Bo I.Cavefors
MANN: THOMAS, GOLO & KLAUS
Läs mer om Mann: Thomas, Golo & Klaus i böckerna Tagelskjortan, Kulturopium, Celibat & Erotik samt i den nyutkomna Valpen möter Othello, samtliga utgivna på Johan Hammarströms Förlag.
Anmälan av: Thomas Mann Tagebücher 1944 - I.IV.1946, publicerad i Svenska Dagbladet 4 juli 1987.
Anmälan av: Thomas Mann Briefwechsel mit Autoren publicerad, i Svenska Dagbladert 2 juni 1989.
Anmälan av: Golo Mann Wir alle sind, was wir gelesen, publicerad i Svenska Dagbladet 2 januari 1990.
Anmälan av: Klaus Mann Vändpunkten, publicerad i Svenska Dagbladet 24 maj 1989.
Anmälan av: Klaus Mann Tagebücher 1936-1937 och Tagebücher 1938-1939, publicerad i Sundsvalls Tidning 20 februari 1991, i Reporter nr. 2/april 1992, samt i diverse andra tidningar.
Materialet här uppdaterat och kompletterat.
Hårtvätt, magont och valla vovven.
När jag tittat färdigt på den förljugna tv-trilogin om familjen Thomas Mann, plockar jag fram mina gamla artiklar från 1980- och 1990-talen och konstaterar att så var det inte… verkligheten var inte så heroisk som den framställes i tv-såpan. När jag sedan av en slump råkar läsa en krönika av Åke Leijonhufvud (Sydsvenska Dagbladet, 4.6.2004) där den gamle romanförfattaren i en allmänt hållen panegyrik över "trollkarlen" Thomas Mann talar om denne som "en ironiker som levde inspärrad i sin ironi", låter det som, ja just det… ironi!
Å andra sidan vet man ju att Leijonhufvud inte är lagd åt det ironiska hållet. Alltså måste det vara något annat. Troligen missuppfattning. Om vad ironi är? Eller av Thomas Mann som person och författare?
Visserligen skriver Leijonhufvud att Mann mitt under brinnande krig, på semesterorten Pacific Palisades (USA), långt från förföljelsen och de brinnande kulturmetropolerna i hemlandet Tyskland, lever "i en sorts kunglig upphöjdhet, omgiven av de trygghetssymboler - skrivbordet, några statyetter, älsklingsböckerna - som han lyckats rädda undan konfiskeringen i München".
Nåja. Till att börja med kom inte inventarierna direkt från München utan från Zürich, där han levde ett från Hitlers förföljelsemani befriat liv, väl skyddad av familj, vänner och den kantonala utlämningslagen. Leijonhufvud hänvisar till Manns dagböcker. Utmärkt. Tråkigt att han tydligen inte läst dem. Därför att där avslöjar dagboksskrivaren Thomas Mann myten Thomas Mann. Tagebücher 1944 - I.IV.1946 (Redigerade av Inge Jens. S.Fischer Verlag, Frankfurt am Main 1986, 914 s) är kanske den mest självutlämnande dagboksvolymen av de som publicerades under 1980- och 1990-talen. Just den här dagboksvolymen omfattar den historiska period då det förgångnas facit skrives: Hitlertyskland kapitulerar och vad som varit kärlek och vad som varit hat ställs i blixtbelysning. Å andra sidan kan man fråga sig vilket syfte dagböcker tjänar när de till övervägande del består av notiser om självklara vardagsbestyr som hårtvätt och rakning och där betydande händelser som "Första angreppet mot Japan med bomben" överhuvudtaget inte kommenteras. Exilen i det kaliforniska paradiset Pacific Palisades förflöt för Trollkarlen utan större trolleritrick, med besök av vänner och fränder, litterära agenter, filmproducenter, journalister och revisorer. Det gällde ju att få balansräkningen att stämma, såväl vad gällde ekonomin som positionen som litterär guru. Den dagliga måltiden varierades alltifrån husmanskost till ägg med fläsk, höna à la i'talienne, portvin med hembakade kakor, korvsoppa på öl, kaffe och sötsaker, choklad med småkakor, champagne och kaviar, champagne och languster, oxfilé och fruktkakor. Och så vidare. Man gick på konserter och teater och bio. Men, och det var ett stort aber för Thomas Mann, tillvaron i Pacific Palisades komplicerades av värmen och regnet och av irritationsmoment som svärsonen Giuseppe Antonio Borgese. Mann visar sig ha en hypokondrikes skilda krämpor, magont, rethosta, huvudvärk, frossa, kronisk luftrörskatarr, ryggsmärtor, luftrörsbesvär, bronkitisk astma, allmänt avtagande krafter och inväntandet av livets slut. Därtill kom intensiv tandvärk, som dock försvann sedan proteser insatts.
Den 15 november 1944 noterar Mann ryktena om att även Hitler var sjuk. Till detta kom att huspudeln skulle badas och rastas.
