildade nationalstaten Italien), generalen greve Waldburg, majoren von Eschenbacher, tidens främste egyptolog Heinrich Karl Brugsch, jakt- och djurmålaren Franz von Pausinger - en österrikisk motsvarighet till Bruno Liljefors - samt greven Hoyos, Rudolfs bäste vän till det bittra slutet, då kronprinsen tvingas (av omständigheterna eller av kejsaren, det är än idag en öppen fråga), ta livet av älskarinnan och sig själv, på jaktslottet Mayerling.

Orientresenärerna drar fram genom Egypten och Palestina. Man besöker Kairo, Fajum, färdas utefter Nilen och kommer till slut till Jordan och Jerusalem. ”Den som stannar alltför länge i Jerusalem, förvandlas till Jerusalemfantast”, skriver Rudolf och fortsätter:”…man blir ögonblickligen förhäxad av denna stad, över vilken det vilar en mystisk-svärmisk atmosfär”.

Resan börjar den 9 februari och avslutas den 22 april 1881. Rudolfs bok ges ut som praktverk, men kommer 1885 i billighetsupplaga. Båda editionerna är rikligt illustrerade av von Pausinger.

Huvudsyftet med resan är att jaga, samla kulturföremål och bedriva ornitologiska studier. I den på det salzburgska förlaget Residenz (förlaget numera tyvärr nedlagt) utgivna volymen finns de viktigaste och bästa kapitlen från originalupplagorna. Utgivaren koncentrerar intresset kring Rudolfs beskrivningar av landskap, människor och kulturer och hans iakttagelser om hur religion och historia påverkar människors vardagsliv.

Resan med tåg från Alexandria till Kairo går genom ett landskap i snabb förvandling. Egypten är ett expansivt land mot slutet av 1800-talet; man plöjer ny odlingsmark, gräver bevattningskanaler, bygger gårdar och byar. I Kairos basarkvarter visar sig ”araben vara äkta semit, judens sanne broder”, skriver journalisten Rudolf, som tidigare hemma i Wien dragit på sig åtskillig kritik för sin kamp mot den antisemitism som präglar Österrike-Ungern.

Kairo är onekligen en mer förhäxande marknad än kreaturs- och grönsaksmarknaderna i Österrike, men, varnar Rudolf, man skall inte låta sig luras av det måleriska orientlivet, när man mentalt uthungrad kommer från ”Europas schablonartade monotoni”. Det finns nämligen en baksida av all prakten, av de granna färgerna, en ”ond skuggsida” med alla miljontals svarta flugor som härjar i gränderna, som kletar sig fast vid människorna och ”fullkomligt täcker ansiktena”.

I ett litet schabbigt "kloster" i Kairos utkant, tas resesällskapet emot av föreståndaren, en bortdöende, mager, vaxfärgat likblek gammal man, präglad av ”fanatisk asketism”. De skarpa dragen, de bleka läpparna, de stirrande ögonen och de skelettartade händerna, den böjda ryggen och den entoniga rösten, får det att ”gå kalla kårar” utefter kronprinsens ryggrad. Han tycker att denna ”fanatism” är obegriplig. Efter cigaretter och kaffe serverat i smutsiga koppar, börjar dervischdansen med tjugo män klädda i höga mössor, eller hattar, med tätåtsittande kläder, kritvita och på turkiskt vis öppna därfram och däröver vida, stärkta rockar som Rudolf - förmodligen med fasa - associerar till ”gamla kvinnokrinoliner”.

Dervischmusiken blir allt häftigare, ”alla vildare”. Instrumenten är desamma som sällskapet konfronterats med i Övre Egypten. Det är trummor och stränginstrument som Rudolf liknar vid dalmatiska guslan. Dervischerna knäböjer inför den asketiske åldringen innan de börjar dansa. De snurrar runt i allt snabbare tempo, utan att beröra varandra, var och en på sin plats, som snurror. De långa rockarna står vågrätt ut från kropparna. Musikens rytm ökar. Dervischernas ansikten utstrålar fanatism. De har händerna uppsträckta, den ena handflatan bakåtböjd och den andra handflatan öppen framåt. Det symboliserar att i den högra håller de trons svärd och med den vänstra bönfaller de Gud om nådegåvor.

”Man kan få svindel för mindre”, konstaterar Rudolf.

Bättre till mods känner sig kronprinsen när han umgås med nubier, beduiner och berber, vilka ”lever ett liv förenat med öknens mystik”. De är ”jordens fria söner”, i mångt och mycket ”världens lyckligaste människor”, modiga och rövare, fria och otvungna i sättet att vara. De lever ett liv i harmoni och fulländning. Rudolf fascineras av vackra flickor, med samma vidgade näsborrar, med ”samma skarpt tecknade näsa och lilla mun man ser på gamla egyptiska målningar”. Efter måltiden dansar de graciösa flickorna, det är en ”orgie” som närs av fantasier om forna tider. Vid
Arâbat-el-Madfûne möter Rudolf en flicka som vid flodkanten fyller sin kruka med vatten, ”det friska Nilvattnet för kvällsbadet”. Flickans ”tunna blå skjorta vätes ned av vatten som rinner över krukans kant. Skjortan smiter åt kring kroppen och låter mig ana vackra former; melankoliskt ser de stora svarta ögonen på flodens vågor och ur den lätt öppnade munnen kommer svårmodiga sånger”.

Det är uppenbart att kronprins Rudolf inte längtar hem till ”krinolinerna” i Wien. Men plikten kallar och återresan går via Jerusalem och Jordan. I Jaffa filosoferar Rudolf kring kristendomens ursprung och finner att i Orienten, där den uppstod, är kristendomen fortfarande som ”renast och minst förfalskad”. Och, fortsätter denne predestinerade kejsare till ett imperium som styrs i nära samklang med romersk-katolska Kyrkan, denna de semitiska gamla religionernas äkthet och renhet återspeglas bäst inom - islam!

”Gamle Adam är inte död”, skriver Rudolf; de gamla duktiga hebréerna arbetar i städerna och deras bröder, araberna, med Schejk Ali som ledare, lever ett fritt liv på stepperna runt Jordan. Deras rikedomar utgörs av fårhjordar, hästar och kvinnor. Klokhet och trons böcker ger dem makt. Orienten är odödlig. Europas febriga revolutioner går här spårlöst förbi. I Orienten förblir allt vid vad det varit, ”så länge solen purpurröd glöder över de kala bergen, över den gula öknen och över de gröna stepperna, över detta härliga land, över människosläktets vagga”.

Se, det var sagan om kronprinsen som tyvärr aldrig blev en kejsare med verkligt nya kläder.


Illustrationerna av Franz von Pausinger
Tidigare publicerad i Svarta Fanor, 1995:5-6, samt som bok i ett tiotal exemplar, 2000

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

MUJU / BUDDAS ZEN

Muju
BUDDAS ZEN

Budda sade: "Jag tänker på konungars och härskares öden som på fint damm. Jag räknar till lika många dyrbarheter av guld och ädla stenar som det finns tegel- och kiselstenar. När jag ser fina sidenkläder ser jag sönderslitna trasor. Jag ser myriader av universums världar som små fruktkärnor och Indiens största hav som en droppe olja på min fot. Jag förnimmer världens lärdom som en magikers illusionsnummer. Jag urskiljer den stora frigörelsetanken som en gyllene brokad i en dröm och jag uppfattar den rena vägen som blommor vilka återspeglas i någons ögon. Jag anser meditation vara som en stötta till ett berg, Nirvana som ett spöke om dagen. Jag ser på rättvis och felaktig kritik som på en drakes slingrande dans, och på motgång och framgång som på två linjer dragna över fyra årstider."

Tolkning från engelska av Bo I. Cavefors. Zenberättelsen har hämtats från en bok kallad Shaseki-shu, författad av den japanske zenläraren Muju vid slutet av 1300-talet.

Buddas Zen har tidigare publicerats i Arbetet 25.9.60 & Horisont 4/60, samt tillsammans med ett antal andra dikttolkningar i boken Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag, 2003.