Allt detta kan låta löjligt, och är löjligt, men allt det löjliga förvandlas från trivialliteratur till litteratur och ger dagböckerna läsvärde. Thomas Mann noterar faktiskt också väsentligare nyheter och ger en och annan synpunkt på Tysklands och tyskarnas historia och framtid. Han kommenterar brodern Heinrich Manns politiska insatser och intresserar sig för älsklingsämnet homoeroticism. Om judar talas det i dagböckerna sällan: ett undantag är den protest Thomas Mann skrev i juni 1944(!!!) emot den "kulturella" judeförföljelsen i Ungern, dvs att judiska författares böcker förstördes. En månad senare skriver Mann i dagboken - sedan han varit i Santa Monica för att få skorna putsade: "Man skall inte glömma och inte försöka ursäkta att nationalsocialismen var en entusiastisk, sprakande revolution, en tysk folkrörelse med en starkt andlig investering av tro och begeistring". I december samma år konstaterar han att det i USA finns ett starkt hat, inte gentemot tyskarna utan gentemot judar, ryssar och engelsmän eftersom de tvingat USA in i kriget. I oktober 1945 nämner Thomas Mann Rabbi Bergers då nyutkomna bok The Jewish Dilemma och han menar att det är kanske en alltför "vernüftigen Buch über die Judenfrage"; man kan inte, menar Mann, tala om judarna som ett "folk" och dessutom har ordet "ras" komprometterats.
I den livslånga avundskonflikten med brodern Heinrich Mann lägger Thomas Mann i någon mån skulden på dennes hustru som under den här presenterade dagboksperioden avlider och föräras en förvirrad begravning. Mann talar om broderns "Konjunkturauferstehung" 1918 och om hur Heinrich Mann i februari 1944 i New York firar triumfer på broderns bekostnad. Med andra ord: hela dagen var för Thomas Mann "müde und gequält". I förordet talar Inge Jens om Thomas Manns "analyser" av det militära och politiska läget. Nja… analyser! Mann noterar allvarligt alla befängda rykten som cirkulerar i nordamerikansk press, som Felix Langers uttalande om att Tysklands "idealister" önskar se Trollkarlen Mann som det nya Tysklands president, att "ein national-demokratisches Reich im Bündnis mit Russland scheint sicher", att Franco ärver Hitlers fallna mantel och internationaliserar nazismen, att det blir separatfred med Japan som skall få härska över ett Pan-Asien inkluderande Indien, att Hitler, Himmler och Goebbels från Tokyo kommer att leda en fascistisk världsrevolution, att Hitler flyger till Argentina för att därifrån organisera det tredje världskrig där ungdomen kommer att stå på fascismens sida.
Mann menar att "Deutschland ist ein Opfer" och tyskarna ett folk som närmar sig avgrundens rand. Samtidigt finner han dock det vara en "stupide Denunziation" (ett "enfaldigt påpekande") när fiender påminner honom om hans egen krigsentusiasm 1914. Sådana angrepp på Manns förflutna är angrepp på hans "dunkle politische Vergangenheit". Men samtidigt konstaterar Mann att det finns "begabter Nazijunge" och att "Das deutsche pathos" fortfarande fungerar (1944!!!). Mann häcklar sina landsmän när de i januari 1945 upptäcker att "Deutschland hat Vabanque gespielt" ("Tyskland har spelat hasard"). - och förlorat! När Mann i den champagnefyllda tillvaron i Pacific Palisades underrättas om att Gerhart Hauptmann (som inte gick i exil…) efter bombardemanget av Dresden i en protest riktat sig emot de allierade skrev "Ich weine", spottar Mann ur sig ett "ûber sonst nichts". Thomas Manns notiser är sannerligen en samling betraktelser av en politisk oskuld.
Men livet består inte bara av förtretligheter. På en av Rubinsteins konserter möter han en ung man, "brünett, ernst und kindlich freundlich", och dagen efter drömmer Thomas Mann om det tyvärr omöjliga i att kombinera upplevelsen med den 16-åriga Cynthia Sperry med upplevelsen av "dem kleinen Studenten gestern". Androgyn önskedröm? Men livet går vidare även i semesterparadis: fredagen den 28 april 1944 träffar Mann några unga marinkårssoldater(!), han diskuterar med Adorno om den homosexuella undergrounden i San Francisco och den 9 juli 1945 besöker han en liten "angenehm" strandrestaurang för bögar.
Alltså: Thomas Manns dagböcker underbygger min gamla uppfattning om att författare aldrig skall emigrera, hur vedervärdiga förhållandena än blir i hemlandet. Den sensibilitet och intuition som behövs för att ett författarskap skall nå djupare än till att beskriva skummet på ytan, dvs den bubblande champagne som flödar även när krig råder, kräver närhet till materialet, till skeendet. Författare skall inte avskärma sig från den verklighet de skall skildra. Det kan komma kräva ett visst mått av medlöperi, men en författare som stannar kvar i hemlandet, kanske med livet som insats, har lättare för att undvika falla i alltför grova missuppfattningar om verkligheten. Förhoppningsvis insåg Thomas Mann detta när han efter krigsslutet tvekade att återvända till Europa.
Protestantism som kultur.
Ur det omfångsrika materialet vid Thomas Mann-arkivet vid Tekniska högskolan i Zürich visade det sig möjligt vaska fram det ena guldkornet efter det andra som förtydligar bilden eller skärper skuggorna av Thomas Mann, denne "Grossmeister der deutschen Sprache". Drygt 14.000 av de 30.000 brev Mann skrev, har bevarats. Dessutom finns hela den enorma brevskörden författaren dagligen plockade ur sin brevlåda, arkiverad och diarieförd.
Att så många behöll och bevarade breven de fick från Thomas Mann kan möjligen förklaras med att mottagarna var medvetna om avsändarens historiska och litteraturhistoriska betydelse. Innehållet i Manns brev är sällan uppseendeväckande eller ens av sekundärt litteraturhistoriskt intresse.