Copyright©Bo I. Cavefors 1960, 2003, 2006

JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO

Bo I. Cavefors
JUDAS ISKARIOT OCH CARAVAGGIO


Evangelisten Markus skriver i fjodertonde kapitlets tionde vers: "Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Honom".

I fyrtiofemte versen fortsätter Aposteln: "När han nu kom dit gick han genast fram till Jesus. 'Rabbi', sade han och kysste honom".

Förflyttar vi oss framåt i tiden, till 1300-talsmålaren Giotto de Bondone (1266 - 1337) och dennes fresker i Paduas Arenakapell, till den Giotto som i andra fresker brer på med saftiga helvetesscener, tortyr, nakna människor (Adam & Eva tex) och sexuellt våld, så målar Giotto i Arenakapellet en Judas Iskariot vars munkyss med Jesus är mycket intim, vacker och mycket erotisk. Det är ingen tvekan om att Giotto uppfattar mästare och lärjunge som ett älskande par. Den norske diktaren Arvid Malme skriver i dikten Kosmos att när "noen omfavner öynene mine / ser jeg inn i / det jeg vet andere har sett...". Den iakttagelsen kan även tjäna som bildtext till Michelangelo Merisi da Caravaggios (1571 - 1610) målning Jesus häktas, från 1602, som för några år sedan återupptäcktes som en äkta Caravaggio där den hängde på entréhallsväggen till jesuitkommuniteten i Dublin.

Malmes dikt är i sig ointressant, ja riktigt dålig, men författaren sätter fingret på ett kontroversiellt teologiskt problem, som sopats under mattan: är Judas Iskariot verkligen förrädare i ordets allmänt vedertagna bemärkelse? Är det inte så att Judas Iskariot istället är ett gränsfall i kärlekens djungel, den älskade, den mest älskade till en man som gick i döden av kärlek till människorna. Istället för att vara en djävulens utsände var Judas Iskariot den lärjunge som mer än de andra lärjungarna älskade sin Mästare. Judas Iskariot är samtidigt förförare och den förförde, en mystiker med en mystik där död och kärlek flätas samman, där han visserligen handlar av fri vilja, men på Guds uppdrag. Kärlekskyssen mellan Jesus och Judas Iskariot på Giottos och Caravaggios målningar är ett bevis på Guds svårtydbara nåd.

Mer än någon annan och mer än något annat älskade Judas Iskariot sin Mästare, Jesus. Han gav bort sin förmögenhet för att följa Jesus - och blev en skadskjuten Wandervogel.

Jesus offer och död var inget juridiskt missfall. Det är fel lägga skulden för korsfästelsen på enskilda människor, för att skona Gud: att korsfästelsen skedde utan Guds vilja. Gör man så, skapas en idealiserad gudsbild; det är att se Gud enbart som representant för en princip om godhet och kärlek. Jesus lidande och död är istället logiska och rationella uttryck för Guds vilja - och Satan spelar en viktig biroll.

Judas Iskariot "förråder" Mästaren därför att Jesu död är Guds beslut. Utan Guds tillåtelse hade Satan aldrig förmått övertala Judas Iskariot att ge Jesus den ömma dödskyssen.

Judas Iskariot är den utvalde och denna utvaldhet förargar de andra lärjungarna. I det obegripliga förlossardramat ställer Judas Iskariot upp som medagerande därför att han är den ende av de tolv som förstår, som inser nödvändigheten av Jesus död på korset. De andra flyr fältet och förnekar Mästaren, de stannar inte kvar under korset och de tror inte kvinnorna när dessa berättar om återuppståndelsen. De är, alla, tvivlare. Endast Judas Iskariot tror.

Någon måste överlämna Jesus till Makten och det kan endast den mest pålitlige lärjungen göra, den i denna mystik mest förtrogne, den lärjunge som vet mer om korsets hemligheter än någon annan lärjunge. Gud väljer Judas Iskariot.

Judas Iskariot är en kärleksmystiker som vet att Gud är närvarande också i den trossvarta natten. När han utför sin kärlekstjänst med Jesus klargör han sammanhanget mellan kärlek, offer och försoning. Denna djupa insikt och denna förståelsee av skeendet mellan Jesus och Judas Iskariot kommer till uttryck i kärlekskyssen i trädgården i Getsemane. Men det finns också en tredje aktör, den nakne unge mannen: "En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken" (Mark. 14:51-52).

Varför talar man ogärna om den unge mannen som flydde naken, men som, och det är det intressanta, "ville följa med Jesus". Fanns det en homoerotisk relation mellan dem? Äkta och självuppoffrande kärlek? Eller fungerade Jesus, som inte led av beröringsångest och som var fri från fobier, som en biktfader för den unge mannen, en ung bög som naken irrar runt i Getsemanes trägårdar? Till skillnad från elva av de tolv lärjungarna - vilka alla övergav Jesus "och flydde" (Mark. 14:50) - ville denne unge man "följa med Jesus", fängslas tillsammans med Honom, dela Hans plågor.

Judas Iskariot kysser Jesus. Det fanns faktiskt andra möjligheter visa soldaterna vilken man de skulle gripa: Judas Iskariot kunde med handen pekat ut Jesus eller han kunde i soldatens öra viskat vem av de församlade männen som var Jesus. Men Kyssen är ett klassiskt tecken för kärlek och en symbolhandling vid avsked. Inom kristen mystik är kyssen beviset på föreningen mellan Gud och människa. Kyssen Judas Iskariot ger Jesus är en sådan kyss, men ingen förstod det då och få har velat förstå det under de tvåtusen år som därefter förflutit.

Vad säger "folk" om Judas dödskyss? Naturligtvis det teologerna sagt, eller omvänt, det teologerna kommer att säga, eftersom det alltför ofta gäller att anpassa dogmerna till världens verklighet. Temat om Judas Iskariots "förräderi" är berättelsen om hur opportunister vänder kappan efter vinden.

Judas Iskariot var, till en början, en ambivalent ung man med oro i kropp och själ, kåt och galen. Sådana hetsporrar bör sättas på plats. I norra Frankrike, i Belgien och i Schweiz talar man därför än idag om att elden kan förlora sin hetta så som rödhårige och rödskäggige Judas Iskariot under loppet av några sekunder blev vithårig och vitskäggig när han förrådde Herren Jesus Kristus, "Feu, perds ta chaleur, comme judas perdit sa couleur en trahissant le saint Saveur".

I Danmark säger man: "Ud Judas, ind Jesus" och hoppas att tjuven skall hålla fingrarna i styr.

Det finns inga gränser för kyrkfolkets fantasifulla diktning om den avskydde outsidern Judas Iskariot. Redan i de apokryfiska texterna beskrives han som en värsting. I Siebenbürgen hävdar man att pojken bet sin mamma i foten och därav kommer hälens inbuktning. Germansk mytologi bygger vidare på grekernas perversa humor och firar triumfer när det gäller att pådyvla Judas Iskariot illasinnade handlingar. Fantasin stegras till klimax när man beskriver hur Judas Iskariot lägger snaran om sin egen hals sedan han kysst Jesus till avsked.

Judas Iskariots dödsdag är den 30 juli (eller den 14 juli). Den som inte aktar sig kan denna dag kan komma till olycka. Legenden (en av legenderna...) berättar att Judas Iskariot hänger sig i en pil, eller, i alla fall, i ett syrénliknande träd. Därför vilar det förbannelse över dessa träd, vilket skånska bönder tack och lov var ovetande om under de århundraden de hade för vana att plantera pilalléer för att skydda åkrarna från jorderusion.

Namnet Judas Iskariot är en trollformel när det gäller att vid exorcism driva djävulen ut ur besatta människor. Den som är född på lärjungens födelsedag, den 1 april, kan bli antingen krympling eller dåre. Å andra sidan är svampen som växer vid syrénens rot, Fungus sambuci, Ruricularia sambucina, ett utmärkt läkemedel mot ögonsjukdomar. När man vid karnevalstid bränner Judas-Iskariot-halmdockor tjänar det syftet att skydda skogar, ängar och skördar från onda demoner.