Hanns Wysling, årgång 1926, var professor vid universitetet i Zürich och från 1961 chef för Thomas Mann-arkivet. Han publicerade ett flertal volymer med hjälp av arkivmaterialet, bl.a. brevväxlingen mellan Heinrich och Thomas Mann. Thomas Mann. Briefwechsel mit Autoren (S.Fischer Verlag, Frankfurt am Main 1988, 828 s.) ger goda bidrag till förståelse av människan och myten Thomas Mann, men författaren Thomas Mann är också efter genomläsning av dessa brev, oåtkomlig, förskansad bakom en isridå av artighet och konventioner. Wyslings volym innehåller ett urval brev från tjugofyra tyskspråkiga författarkolleger, såväl sådana som emigrerade som sådana vilka stannade kvar i så kallad inre emigration. Här finns namn som Bertolt Brecht, Hermann Broch, Robert Musil, Sigmund Freud, Elias Canetti, Alfred Döblin, Jakob Wassermann, Franz Werfel och Hugo von Hofmannsthal, men också nästan bortglömda forna storheter som Oskar Loerke, balladdiktaren Börries Freiherr von Münchhausen, Hitlermedlöparen och Thomas Mann-fantasten Rudolf Georg Bindning, idealisten och den av Mann högt värderade Fritz von Unruh, m.fl.
Breven till Thomas Mann är fyllda av aktning, beundran och samförstånd, medan Manns egna brev trots att de har en vänlig och artig konversationston, utstrålar distans och kyla. Det är särskilt märkbart i breven till framgångsrika kolleger, medan den världsberömde nobelpristagaren är betydligt öppnare, mer frispråkig och personligt omtänksam i breven till inte helt lyckosamma outsiders som von Unruh, den till Nya Zeeland emigrerade Münchenintellektuelle Karl Wolfkehl och Ernst Toller, vars död i USA - han hängde sig i badrummet - klämde till ordentligt om Manns samvete.
Förgäves väntar man i denna brevväxling författare emellan att få sig till livs originella synpunkter om litteratur, politik och psykologi. Inte ens i breven som växlades mellan Sigmund Freud och Thomas Mann finns några anmärkningsvärda tankar om filosofi och psykologi. Friedrich Nietzsche som spelat en så stor roll för dem båda avfärdar Freud med att det "var naturligtvis omöjligt att inte känna till Nietzsche". Thomas Mann var en av Freuds tidigaste lärjungar. Läsningen av Freuds skrifter var ett måste när Mann skrev om Josef och hans bröder. Utan Freuds drömtydningar och sexualteorier är Manns författarskap otänkbart. Tack vare Freud lyckades Mann forma en romanteknik med enorm genomslagskraft. Med Freuds hjälp kom Mann underfund med hur han skulle tämja sin fascination inför den drömvärld som var hans enda och verkliga värld. Men i breven finns intet om allt detta.
När Thomas Mann av Hitler förbjöds återvända till Tyskland var han 53 år och befann sig i Zürich för att föreläsa om Wagner. Brevurvalet har sin tyngdpunkt i emigrationsproblematiken. I motsats till flertalet emigrerade författare befann sig Thomas Mann aldrig i penningknipa. Han hade egna goda inkomster från diverse länder och dessutom kapitalstarka sponsorer. Detta stack i ögonen på några, som Robert Musil, Alfred Döblin och Bertolt Brecht. I breven till Mann låter de emellertid aldrig framskymta något av det hån och spott och spe de i andra sammanhang öste över sin välgörare. Med andra ord: brev till och från Thomas Mann säger sällan något om vad brevskrivarna verkligen tänker om varandra. Manns narcissim tvingar honom att vilja vara älskad av alla. I Manns brev finns lika sällan som i hans essäer och föredrag kritiska ord om kolleger. Thomas Mann agerar som en politiker som för att nå posten som regeringschef inte finner någon människa för ringa eller något problem för obetydligt för att han skall engagera sig i det. Ett par ord från den som såg sig som Goethes efterföljare gav om inte framgång så dock ett ögonblicks lyckorus åt mottagaren. Kollegerna spelar sina roller väl i spelet, såväl den alltid okontrollerbara Else Lasker-Schüler som den smidige Elias Canetti, även om ingen går så långt i devotism som Ernst Weiss när han 1937 skriver till Mann från ett schabbigt hotellrum i Paris, att "där Ni är där finns Europa, de sista resterna - - - av kultur, karaktär och anständighet". Flertalet brev växlade Mann med författare som befann sig på nivån under den där "det tyska språkets stormästare" placerat sig själv. Som Goethe föredrog Mann att omge sig med mindre andar. Något annat hade varit en utmaning han inte vågade anta. Likvärdiga storheter hade aldrig nöjt sig med kritiklösa erkännanden.