Men alla dessa fabuleringar tillhör sagans värld. Judas Iskariots kärlekskyss gavs av en ung man som var mer orolig och förtvivlad, men samtidigt mer erfaren och realistisk - och kanske mer cynisk - än de andra lärjungarna. Judas Iskariot insåg attt Jesus inte kunde och enligt Guds vilja inte skulle undgå de romerska statsterroristernas straffapparat och de judiska kollaboratörernas fundamentalistiskt grundade hat. Den professionelle tjuven Judas Iskariot visste mer än någon av de andra lärjungarna maktens och politikens villkor. Det är mer legend än teologisk sanning när man hävdar att Judas Iskariot av gammal förbrytarvana försökte tjäna en hacka där belöning väntade, och därför förrådde Mästaren. Den legenden dokumenteras först av den år 1298 avlidne Jacobis a Voragine i Legenda aurea, där historien parallelliseras till den antika myten om fadermördaren Oidipus, som drar blodskam över sig och familjen - ett oförlåtligt brott i Medelhavskulturernas folkmoral.

Judas Iskariot är den färgstarkaste personligheten i Jesu följe av särpräglade män och kvinnor och han spelar under ett par årtusenden med bravur rollen som bad boy. Men faktum kvarstår: Judas Iskariot var den lärjunge Jesus älskade mest och just därför den lärjunge som offrades av de mindre älskade - och mindre älskande - lärjungarna när det gällde att hitta en syndabock för att Jesus gick i den romerska statsterrorismens gillrade fälla.

Är Judas Iskariot-porträttet på Caravaggios målning i jesuitkommuniteten i Dublin ett självporträtt? Kanske. Varför inte? Båda - "förrädaren" och konstnären - gick, som det tyska underbarnet Wilhelm Waiblinger under "i förvildning": Judas Iskariot "förrådde" Mästaren, men var i själva verket den av Gud utsände; Caravaggio levde ett herrans liv men målade scenerier med djup mystik och Waiblingers utflykter i erotik och sann självkännedom är uttryck för möjligheten att i Jaget finna Guds spegelbild.

Caravaggio uppfyller knappast de etiska och allmänmoraliska föreställningar om klanderfritt uppförande man krävt de senaste århundradena. Caravaggios måleri - och han själv - tilltalar betraktarens lustar och själen. Det förstod regissören Goffredo Alessandrini när han 1941 spelade in Caravaggio. Il pittore maledetto.

Inte förrän 1951 börjar man mer seriöst forska kring Caravaggios vilda liv. De båda konsthistorikerna Riccardo Bassani och Fiora Bellini gick under 1990-talet igenom Caravaggios testamenten, diverse processakter, kassaböcker och polisprotokoll i Roms stadsarkiv och publicerade resultatet av undersökningarna under den mordiska titeln Caravaggio assassino.

I detta material finns åtskilligt som kan betraktas som pittoreskt.

Michelangelo Merisi da Caravaggios relationer till makt och myndigheter, var inte de bästa. Målaren häktas vid ett flertal tillfällen. 1606 dödar han en man, efter ett gräl på gatan och flyr från Rom till Neapel, där han emellertid genast får uppdraget att måla altarbilden till den nya kyrkan Pio Monte. Därifrån går färden vidare till Malta. Även där häktas Caravaggio, men lyckas fly. Under sommaren 1610 påbörjas en resa med kustskonerten till Neapel, för vidare befordran till Rom, där han hoppas få påven Paul V:s benådning. Som muta har målaren med sig en ny målning, Johannes Döparen, avsedd för Scipione Borghese, påvens syskonbarn. Men Caravaggio tvingas gå i land i Palo. Han fängslas omgående, men köper sig fri (arvodet för altarbilden till kyrkan Pio Monte var det ditills högsta som betalats i den kultiverade världen, en sensation!). Dock, skonerten plöjer havets vågor på vidare färd - med målarens tillhörigheter i lastrummet - till Port' Ercole. När Caravaggio så småningom lyckas ta sig dit, har skonerten, inklusive målarens penslar och dukar, med mera, åter satt kurs mot Neapel. Efter några dagars vistelse i Port' Ercole, avlider Caravaggio, dock inte, som man tidigare antagit, av malaria. Monsignore Sandro Corradini lyckades för några år sedan rekonstruera Caravaggios sista tid här på jorden, genom att lusläsa tidigare okända dokument i Vatikanens arkiv. Det visade sig att Caravaggio inte ligger begravd vid stranden i Port' Ercole, där det i många år funnits en minnesten, med felaktigt födelsdatum, utan i ortens centrum, vid en bilverkstad.