Humor är ej heller när brev skrives Thomas Manns starka sida. Det torra och tråkiga blir istället ett led i författarens försök att dölja verkligheten. Blir verkligheten alltför påträngande och omöjlig att dölja besvärjer han den med dimridåer av ord, ord och åter ord som sällan leder till något reellt förpliktigande. Manns i andra sammanhang ofta omtalade handlingsförlamning är ett drag som bekräftas av breven, det må sedan gälla om han skall eller inte skall tala vid Ernst Tollers begravning, om han skall skriva under ett upprop eller inte, om han skall eller inte skall återvända till Europa. Denna obeslutsamhet är en del av Thomas Manns helvete. Korrespondensen blir ett försök att vända intresset bort från den nihilistiska avgrund som öppnat sig för honom och för hela mänskligheten. Thomas Mann ser sig som en ljusets riddersvakt. Han blir en illusionernas mästare snarare än en trollkarl. Det är enda möjligheten att överleva. Någon annan utväg ser han inte om han inte skall identifiera sig med den nietzscheanska övermänniska som han trots att han var nietzschean inte hade vilja eller förutsättningar att förkroppsliga. Endast i breven till Reinhold Schneider, en katolsk motståndsman om vilken den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar sagt att hans liv var ett "Durchbruch des Weltgewissens", kommer Mann in på frågan om tro. Protestanten och katoliken möts i en gemensam uppfattning om dagspolitiska frågor, och i de ödespolitiska frågorna om försoning och fred tänker de samma tankar. Båda menar att politik endast får tjäna ett syfte, nämligen försoning och fred. Den politiska etiken måste utgå från en religiös humanism. 1953 skriver Thomas Mann till Schneider: "Ni kan vara lycklig över Er katolska tro med dess starka bindningar. Mig fattas denna trygghet eftersom min protestantism endast är kultur, inte religion och därför blir jag överraskad av att höra att jag, från tidigt till nu, spelat en så stor roll i Ert liv". Thomas Mann öppnar sig plötsligt när han berättar om audiensen hos Pius XII, och han blottlägger en dimension av sitt jag som han annars sällan visar, ödmjukhet. Mann skriver att han "böjde knä för den vita gestalten, djupt rörd och (att han) håller detta ögonblick i vördnad".
Golo Mann om författare som förebilder…
Golo Mann föddes i München den 27 mars 1909. Han studerade filosofi och historia och disputerade i Heidelberg för Karl Jaspers. Tjänstgöring vid St. Cloud och vid universitetet i Rennes innan han liksom föräldrar och syskon emigrerade till USA: 1958 återvänder Golo Mann till Tyskland och upprätthåller till 1964 professurer i Münster och Stuttgart.
Så länge Thonas Mann levde förde sonen Golo en undanskymd tillvaro. Det framgår av memoarerna Erinnerungen und Gedanken att han led av att ständigt stå i skuggan av den dominante fadern. Golo Manns vetenskapliga och litterära insatser har skett efter Thomas Manns död 1955; därefter skapade han sig en mycket solid position som konservativt vidsynt och oerhört kunnig vetenskapsman. Det räcker att nämna standardverken Deutsche Geschichte des 19. Und 20. Jahrhunderts, Geschichte und Geschichten, samt författarens kanske främsta verk, Wallenstein. Golo Mann var dessutom en betydande litteraturkritiker, så till 80-årsdagen gav S. Fischer Verlag ut en volym med ett urval av hans essäer om litteratur, Wir alle sind, was wir gelesen. Aufsätze und Reden zur Literatur (Frankfurt am Main, 1989. 274 s.). Det är första delen av en trilogi, där de båda senare utgivna banden omfattar texter om tysk historia och om världshistoria.
Under nazisternas kristallnatt 1938 befann sig Golo Mann i Zürich, men morföräldrarna, som var judar, fanns kvar i München. De överlevde därför att Rudolf Hess gav dem sitt beskydd på uppmaning av en gemensam vän till familjerna Mann och Hess, den bayerske generalen, professorn och geopolitikern Karl Haushofer. I Schweiz hade man sedan början av 1930-talet haft viss förståelse för tysk nationalsocialism, men kristallnatten svängde den allmänna opinionen, intygar Golo Mann.
Golo Man deltog inte aktivt i historikerfejden i 1980-talets Västtyskland. Han ansåg sig inte ha något att tillägga efter att under sextio år ha sysslat med "diesem entsetzlichen Adolf", som enligt Golo Mann var ett ensartat fenomen i europeisk historia, inte på grund av holocaust eller morden på mentalsjuka och handikappade, utan därför att Tredje Rikets skapare alltifrån Mein Kampf till det slutliga nederlaget var besatt av den sjukliga föreställningen att han från jordens yta skulle radera ut ett helt folk, en hel nation, ryssar och Ryssland; att striden stod mellan "de" och "vi". Golo Mann menar att Hitler var konsekvent och trogen sin ideologi när han anförtrodde Albert Speer att folken i öster visat sig vara de starkaste och att därför i stället tyska folket borde förintas. Stalin må ha mördat fler människor än Hitler, men han spelade aldrig vabanque med hela sitt folk, med ett helt rike.
Titeln på Golo Manns essäsamling, Wir alle sind, was wir gelesen, är ett citat från Joseph Freiherr von Eichendorff. Det täcker väl Golo Manns litterära intressen, som framför allt omfattade tysk, fransk, spansk och nordamerikansk litteratur. Golo Mann skriver också om att översätta klassiskt latin till tyska och han har en personligt formulerad uppfattning om så olika författare som James Jones, "den skrattande pessimisten" Wilhelm Busch, Hölderlin, Friedrich Rückert, von Kleist, om Augustinus "långa väg till kristendomen", om Heinrich Henine och Henry Adams, om Jakob Wassermanns Caspar Hauser, om spanjoren Antonio Machado och om Ernst Jünger.
Med sina personliga erfarenheter av modern centraleuropeisk historia och med sin vetenskapligt historiska bildning finns det trots spännvidden ett genomgående tema i Golo Manns essäistik om litteratur, nämligen författarpersonligheten som garant för intellektuell, moralisk och politisk integritet. Dessutom har för Golo Mann litteraturen varit räddningen undan omgivningens tryck, bort från den förkvävande fadersgestalten och till skydd mot syskonen Klaus och Erika Manns världsvana arrogans. Att leva sig in i litteraturen och författarnas personligheter öppnade för Golo Mann en värld där han inte kände sig ensam och utlämnad. I sin essäistik om författare och litteratur talar han med entusiasm och kärlek om sitt andliga hem, men kärleken gör inte vetenskapsmannen Golo Mann blind; precist placerar han författarna i deras litterära och historiska sammanhang.
Tre författare som haft särskilt stor betydelse för Golo Mann är Heinrich von Kleist, farbrodern Heinrich Mann och Ernst Jünger: tre konservativa individualister, även om Heinrich Mann ansåg sig vara väldigt vänster…, helgjutna personligheter med ett gemensamt utanförskap till den sociala omgivningen, där Jünger är den som "trots stark identitet förmått förnya sig in i hög ålder".
"Måste man känna en konstnärs liv och personlighet, hur han uppförde sig under sin livstid för att kunna glädjas åt hans verk?", frågar Golo Mann i essän om Heinrich von Kleist. "Ingalunda", blir hans svar. Om Johann Sebastian Bach var en from människa eller om det endast förefaller så av hans musik, vad angår det oss när vi lyssnar till Matteuspassionen? Vad har det för läsaren av Heinrich Heines lyrik för betydelse om författaren var kall och elak, eller motsatsen? Golo Mann menar att verket är autonomt, att det är av föga värde att veta mer än det allra nödvändigaste om författarens eller kompositörens eller konstnärens privatliv. Konstnären och hans verk är ett, i verket finns konstnärens själ, där uppenbaras den inre sanningen. Med hänvisning till von Kleist skriver Golo Mann att världen måste man visserligen "nehmen wie sie ist", men man skall inte acceptera "einer in ungeheure Unordnung geratenen Welt". En sådan dubbelintellektualism bygger på fatalism och rättfärdighet. Golo Mann beundrar således den von-kleistska konservatism som identifierade sig med preussisk lag och ordning och han polemiserar gärna mot litteraturhistoriker som i von Kleists litterära kvarlåtenskap endast ser torson till vad författaren senare skulle kunna ha skrivit om han inte skjutit sig. Det är ett ologiskt resonemang, menar Golo Mann; hade von Kleist inte tagit sitt liv hade han heller inte levt det liv som var förutsättningen för de verk han skrev. Självmordet var det logiska svaret på von Kleists främlingskap i Tyskland efter det österrikiska nederlaget 1809. Golo Mann ser Heinrich von Kleist som en av de skarpsinnigaste politiska begåvningarna bland sin samtids stora tyska diktare; von Kleist insåg redan 1805 att Preussen måste ingripa och krossa Napoleon om inte den franska diktaturen skulle strypa det upplysta Europa.
von Kleist borde liksom Friedrich Schiller ha blivit historiker, menar Golo Mann; han var politiskt begåvad och en stor demagog. von Kleists prosa i Kohlhaas liknar Golo Mann vid Schillers Dreissigjährigem Krieg; en avgrund skiljer von Kleist från Clemens Brentanos ordmagier, från E.T.A. Hoffmann och från Joseph von Eichendorffs "Berauschendem Waldzauber", vars romantiska och harmlösa uppfattning om verkligheten starkt kontrasterar mot von Kleists kompromisslösa och oskyddade värld. Det var inte tillståndet i världen som dödade von Kleist. Ingen dör av politik, men makthavare som vill krig finner alltid anledning till att börja det och den som vill ta sitt liv upptäcker alltid omständigheter som kan försvara handlingen.
Intellektuellt och mentalt känner Golo Mann stor samhörighet med Heinrich von Kleist, men även Ernst Jünger ser han som "en gammal bekant". Golo Mann protesterar emot att Jünger ofta jämförs med Carl Schmitt och Martin Heidegger; Jünger var aldrig opportunist som Schmitt utan vände på ett ännu tidigare stadium än juridikprofessorn ryggen åt alla slags makthavare. Med en stil som är "gepflegt kunstvoll und scheu" finns det mycket som förenar Jünger med romanförfattaren och utopisten Heinrich Mann. Båda var främlingar i denna världen och de tog avstånd från massornas populism trots att Heinrich Mann ansåg sig vara demokrat och Ernst Jünger predikade soldatsocialism. Båda var oberoende av yttre påverkan och förlitade sig på intuition, de refererade till vad de faktiskt såg. Golo Mann menar att Ernst Jüngers produktion är som ett fortlöpande experiment där På Marmorklipporna är "einem mutigen dichterischen Angriff auf Hitler". Den politiskt liberala världen kommer emellertid alltid att stå främmande inför Jüngers sanningar. Det är, skriver Golo Mann, lika meningslöst att anklaga Ernst Jünger för hans utanförskap som att gråta över att en Burgunder inte kan förvandlas till ett Rhenvin. Jünger står fri gentemot filosofisk akademism, han är inte bunden till vetenskapliga dogmer och till kyrkans trossatser. Jünger är en "Originalphilosoph" av det slag som det fanns på 1700-talet och han är det i kraft av sin "Charakters und hochpersönlichen Talents".