"Så länge jag lever skall jag se till att varenda förbrytare kommer att döden dö", hotade påven Sixtus V - och omsatte hotet till verklighet. Ingen nåd där inte. Vatikanens Änglabro gav snart syn för sägen, där fanns fler upphängda avhuggna huvuden än det fanns meloner på marknaden.

Där borde även Caravaggios huvud hängt. Om inte om varit.

Senare tiders forskning visar att påve och Malteserriddare smidit planer för att krossa den omoraliske Caravaggio. I Palos hamn väntade dödskommandot som utförde ordern. Liket forslades därefter till Port' Ercole.

Av drygt sjuhundra dokument, som blivit granskade, framgår att Caravaggio klarade sig så länge som han gjorde tack vare målarens fina relationer till finansiären och kardinalen Del Monte. Denne bildade storsamlare tog gärna emot den unge lombarden i sitt palats och blev, förmodligen, såväl Caravaggios älskare som hans teologiskt-ikonografiske rådgivare när det gällde att på målarduken återskapa alla de androgyna unga män med blommor och vinbladskransar i håret och från vars ljushylta skuldror sakta, erotiskt lagom upphetsande, blusen glider ned och lämnar huden naken. Detta sataniska spel om moral och omoral oroade tidens påvar och oroar, än mer, dagens konsthistoriker, som till skillnad mot påvar vet föga om människors moral och omoral. Man frågar sig: handlar det om konstnärens homosexuella längtan och trängtan och läggning eller är de androgyna pojkarna endast karakteristiska uttryck för tidens symbolspråk och, möjligen, bilder avsedda tillfredsställa homosexuella skönandar, som kardinalen Del Monte. Eller: handlar det om kristen allegori? Är pojken med fruktkorg symbol för den återuppståndne Kristus?

Narcissismen hos Jesus och hos Caravaggios unga män, den flickaktiga skönheten, är ett älsklingstema för målaren och det ger honom möjlighet att, som Giotto, tillåta sig erotisk mångtydighet och intellektuell melankoli. Idag anses visserligen sådant, narcisism och intellektuell melankoli, ge uttryck för politisk och religiös tomhet, men det säger, kanske, mer om vår tid än om Caravaggio och hans tid, då just narcissim och intellektuell melankoli, med homoerotisk anstrykning, var höjden av etisk och estetisk förfining. Caravaggio förstärker metoden genom att, i stort sett, avstå ifrån det mesta av narcissimrekvisitan, nymfer, hjortar, hundar och amorpilar. Caravaggio intellektualiserar myterna, men är ibland samtidigt oerhört öppen, kanske framför allt i målningar med Johannes Döparen. Exempel: målningen från 1604 - 1605 som finns på Nelson Gallery/Atkins Museum, Kansas City, där Caravaggio låter Johannes Döparen inta en klassisk bögposition, med starkt åtskilda ben, helnaken bortsett från en tygtrasa som döljer fallos.

I Rione Campo Marzio hyr Caravaggio ett tvåvåningshus. I augusti 1605 tröttnar värdinnan på att vänta på flera års försenad hyra och protesterar emot att målaren huggit hål i taket för att få in mer ljus.

Hyresvärdinnan vill ha skadestånd. Vid de följande rättegångarna dyker upp en rad figurer, kända från diverse målningar: horan Anna som satt modell för Magdalena och som uppträdde som lik i Marias död, horan Lena som målats som madonna med ena foten vilande på en orm, hetsporren Onorio, jesuitelev, som till gitarrackompanjemang sjunger skabrösa visor till målarens lov. Samtidigt pågår process mot Caravaggio för att han vid ett slagsmål dödade Ranuccio Tomassoni, en hallick som offererade kurtisaner till diverse kardinaler.