Idealens kamp.
Klaus Mann har som sin far, mor, farbror, syster och bror skrivit memoarer. Den rika litteraturen om familjen Manns liv och leverne, litterära och politiska verksamheter, har kanske byggt under en allmän uppfattning om att någon annan tysk litteratur än den mannska inte existerade under 1900-talet. Dessbättre förhåller det sig icke så. Familjemedlemmarna Mann, historikern Golo Mann undantagen, rör sig inom en begränsad sfär av det tyska samhället; familjen Manns värld är sluten gentemot betydande delar av den samtida tyska litteraturen. Egocentriciteten är ofta irriterande, men fascinerande, dock ej befriande. Thomas Man och hans problemfyllda familj rör sig exklusivt i eget kretslopp. Klaus Manns memoarer Vändpunkten (Der Wendepunkt, Översättning av Jane Lundblad. Inledning och kommentarer av Thomas von Vegesack. Norstedts, 1989. Tidigare utgiven 1949. 570 s.) handlar om hemmet, om föräldrar och syskon, om vänner och bekanta, om nattklubbar och caféer, men, och det är det viktiga, underströmmen boken igenom är den ideologiska debatt författaren för med sig själv och indirekt med ett antal kända och mindre kända kolleger om författares, framför allt Klaus Manns egen, moral, vad respekten för den egna integriteten och den konstnärliga friheten kräver för att han/hon skall kunna framträda som moraliskt-politiskt föredöme. Memoarerna är ett engagerat inlägg i debatten om hur författaren/konstnären skall förhålla sig till hemlandets regim om han utsättes för hot till liv och lem och nekas eller förhindras att fritt utöva sitt yrke. Klaus Mann hade smärtsamma erfarenheter från det nationalsocialistiska Tyskland åren 1933-1945.
Ingen tvivlar på Klaus Manns idealism och konstnärliga sensibilitet, men med jagfixeringen följer att beskrivningarna av verkligheten ofta blir aningen subjektivt vinklade. Klaus Mann slåss för sina ideal. Pilarna som lämnar den spända bågen är avsedda att döda. Klaus Mann tog sitt liv den 21 maj 1949.
Klaus Mann förbarmade sig inte över författare som stannade kvar i Tyskland i s.k. inre emigration. Också den gode vännen Gottfried Benns hjärna blev "knäckt och stadd i upplösning" sedan han skaffat sig en annan åsikt än Klaus Mann om hur man skulle hantera begreppet emigration. Klaus Mann skriver sarkastiskt att de inre emigranterna "påstod efteråt att de kämpat" och över de inre emigranterna i Ungern kring Lajos Hatvany spyr Klaus Mann: "Så rörande! Så imponerande!".
Familjen Mann kunde omöjligt stanna kvar i Hitlertyskland därför att den var politiskt alltför stämplad för att "kunna försvinna i massan", menar Klaus Mann; man hade tvingats välja mellan "meningslöst martyrium och opportunistiskt förräderi". Hade martyrium varit meningslöst? Med all respekt för faran och för de fruktansvärda öden som vederfors många av dem som stannade i inre emigration, så är naturligtvis resonemanget om faran något överdrivet. Det fanns åtskilliga andra grupper och familjer i Tyskland med lång historisk erfarenhet av det i ständiga konvulsioner vulkaniskt pyrande Tyska Riket, som ur den nazistiska nomenklaturans synvinkel var mer komprometterade - och farligare och mer inflytelserika - än familjen Mann. Attityden visar emellertid varför motståndarna till Hitlerregimen aldrig kom till skott. Det fanns motståndsgrupper inom officerskåren, inom katolska kyrkan, inom adeln, bland konservativa, socialdemokrater och kommunister, bland intellektuella, men få samband dem emellan. Alla dessa på skilda plan verksamma motståndsgrupper, omfattande tiotusentals människor, omnämnes över huvudtaget inte i Klaus Manns memoarer. Skälet till bristen på koordination inom oppositionen fanns i de politiska och sociala motsättningar som skapats under den katastrofbefrämjande Weimarrepubliken, som officiellt och parlamentariskt var en demokrati, men där klassmotsättningarna och gruppmotsättningarna skärptes på ett sätt som inte var tänkbart ens under kejsardömet. Av denna splittring skapade Hitler enhet för folkflertalet. Klaus Mann menar att även majoriteten tyska judar i första hand var "goda tyskar", i andra hand judar och därför hade röstat på nationalsocialismen om den inte varit antisemitisk.
Klaus Manns karakteristik av fadern, är förträfflig, men det är farbrodern Heinrich Mann han beundrar mest. Anslaget till den livslånga konflikten med fadern, Trollkarlen, sker då Thomas Mann 1918 publicerar Betrachtungen eines Unpolitischen där han på ett moralpolitiskt plan identifierar sig med den Oswald Spengler som i Untergang des Abendlandes analyserar motsättningen mellan kultur och civilisation. Thomas Mann kräver en opolitisk kultur enligt det spenglerska kulturreceptet och menar att demokratin, eftersom den innebär lika rättigheter för alla, i sig bär fröet till den hierarkiska samhälllsordningens och därmed till den borgerliga kulturens undergång, till västerlandets undergång. "Ich will nicht Politik. Ich will Sachlichkeit, Ordnung und Anstand", skriver Thomas Mann. Att detta upprörde den redan i tonåren rebelliske sonen kan knappast förvåna. Klaus Mann menar att "genomsnittsundersåten" inte visst någonting om tidens andliga strömningar och tendenser och att denne genomsnittsundersåte, om han till äventyrs visste någonting överhuvudtaget, hänförde modern konst, litteratur, dans och teater till "det kriminella området". Det finns det många som gör även idag; Klaus Manns konstaterande är helt säkert riktigt men påståendet innebär tyvärr också att Thomas Mann måste räknas i kategorin intellektuella genomsnittsundersåtar. Å andra sidan visade den tidigare käre men senare hatade vännen Gottfried Benn att han ägde det "Flaubertska föraktet för den borgerliga bildnings- och framstegstron" och hängav sig åt "elakartad nihilism". Logiken saknas i Klaus Manns antipatier och sympatier.