Så går det på. År ut och år in. Livet flyter dock vidare. Påven Klemens VII såg visserligen till att Giordano Bruno brändes och att Beatrice Cenci halshöggs, men kristlig godhet och änglar hade högkonjunktur inom måleriet. Aldrig tidigare hade det målats så många änglar som vid slutet av 1500-talet. Caravaggio förvandlade den sorgliga verkligheten till skön konst, en konst som inte alltid avvisades av Kyrkan (de nästannakna männen i Sixtinska kapellet har under århundraden varit normgivande för lagommuskulösa manskroppar) men som framför allt kardinaler och andra andlighetens furstar inköpte och visade i sina privata gallerier.

Det som attraherar Caravaggio är ögonblicket av en bråkdels sekund: när Paulus faller av hästen, när Medusas huvud lossnar från kroppen, det sekundsnabba ögonkastet när ängelns ögon möter Himlens dolde härskares milda blick. Ljuset kommer alltid från sidan, bryter mörkret - det är det som är hemligheten med Caravaggios måleri, målartekniskt, teologiskt, taktiskt i en ond brytningstid mellan dogmatism och frihet, mellan moralism och sensualism. Judas Iskariots dödskyss, Johannes Döparens läckra lår och dödsmåleriet är hos Caravaggio uttryck för den gudomliga vilja som står över dogmatik och moralism, uttryck för den Guds vilja som kräver Jesu korsfästelse - i kärleken och döden finns människans befrielse, hennes frihet. Och: människans kärlek.

Under de första århundradena efter Kristus Jesus död avbildades Han naken på Korset. Dock: det är lika lätt att tänka bort tygstycket som skyler Hans kön som det är lätt att i sitt inre se vad som finns under tygstycket på Caravaggios porträtt av Johannes Döparen. Att i katolsk konst i Kyrkans tjänst utesluta den sensuella dimensionen låter sig icke göras.



















Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor (1996 & 2002), samt som bok i ett tiotal exemplar
Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2002, 2006

SE GUD! Långfredagen

En Kartusian
JESUS

De dömde Jesus
och plågade Honom
och soldater fängslade Honom;
Maria besinnade allt detta.

De piskade Jesus rygg,
slog Honom i ansiktet
och spottade på Honom;
Maria besinnade allt detta.

De slog Honom sönder och samman:
Han var inte så majestätisk
när vi såg Honom;
Maria besinnade allt detta.

De korsfäste Honom högt över världen
och hånade
och gjorde narr av Honom
innan de smet sin väg;
Maria besinnade allt detta.

De genomborrade Jesus hjärta,
men blod och kärlek
och nåd
gav Han dig och mig;
Maria besinnade allt detta.


Tolkning från engelska: Bo I. Cavefors

Copyright©A Carthusian&Bo I.Cavefors, 2006

BERTIL FALK RECENSERAR TEATER DEKADENS

Bertil Falk
TEATER DEKADENS

Bok:

Bo I. Cavefors, Hans T. Sternudd, Xavier de Maistre, Yukio Mishima, Theresa Benér, Mårten Björk, Måns Holst-Ekström, m fl: Teater Dekadens, Johan Hammarströms Bokförlag, 2006

Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i DAST, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och möjligen mera uppseendeväckande.

Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska essäer i Svarta Fanor-böckerna.2005 lät han sätta upp Den spetälske i Staden Aosta av Xavier de Maistre (1765 - 1852). Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar, framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas.

Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.

Cavefors skådespel väcker outsagt en fråga. Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns? Hos de Sade sätts ingen sådan gräns. Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad. Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.Det märkliga att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.

Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat.







Bertil Falks recension publicerades i tidskriften DAST MAGAZINE, nr 2 2006

Copyright©Bertil Falk 2006

llustrationerna är samtliga från föreställningen av Den Spetälske i staden Aosta
Fotograf: Kathrin Rad