Klaus Manns nu mer än femtio år gamla memoarbok är stimulerande också för den läsekrets som idag är intresserad av tysk kultur och politik åren 1915-1945. Att många författarnamn och episoder svävar fritt för yngre svenska läsare bör inte avskräcka. Det var en välgärning av Thomas von Vegesack att 1989 republicera memoarerna och förse dem med en saklig introduktion om bögen Klaus Mann, som enligt alla goda källor levde ut Thoms Manns förträngda önskningar.
Jane Lundblads översättning från 1949 står sig i 1989 års upplaga anmärkningsvärt väl bortsett från sådant som var otympligt redan på 1940-talet, t.ex. "tillåter dragandet av en dylik slutsats". Besvärligare att förlika sig med är att den dåtida förläggaren Ragnar Svanström accepterade att översättarinnan gjorde vad som von Vegesack med ett understatement kallar "svårförklarlig(a) strykning(ar)", bl.a. i avsnittet där Klaus Mann skriver positivt om Gottfried Benn, tar ställning till nazismen som politiskt fenomen, prisar opiumet och påpekar att han inte är politiker utan diktare. Det sistnämnda mildrar stormstyrkan i Klaus Manns vrede, mina invändningar mister något av sin udd.
Dagbokens sanningar.
Depression och dödslängtan är Klaus Manns verklighet åren 1936-1939. Men det finns en motpol, kärleken och eroticismens mystik, under ett par år framför allt i gestalt av den amerikanske teaterkritikern Thomas Quinn Curtiss, Tomski. Klaus Mann fortsätter balansera på linan han tidigare spänt upp i Berlin och i München mellan undergroundkultur och den stora värld som egentligen är faderns, Thomas Manns privata familjeegendom.
"Götzendämmerung" à la Nietzsche, telegraferar övermänniskan Thomas Mann till sonen, när han efter krigsutbrottet 1939 befinner sig mitt ute på Atlanten på flykt undan nationalsocialisternas bokätande käftar. Klaus Mann vistas just då i Hollywood, en plats där kriget hälsas med "otrolig eufori". Själv ser han katastrofen som fortsättning på det krig som existerat i hans inre alltsedan han blev "Ausgebürgert" från Tyskland. Den dödslängtande trettioårige Klaus Mann väntar på att något skall ske som förändrar allt, även honom själv. Kriget blir signalen till insteg i en allt svårare yttre situation, han börjar skriva på engelska, men det medför inre befrielse och därmed möjlighet till en positivare framtid. I hjärtat är Klaus Mann socialist samtidigt som han emotionellt och politiskt-analytiskt tar avstånd från sovjetregimen och i sak engagerar sig för en borgerlig civilisation med konservativa förtecken gentemot västmakternas kapitalistiskt-korrupta appeasemntpolitik. Den 15 juli 1937 läser han Ernst Blochs essä om språket och "äcklas" över den marxistiska terminologi med vilken filosofen menar sig kunna förklara psykologiska och metafysiska problem. Mann skriver: "Entre nous: ett ortodoxt marxistiskt Tyskland" är "lika avskyvärt som Hitlertyskland".
Under flykten undan naziregimen ser sig Klaus Mann som estet och apostel för humanismens Europa. Han gör föredragsturnéer genom USA och den tidigare i Europa ständigt kringflackande författaren förvandlas till nordamerikansk globetrotter; som tidigare med snabba kärleksaffärer i bögsaunas, parker och hotellrum, nästan ständigt pinad av heroin, kokain, morfin och av det förrädiskt stimulerande Bencedrin. Alltid på spaning efter söta pojkar. Samtidigt är han ytterst produktiv, skriver emigrantromanen Der Vulcan, en berättelse om bayernkungen Ludwig II, som han identifierar sig med, samt den första boken på engelska, Escape to life. Den flitigt författande författaren förblir emellertid finansiellt beroende av föräldrarna och hans enda fasta bostad är ett rum i deras villa i Zürich, i Princeton. Att detta ökar Thomas Manns irritation över sonen är mer än troligt men samtidigt är fadern medveten om att sonens oro och bögeri är lika intensivt och ofrånkomligt som hans egen längtan och hans egen relation till Klaus Heuser mot slutet av 1920-talet. Klaus Mann konstaterar i dagboken att han är medlem av en märklig familj, specialiserad på sällsynt intrikata homoerotiska relationer, pappan, systern Erika, brodern Golo och han själv. Den 21 februari 1936 noterar han att någon påpekat att den litterära "stilen" liknar faderns, men ser inte detta som något märkligt eftersom Thomas Mann är hans literära förebild och att såväl skrivsätt som näsa är en "familjelikhet" medan intellektuellt-moraliskt inflytande är något helt annat - och sådant tankar han hem hos läromästaren André Gide.
Skrivfliten är konstant. Klaus Mann förbereder en åttabandsutgåva av sina samlade verk. Därtill dagböckerna. I dem finns fem huvudkomponenter: skrivandet, bögeriet, drogerna, fadersrelatinen samt redovisningen av ett mycket flitigt läsande, Maupassant, farbrodern Heinrich Mann, Proust, Kafka, Nietzsche och Gottfried Benn, men framför allt André Gide och Joseph Roth. Klaus Mann citerar ofta Rilkes ängelallegori som utövar magisk kraft på hans humör och allmäntillstånd, det metafysiskt och erotiskt närvarande och påtagliga och längtan och jakten efter den androgyna, sexuella förlösningen. Narcistiskt transfigurativt tjänar Rilkes ängel som fantasi och önskebild för Klaus Mann längtan efter religiös identitet. Ängeln förmedlar till honom budskapet att det är rätt och riktigt att såväl längta efter döden som att älska livet, att oro och dödslängtan också är fröjd och totalitet.
Åren 1936-1939 är dödsbuden många om vänner och kolleger. Klaus Manns exiltidskrift Die Sammlung fylls med minnesord. Mot slutet av 1939 ser han framtiden som ett liv i stor ensamhet. Motsättningarna bland emigranterna blir öppna. Albert Einstein tar avstånd från förslaget att protestera mot Hitlerregimen och förskansar sig bakom undanflykten att Tyskland och det tyska inte längre angår honom. Klaus Mann är förtvivlad över faderns nihilism, dennes oberördhet gentemot vad som sker runt omkring honom, att utan protester flytta skrivbordet från Zürich till Princeton bara han får vara i fred med sina skriverier. Sonen känner sig mogen när det gäller att intellektuellt genomskåda nationalsocialismens Tyskland och när han föreläser för studenter i Princeton ser han sig som "en gammal, en erfaren, en med avgrunden välbekant".
Den tvååriga samvaron med Tomski är slutspelad. Klaus Mann talar om erotiken som ett "dödligt stigma" samtidigt som han i sexualiteten finner en frisk, stark och stimulerande känsla för livets mysterier, att det trots alla bittra erfarenheter lönar sig att leva, att fenomenet Jagets Vara är ett liv i extas och sorg och att detta leder till sökandet efter den Gud han tror på, en tro som ger honom tryggheten att få dö i frid. Som i livet är döden ögonblicket då extas och sorg förenas. Han skäms alltså inte att han som en hund ha för vinden sått sin säd; vällusten har en mening i sig, ett mystiskt rättfärdigande. Redan i 14-årsåldern upplever Klaus Mann denna djupa sanning och sanningen fördjupas ju äldre han blir. Dagböckerna ger starka signaler om denna vetskap. Dagböckerna är dramatiska dokument om Klaus Manns livsresa, berättar om en traumatiserad människas förtärande och sköna erfarenheter. I dagböckerna möter läsaren en annan Klaus Mann än den han beskriver i memoarerna Vändpunkten, där omdömena om människor är hårda och avslutade, där inställningen till världen, till familj och vänner och till kärlek, är arrogant. I dagböckerna visar sig Klaus Mann från en annan och säkerligen riktigare och uppriktigare sida, han är nyanserad och generös samtidigt som han blottställer sig själv. Den i ordets alla betydelser nakne Klaus Mann är mjuk och god, en intensiv och sensibel älskare. Författaren är pinsamt medveten om sina destruktiva drag, att självdestruktionen är en följd av knarkandet, som han emellertid samtidigt betecknar som "småborgerligt". Drogerna och de återkommande avvänjningskurerna leder endast till allt djupare "lust till undergång". Tomski är drogernas motkraft och den smärtsamma förlusten av den älskade innebär att det inte längre finns någon som svarar när han ropar, när han skriver, att den politiska isoleringens helvete eldas under med "personlig ensamhet".
Pojkarna och de unga männen är åtskilliga även under de år dessa dagböcker omfattar. I Amsterdam finns den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin klädsamt kåta randiga sjömansblus och lyrikern Wolfgang Hellmert och i New York den italienske pojken Ury, brun och vacker, men "svårigheter från min sida, trots att jag är kåt, eftersom jag tagit Bencedrin". Där finns Bonzo från tiden i 1920-talets Berlin, Nico och Fritz och naturligtvis Tomski. Klaus Mann konstaterar att gränsen till pederasteri är svårdragen, att sexuell besatthet kompliceras av alla dessa flerpartskombinationer. Förhållandet till Tomski kan endast räddas om den första häftiga kärleken ersättes med verklig samhörighet, med trohet. Men Tomski försvinner med Uby till Kuba. För Klaus Mann är det "smärta" vid avskedet.
Jag befarar att en och annan enbart ser Klaus Mann som en knarkande bög från den värld Christopher Isherwood lysande och attraktivt beskriver i Farväl till Berlin, att Klaus Mann utan det faderskap som var en börda för honom, aldrig uppmärksammats och att hans böcker, om de trots allt funnit förläggare, försvunnit in bland arkivhyllornas dammdockor. Så förhåller det sig emellertid icke: Klaus Mann levde sitt liv utan att dölja någonting och hans verk lever av egen kraft. Det hoppas jag ha lyckats bevisa med ovanstående.
Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005.
Posts
